Life of Jemaya

Går bra!

2012-01-26T20:01:00.003+02:00

Två nätter av nya tider! Första natten i egna rummet gick riktigt bra, när han väl somnat. Först kom han in för att klaga på att katten inte kommit i sängen (nä, för den låg i min säng...man kan ju inte bestämma över katter :(. Senare då vi redan sovit en stund, kom han för att säga att nu kom katten dit. Fast det kom han inte ihåg på morgonen! Jag hade stängt dörren så katterna inte kommer in till mig, fast jag skulle ha velat ha den öppen för att höra om D gråter eller nåt, men det var hans order! Det kändes helt otroligt på morgonen då jag vaknade och insåg att han sovit hur bra som helst, trots sin nya förkylning.

Andra natten blev inte så bra, 2-tiden kom han in och sa att han blev så rädd då kudden ramlade i golvet...Han fick ligga med mig en stund, sen förde jag honom tillbaka, men det tog inte länge förrän han var tillbaka "jag är så rädd". Lät honom dela täcke med mig, med följden att han somnade, men inte jag. Tills sist bar jag honom till hans rum (20+ kilo......). Han sov vidare, jag somnade inte förrän vid 6, och då kunde jag inte sova mer än en knapp timme. Jag undrar om det faktum att jag inte kunde somna kan ha haft att göra med solstormen...brukar ju reagera på fullmåne också. Och jag har inte varit speciellt trött idag, först sent på eftermiddagen. En god sak med vakandet var att jag fick inspiration att göra något med flera foton :), det var nära att jag skulle ha gått ner och börjat jobba.

D har varit så ivrig över sin "nya säng" att han tillbringat mycket tid där annars också. Det var inget problem att få honom i säng igår :). Efter att jag hämtat honom från dagis idag försvann han i ett huj på vinden. Det blev förstås också bättre av att jag hittade en Bamse-cd igår kväll och nu kan han ligga i sängen och lyssna till berättelsen. Nu frågar han också glatt när vi ska gå och sova. Hurra!

Moving!

2012-01-24T20:06:00.002+02:00

Det blev en historisk dag - lämplig såhär i början på kinesiska nyåret :). D sov oroligt förra natten igen - näsan har varit täppt igen i två nätter och då snörvlar, suckar och snurrar han runt i sängen, så jag såklart inte kan sova. Är inte mera van att väckas flera gånger i natten, så jag försöker ignorera det in i det sista, vilket förstås gör det värre. Var ganska mör i morse och bestämde mig hastigt och lustigt för att hans säng nu ska flyttas in i hans rum. Den har stått bredvid min säng, men för det mesta tom, eftersom han snabbt flyttat in i min säng direkt något hänt. Då vi sett på inredningsprogram på Bolibompa har han klagat på hur tråkigt hans rum är och hur han vill göra om hela huset. Jag visste alltså att det behövs mer än bara sängflytt för att motivera honom.

D in his "new" room - with "curtains" around his bed, which I moved here today. I hope it'll inspire him to start sleeping on his own.

En väninna påpekade att förskoleinskrivningen nästa vecka kan vara motiverande. Jag har ju målat på ena väggen i flera år när han var liten, fast inte de senaste åren. Har varit orolig för att när han sen äntligen ska börja sova i rummet, vill han att jag ska måla bilar på väggen istället. Nu kom jag på en kompromiss :) - en "prinsess-säng" i pojktappning. Eftersom han inte tyckt om att sova med sitt Blixten McQueen-påslakan,(har känts skarpt trots att jag använt sköljmedel), bestämde jag mig för att offra det. Vi är väldigt nöjda med resultatet :). Samtidigt fick jag mera utrymme i mitt sovrum och det ser ut som ett vuxen-sådant igen. Känns ovant, men skönt :). D har varit lite rädd att gå upp på vinden ensam (där våra sovrum är), men nu har han trivts väldigt bra i sitt "tält" och vi bestämde att vi håller sovrumsdörrarna öppna i natt. Då kanske han får sällskap av någon katt också och behöver inte känna sig ensam. Han till och med frågade när vi kan gå och sova :D.

Det är verkligen dags för honom att börja sova i eget rum, men är ändå överraskad över hur lätt och snabbt det gick att fixa till allt. Undrar lite varför jag inte gjort det förr...? Men nu sammanföll inspirationen och motivationen :). I höst var det nog en tröst för mig också att vi sov tillsammans efter förändringarna i huset efter mommos död. Men nu har vi nytt år och nya vindar - både för honom och mig!

Pekka, the cat, is checking out the new bed. D hopes for Pekka's company in the night - it'll feel less scary then. On the other hand he has always been sleeping in his own room at his dad's, which is why I think this should be a piece of cake now.....

View from his bed :D. D is dancing. We also had a "picnic" on the floor tonight- ate our dinner there to celebrate the move :).

The view opposite the bed. The wallpainting isn't finished, but I don't know if I'll ever get the time or inspiration to work on it again. I started it when he was still a baby and had plenty of time. Now I haven't painted for a few years, I think. But...who knows.

Startproblem

2012-01-23T10:12:00.003+02:00

Hoppsan, plötsligt har det gått en massa tid sen jag sist skrev! Vi har hunnit med årets första influensor, både D och jag. Tack och lov blev de inte så långa. Jag fick den först - lite feber och mycket snuva och förstås smittade jag ner sonen. Vi klarade båda upp det på cirka fyra dagar. Det som var skönt var att jag i princip inte missade några jobb, har ännu haft det rätt lugnt och dessutom slog det till över veckoslutet för sonen. Är ändå riktigt nöjd med jobbstarten för året - januari brukar vara tyst, men har redan fått skrivet en kolumn och en artikel och jag tror det blir en kolumn till denna vecka. Min engelskakurs har börjat förra veckan också och denna vecka startar lokal tv igen. Är glad över att ha något fast också (undervisningen varje torsdag förmiddag), men inte för mycket. Behöver luft i vardagen för att få skrivet något, har jag märkt. Bäst inspiration har jag på veckosluten då sonen är borta, för då är jag mest avslappnad!

Jag hade den stora turen att få vara med i Marthaförbundets "Operation Vardag" där man får hem en person som hjälper en ordna upp främst i köksregionerna och hjälpa med kokandet. Min väninna har hand om projektet här i trakten och tyckte jag skulle passa som klient. Det var helt underbart - det började i november, då jag hade det som jobbigast, både mycket jobb (ännu med dödsboutredningar och vanligt jobb) och dessutom hjärtesorger. Att koka har alltid varit ett nödvändigt ont för mig och fick en massa goda praktiska råd - det var så skönt att äntligen ha någon att fråga om olika bassaker man funderat över. För en vecka sedan kom en fotograf hem för att ta bilder till artikeln, främst på mig...det var en ny upplevelse! Är nog inte så van att stå framför kameran, men det var riktigt kul.

Martina Uthardt fotograferar Marthaprojektets lärare. Hon lärde mig laga chokladmousse bland annat - det är lite farligt :).

Förra veckan startade arbiskurserna, med den följden att jag sitter här med muskelvärk just nu! Det blev lite rivstart - torsdag qigong, fredag var jag och simmade då jag förde D till hans pappa. På lördag var jag och dansade för andra gången i år - och i "Latosaari" som finns i finska Lappo (ca 60 km söderut) är musiken mycket mångsidigare än på danserna här i trakterna. Mera fart på också, så det är blir ett ordentligt gymppapass! Jätteroligt att jag fått nya vänner att åka till danserna med och dessutom blir jag uppbjuden, vilket förstås också är kul :). Sonen var som sagt borta i helgen och jag latade mig maximalt dagstid - tittade mest på tv (vilket jag i vanliga fall gör väldigt sällan, eftersom det oftast är Bolibompa som gäller....) och läste. Söndagkväll var det dags för zumba, men då märkte jag att det blev lite för mycket. Blev mest irriterad över det evinnerliga hoppandet, vilket förstås berodde på att jag helt enkelt var för trött i kroppen för att orka koncentrera mig. Denna vecka blir lugnare :), men kul att det nu finns ordentligt med möjligheter att sköta konditionen.
Igår, söndag, hade vi presidentval. Det var jättekul att kandidaten för De Gröna, som jag röstat på, gick vidare lite överraskande. Svenska folkpartiet hade en mycket god kandidat, en kvinna, men hennes framtoning i debatten jag främst gjorde mitt beslut via, var lite osäkert medan han som jag valde, var lugn och diplomatisk - precis det jag tycker behövs nu. Det faktum att han också är gay är endast till hans fördel, anser jag. Dags att visa att vi i Finland inte bryr oss om folks sexuella identitet, en persons erfarenhet, framtoning och förmåga att diskutera är det viktiga. Blir spännande att se hur det går i den andra omgången.

Hooray!

2012-01-10T17:22:00.001+02:00

I'm rather useless as a playmate, don't have the patience to sit on the floor driving cars or tractors. Can't think of things to build out of toilet rolls. Get bored with games (except card games, but D has been such a bad loser so far, so we've just tried it a few times). But NOW we're getting into areas I'm more familiar with - writing :)

Today I got good news as well - finished an article, which I wasn't sure I'd be paid for. Found out I will - and it's three columns-worth!! What a great way to start the work-year!!

Then we had sort of good news - D is not allergic to cats, for instance, but birch tree and a bit to "alder tree" (? "al" in Swedish ), common trees here. At the beginning of summer/late spring he gets symptoms. Not straight away when the birch tree is in bloom, but eyes swelled up and he had a really blocked nose last summer at one point. I took him to the doctor then, but the test wasn't done until today.

Fia likes to spend time in our bathroom - the warmest room in the house :).

Then a sad piece of news - I think my favorite rabbit, Olga, has been killed by a black tomcat that I saw this morning. I think he was responsible for killing Doris last winter. I've seen all the other three rabbits today, but not her, and she is usually always with her brother Leo. She was the darkbrown one with hanging ears and the only one who occasionally let me pat her. In other words, she was the most passive one and probably an easy prey :(. There has been occasions when I haven't seen one rabbit for a few days, so all hope isn't lost yet, but I fear the worst :(.

ps next day. It WAS an entirely good day - Olga is also alive :). She probably was just hiding underneath the barn yesterday when it was cold. This morning she sat with Leo again like nothing had happened :) :).

Back to work and the new life :)

2012-01-09T16:50:00.000+02:00

Now I'm going to celebrate my first official workday 2012 by taking a bath :). I had such a wonderful weekend. It started on Thursday evening with a visit to the indoor swimmingpool in the city where D's father lives. That is my tradition, to go for a swim every second weekend when I drop him off. There were a lot of people there - I guess a lot have "began a new life" :). A young (under 30 :) guy spoke to me while we were catching our breaths in between laps - he was rather goodlooking, so that made my evening :). Can't remember being spoken to there before - as you know we Finns aren't really into small talk with people we don't know. I had also two Afghani girls and their mother with me - they went shopping while I went swimming and I joined them afterwards. Back in their hometown I continued to a new friend who had invited a few women over. Such a joy to sit and chat for hours!!!

On Friday I felt tired - I've had a feeling of a cold in my body all week, so I decided to really be lazy and hopefully get rid of the feeling of no energy. I watched a lot of tv, read some, sat by the computer and hoped I would have energy to clean the house the next day. And I had! Woke up like a new person, cleared away Xmas things (hadn't felt like getting much out anyway before the holidays, just a few small Santas that D had made in daycare :) and bits and bobs that had been irritating for weeks. And in the evening it was time for my debut at a "dance" about 50 kms south, in Lapua. A lot of adults in these areas go to these dances - a band is playing walzes, Finnish tango, foxtrot etc. I haven't been for a long time and in our Swedish-language areas the bands play rather boring music. But I discovered it was different in this Finnish-language place. It was so much fun!! The two women I was with, introduced me to the place and one of them gave me tips about where to stand in order to be asked to dance :) etc. One man who danced with me asked how it was to be new and when I was surprised - "how did you know"? he said he had seen my friend, whom he knew, pointing out different things :). I danced a lot - escaped in between to the toilet to breathe a bit. There have been too little exercise during the holidays and too many chocolates :(. But I'll definitely go again next time D is away - good dancers and I actually danced with one guy I thought was very interesting! So I have a lot of hope for the future :).

Sunday was spent being lazy again. Made a few calls I've thought about for a long time and a friend called as well. And then I ordered paper prints of my photos - that always takes forever, but I still want to make albums of my photos. I notice how quickly everything changes with a child - flipping through albums from when he was a baby feels like ages ago and I've already forgotten so much.

Today D was in daycare for the first time in three weeks and I could write an article in peace and quiet. We also visited the health station, because D has a rash on his chest. He had it already once before, but it went away when I put "creme" on, but now I thought someone should have a look at it. I suspect he might be allergic to chlorine, which is used to clean the water in the indoor swimming-pool. His father takes him there every time D is with him and has for many years. Like me, D's skin becomes very dry in winter and I suspect that might make him more sensitive. This week I'll take him to allergy tests to find out what he is allergic to in the summer, might get an explanation to the rash then as well.

I could feel the dancing on Saturday in my back and leg muscles - such good exercise! It made me want to take better care of myself so on Sunday I made a small track around the field, so me and D can go skiing together. Today I went to pick him up with the "kick-sledge". Right now it's -10 C, so we finally have a proper winter!

Första veckan slutar bra

2012-01-07T17:36:00.001+02:00

Nu har jag tre dagar "ledigt",dvs D är med sin pappa. Sen nyårsnatten har jag varit lite energilös och haft från och till ont i halsen. Igår orkade jag inte gör något alls. Slappade vid datorn, lästee i en bok jag fick i present (som visade sig vara rätt hemsk, heter "tre starka kvinnor", men hittills har jag läst om en rubbad kvinna och en lika sjuk man, tror inte jag tar reda på den tredje alls...) och sen på kvällen framför tv:n. Skönt i och för sig, jag ser väldigt sällan något "eget" på tv, det är Bolibompa som gäller...Också här märks skillnaden till förr. Så länge mamma levde tittade hon gärna på tv tillsammans med D och jag kunde sitta vid datorn eller gå upp på vinden och titta på något eget program, men nu skulle det vara ganska konstigt med en kotte på varsin våning framför två skilda tv:n...Fast onsdagskvällens "Grey's Anatomy" håller jag fast vid. Det är "mammas tv-kväll". Problemet är bara att Finlands tv håller på och pausar den hela tiden och sen märker jag inte när den börjar igen, så det var inte många avsnitt jag hann se på hösten.

I dag har jag äntligen känt mig mera energisk och har fått röjt bort det värsta som samlats i huset. Det var inte svårt att städa undan julen, eftersom jag inte satt fram just något alls. Granen var jag tvungen att slänga redan i början av veckan. Jag fick den redan på självständighetsdagen (6.12) och tänkte inte på att jag borde ha haft den att stå i vatten där ute, eftersom det var på plus största delen av december. Följaktligen var den torr redan då jag hämtade in den :(. Får vara tacksam att jag varje jul får en gran levererad, även om jag smått tänkt att D och jag skulle ha kunnat gå ut i skogen och söka vår egen gran i år. Det får bli nästa år.

I går försökte jag gå på promenad, men det märktes att jag inte var i skick. Kändes inte alls bra och svängde snabbt om - efter en kilometer var jag helt slut. I dag har vi årets första riktigt kalla dag (-18) och solen sken, så jag var tvungen att göra ett nytt försök och nu kändes det helt bra. Samtidigt fick jag äntligen skottat infarten och gångarna på gården. Har låtit senaste snön ligga, blev så trött på att skotta, skotta, för att sen se allt bara smälta bort. Dessutom drogs jag med spänningshuvudvärk flera dagar efteråt. Jag har kommit överens med en som skottar med traktor i byn att han ska komma då det kommer ordentligt med snö, men tydligen har han inte tyckt det varit tillräckligt ännu....

I kväll ska jag faktiskt och dansa :). Jag är så glad över mina nya bekanta från Nykarleby. Jag startade en sluten diskussionsgrupp på facebook i våras, då jag kände mig så ensam: "enastående föräldrar" (en annan mamma kom på det superba namnet) och via den har jag lärt känna andra frånskilda i nejden. Mycket är tack vare en nyskild i grannstaden, som tog kontakt med mig i våras efter en kolumn, där jag diskuterade detta med att vara ensamstående. Hon har varit en "motor" och fört samman en massa människor. Jag är så glad! Nu har jag människor att umgås med på veckosluten också. Ska bli spännande att åka till ett helt nytt ställe och dansa - söderut till de finska trakterna. Har aldrig varit dit, även om jag hört att det ska vara "bra", dvs mångsidigare musik och yngre årgångar än i svensktrakterna. Nu ska jag ännu ta och röja bort mösskiten ur köksskåpet (suck). D fick till present två moderna mössfällor :), de ska gillras sen. Jag slutade använda mössfällor för cirka ett år sedan då jag tyckte det var så obehagligt att vara tvungen att ta livet av dem då de fastnat med ett ben eller i svansen i fällan :(. Katterna tar ju någon mus nu och då (har ofta upp skåpdörren på natten), men det hjälper inte. Så sånt, livet på landet i vårt hushåll :)

Är så glad över det nya året :).

2011- a summary!

2012-01-01T18:51:00.001+02:00

Since it feels like last year was such a hard one, I thought Ishould look at it again. I’m sure therewere good things as well… I can’t remember much from the first half of theyear, though. I know I had millions of rabbits in the house (well....ten, in three different cages), and D had the chickenpox. We nearly drowned in snow until April, which was followed by a really, really hot and long summer. Three funerals...my aunt in January, and my mother in July. My Finnish-language cousin's mother in November.

It feels a lot like “the timebefore my mother died and after”.

Mymother:- In April when D was at his dad’s and my mother in the oldpeople’s home for the weekend, I sat down to think about my situation. I knew Icouldn’t handle everything anymore, I needed help. The solution I came up withwas help with cleaning – I had a woman come once a month after that. The ironicthing was that during that weekend an old woman in a bed next to my mother’skept coughing on her, and my mother got that cough as well. She never reallyrecovered. It drained her of her strength and she couldn’t stand up on her ownanymore to go to the toilet from the wheelchair. This meant I simply couldn’tcare for her at home anymore. On thelast week of May I made a last attempt. She stayed at home for four nights andafter that we both knew it wasn’t possible to continue. She needed help to turnin bed and also rang for me every night, except one – but then I heard thedoorbell in my dream and went downstairs anyway. I couldn’t do any other workduring those days either. My mother also felt insecure, she needed a person at each arm to help her get out of bed into her chair, for instance. After shewent back to the geriatric ward she came home for one day on the 29^thof June. She was really out of breath due to the warm weather, even if shereally enjoyed it at first. On the 16^th of July she died, after afew days of being “away” already. I was with her when she drew her last breathsand D was brought in soon after. The funeral was on the Friday after, the 22^ndof July. I was prepared and the main feeling was relief that she was freed ofall the pains and frustrations of her deteriorating body, but of course we havemissed her. I was surprised to find I was really lost after my role as hercaretaker disappeared.

Friends:I couldn’t have survived without my friends this year. After the funeralI attended qigongcamp by the sea in Pietarsaari (have done it for 7 years, Ithink). I was really, really tired there, but it gave me time for myself. I took the photo above with my mobile while I was resting by the sea (which I did a lot during the camp).

WhenI got home my faithful friend Katri (left) came to see us - she is really my rock. Always calls and checks how I'm doing, even if we don't see each other so often. After her we had morevisitors. At mid-August D and I went of a cruise to

Sweden

- and I met a guy, who I wasseeing for the next months. He helped me over the worst (even if that was nothis intention J), made me realizeI still can feel a lot and I was so energized. Unfortunately he didn’t end itvery nicely and I was really low for the last two months of the year. But newfriends have arrived into my life little by little as well. Also a mother withtwo children D’s age – we have been helping each other with taking care of thekids and supporting each other.

Work:- At the end of June the 2-year old Somali boy, whose guardian I had been since the fall of-10, moved to Oulu, close to his relatives and I asked tobe relieved of my guardianship of him. It would’ve been too hard to travelthere to see him regularly. I was also happy to end it. He was such a smart andsweet boy, but his case was such a hard one. I fought with the Finnish legalsystem for what I thought was the only right place for him – with his ownfamily (sister’s). I was a witness at a trial and at a meeting in Oulu made to feel like I wasaccused. I wanted to be off in June, since my mother was gettingworse, but the phone kept ringing and new problems had to be dealt with. Ireally felt awful about it all, I was tired myself and so sad things didn’t gothe way most people involved thought they should – after a struggle for morethan six months, he was placed in a Finnish family. In other words, a failure, and my trust in Finnish law and authorities really was dented.

+ an Afghani boy (15) whose guardian I’ve been for three years wasunited with his family arriving from Teheran just before Christmas. I’m so gladfor his sake, and the young parents and his little brothers and sisters. Iwon’t be his guardian for a long time anymore, then I have just one Somali boyanymore (12 years). For him it’s more a question of being a support person now,since he’s been here for many years. Many of the children I’ve worked with havebecome my friends since they’ve turned 18 and my guardianship automaticallyends.

+ I FINALLY managed to make postcardsout of my photos. I’ve almost sold them all as well J. Have ideas for new ones as well!

+ I worked quite a lot as a substitute teacher this year and also had two courses of my own in the Fall.Positive: I needed more work, negative: I noticed it takes too much energy frommy writing (I have tried to write a columnevery month for our local newspaper, but haven’t managed every month to do it).I’m grateful for the writing projectevery spring and fall I have for the personnel paper of the city of Pietarsaari (about 4-5articles). Apart from that I think I’ve only written one article this year.

I was again reminded of the fact that I don’t won’t to be confined to astrict timetable every day, like I was as a full-time teacher. But I’m notcompletely sure I would’ve been able to write anyway… since I haven’t been themost balanced person this fall….

+ Local tv. In spring a“celebrity” from Sweden(originally from Finland),Mark Levengood held a lecture in Uusikaarlepyy and had agreed to an interviewwith our small local tv-station. I was really nervous beforehand, was worryingthat he might be stuck up, but he was so lovely, the four minutes we hadstretched out to nearly 14. The organizer was waving at the background“time-out” so I had to stop, but I could’ve talked to Mark forever J. His lecture was really enjoyable as well and I’ve read all of his books(I think) now afterwards. AND the short interview got third prize at a meetingfor Finland-Swedish local tv-stations this fall J. That felt really good (+ the actual prizesum J).

I have made a few longer interviews (like “profiles”) for local tv thisfall (haven’t been shown yet) – I’ve really enjoyed that, feels like a stepforward in that “career”.

+ Started another projectI’ve wanted to do for a long time, it’s only at its beginning, but I’m hopeful…

Otherthings:

- FB/Blog- I have been spending a lot of time on facebook. With a short glance Ican take part in other people’s lives and get reactions to my posts. It hassuited me better than the blog, where I feel there is a “faceless” group whoreads but never comments. Those who do comment I’m so grateful to – without youI would’ve ended ages ago. I am considering changes. It’s really depressing toget more spam than “normal” comments to the posts, so a first step is to makethe comments more controlled. If that doesn’t help, I’ll “lock” the blog.

I also feel FB has brought me closer to my relatives in the States (my mother's second cousin and her children and grandchildren). I don't have a lot of relatives, so I'm so glad to have gotten to know them. At the beginning of the summer Alena (one of the grandchildren who had been an exchange student in Italy in spring), stayed with us for a few days. She was such a joy to have as a guest - and people said you can see the family resemblance :).

- In November the book “Nykarleby365”was released. I had been part of theproject for a year – and since it was a hard winter for me, the project feltlike an added burden quite often, so I’m glad it’s over. But it’s also satisfyingto see the result. This is the text from the beginning of the book:

The photo club”Fotoklickarna” held its first meeting in June 2008. The club consists of avarying number of members of different ages who meet monthly, but at the coreis a handful of enthusiasts for the art of photography. The club members havetaken part in photo excursions, lectures, courses, cooperated with other photoclubs, organised exhibitions and photo marathons during the “Culturalnight”-events in Nykarleby in the autumn of 2008 and 2009. The latest marathonproject is “Nykarleby 365”– the result of which you are holding in your hand.

Nykarleby365

The taskwas to take pictures within the borders of the town of Nykarleby (incl. the villages) from Midsummer2010 to Midsummer 2011. The fifteen photographers who chose to take part, wereallotted about two days per month and during the monthly meetings the bestphoto of each day was chosen. Continuing activity and creativity have beenneeded in the hunt for new motives and we have often been forced to look at oursurroundings through new eyes. At the same time a piece of history in pictureshas been created.

Welcome toa cavalcade in photos from Nykarleby during the year 2010-2011. These are ourmemories, maybe they are similar to yours?

- I signed up to be a support personfor an Afghani family in Uusikaarlepyy, who arrived as “quota—refugees” at thebeginning of June (“hand-picked” in Iran). I haven’t been the best offriends, since I was “distracted” by everything with my mother in the summer and in the fallI focused on my lovelife…..but now when both I and their Swedish is better, it’s easier tocommunicate and I’m really enjoying seeing them.

- A really positive thing is that I have started to exercise more regularly. It began in spring when I started goingfor short walks in the mornings before my mother and D woke up. I continued inthe Fall + qigong nearly every week and zumba quite often until November.

- Music has alsore-entered my life: I discovered Spotify in spring and felt reallymodern when I downloaded it J. But I love it,now I have a chance to find old favorites and get to know new ones. A favouriteat the moment is Johanna Kurkela from Finland – she sings like an angel(looks like one as well) and has really lovely lyrics. Then I like MichaelBuble’s “I just haven’t met you yet” J.

- Reading: have started reading muchmore, many times after D has fallen asleep, but since he requires less work, Ioften also read during the day. For the last month a lot of self-help books aboutrelationships J, but also novelshere and there. A favourite has been Katarina Mazetti – fun and writing about,surprise, surprise, relationships J.

- Travels:

- Cruise to Stockholm from Helsinki in mid-August + visits to friends in Helsinki (in photo) afterwards

- Three full days in London visiting friend + family in mid-October

D: He has changed so muchafter my mother died. I don’t

know if it’s due to that or just his age. He hasgrown a lot, but also become more of a “big boy”. Also been quite wild at timesat daycare L. I suspect he hasfelt my lows as well and I haven’t had the energy to activate him very much athome. Very often I sit by my computer on facebook and he plays Angry birds onthe laptop L. But I do try torestrict that time and do things together with him instead – and I hope thatwith the new year, I’ll be more energized and a better mother.

The milkbottle finally “disappeared” a few months back – I was gettingworried he’d keep it until he starts school, but now he drinks his milk in themorning and evening from a glass J.

He stills sleeps in my bed – when my ex-boyfriend was visiting, hegladly slept in his own bed next to mine (if he was home)….on the other hand,since it’s just the two of us now, it’s been a comfort for both of us. I dohope he’ll move into his own bed soon, though – and also into his own room …maybe even at the endof this year J.

He’d really like a dog and I’m slowly warming up to the idea. It wouldmean a lot of practical problems - thecats would certainly not be overjoyed, and the dog would probably eat my fourrabbits, which still live two and two in our yard, and who could care for itwhen I’m at qigongcamp or we are travelling….so I need to think about it. Onthe other hand I think it would help us both with our loneliness and give D amuch-longed for playmate. Maybe in the fall…or next year…or the year after J.

I had worried about the Xmas time during the fall - thought we'd feel lonely. But everything turned out really nicely. I was simply too tired to be anxious, just enjoyed time off. I also decided not to stick to old traditions, which made it easier. A week before Christmas I had a small "bringing in the Xmas tree-party" for our Afghan friends.

On the 24th (the main day here) a friend invited us for lunch with her relatives (wonderful!) and in the evening our friend A (whose guardian I used to be until he turned 18 a year ago) came to celebrate with us. That was a really nice day.

To sum it all up: I have a positive feeling for 2012! I had such a nice birthday/New Year's Eve. I hadn't really planned anything, wasn't going to make a fuss, but the day turned out to be really nice with surprise visits, even a cake with candles from the Afghan family + A who surprisingly turned up (last time I remember anyone has brought me that was for my 30th birthday :), but at this age I might have forgotten later events ;). In the evening I was invited to a friend with kids D's age - both young and "old" had a relaxed and enjoyable evening with fireworks before going home (and in the next post you see what D and I did once we got home :)..

Have an amazing year of 2012!

2012-01-01T11:47:00.000+02:00

We had a really great 31.12 (my 48 th :( ....birthday), I'll get back with more photos, right now I just want to wish all of you who visit here a GREAT new year. I'm also going to make a summary of 2011...but since my son is home, there is less time (and also because I've began sleeping until late :( ).

These photos were taken last night at 11.30 pm (sooo late for son :), he then went to bed and I had a bit of time for myself with saying goodbye to the old year and hello to the new year :).

MAY 2012 BE A LOVE- AND LIGHT FILLED YEAR FOR EVERYONE!!

Merry Christmas!!!

2011-12-23T10:13:00.001+02:00

At first I thought I'll just buy cards this year, had no motivation, nor ideas about how to make my own cards. But then suddenly one day when I lit the white lantern I got an idea - and voilá, we had photos to choose from this year as well :). They are taken in our yard, the barn (where my parents had their cattle) in the background. Unfortunately we didn't have snow yet at the beginning of December when I took the photos.

I wish all of you who visit my blog

A Christmastime filled with warmth, caring and sharing;

a time to relax and be with loved ones.

Merry Christmas!!

Soon it's Christmas...

2011-12-22T20:27:00.002+02:00

I had ordered too few postcards this year, but found out how to make my own ones and print them out. Took som more time, though....

Last Saturday we had an Afghani "pre-christmas party". I have been a guardian for the two boys in the sofa with D (actually still for the younger one until his family arrives). It's nice for D to have big boys for company :), and nicer for me to keep in touch this way.

New traditions: normally the Christmastree has always been brought in the day before the 24th , but now I decided we need new traditions. I had the boys help me carry in the tree and put it in a different place altogether.

Two Ulla + D. We are both also "supportpersons" for a refugeefamily, who also were invited (have to respect the women's wish to be anonymous)

We sent the boys upstairs, so the girls could help out with the tree :).

Santa's helper also turned up. Unfortunately he couldn't find his normal hat, but his more oriental look was quite suitable in this company :)

I look slightly crazy :)

Exotic elf :)

Nice to relax with friends

I think it says: I love you Ulla :)

I just talked to the older boy and he will probably spend the 24th with us. He also spent last Christmas here as well, he is almost like a son to me and it'll be nice now to have one more person in the house. It would've been very lonely to only be with D, my mother's absence would've been felt more strongly then. On the 25th D goes to his dad and I hope to have a really quiet and meditative evening on my own then.

When I was thinking about the Christmas holidays this fall I was worried that I would feel really lonely and anxious, but now I'm just tired and glad to have a break and let everything sink in, and gather strength for next year, which I do think has to be a much easier and more positive year than this one.

Studies

2011-12-22T19:26:00.002+02:00

Jag är för det mesta en handlingens kvinna. Jag lider inte i det tysta, mår jag dåligt, är trött, lessen, sur etc etc så vet de flesta om det, men det är likadant om jag mår bra - livet är till för att delas med någon, och för mig har bloggen och mer och mer på senaste året - fb - blivit en räddning. Ska försöka börja skriva lite mera här, tror att det kommer att göra mig gott och bära mig bättre över acceptansen av att nu "på riktigt" leva som ensamförälder.

Vilket inte betyder att jag planerar att göra det för evigt - nämligen detta att fortsätta som singel :). Jag har studerat febrilt de senaste veckorna, försöker förstå varför jag dras till de män som inte riktigt är bra partners. Och varför jag inte lyckats få till det speciellt många gånger här i livet. Och tyvärr är det nog så att vi går tillbaka till min pappa, som inte förmådde visa uppskattning och kärlek till "sina kvinnor". Som 16-åring höll jag på att svimma när jag skulle på klassresa till Paris och pappa sa: "sköt om dig". Det var det snällaste han sagt sen jag blev tonåring! Kommer ihåg att jag skrev i dagboken att jag kände mig som en möbel i huset, han visste jag fanns men noterade mig inte desto mera. Det gör inte gott för en flickas självkänsla. Han betedde sig inte speciellt bra mot min mamma heller. Nu efteråt, som vuxen, förstår jag bättre deras förhållande, men då tog jag på mig rollen som mammas försvarare (verbalt) och var ständigt i gräl med pappa över hans respektlösa beteende mot henne. Samtidigt tyckte jag hon var svag som inte stod på sig mot honom. Jag tror detta har gjort att jag har fallit för män som har svårt att visa känslor - ofta charmiga på ytan, men problemfyllda undertill. Det verkar också som om jag varit rädd att bli kär - utomlands har det alltid lätt hänt, eftersom jag egentligen inte behövt vara rädd för att "bli bunden" som jag tyckte mamma var.

Nu hoppas jag verkligen gå till botten med mina egna problem och mönster och vara mera aktsam nästa gång jag blir känslomässigt involverad med någon. Jag har faktiskt haft kontaktannonser på gång igen, fast jag redan en gång svor: "ska jag träffa någon så ska det vara "live"." Men det känns så hopplöst här i trakten, då det inte finns ställen att gå till i denna ålder. Det har inte "nappat" på nätet heller, men vet att jag ju inte är mogen för något alls ännu i detta skede. Lite balsam på såren ger det förstås att man får lite uppmärksamhet där. jag har beställt två av John Grays böcker på nätet idag, så jag kan strecka under och riktigt fördjupa mig i relevanta partier - och göra övningar, typ skriva brev till någon man kanske inte rett upp allt med ännu. Har några brev att skriva ännu.....

Anyone here...?

2011-12-15T21:15:00.000+02:00

According to my visitor list, people still pop in here, even if I've hardly written at all during the past months. Is the list cheating...? PLEASE say at least HI or comment something if you come in here regularly - maybe that could give me the motivation to start writing more regularly again. Thank you!

Getting closer...

2011-12-15T21:01:00.001+02:00

I've had a period when I've been really low and without energy. Mostly heartache, since I was dumped rather brutally - not letting someone know what is going on is really cruel. After about a week and a half I realized what had happened. That the relationship I thought was deepening, was actually suddenly over. When I let that sink in I think I've also finally landed in my new situation without my mother. A kind of mini-depression came over me, but for the past week I've felt energies wake up again and have been able look forward. I wanted to go abroad over the New Year's, but haven't found any last minute-trips, so I guess we'll try to make the best of staying at home. I do need to rest, though, so that'll be nice. It'll be wonderful to turn the page and start a new, fresh year as well, filled with new possibilities - this has been such a hard year.

With son we're trying to make the best of the Christmas holidays - I've been dreading it and hoping we'd get visitors, like D's grandparents from his father's side, but there is illness in their family, so they will most probably not come. I've invited my "extended family-member" - one of the boys I worked with until he turned 18, he is a good friend and we'll enjoy having him here on the 24th, which is the main day here. That's when Santa comes with the presents :). On our Independence Day on the 6th of Dec we baked gingerbread (from ready-made dough). .

To make it a bit more interesting we made D's favorite as well - an Angry Bird :)

For the Lucia-celebration on the 13th , D was one of Santa's helpers. He's changed a lot this fall and is coming up with all kinds of things...."he has become a 6-year old" they said at daycare :). (He is 5,5 now)

D to the right with one of his best friends.

Postcards!

2011-12-15T20:37:00.002+02:00

Finally I've realized a dream I've had for years and years - to make postcards out of my photos. It has been quite a struggle to go through all the steps needed, since I've had to learn everything from scratch, but now these postcards are for sale in a few places here in Jeppo. Now I know I can do it, so now I can start printing more cards (and improve these ones ) :) :).

Sunset

2011-11-24T08:50:00.001+02:00

Dethär får symbolisera mitt spirande förhållande - solen har gått ner. Jag har inte hört någonting från Mannen efter mitt olycksaliga sms för en och en halv vecka sedan. Jag försökte ringa och har skickat några sms där jag bett om klart bud, men ingenting. Det säger mycket om honom att han inte kunde respektera mig tillräckligt för att låta mig veta när han ville avsluta det hela. Det bittra är att det var han som var ivrig med kontakten i början och nu då jag släppt in honom mer och mer i mitt liv och hjärta, då drar han sig undan. Men så brukar det väl ofta vara. Nu har jag våndats i över en vecka - har herpesblåsa som bevis över att det varit tungt att inget veta och slitas mellan hopp och känslor av ilska. sorg och kapitulation. Jag vet att han var mycket låst, vi hade inte mycket gemensamt, men ändå tyckte jag det var underbart tidvis när vi var tillsammans. Och det fanns så mycket potential - men avståndet och hans fullspäckade liv tog livet av det hela innan det ens ordentligt satt igång. Jag får vara tacksam att han väckte liv i känslor hos mig som jag trodde jag inte mera kunde känna. Jag har haft någon att tala med i höst (om inte annat så har jag "pratat" med honom i huvudet mellan samtalen och träffarna) och någon att tillbringa rätt många veckoslut tillsammans med.

Jag har redan frågat två personer om de kunde tänka sig att göra något på lördagen då D är hos sin pappa, men de var upptagna, en tredje har inte svarat. Så det är tillbaka till en mycket ensam tillvaro. Jag hoppas jag hittar tillbaka till förmågan att kunna njuta av det, just nu känns det bara hemskt.

Home on the farm...

2011-11-24T08:45:00.001+02:00

I still have four rabbits outside. I'm glad about the warm beginning of winter - the rabbits still find food for themselves outside (I do add a bit, but not much)

Elmer

Olga (so funny, she still has her "sunburnt" ears, but the rest is "wintercolor")

Leo (Olga's boyfriend/brother). Maya is missing in the photos, she is black.

Since son can't write yet, he decided to cut out from brochures what he wants and then we'll post it to Santa....

We've had a bit of snow last week, but at the moment it's raining

Kärleksbekymmer och Mazetti

2011-11-14T13:56:00.001+02:00

Tredje fullmånen klarade vi med nöd och näppe. Det var fullmåne då vi träffades på båten i augusti - det var romantiskt ute på däck, med månen över havet och första trevande kyssen. Jag frågade honm någon gång vid andra fullmånen om han kom ihåg det, men det gjorde han förstås inte. Få se om det blir någon fjärde fullmåne. Jag börjar bli rejält trött på mig själv. För jag kom nyss fram till att denna gång är det jag som är den "förlorade", den som skulle vilja ringa varje dag, som har honom i tankarna hela tiden. Som går i bitar om jag inte hör från honom på ett tag. Och inget kan jag göra - man åker inte fyrahundra kilometer bara för att få lite närkontakt en kväll. Jag undrar hur många tremånaders "förhållanden" jag haft i mitt liv...För mig tycks det vara en magisk gräns, en gräns där jag själv brukar vara den som klipper målsnöret, men denna gång blir det nog andra vägen. Jag har en känsla av att jag troligen kommer att pressa på så hårt (kanske jag redan gjort det) att han drar åt sig öronen, men i varje fall kan jag vara nöjd med att denna gång var det inte jag som gjorde slut, denna gång höll jag ut.

Men Gud vad jobbigt att vara kär och nästan femtio. Inga väninnor orkar höra på mitt ältande, då man var tonåring var det ju samtalsämne nummer ett - killarna, nu är det annorlunda, få hinner ens tala. Nu har jag bara monologen i mitt eget huvud och allt som ska tas hänsyn till, barn, jobb och barnens mamma som han fortsättningsvis träffar lika ofta som mig :(. Dessutom jobbar han häcken av sig och jag vet egentligen redan att jag inte ryms in i hans liv, så mycket som jag skulle vilja ha av honom, har han inte att ge. Vi är fortsättningsvis som dag och natt, jag förstår inte varför det inte leder till att känslorna börjar falna......Men det är väl det att han är "hard to get". Man skulle tro att jag skulle ha haft mindre tid att tänka på honom de senaste veckorna då jag också haft mycket jobb, men nix, det är bara när jag står framför klass som han glöms bort en stund. Ja suck - andra väninnor som länge varit ensamma har den senaste tiden träffat män det sagt klick med - och det har varit enkelt, alllt har bara fallit på plats. Det kan man verkligen inte säga om oss. Nu är det två veckor sen senast vi sågs, två veckor tills nästa gång, om det inte vore för mitt panik-sms på lördagkväll, nu testas han och jag sitter och funderar hur länge jag ska stå ut med väntan på samtalet som troligen inte kommer ....Men i dag är jag för trött för att bry mig. Lördagskvällens mexikanska parfest (där jag förstås var parlös) tynger ännu och i morse väckte sonen mig klockan fyra och jag kunde inte sova mera. Steg upp och började förbereda en lång tv-intervju istället och har varit slak som en trasa sen jag kom hem efter intevjun. Hämtar i stället sonen från dagis och hoppas fortsätta läsa "Katarina Mazetti" - vilken härlig författare!!!

November

2011-11-10T13:05:00.001+02:00

eh...proud mother....I guess this is a sign that sons spends a bit too much time on the computer playing Angry birds.....He made this drawing in daycare.

Yesterday was a lovely day, foggy, but sun also peeked out - a rare sight normally in November.

Pekka always throws himself on the ground - or walks straight up to you, so it's difficult to get a picture of him.

Views from behind our outhouse/barn

October

2011-10-16T11:16:00.001+03:00

Son took this photo at some point...I ordered a new "camera light" on the internet, a camera to take snapshosts with, and now I don't know where I put it....I have a new hairstyle now, but don't have a photo of it.

At this moment I think I have four rabbits, this couple has our yard and - unfortunately - our neighbour's yard as their territory. There was one more yellow rabbit, which also belonged to this group, but I haven't seen her in over a week, so I'm pretty sure she has met her destiny, probably in the form of some stray animal (photo taken through a window...).

The other day we were visited by a flock (? I suspect there is a particular word I should use...) of partridges. They've come for a visit in the winter also. They seemed to think Maya was their mother, following her around :).

Things are finally calming down and a feeling of flow popping up now and then. Local tv has started, my yearly (x2) project to write for the personnel magazine of Pietarsaari has also begun. And my own writing isn't so difficult anymore, and I've started a few "projects" which I have thought about for a long time. life at home feels good. And my lovelife is ok :). At the moment he is here - still sleeping, he always works at nights during the week, so it's difficult in the weekend to switch to another rhythm. It's been a good weekend, which we needed, we hadn't seen each other for a month. It's been difficult for me, my own fears, combined with the distance and him becoming sick and having a really busy period at work made communication rather scarce. But like I said, it's been a good weekend. It's a strange relationship, on the surface we don't have much in common, but still, some moments are almost magic and I respect the fact that he is "his own" even if I'm irritated that he doesn't behave or do thing the way I'd like him to :). A "push over" wouldn't last long with me...I know that.

I hope we've turned a corner now, he has been different and that of course reduces my fears. Next week D and I are going to London for three whole days to see a friend with kids D's age. That'll be a nice break during this time of increasing darkness and cold here in our country. I've also been regularly meditating, exercising and practising qigong, so I feel stronger both physically and psychologically, which of course is also a really positive thing :).

Lyrics,feng shui and headache

2011-10-02T08:57:00.000+03:00

Your know how you sometimes think you know the lyrics to a song, and then they are something completely different....Especially when I was younger and didn't know much English, I had my own versions of the lyrics when I sang. I obviously still have that. The car I bought a year ago still had a cassette-deck, it stopped working so now I'm "upgraded" to a cd-player. I decided to listen to old cd:s - one of them was "Savage Garden" - do you remember, they were in maybe 10-20 years ago....or something like that. I like to sing to their tunes, but haven't really looked at the titles. Now I started wondering about myself when I sang "like cannonball": "running free through the jungle...like cannonballs", "cannonballs and children never lie" etc. I thought something must be wrong and tried to listen really carefully, thought it must be something alive that they are singing about. Thought it sounded like "cannibals", but that was rather weird as well, so I had to check the cover, finally. "Animal song" is the title :).

*

Had a lovely day yesterday, didn't have to do anything, but instead I voluntarily cleared away bits and pieces that have been waiting for it - some for a long time. In our living room we have a part which is supposed to be D's play corner. His room, where he doesn't sleep yet, is upstairs, but he is never there, so most of his toys are downstairs and as you can guess, all over the living room. I've looked at the mess but haven't had the energy to deal with it, only on the surface. Now I rearranged the corner, brought in a table for him and cleared away some of the "artwork" he's brought home from daycare. He is into building all sorts of things from milk boxes (wonder if his dad's architect-genes are coming through...) and it's a bit hard to throw them away, but enough is enough. I don't think he'll notice, I kept the best ones :).

Finally the house is slowly being cleared of the extra-clutter that has been collected in corners and cupboards, when I haven't had the energy to take care of everything. At the same time it becomes easier to keep things in order, know where I have stuff and easier to breathe... While my mother still was alive I many time thought about people with new houses, young people who haven't collected too much stuff and longed for less stuff and more order, but had no chance to deal with it. Now a lot of my mother's things are gone - yesterday I took some again to the place here in Jeppo where they collect clothes etc and take to poorer neighboring countries. I still have many boxes of her clothes, which I simply couldn't part with immediately. I think with a bit more time I will give away at least half of those as well.

*

The evening ended with the film "Eat, pray, love" (perfect, could do the clearing at the same time :). I actually enjoyed it more this time, maybe because my life situation is different now and I could relate to new things. Unfortunately the evening ended with a beginning headache and increasing anxiety about my new relationship...if I don't hear from him regularly my heads starts making up all kinds of scenarios. Due to his working hours etc (being away when I'm sleeping and the other way around) it's really hard to get hold of him, mostly he has to contact me - I can only send him a text message if I have something I want to talk about - and he doesn't send those :(. Right now I'm almost certain there won't be a continuation. Anyway, thought the headache was due to tight neck kmuscles that didn't like the carrying, the walk in the morning etc, until I realized "hat"-season has begun. During the walk in the morning I didn't wear one and did notice the wind was rather cold to my head. It's very sensitive and since this was the second time this week with headache, I'm sure it's the wind...I need to start protecting my head. Wish I could just pull a hat over my poor heart as well!

Fragment

2011-10-01T14:32:00.000+03:00

"Är Gud osynlig?", frågar sonen plötsligt när vi kör bil. Vad svarar man på det...

*

Den senaste måanden har jag haft både ork, energi och tid att röra mig mycket mera (qigong torsdagar, zumba söndagar, promenader och qigong på egen hand där emellan). Dessutom äter jag mindre och lättare. Känner mig starkare, smidigare och smalare. Tyvärr motsvara min spegelbild vid simhallen alls den bild jag har av hur kroppen ser ut. Men vågen visar också att några kilo försvunnit den senaste månaden, så jag får blunda för speglar och kolla på våren igen. Fortsätter det så här, så kommer nog också det yttre att bättre motsvara den inre bilden - småningom!

*

Har ledigt veckoslut - och kan faktiskt njuta av det. S hade tänkt komma hit, men han blev sjuk. Blev helt gråtfärdig och tyckte det passade som en perfekt avslutning på en skit vecka. På onsdagen blev bouppteckningen klar, förutom ett frågetecken, som jag i princip vet vad jag ska göra åt, bara jag orkar börja ringa runt och gräva i arkiv och så vidare. I varje fall en lättnad att den är klar. Mobilen är på reparation, på onsdagkväll gick det inte att släcka lyktorna i bilen....ny brytare är beställd, men den hann inte hit till helgen. Har fått låna en bil på kvällar, men det är också en orsak till att jag får hållas hem i kväll, vill inte låna en varje dag. Men faktum är att jag också är helt nöjd med att för första gången på länge kunna njuta av ledig tid då jag helt själv får bestämma vad jag gör. Förra veckan sov jag dåligt och funderade mycket på "oss" - missnöjd med hur vårt s.k. förhållande utvecklar sig. Distansen gör förstås sitt till, men det är inte allt. Hade ett långt och bra samtal på måndagmorgon klockan halv sju när han kom från jobbet (:)) , men vi borde ha fått se varandra detta veckoslut, jag är fortfarande orolig och osäker i hjärttrakten. Men jag kommer ju inte mera ihåg - kanske det hör till när man är nykär?! Speciellt om man är nykär och 47 år....Talade med en annan nykär väninna, som har en helt annan livssituation och förstås -historia. Då insåg jag att bara vi får kommunikationen att funka ordentligt, och litar på varandra mera, så skulle detta passa mig perfekt. Jag har ju knappt bott med en man tidigare och vet inte om jag ens skulle vilja det mera. Jag går så upp i ett förhållande, så jag tappar bort mig själv. På detta vis måste/får jag vara den jag är i mitt liv, trots att en man ingår där också. Men vi får se, vi får se, vi är inte där jag vill vara ännu och jag vet inte om det ens lyckas med just denna man.

*

Bestämde mig för att jag och D ska åka på en liten resa på vårt höstlov, det blir något skojigt att se fram emot i höstmörkret. Det är under planering.

*

Fia kom just in jamande - som jag gissade ligger det en död mus på köksgolvet. Nästan varje morgon har jag "frukostmusen" på mattan på toaletten på vinden (kul om man gå på toan på natten och trampar på presenten...). Ändå ska hon ha kattmat också - jag tror hon har mask, men hon är omöjlig att få maskmedel i, så jag vet inte vad jag ska göra. Synd att man inte gillar mus.

*

Solen skiner - härligt! Den har inte synts till så ofta den senaste månaden. Var på en långpromenad i morse. Hittade en ny Paolo Coelho i Prisma i går efter att jag fört sonen till Kby och varit och simmat. Härligt att syssla och pyssla, ta tag i saker och ting som blivit på hälft (fast köksskåpen kanske ännu får vänta, vi får se...). Går nog säkert ut och räfsar lite än i dag. Härligt då man orkar göra saker och ting!

*
Hoppas ni (anyone out there ?) :) ) som läser får ett skönt och avkopplande veckoslut!

Getting back to normal....

2011-09-25T11:51:00.000+03:00

I've still had problems settling into life....haven't felt comfortable to work at home, have felt anxiety and nervousness. I complained on facebook about the lack of flow in my life and was immediately reminded by friends there to go within. I'm in the lucky position that I could actually listen to the advice - I switched off the phone, went upstairs to my guestroom (previously office), lit some candles, put on some calming music and tried to meditate. Also had a look at my tarot cards - and found my way back "in" again. Calmed, in other words, down. On Thursday qigong-practise began in the evening and that felt very good - I've actually done some of the exercises in the morning - have gotten back into the habit of getting to bed early and waking up at 5.30...which I don't like, I don't need to get up that early, especially not now when it doesn't get light until about seven. A few weeks ago it was ok to go for a walk before D woke up, but I don't want to walk in the dark.

Last weekend I went to the south of Finland to see the man I met on the cruise. The weekend was both good and bad - it's not so easy at this age, with the baggage we both have, to trust each other, to adjust....so at this moment I don't know where we actually stand. Also if I'm going to continue seeing him, I need to adjust my rhythm, he works nights and has a hard time getting into another kind of rhythm during the weekends. I joked we are a bit like two characters from a Finnish children's song: "Päivänsäde ja Mennikäinen" (about a creature living in the daylight meeting another creature who cannot stand the light, but lives in the night :) . I have recognized I have so many fears connected to men - I have all these dramas going on in my head, that have nothing to do with this man. On the other hand, I don't know him either yet. After last weekend I also noticed that I had once again let a man be the center of my universe - which is not a good thing, either for a relationship or myself. So I think I've moved back into myself now, enjoying what I have without him.

The really positive thing is that I've found a group of divorced women who sometimes meet. I was able to attend a "gathering/party/ last night for a few hours (my son was home this weekend) and I'm so happy to know that I have someone to contact if i'm alone during a weekend. In the summer I thought I'd be tired for a long time - the intense weeks after my mother's funeral, with friends and the trip, erased to tiredness and now I want ACTION when I'm off :). And I don't have enough work to keep me busy - or, maybe I should be honest, I haven't been able to focus on the jobs that require my own activity and creativity. On Friday I for the first time felt like I was getting into a good rhythm, teaching at first (English) for two hours, then two interviews for local tv (which has now started after the long summer break). I also notice I now have the energy to get in touch with friends I haven't been in touch with for a long time.

Jeppo was visited by a circus from Germany. I took one of my ex-"guardian children" to the circus, together with her children and D. It was really enjoyable, not always perfect, but authentic :).

During the pause the children could ride the horses.

Love this picture, but I'm also aware of weirdos (took me some time to be able to block out certain parts and didn't notice the spelling error until after....)....

In Helsinki

2011-09-12T16:25:00.003+03:00

I just received some photos that my friend S took when we stayed at her place in Helsinki after the cruise. I really like them and want to share them with you as well!

D loved playing with her furry kittens - they were calmer than our Pekka, who tends to get overly excited and bite and claw :(

Her adorable Persian kitten

In the evening we went for dinner to a hotel where her boyfriend was staying and I got to try out the bed :).

having dinner :)

D did enjoy himself, even if the meal dragged on a bit too long in his taste :)

Autumn

2011-09-12T14:23:00.001+03:00

It's been rather rainy during the past month, but quite often there has been a rainbow, like last Saturday, when it rained while the sun was shining :). The white car in the corner is also an indication that I've had a good weekend - my ...boyfriend (do I dare call him that yet.....and he is not a boy, but "male friend" doesn't sound quite right...), who lives in the south of Finland, came to see me and D :) :).

In the morning on Saturday we went to see car races as the dirt track here in Jepua. I've never been there before, but I knew that D would love it and since there was one more who was interested, I thought it would be a good opportunity to make my debut in the audience. Can't say I'm exactly hooked, but it was quite enjoyable, especially since I could leave D with S and wander around taking photos :). Here are some of them:

Since we have the full moon today, I've had problems sleeping again for about three nights (well....I haven't exactly gone to bed with D either ;), therefore the big bags under my eyes!

oups

oups again

Last week I woke up early many mornings and continued my walks in the mornings before D woke up. One morning I took the car and tried to get closer to the cranes, but no luck. Here are some more photos of fleeing cranes :):

And, by the way, my work has started flowing again. The two courses I teach (English and Finnish) have started and I've actually written two texts - and sent them in, even if neither has been published yet. Still, it's a great relief to know I'm still capable of writing something!

Life now

2011-08-30T12:59:00.002+03:00

During the past weeks I've been doing a lot of clearing out my mother's things and clothes and moved my "office"/workroom downstairs into her bedroom. This weekend the room finally was finished - Fia helped as well :).

D's passion this summer was Angry birds....it has been a good babysitter, when I simply didn't have the energy to find things for him to do.

The garden has liked the hot and humid weather :).

I think I told you I let the rabbits lose almost two months ago - I had four on the run and one in the cage....And since the two boys are castrated, I hope there won't be an increase in the amount, rather the opposite...This morning there were still at least four left - I just heard a red fow has been spotted many mornings crossing the road to our house....Elsa was the only one I didn't see in the morning. She hurt her front paw in July - I took her to the vet, who suspected it was a nerve injury. She didn't seem to suffer from it, even if she couldn't use the paw, but I'm afraid she might not be able to outrun a fox....

Lately I've started to wake up very early. Maybe a sign that I'm not so tired anymore - I get by with the normal amount of sleep. Usually I've gone to bed with D already around 9/10 in the evening, but I think I need to train him to get to sleep without me. It would be lovely to be able to watch some tv at night and even if it's nice to have time for myself in the morning to go for a walk, for instance, getting up at five is already a bit exaggerated....This morning I rushed back in to get the camera when I saw a really beautiful sunrise, but the clouds had already covered it when I got back outside. I still brought my camera along for the walk and managed just about to capture fleeing cranes in the morning fog. Autumn is here, even if it's still warm.

I still haven't quite got my act together with work - especially not the writing. A two month break isn't very good for the flow. On the other hand, I've felt I need to clear/clean and re-organize the house to fit our new situation, before I have the peace and quiet to sit down and work. I'm almost there now...And on Friday I start teaching a course in English for 16-year old art students, so that should give me a kickstart into the workmode again!

Villaavslutning/End of summercottage season

2011-08-30T12:37:00.001+03:00

Last weekend was the end of the summer cottage season in this area. Our family has never owned a summer cottage, so the weekend has normally not been very significant for me, but this time I was so lucky to be invited to a friend's cottage by the sea. The weather was amazing - no wind, + 20 degrees, water still warm enough to swim in (for me, I'm not one who easily dip myself if it's cold...), sun, cliffs....

enjoying with friends and sunset :)

It was so beautiful by the water with lanterns and fireworks. D's grandparents had come to visit, so I could stay a bit longer by the sea. When I got home our neighbours were shooting fireworks, so me and D (who woke up) could watch them from my bedroom window :).

Sea, Stockholm, Helsinki, garden :)

2011-08-21T18:14:00.004+03:00

On the 12th of August we finally could start off on our little miniholidaytour to Stockholm and Helsinki. I had originally planned to go in June, but couldn't find anyone to join me and since my mother was getting worse, I felt it was better I stayed in the area. But now the time and company was right. In the picture we are at the railwaystation, D in front and his friend W next to me. We took the train to Helsinki, had some time to visit a playground, before heading for the boat. It was so great to be two moms - we could take turns being with the kids.

(again can't get the photos and texts like I want them to and don't want to waste time struggling with it...!)

D was terrified at first to walk up to deck - the cruiseships between Finland and Sweden are really big. It was lovely to stand on deck and look at my old hometown Helsinki (well, lived there for six years, and from the schoolwindows, where I then worked, I could see these boats coming in and going out, so it was just next door to the harbour!).

My friend L with the boys

(If you click on the collage, you'll be able to see it in slightly bigger format)
In Stockholm me and the boys went to "Junibacken" (while L saw a friend) - a kind of house for games etc and a storytrain, where you could sit and be guided through many of the stories the Swedish storyteller Astrid Lindgren had created. The place was packed with people - we spent three hours there, so it was actually quite hard work to keep track of two eager boys among all the people. But they had a great time and afterwards L took them to the Aquarium and I had some time for myself in town. On the ferry there was plenty to do for the boys... First night I went to bed at the same time with the boys and Linda went dancing, second night it was my turn to go and have some fun. And indeed I had - my goal was to at least talk to man, and that goal was reached ;).

In Helsinki my friend met us in the harbour and we spent three more nights at different friends' places. It was perfect - the boat was mostly for the kids and there were timetables, tickets, meals etc to keep track of, but in Helsinki me and D were taken care of, picked up, fed etc :). Then I could relax and it was so great to see friends again.

And this is what Saturday evening on the boat led to...not one, but two glasses of bubbly in the sun yesterday here at home :) :). Too early to tell more, but suffice it to say I feel really amazed and happy at the moment! It is like I've stepped back into the current of life, with all its risks, but also heightened sense of being alive! Next week we'll see if I can switch on workmode as well.....

July activities

2011-08-07T14:53:00.002+03:00

Two days after the funeral I went to qigongcamp in Pietarsaari by the sea. Finally a chance to relax, let it all sink in and hopefully become more energetic. This was the seventh camp for me. I chose not to take part when my son was only a few months old and only took part in the daytime for two years when he was a baby. but it has for a long time been the place where I feel I can reload my batteries for the long winter. This year was no exception, but I was if possible even more tired than the previous years. During camp we trained from seven in the morning until ten at night (with food in between of course :), and I took a lot of time for myself to just try to sleep on the beach. On the second day old "traumas" rose to the surface and since I broke down in a group situation, I felt so terrible I actually thought about going home. But I guess sometime you have to let your ghosts rises to the surface and hopefully disappear for good. I didn't feel as "high" as before during camp, but when I drove home I noticed the effect was there - I felt so positive and in love with what I have.

In the evening my dear friend K came to spend a few days with me. I was really glad to have someone to just sit and talk to.

On Thursdays we had mutual friends over for lunch.

On Frieday when she left we managed to squeeze in a visit to the creation of an artist. I love this place!

During the weekend I needed time for myself to remove the traces of the funeral and make our home more into our home again. On Monday a family from Sweden we met during our holiday in Turkey came to visit! It's funny the way things go - I had been worried about feeling lonely on a charter holiday with my son among "happy families", but instead D easily made friends with other children and made it easier for me as well to connect with their parents. This was the first time we actually managed to have a small bonfire in the garden and do the traditional sausage-grilling :).

D was so pleased to have a friend to play with for a few days - and I was happy about the company and something to remind him of when he complains he doesn't have siblings - he wasn't happy the first day when O didn't want to do things exactly as he wanted to :).

The day after they left I had work with refugees - and again bad news. A young boy found out his family won't get permission to join him in Finland. It really drained me, I had of course hoped for a positive decision. I was so happy to be able to take D to his dad on Friday and have the weekend for myself. I really don't feel ready to handle "heavy matters" at work, nor the never ending stream of bad news that is washing over me. So many deaths, so many serious illnesses.

When I think back to the past ten years, there have been so many serious changes: beginning with my failed marriage and the divorce, my dad dying, the move and new beginning here at home, learning to work on freelance-basis with various new things, the birth of my son and being a single mother, taking care of my ailing mother (but also having her support and company) and now her death. So many deaths of my mother's friends and relatives, neighbours, my aunt. Dealing with the fact that now I really have to make it on my own - which right now is a scary thought, since things will have to change. I will need more work, since my job of taking care of my mother (which I was also paid a bit for by the town) is gone. I had also built up our lives around the three of us, now I feel so bad for my son, the house will be so empty with just the two of us. I really hope I'll get my act together and be able to focus on him and come up with activities that'll make both of us happy.

Next week D will be in daycare everyday, except Friday. It'll give me peace and quiet to start organizing things, both financial and my mothers clothes etc; dig into the negative decision by the immigration authorities and try to get my life back on some sort of a track. I guess this weekend is about just feeling sad, tired and hopeless - I really hope it'll be enough with one weekend, I'm scared about the lack of optimism I'm feeling right now. Normally I can always detect a sparkle deep inside, but right now I'm just low. I had hoped for a rainy weekend and that is just what I got, but now the sun is coming out and in the evening D comes home. Maybe I've managed to crawl out of my pit until that, think I'll try with some fresh air-therapy, I think that'll do my a lot of good right now. And maybe I'll manage to get into the "one-day-at-a -time" mood, that's all we can do and (oh, there is a bit of optimism after all :) - there is one positive things to look forward to before the (usually) depressing autumn sets in - next Friday me, D, D's friend W and his mother will go on a cruise to Sweden from Helsinki :).

ps. In the evening: mood completely different after a bikeride, qigong in the garden, shower and berry picking. Always easier when there are activities, but I think I needed to "scrape the bottom" before I could feel positive again.

The funeral

2011-07-31T09:29:00.000+03:00

We have said our goodbyes, now it's time to carry the coffin outside.

goodbye grandma

The funeral was on Friday the 22nd, on Saturday I took D to his dad and in the evening we had a few thunderstorms passing over. When my dad died in August 2002 the sun just kept shining like nothing had happened - now the weather showed more respect, I thought it was approriate with thunder, rain and lightning. I also thought I'd be uncomfortable to be alone at home, but I wasn't. It felt good to light a lot of candles and watch and listen to the storm outside.

At peace

2011-07-23T21:13:00.000+03:00

This is the nicest photo taken of my mother - I found it in her cousin's album the last time we visited her and I asked to borrow it now. My mother's burial was yesterday. It's strange, both my parents were born in November, but both chose to leave during really hot periods (well, perhaps the heat was part of the reason...), my father at the beginning of August 2002 and my mother in mid-July. And both had really hot burial days. We picked her body up at the ward and followed the hearse (? the car with the coffin) to Jeppo, stopping at our house for a while before continuing to the church. The memorial service was held afterwards at home, I wanted it to be personal and feel the comfort of my own home, which of course also was her home. I had also invited a relative with younger children and D had someone to play with. Here at home nothing was planned and was more relaxed, but I felt it was about my mother, people who cared for her and knew her, were together, the service in the church was more about religion in general, not my mother.

Today I took D to his father and have finally had time for myself. On the way home I went for a swim and have just enjoyed being able to light candles and lie on the sofa, remembering things. Unfortunately there is thunder threatening all the time, so I think I'll have to switch off the computer soon again (one thunderstorm already passed a few hours ago...).

Tomorrow I'll drive to Pietarsaari,, to the sea, to spend three days at qigongcamp. It'll be lovely to be able to relax and let it all sink in, and to also fill up with energy and also start thinking about the future.
Last night D said: "I want to die". Not something you want to hear from you five-year-old, so I asked why? He then said: so I can be with grandma again.

My mother is at peace, and so am I. I'm certain she'll come to visit us in our dreams.

16.7

2011-07-16T19:47:00.000+03:00

One of the last time my mother looked at her dearly beloved grandson.

Today she passed away. I was holding her hands when her breathing started to become more and more shallow and slow until it finally stopped altogether. Without much drama, the way she had lived most of her life. It was a relief, since she had been very uncomfortable and in pain for weeks. Now the pains are gone, she is at peace. She will be missed.

June

2011-07-03T12:54:00.003+03:00

It feels like June was filled to the brim with activities - we have had quite a few guests, in the middle of that our oilburner was replaced by a new system...don't know the name in English, a hole was drilled 170 meters down in the winter and the pipes and a new "burner" was installed now. Should be clean and cheaper in the long run than the oil. Then I've had some work with reguees and also tried to maintain contact with my previous refugee"clients" - and of course at the bottom has all the time laid the worry about my mother (see post below). D also has had a bad reaction to grass (or something outside...tests will be made in autumn) and has slept badly for many nights due to blocked nose - and of course I have slept badly then as well. We have had two heatwaves, with temperatures just below 30 degrees, which is really unusual in June. We have swam at the sandpit many, many times already - feels almost like autumn, because the period of heat normally comes (IF it comes) at the end of July! But I guess we're worth this after the long and cold winter - but mosquitoes and other bloodsuckers are also very active this summer :(.

Here a short recap of June in photos (son is now four days at his dads, so I have finally peace and quiet to just do "unnecessary things" like this :), he went on summerholiday from daycare in midJune). If you click on the photos, you'll be able to see them in even bigger format.

We've had a field of clover at the other side of the house - practical for me, have picked everyday for the rabbits - one day we had a short picnic there after I picked D up from daycare :).

Fun in the water :). This year it's also easier to go for a swim with D, he can amuse himself in the water without me and we've been lucky - almost always there has been friends of his at the sandpit.

A came to help me with things I needed an extra pair of hands with - for instance building a new, bigger sandbox for D.

8th of June I took part in "Nice Run", a non-competitive event for women. A group (originally mums with small children) from Jeppo took part. I walked the five ks :). Hot but fun - everyone also got a medal and hug when finishing :).

Love that beachbum :)

The digging was done in a few hours, but then there was a pause before the work inside began. In the end the oiltank was taken out and voilà, I had a new room :) (will be a room for muddy shoes etc). Now I also have my own helper with chores at home :).

"sports-season" also has begun on Mondays, games and a bit of athletics for the children. Great , especially for me. D has been complaining about the lack of a playmate at home, "why can't x move in" etc and he would like me to get him a little brother......on Monday nights he can run around with his friends and I can sit and chat with other parents :).

Before and after picking A up at the airport in Vaasa, I visited a friend at their summercottage - is there anything more relaxing than to sit by the sea with your feet in the water :)?

On the 11th A arrived from Italy, where she had been an exchange student for five months. But she is originally from Michigan - and I'm second cousin to her grandmother :). They say we look alike! Such a nice 16-year old, I really enjoyed having her as a guest for three days, before she went on tour to relatives and friends.

Already last summer D's eye swelled up a few times, but we only needed to wash hands and eyes, but this year I had to get eyedrops for him, and when the nose also got blocked, went to the doctor. The medicine didn't help and he started getting a temperature, so I stopped giving him it. I'm planning to take him to a homeopath in the autumn, when we've found out what exactly he is allergic to.

For some reason these photos decided they belong together...I've tried to move them, but don't succeed....

Left one is from A's first night in Finland - she got to try sauna and swimming at 11 pm :). Next evening she had a chance to play folkmusic with a few of "Jepokryddona" - a group that tours with traditional folkmusic from the area. I was so glad I had a chance to hear top live music - was reminded of the fact that music has been lacking in my life for years. So in a few weeks I'll go hear the magic flute in Kokkola (know someone who will be singing there :).

Went around seeing the few sights there are to see here in the area, the sea with cliffs in Pietarsaari and here Uusikaarlepyy (watertower far in the background, café at the top, where we started off).

"swing-duty" awaited her :) when she got back after a week.

We tried to celebrate "real" midsummer, on the 21st - unfortunately the weather didn't cooperate, but we had a tiny bonfire in the garden, before rain and mosquitoes forced us inside.

At midsummerweekend I was home alone - needed to rest after all the activites and "renovation" which went on for nearly two weeks.

At the beginning of this week I had a friend from Tampere over for 24 hours, on Wednesday a friend with daughter arrived from Helsinki. Midday I got a surprise guest - a couchsurfer from Poland, who had requested a couch a few months earlier, but since I hadn't heard anything more from him, thought he wouldn't come...good thing we have a big house, but I had preferred a bit of notice from him...

Thursday A, her daughter, me and D went to the amusment park :), fun, but very, very hot....

We've had a few rabbitescapes during the month, but now I have a good door into the enclosure (had my cousin here for a few weeks doing woodwork etc), and now we can socialize with them more easily.

My favorite: Olga (ex Oscar, but at the vets the mistake was revealed - she actually had one rabbitbaby, but it died)

Olga has had a hard time with mosquitoes and also the other rabbits - when she and Leo was put together with the other three (parents and sister.....), there were lots of fighting before things calmed down.

So....can't complain that it would've been boring. Last night I went for dinner with a "salsa-friend" from Helsinki. She is rehearsing an opera in Kokkola, where D's dad lives. Was nice to meet someone from my life in Helsinki - and a good start to this miniholiday for me - which I'm planning to mostly spend in the garden, and hopefully write a column. It's really hard to get enough peace and quiet to write when D is at home. Summer has just begun and so much has already happened :) hope you all have a good one as well!

Changes

2011-07-03T11:17:00.001+03:00

I'm sorry for not having written, it's been a crazy month, with lots of things happening. At the back of it all has been my mother's deteriorating health. After she stayed home for four nights we both decided that she had to go back to the ward. I was getting too tired and I had to start doing other things than tend to her all the time. She was also feeling insecure with just one person helping her get up. Since then she has been back at the ward.

Last week I tried bringing her home for the day - she came with an "invalid taxi", she could be rolled in and out of the car the wheelchair. A few hours went well, we had relatives visiting and she really enjoyed reminiscing about relatives and old times, but when she became tired and wanted to sleep, she couldn't. At the ward she has extra oxygen most of the time and she started feeling she didn't get enough air. She was really tired when the taxi finally came to bring her back. The day after they called from the ward and said she could get a "portable" oxygenbox with her the next time, but when I went to see her yesterday she was really in bad shape. Tired and having constantly problems with her stomach. She really wishes herself to be able to die, she is frustrated and in pain most of the time.

Visiting her at the ward - our American relative A was visiting us at the time (sitting in grandm's wheelchair)

Nightly account

2011-06-01T05:01:00.000+03:00

On Monday I brought home my mother. She has been getting weaker and weaker. When my dad died in 2002 it came as a shock - he had been getting weaker and weaker, but since I then lived in Helsinki and didn't see him so often, I didn't really think about it, or the fact that at one point a person cannot get any weaker. Now I'm trying to be realistic, but it's hard, on the one hand I'm thinking "while there is life, there is hope" and don't want to be pessimistic, on the other hand my mother has a really sick heart, which has lasted amazingly long. She should've had an operation ages ago, but now it's too late. Since she wanted to come home as well, I thought I should do it now. I don't have so much work apart from writing, so I can take care of her. It's hard to even get her into the wheelchair from bed, her legs don't work very well any more either. Her breathing is heavy, but I'll try to keep her here as long as she wants it herself. At home on Monday night she teary-eyed said she so much wanted to get more time - to see D grow up. But I think we have to be grateful she got two more years - at the beginning of 2009 it really looked like she was going to leave us. She spent three months in hospital/the geriatric ward then, was unconscious for a week, but still made it back to life.

The first night at home now was bad, she had pains and couldn't sleep. Of course I had forgotten to bring her "nitro" tablets (to put under the tongue) next to her bed. So she had to ring for me - we have a doorbell by her bed and it rings upstairs where I sleep. I dread this sound because I never know what to find when I go down. Last time I found her sitting on the floor by her bed (that was about a month ago), last night I just needed to get her a pill. Up in bed I had a hard time falling asleep again. Suddenly I heard a loud bird noise - I was wondering if a flock had settled on the roof and got up to have a look (it was then about four o'clock am). Then it sounded like it came from downstairs! I rushed down to see - Fia, the cat, had brought in a "welcome-gift" to my mother, a young starling. It was a tough one, screaming and slipping out of my hands when I tried to catch it (I had thrown out the cats before that). Finally I managed to catch it and outside it actually managed to fly away - Fia made a huge jump to catch it, but was luckily about 30 centimeters away from the beginner at flying (took it some time to get air under its wings and go higher!). After that I soon fell asleep, thank God. Today my mother has been able to take naps and was looking a bit better towards the evening. I also gave her a bit of reiki - have to do what I can.

I actually felt rather energetic during the day. During the weekend when I was alone, I spent most of my time in bed with the newest Dan Brown. It was raining outside and I simply didn't want to do anything useful...but I read until four at night on Saturday, which wasn't so smart....I wonder if that has now set the pace for my nights, because at one thirty tonight I woke up. I wasn't sure if I had heard the bell, so I went down just in case and as far as I could see, my mother was sound asleep. After that I still couldn't sleep. After tossing and turning for almost three hours, I had to get up. There are so many things up in the air right now as well. Now I'm more tied to the house again and have to get "homeservice" for my mother if I'm away for a longer time (kind of nurses that check in if needed, is subsidized by the town, so it isn't very expensive, but I'm glad I haven't needed much of their services, since it takes a lot of planning). At the same time I don't know how long she is going to be home, or if she is even going to live for long. My cousin from south of Finland is planning to come and see her, just in case. I had planned to go see two of my teenage refugee boys in May (20/25 kms away), when my other jobs were done, but then I got the flu, and now I'm just too occupied with my mother. but I feel I should pay them some attention as well :(. There isn't anything special that needs to be done, but I should see them every now and then. The problem is that because of their school and hobbies, it should be in the evening and then I'm usually too tired. I prefer to do my work during the daytime...

I have signed up to be a "friend-family" (volunteer) for a refugee family from Afghanistan (has live in Iran for the past years), which arrives in Uusikaarlepyy (the town we belong to) on Friday. If my mother still is home then, I need to get homeservice to help her into bed in the evening. Then there are all the graduates on Saturday - who to "celebrate", who not to....I don't have any relatives graduating this year (from senior high school, big event), but a few of friend's children, who I'd like to bring a flower (or money, which I think is preferred :) on Saturday, when they have their receptions at home. But to be honest - Saturday feels like a long way away right now, when we are trying to take a day at a time. And how I'll get through tomorrow (today) with three hours of sleep....have to go and see if I can't get at least a few hours more. Fingers crossed!!

The garden etc

2011-05-23T14:32:00.003+03:00

It's amazing how much things change in a month!!!

Because of the flu, I haven't been able to do much in the garden, even if it has been the highseason for that kind of work. Everything is exploding to life - I'm still amazed how fast everything happens. After the loads of snow we had, I thought it won't melt until June - and now it's almost summer! On Saturday I finally felt the flu was gone, but I had already promised D we'd go see a movie - Rio (great in 3 D :). Unfortunately it was in the daytime, but we went shopping for new shoes for D and visited grandma at the same time. But on Sunday we had all day in the garden :):) - D mostly lay in the swing down left in the lower photo, while I was trying to do all at once :). The "metal"roof on the rabbits' cage had blown off into the dry bushes - those are now gone. I think the garden looks at its greatest right now - filled with tulips and spring flowers and the weeds haven't taken over yet (which they unfortunatley do every summer :(. Unfortunately I seem to have a tear in the dam - the water just sips out in three days (about one forth stays at the bottom), I don't know what to do, don't have the energy to do anything about it. Last spring was the same, but then suddenly the water stayed - I'm hoping for that same miracle now as well.

I was lucky not to have very much work while I was ill, even if I constantly feel I should be writing my own texts when I'm at home, but my head simply wasn't clear enough. Now I'll have work with one of the refugee children, a few really important meetings in the next few weeks - and I really hope to get around to writing as well.

My mother is still in the geriatric ward and I'm slowly accepting the fact that she might not be able to live at home anymore, her body is too weak, she needs constantly help to get out of bed. Right now her heart is again working badly - her ancles are swollen (and fluid gets into the lungs as well) and she has gotten intense medication over the weekend to get rid of it. Now we'll have to see for a few days if her heart can cope on its own, if yes, I'll try to bring her home.

It's hard to adjust - I'm both afraid and relieved, all in a bundle. Economically it'll be harder to be solely responsible for all the costs connected to a detached house. I'm sad for both my mother and my son, who I'd really like to give more time together - it's not the same to go see grandma in a room with three other old ladies and neither for her. Of course, we might be able to take her home for the day every now and then, but it'll be strange to have her only as a visitor. At the same time I'm relieved - I have much more freedom when I don't need to take her needs every day into consideration - D and I can eat elsewhere, go for an excursion quite ex tempore, I can focus on him. My role has been to care for my mother since 2003 when I moved home (but not until 2009 more extensively) - I'll lose a bit of my identity if she isn't at home anymore!

Lådbilsrally

2011-05-23T14:07:00.001+03:00

Teddy had to come to the rally as well

Maybe next year my son can participate as well - if we can find a car for him (local Lions lent theirs to children who didn't have a car of their own - usually fathers or grandfather's take part in a course together with their child, they build the car and then take part. I'm not so interested in building so I guess the only option is that he can borrow one).

There were really goodlooking cars taking part

The venue was much better for the audience this year, more space to move around on - and better weather :).

There were different stands as well

It's great when something like this is organized - brings people together.

D was happy his friend joined us on the stand.

It's snowing!

2011-05-23T13:45:00.002+03:00

I've had a t-shirt with a text: When the going gets tough, the tough go shopping. This is what I have been doing lately, I've been tired and worried about my mother - I've had a flu for a week and a half, with a constant temperature and no energy. But enough to get things I've wanted for a long time: new lawnmower, trailer - and after grandpa fell out of bed, when the leg in the sofa-bed gave in (about 50 year old....) I decided we needed a new sofa-bed. I brought the bed into the porch, and decided to open the package there, I was going to carry it upstairs and it would be easier in pieces. I needed to make a few phonecalls first, so I told D he could cut open the tape on the package. While I was at it I checked my messages and FB, even if I heard him laugh downstairs. When I finally went down I was met by a snowfall of polystyrene (styrox...). His comment: "I played it was winter and snowing". The really fun part had been to throw the small pieces on to our cat. I wasn't too amused, I felt even more tired, and it took me about two days to get rid of all the small pieces that had flowed out into several rooms :(.

More visits

2011-05-15T12:10:00.003+03:00

I've felt an urgency to invite people who I know care for my mother, just in case....Here she is with her cousin, who could almost be called a sister, they call each other many times a week. Greta is almost the only one she speaks to on the phone anymore, almost all her other friends have died during the past few years. That is a really hard part about becoming old. In the evening I had to take her to the geriatric ward and she is still in hospital (the part where mostly the elderly are/bädden), but was a bit stronger when we visited her on Friday. So maybe, maybe she can still come home. The problem is the nights - because her legs don't work very well any more, her balance is really bad and she needs help to go to the toilet during the night. My bedroom is upstairs and I simply cannot go down many times a night to help her. She has "aids" around her bed, but I thought of still another handle to put in, to give her something to hold onto. Now I have more time during the day to help her. I so hope she could still be with us during the summer.

I had invited my cousin (at the end of the table) and his wife as well. My second cousin to the left.

When the teaching ended I had finally time to focus of my job with the refugee children (have only three any more and it's been more quite for about a month with tasks connected with them during the past month, thank God!!). It's a bit hard to sit and talk with a two year old, so we went for a walk instead to a playground, where I could also speak to a woman, who used to be my "client" as well - when they turn 18 our "offical "relationship automatically ends. This little guy is really adorable.

During the evening me and D went by car to take some photos (again "my day" to take a good photo in the photoclub). I had also recieved a flu, so wasn't too keen on it. Luckily enough my friend C and her son were outside when we passed, so we went to see them for a while. It's great now that the boys can start playing together!!

D and V were disagreeing on who should drive the great "boxcar" they had - I was the engine :). It wasn't good for my flu, though. I've had a slight temperature since Wednesday (the day after I took my mother to hospital), but since spring exploded, I've simply had to do things in the garden as well, probably prolonging the flu. But what can you do, I'm not ill enough to stay in bed, but I hate the lack of energy to do anything. Today it's raining slightly, D is still with his dad and I've taken time on the computer. In the afternoon I'm going to the wind orchestra concert, I've asked the dad to bring D a bit later. Hopefully tomorrow I'll feel normal again.

Rabbits etc

2011-05-15T11:58:00.001+03:00

Maya and Elmer (sister and brother...and parents to the three other rabbits we have....9) enjoying the warmer weather

Elmer

Maya

"The boys"...until a week ago when I took them to the vet to be castrated. Turned out Oscar to the right is "Olga" (Leo to the left), SIGH. No point in separating them now, but I really hope and pray they haven't made new rabbits before Leo's operation.

Leo, Maya and Elsa. After Leo's "caranteen" for three weeks (can still have sperms) I'll try to make a bigger enclosure and put all together. I suspect there will be fights, but I hope they'll accept each other in the end. After all....they are all family!

Finally there are flowers, the leaves have appeared again and today we've had a bit of rain. There is plenty to do in the garden, but still everything looks good :). Behind the trees you can see my new helper - a trailer! I've been wishing for one for a long time, but haven't had the money.

(Sorry Julie - you are about the only one reading, but I don't know the names of these birds in English so I'll write this in Swedish). Är så glad över fåglarna i trädgården. Det svartvita flugsnapparparet lyckades hitta en holk, trots alla trastar och pilfinkar (men många av dem finns i vår granhäck).

Och för första gången (tror jag) sen mina föräldrar hade kor, har vi ett starpar på gården. Det är jag jätteglad över!!

5th birthday

2011-05-15T11:21:00.002+03:00

Are they coming soon? Are they coming soon?!

Yey!! Presents!!

I had invited everyone D wanted to invite - most from daycare + many of the parents (15 kids in all + about 7 parents, a few dropped off/picked up afterwards). Was a bit chaotic and disorganized (attended a 6th birthday party on Saturday, it had less people, a theme, games etc etc....much calmer :), but we have a big house and I think the kids enjoyed themselves.

Grandma had said she will be in her room, but stayed in the kitchen to see all that was going on. And many of the mothers talked a bit with her as well. I had been so busy during the week she had been home (had been two weeks in hospital before that), that she thought it was nice to see people for a change :).

Afterwards to mothers stayed behind to help me. I had time to sit down a bit as well.

Next evening: "grown up"party (with a few kids again :).

My friend B took a few photos of us as well :) (I had time for a shower before the party, but not to put on make up or do anything to my hair :).

The next day grandma and granddad arrived - they hadn't been here in a year (live three hours away by car), mainly due to the fact that grandma had undergone a few operations. Here D is showing off how he and I make pizza :). They stayed two nights. Unfortunately I had a table at a fleemarket in Jeppo and had to run back and forth - home to cook and then back again...and in the end I sold for 6 euro, when the table cost 15 :( :(. I had hoped to sell D's pram, but no luck :(.

1st of May

2011-05-15T10:48:00.001+03:00

D turned five on the fourth of May and I had a hard time finding a slot for his parties. The weekend before he was supposed to go to his dad's for one night and come home for the end celebration of this year's "musickindergarten" - once a week he has taken part in a musically focused hour together with kids his age. Just before we were going to leave on Friday to his dad's he suddenly got quite a high temperature and had to stay home. I was really relieved, I had worked on four articles for a personnel magazine + started as a substitute teacher in senior highschool (German) and was rather tired. I was glad to stay at home that evening. D fell asleep almost immediately and more or less slept until the next morning, when the fever was almost gone! So on Sunday we participated in the first of May celebrations in "Uusikaarlepyy/Nykarleby" anyway.

We have had a wind orchestra in Jeppo for more than 30 years now - I played for many years when it was started. It has become a really professional one and a joy to listen to. It also gives a lot of Jeppo children a fantastic opportunity to practise music and has been a platform for many into a career in music later on. On the first of May the orchestra always marches through the town of Uusikaarlepyy (20 kms from Jeppo, we're a part of its municipality) and play at a small quaint café by the river. The men's choir and the children from music kindergarten sing as well - greeting spring and the sun :).

D in the middle with blue hat. There was a cold wind, even if the sun was shining. As a single mum it's difficult to both be with my son and take photos....I'm glad his good friend L and her mum were there to keep him company while I was trying to make photo memories.

D and his friend were among the youngest children participating - and didn't do so much singing :).

The church in Uusikaarlepyy in the background.

The "graduation" (a bit too long for the small children, who had to sit and wait for a long time). D in white shirt sitting on the stage closest to the camera.

I was really tired and didn't want to go to a place where children can ride a steamtrain afterwards (more or less part of the normal first-of-May program). I was really happy when we could go together with L and her family for lunch instead.

Grandma

2011-05-09T19:23:00.000+03:00

It's been intense. On Sunday (Mother's day in Finland) I could finally wind down. D's grandparents left in the morning (they had been here for two nights - first time in a year!) and then I had a whole day without anything planned. Since the weather was really nice, I decided to bring my mother outside, hoping it would cheer her up and also give her some energy. I have been worried about her, I think she might have something of a depression. No wonder, the minute she starts feeling a bit better, she ends up in hospital again.

D's granddad made him this car for his second birthday, if I remember correctly.

D threw the ball at grandma - she is very seldom outside and he really enjoys it when she is. Last summer she had to be goalkeeper for him :).

Surprised :)

Unfortunately during the night the doorbell chimed - it hasn't done it in a long time, but I knew immediately where to go. The button is next to my mother's bed, in case she needs help during the night. She had slid onto the floor, was sitting with her back against the bed. Luckily enough she hadn't hurt herself, but it took some time before I was able to get her back into bed. She has no strength of her own, her knees can't take any bending or pressure, so I simply had to lift her and then roll her onto the bed. I'm surprised she didn't hurt herself. We didn't want it to happen again, so every time she needed to go to "her loo" (next to the bed) she rang the bell. I was also so shook up after the first ring, so I didn't sleep between one and four o'clock, so it was no problem to go downstairs two more times. I really thought this was it for her (sleepless in the middle of the night makes you imagine the worst possible scenarios), but she has been able to move around today. Her heart is really weak, but I've invited her cousin (her best friend) over tomorrow, so I really want her to be able to stay at home until that at least. They have been like sisters all their lives.

We've been here before, and she has managed to pull through, let's see if she manages it still one more time. Now I would have time to care for her better, but there is a limit to how much I can do for her. We just have to wait and see which direction things are going.

Lately...

2011-04-24T10:32:00.002+03:00

"I am a robot" (had to buy a new digibox, son immediately found use for the wrappings :)

Getting the make-up ready :). On Easter Saturday kids dress up as witches here and visit houses to get candy. D has so far always wanted to be a rabbit....(note Maya- the rabbit in the background, has been hysterical: one rabbit on the run, three rabbits on the run, all rabbits in the cages, again one rabbit on the run.....I'm losing count!!)

Ready to get going. Unfortunately my beloved new camera has suddenly stopped automatic focus. I know I don't treat my cameras gently, but only four months......So sad. I've learnt how to focus manually, but probably have to send it away again. Sob!!!!! Worried also about my mother. I really hope it's due to the strong medication she has received, but she has been a bit disoriented lately. Hopefully she'll be able to come home on Tuesday, and hopefully her mind will be back to normal, otherwise I don't know how I'll be able to have her live with us :(.

Traditional Easter bonfire. Such a relief to be able to burn old stuff....wish it was that easy with hurt , bitterness, broken hearts etc etc. Old feelings have risen to the surface lately, probably since I've been so tired.

I'm so grateful we have such nice neighbors. It would have been lonely to burn the bonfire just me and D, now there were more of us (and a bigger bonfire :)

Waiting for the fire to burn down so we can grill the sausages :)

Having fun :)

Still having fun, but getting slightly tired :)

"The Easter crowd" :)

And finally, last photo: the garden this morning (the barn behind the garden/yard, opposite our house, I'm standing on the balcony -pls click to see bigger). I'm still in the process of leveling the hedge, hard work climbing up and down and I think this is the last year I can manage it, the ladder won't be long enough anymore. Elmer is still on the run, I had managed to lure him into the enclosure yesterday, but on hour after he was out again. He's become such an expert - and I don't have time to fix every little detail in the enclosure - especially since I've been planning to make it even bigger and will have a bigger job if I've put a lot of effort on it now. So I guess I'll have to start protecting my plants instead of trying to catch Elmer. There will be many dangers facing him this summer - cats, dogs etc, I'm surprised if he makes it to autumn, unless somekind of miracle happens and I can still catch him.

My body is aching - in a good way. Gardening is hard work :). But it's such a positive thing, every year you start full of hope and internal pictures of how lovely it's going to look - by July I usually lose interest and by the end of the summer everything is overgrown :). But right now I have lots of plans - and everything is going to look soooo great :).

Happy Easter

2011-04-22T09:21:00.000+03:00

Couldn't find a photo of a daffodil, so have to make do with a rabbit - I have plenty of those photos! This is Elmer as a baby, now he's been on the run for more than a week. He hops along in our yard, but always far enough from me - can't even reach him with "a thing you use to lift up a fish you've caught from the water" - couldn't find the word in the dictionary, they suggest "bag", doesn't seem quite right ("håv"). Don't know what to do with him, don't want him to eat the things that start growing in my garden, otherwise I don't actually have a problem with him being on the loose (he is castrated).

I've had a really bad period internally this spring. I've been really, really tired, everything I've had to do has felt like a huge effort, especially here at home. I have, though, managed to do the jobs at hand, especially lately it hasn't been so hard, since it has been interviews and writing, which I like doing a lot. Once I've got going it has felt good - maybe to be away from home and all the musts. My mother has been in hospital over a week now. She got a really bad flu, which isn't good even now. On one hand it was good for me that she has been away, I've had enough to cope with myself lately.

Usually spring is the time when I really come alive, but I suspect that this year I've suffered from what a lot of people get when the light suddenly rushes in in spring - spring "tiredness" (don't know that word in English either, sigh, my languageskills are also rapidly deteriorating...). Very close to depression. For the past days I've started to feel better and can now try to focus on the positive things in my life. During the week I've written almost four articles and started on a lot of columns (I'm supposed to write one per month to our local newspaper), which feels really good. Writing is what I want to do, especially my own texts, but there has been so much going on, I haven't really had the time and quiet time I need for it (and I'm really insecure and afraid of starting it as well!). Now I'm bursting with ideas, but have problems focusing on one thing at a time.

I've also felt very lonely this spring, I'm sure it has to do with the tiredness. Before Easter I was stuck in the thoughts of me not being important enough for anyone to want to spend time with me on weekends or holidays - this is reserved for close friends and family, or families meeting each other, and I don't fit in there, since I don't have a man to bring along (or maybe they just don't like me...). I want people to visit me, at the same time I don't want it since the house is mostly a mess - I don't have the time and energy to keep it in order. And even if I decided I need help with the cleaning, I didn't find anyone until after Easter. I hope, though, that she can start to come on a regular basis. Pity I couldn't find anyone when I was feeling the most exhausted.

One good thing is that this year I have been exercising and just generally "moving" a lot more that before. Yesterday when I picked D up from daycare by bike, we didn't take the straight way home, instead we went around the rivers (about 4 kms), and this morning I went for a walk before he got up (have done that every now and then, just short walks about 3 kms, but much better than nothing at all, and it's a beginning!). I seem to have become a morning person suddenly, mostly I wake up around five the first time, but don't get up until after six.

Now I feel good enough to be able to enjoy the fact that we can take it easy at home, just my son and I. Since my mother is away, we'll also have the freedom to suddenly take off somewhere, I've been thinking of maybe taking him to a indoor pool with slides etc in Vaasa, but we'll see. Maybe I'll have time to clear up inside the house a bit (put away winter clothes and get the summer ones) and do gardening, which always makes me feel better. And today there is actually someone who has taken the time to come and see us :), one of D's girlfriends with her mum. And, to be honest, we were invited to a dinner on Saturday in Pietarsaari, but there aren't going to be any other kids, and since on Easter Saturday we usually burn a bonfire, I decided to stay at home, it'd be too much for one day. So, actually, there are people who want to see me on a weekend :). See, I'm starting to feel better and better!

Happy Easter to you all!!

(wonder if there are more than just a handful...but grateful that someone at least reads :)

Om Japan

2011-04-16T08:24:00.000+03:00

Till er som kan svenska, vill jag visa en länk till en finlandssvenska i Japan. Det är helt fantastiskt att läsa hur japanerna och naturen återhämtar sig, hur mycket gott som uppstår ur det tragiska.

Busy times again

2011-04-15T15:40:00.002+03:00

Times flies...I'm always rather busy in March-April, this year is no exception. And my mother has again been in and out of hospital, which always wears me down more. At the moment she has a really bad flu, which she got when she was there over a weekend so I could rest :(. D asked when I was taking her to the doctor: "IS grandma going to die", I could only answer: "I hope not". I visited her today, she is very weak, but getting slightly better again.

This time of the year all my main jobs are on - working with the refugees, for local tv and this year I've been quite often working as substitute teacher and had a few translation jobs as well. I was planning to do a lot of writing, but there simply isn't time for it, not my own stuff. Right now I'm in the middle of a project for the town of Pietarsaari, every spring and autumn I write articles for the personnel paper.

I had wanted to take part in a short-story competition, but I never found the time to write, now I have to wait two years again until next time. The problem is - I don't get paid for trying to write fiction or something just therapeutical - digging into painful things in the past. I need to earn money, which means I have to do other things, which means I never have the chance to sit down and try it. It is so frustrating and I'm losing hope that I'll ever get the chance to try - and maybe I'm not even able to, I mean, I might not even have the talent for it. But since I don't have enough peace and quiet in my life, I won't find out either :( :(.

And the rabbits keep getting out, I'm going crazy!!! I can't find the hole and now they won't let me catch them. Two are on the run now :( :(.

I can't say life is very good at the moment, I'm simply too tired, just trying to manage to finish the jobs at hand. I'm so looking forward to the summer holidays already. The positive thing is that SPRING IS FINALLY HERE!!! And every now and then I've started going for a walk in the morning before D wakes up. I've come to the conclusion that is the best time, in the evenings I'm simply too tired to do much.

Working and exercising

2011-04-05T08:26:00.003+03:00

Jag hade den stora äran att få intervjua Mark Levengood för några veckor sedan, då han höll en föreläsning i Nykarleby. Jag var rätt nervös före, men han var jättesnäll och trevlig, skulle ha kunnat prata hur länge som helst med honom, men föreläsningsorganisatören började vifta "time-out" i bakgrunden i ett skede :). Fick nyss höra att det fanns en bild på oss på Radio X3Ms hemsida, det måste jag ju kopiera hit :). Köpte alla hans tre böcker - i går kväll läste jag nummer två klar då D somnat och satt och fnittrade för mig själv. Han har en härlig humor, "a way with words" och bjuder på mycket tänkvärt. Här ett foto till som Anders Wingren, arbisrektorn, tog på oss, man ser riktigt hur förtjust jag är :):

Det känns som om jag hunnit med massor redan i dag - D håller troligen på att bli förkyld, han har sovit oroligt i två nätter. Som vanligt vaknade jag fem-tiden i morse och insåg att det är grannens bil som jag jag numera vaknar till. Tidigare i vinter var det deras sons bil klockan sju, nu är det pappan som åker klockan fem. Helt klart är jag i bättre form, då jag tydligen behöver mindre sömn nu. Ungefär samtidigt skrek D till, han hade en mardröm och fick flytta över i min säng. Vid sex gav jag upp och insåg att jag har ett ypperligt tillfälle att påbörja min goda föresats - for ut på en kort promenad och joggade också lite, eftersom jag ville hem snabbt. Mormor kommer hem först i dag och jag ville inte att sonen skulle vakna och komma ner till ett tomt hus (fast jag hade satt på Bolibompa för säkerhets skull). Känns bra med promenaden, hoppas kunna fortsätta i samma stil de morgnar då jag vaknar tidigt.

I natt drömde jag att jag födde en liten flicka, vad månne det betyder...? Kommer jag äntligen i gång med skrivandet och andra kreativa saker? I går fick jag klart en översättning, som jag jobbat på i över en vecka (inte enbart förstås). Samtidigt skickade jag in företrädarbokföringen (utan den får jag ingen lön), så det känns som om jag fått avslut på vissa saker i varje fall. Företrädarskapen fortsätter förstås, men jag hoppas verkligen det blir mindre intensivt framöver. Har haft ett verkligen tungt "fall" i vinter - en två-årig somalisk pojke, hur underbar som helst, men det har varit en himla massa myndighetsfajter. Nu hoppas jag på lite mera luft i tillvaron igen, jag fick ju en påminnelse om att jag inte klarar av jobb, hemmet, mamma, sonen, djuren, motion OCH nöjen/dejtar/socialt liv utan en helt ledig dag någon gång! Jag fick vara ensam hemma i lördags och hade en riktigt ordentlig utrensning - huvudvärk och bottenhumör. Orkade inte göra ett smack på lördagen, försökte jag, tappade jag saker, hittade ingenting och blev helt rabiat på hela tillvaron. Grät så det skvalade mellan varven. På söndagen vaknade jag som en ny människa :) (trots dålig sömn igen pga fallande snö/is från taket och halv storm där ute).

Om jag hinner ska jag ringa en person med städfirma i dag och se om hon kanske kan komma till exempel en gång i månaden och hjälpa mig med städningen. Nästa vecka har jag beställt lunch till min mamma från hemservice. Matlagningen är ett av mina största stressmoment, konstigt nog har jag ingen fantasi på det området, oftast känns det bara frustrerande och tungt att försöka hitta på något. Speciellt om jag jobbar hemma. Då skulle jag vilja kunna fokusera på det jag håller på med och inte mitt i behöva börja fundera på vad vi ska ha till lunch (mamma är rätt begränsad med vad hon kan/vill äta). Sen kommer dåliga samvetet till då det blivit mycket halvfabrikat de senaste månaderna igen. Till sommaren blir det säkert bättre igen....I morse hade vi ännu minusgrader, men snön SMÄLTER, hurraa! Livet återvänder sakta men säkert också till våra breddgrader.

Angel of spring

2011-04-03T15:30:00.002+03:00

I'm so happy and proud! For the first time in years I picked up my colors and started painting. To warm up before continuing on the wall in D's room (which I started about three years ago.... here is a photo - at the end of 08 I thought it was almost finished....) I decided to just see what comes when I start - and lo and behold, it was an angel of spring :)! Not so surprising since I listened to Lorna Byrne in Helsinki a week ago.. Many of my colors have dried up, so I had to use those that I had. Even if you're not supposed to show a painting which isn't finished, I'm so excited to have gotten started again, so I just have to!

Kaniner och bloggaward :)

2011-04-03T13:55:00.001+03:00

Det är så härligt att sonen kan börja föreviga saker vi gör (med vår lilla kamera som håller på att ge upp...). Dethär är då jag flyttade Maya (tredje från vänster, svart :) och hennes ungar till två kättar i fähuset. Tyckte det var dags att börja separera pojkarna från flickorna - vill inte göra om förra höstens misstag! Nu är också pappa Elmer i fähuset i en liten bur intill Mayas och Elsas - första försöket att sätta ihop dem blev inte lyckat, så jag hoppas att Maya blir van med honom småningom och att det ska gå bättre att flytta dem samman i utomhusburen, som ju varit Elmers territorium.

Fotografen :)

Och så är jag väldigt glad och tacksam över att ha fått en bloggutmärkelse av "My Green Blog":

Tack!! Jag ska fundera på vem jag kan ge utmärkelsen vidare till - tyvärr läser jag nästan inga andra än just "My Green Blog" mera! Inte tid helt enkelt! Men just nu är det en intensiv period - lite väl intensiv, insåg jag. Så nu har jag haft både mamma- och barnfritt veckoslut (eg. det första i år, i januari var jag själv också borta då det hände...). Behövde verkligen få tid för mig själv. I går var jag helt upp-o-ner, men i dag känns det bra igen. Jag tror jag är en sån person som ibland måste slå i botten, för att sen igen orka kämpa vidare.

Reglerna för Liebster Blog Award:

Denna bloggaward lämnas över till 3-5 av dina favoritbloggar, som har mindre än 100 följare.

Awarden går vidare till de du valt ut, genom att du lämnar en kommentar på deras blogg. Berätta för dem att deras blogg är en av dina favoriter och att de har utvalts till Liebster award.

Den som får awarden länkar till den person som gav den till dem, och fem av hans/hennes favorit bloggar med mindre än 100 läsare.

...och så var de bara fem

2011-03-31T22:01:00.002+03:00

Hoppsan, så har tiden gått igen. Här emellan har jag hunnit med en snabbvisit till huvudstaden - trevlig men lite väl kort - och jobba rätt intensivt, vilket också inkluderade en dag i Uleåborg förra veckan. Kom på att jag inte haft en programlös dag på över en månad och det börjar kännas. Senast i dag hade jag glömt hem plånboken då jag skulle ta en kaffe på café efter att jag hade fört mormor till bädden - jag ska nämligen ha intervallvårdsledigt detta veckoslut. Som tur är cirklarna små och jag fick skriva upp kaffet och komma och betala nästa vecka - månne det hade lyckats i huvudstaden...?

Det har varit kallt - t.o.m. -18 och -17 på morgnarna, men i dag var det i allafall på plus på dagen (fotot från nästan centrum av Jeppo, Kiitolaforsen).

R.I.P Doris

Dramatik har vi också haft - i går då jag skulle låsa ytterdörren såg jag till min stora skräck en kanin springa - utanför buren. Elmer var på utsidan. Det gick inte bra att fånga honom med en Pekka som ville jaga honom och en Daniel som skulle hålla i mig...till sist öppnade jag hålet som Elmer hade gjort i taket av hagen (det är ju så mycket snö, så det var bara att lite sträcka på sig...) och som jag redan hade hunnit stänga (gissa om jag bannade mig själv då han sprungit några varv undan oss och sen tänkte att det är tryggare i hagen och försökte ta sig in och inte hittade hålet :( , så han skulle slippa in på natten om han ville. Jag visste det fanns en risk att Doris skulle komma ut i stället, men jag orkade inte mera bry mig. I morse såg jag bara till Elmer - på utsidan av buren igen. Ikväll då vi var där ute, hittade jag Doris kropp. Det var som jag gissade - såg den svarta frassen (=hankatt) i ladan igen - den tycks känna på sig när det börjar vankas kaninstek, jag är nu helt säker på att det var den som käkade upp Doris syster Lilla My i somras och nu fick Doris också.

För att vara ärlig måste jag säga att jag inte är lessen alls. Jag har redan funderat på att sälja henne, då kanske jag kan sätta Elmer ihop med de andra - de är ju trots allt hans syster och ungar....Doris går ju inte ihop med Maya. Men då Doris och Elmer var så gulliga tillsammans... jag hade inte hjärta att sära på dem. Nu gick det såhär i stället. Fick fatt på Elmer med grannens håv och nu är han i en pytteliten bur i fähuset bredvid Mayas och hennes dotters Elsas kätte, så de ska bli mera bekanta med varandra. Försökte sätta in honom dit, men Maya bara jagade honom, trodde inte hon kunde vara så aggressiv. Jag hoppas hon lugnar ner sig då hon har honom bredvid sig en längre tid. I maj ska pojkarna Oskar och Leo till veterinären, efter det hoppas jag att de alla kan vara tillsammans ute i Elmers och Doris bur och hage. Håll tummarna att de alla kommer överens då!!!

Sonen ville rita Doris som nu åkt upp till himlen och äter gräs och skuttar lycklig omkring :).

Elmer i dag (innan jag fick fast honom)

Pekka tyckte det var jätteskoj att jaga kanin, men jag låste in katterna i natt och Doris var borta redan i morse, så jag är säker på att det var den främmande katten som var boven. Jag bara önskar att alla kattägare skulle kastrera sina hankatter, så de inte kommer och ofredar eller äter upp andras djur.

Jag vill till skogen!!!!

2011-03-20T10:55:00.002+02:00

Hinner inte ljusa upp bilderna nu, men vill få in dem. Bestämde mig för att jag måste få frisk luft i går kväll efter att ha suttit instängd i inspelningsstudio hela dagen. Var helt slut då jag kom hem och ville desperat få "skogsenergi" - men tji fick jag, det gick inte att komma ut till skogsdungen som finns närmast vårt hus - jag borde ha snöskor. Gjorde en länk längsmed järnvägsspåret istället, rätt deprimerande. Så här ser det ut här där jag bor just nu:

Vårt hus syns inte på bilden, men ligger just utanför uppe till vänster.

Här har jag släpat sparken över järnvägen, där det ännu i höst fanns en övergång :(

Den nya åkervägen bakom järnvägen, tur åtminstone snöskotrarna använt den, men det gick förstås inte att sparka.

En av de fina ladorna som mer och mer försvinner

Dit ville jag, men dit slapp jag inte.

Snyft.

Perspektiv

2011-03-15T09:36:00.000+02:00

Glömde tillägga att pannan förstås stannat igen. När rörmokaren grävde på ett annat ställe där de fått vattenläckor, upptäckte han att tjälen går 1,5 meter ner, så det är ingen vits att börja gräva på vår gård förrän i sltuet av april/maj. Alltså tar oljan slut med jämna mellanrum, eftersom det bara blir påfyllt med dunkar som första hjälp. Men dagar som igår då jag var helt slut av natten före då D vaknade många gånger och grät över sjuka koppor, då blir man inte glad över att igen en gång vara tvungen att fundera på sådana saker. Tittade igår på en video från Japan, så det blir smått med ett lite svalt hus när man ser hur hela hus flyter förbi på en översvämmad gata i en stad. Först nu börjar jag fatta omfattningen av det som hänt i Japan. Mycket annat än tända ett ljus för dem kan man inte göra.

Vår i luften

2011-03-14T21:37:00.003+02:00

Så blev det en period av icke-flow. Det började i början av förra veckan med att min mamma igen kände sig sämre och blev intagen på sjukhus. Jag märker skillnaden till i fjol - då gick det alltid för långt och jag måste kalla på ambulans. Jag tror hon försökte klara sig in i det sista, eftersom hon såg hur mycket jag hade och var trött mest hela tiden, nu märker jag själv att hon kanske inte mår så bra och frågar upp. Det blir mindre dramatiskt att i lugn och ro gå till läkaren. I fredags flyttade hon till bädden efter att vätska som igen samlats i lungorna, hade fåtts bort. Hon skulle egentligen ha fått komma hem i dag, men eftersom D fick vattkopporna och förra natten var svår, tyckte jag och sköterskan jag pratade med att det är bäst att hon ännu stannar på bädden. Halva dagen gick som i dvala, men kunde vila mitt på dagen, så har varit piggare andra halvan.

utsikt från min balkong..

Snön har börjat smälta vilket verkligen är glädjande, men min diet har gått åt pipan - trots att jag hann glädja mig över att jag gått ner ett kilo :). Men eftersom D sov väldigt oroligt förra veckan - och jag själv också, det var ett enda vaknande, så var jag mycket tröttare dagstid, vilket igen ledde till att sött sökte sig i munnen och jag inte orkade hålla koll. Dessutom blev det mera kaffe igen. Hann glädja mig över ett vikariat, men var skolgångsbiträde en dag, så dök vattkopporna upp. Jag hade glatt mig åt en mera sturkturerad tillvaro i en och en halv vecka, men dit for det igen. Å andra sidan (försöker jag trösta mig själv) lönen är usel och det händer så mycket på kvällar och veckoslut nu, så jag hann redan vara lite orolig över orken. Till exempel nästa veckoslut blir det lokaltv-bandningar både lördag och söndag - detta veckoslut gick till god mat och social samvaro.

På fredagen var jag med "Jeposmettona" (förening för kvinnor runt 45) på utflykt till Larsmo. En engelsk kvinna har bosatt sig där och erbjuder mat till grupper på beställning. Där sitter man i hennes vardagsrum och äter! Halva nöjet var den vackra dukningen, resten det trevliga sällskapet och goda maten (öh, och vinet :). Fick tyvärr jättedåliga foton, eftersom jag bara hade min lilla kamera med och den håller på att helt ge upp.

. Eftersom jag redan fixat barnvakter (afghanpojkarna ställde upp igen), åkte jag iväg trots att D var sjuk. Tyvärr bestämde sig D att halv sju var en bra tid att vakna lördagmorgon, för han hade gått snällt i tid i säng på kvällen. Men jag måste ju ta ut allt jag kunde så det blev zumba, hälsade på mamma, fotade för min dag i fotoklubben, fixade hastigt till mig och åkte iväg en timme för en date med en jag fått kontakt med via nätet. Det var spännande :). Vi åt på en jättebra restaurang i Seinäjoki - blev kanske inte störtkär, men det var en mycket trevlig kväll. Tyvärr verkade han inte tycka samma, för jag har inte hört från honom sen dess :(. Jag hade gärna träffat honom igen, men får söka vidare på nätet istället.....Om jag orkar, det tar energi att lära känna folk på detta vis, fyllas av hopp och sen ändå vara tvungen att ge upp det.

Pojkarna var ute på lördagen en stund då vädret var så jättevackert (också Fia).

Vattkoppor

2011-03-13T10:28:00.000+02:00

Nästa vecka tror jag att jag kommer att ha rätt bra med tid för bloggen - i fredags hittade jag första vattenfyllda koppan, nu är de överallt. Ingen tvekan om saken denna gång. Jag undrar bara vad det var då på jullovet....nåh, kanske D har motståndskraft mot de flesta koppor efter i år! Jag skulle ha haft jobb som skolgångsbiträde i åtta dar - hann vara en dag :(. Men kanske helt ok ändå, det är intensivt nu just och var lite orolig över att det blir för mycket - det blir det inte nu, men förstås mycket mindre inkomster :(.

Fresh air and medal

2011-03-03T17:10:00.002+02:00

D hugging the seal we made yesterday. It was supposted to be the Grouch from Moomin, but I'm glad it looks more like a seal :) (wanted this photo last, but couldn't move it anymore...)

Since it was + 3 degrees this morning, I decided it was time for two of our rabbits to move back outside. Yesterday I had time to repair the damages made by the heavy snow and a few days back I finally managed to insulate their "house", so they should be ok outside now, even if it is below zero. My friend, who visited us yesterday, suggested I take them in again, if it looks like it's going to be really cold - that made me decide to bring them outside. It's such a relief!! But now I have a room full of rabbitpoo and straw to clean up. We still have four rabbits in a cage in our porch, but they aren't much trouble, on the contrary, they're so incredibly cute and sweet so I don't know how I'll be able to part with two of them!!

Elmer.
Doris disappeared into the tunnel immediately when she saw me! Just where he is standing the opening to the tunnel is, leading them to the cage in the front yard. They seem very happy to be out in the fresh air!

Then it was time for "Onnnis runda", a ski-event in Nykarleby (20 kms away). I had decided D should attend, even if he hasn't been so keen to ski this winter. But when I tell him "everyone gets a medal", then he wants to ski :).

D and his girldfriend L

Getting acquainted with the skis again (it's been many weeks since last time...)

D's problem is that he doesn't want anyone to pass him, even if he isn't the fastest. Here we were practicing, but when I told him L should go first, since she is fast, he started crying and wouldn't ski for about five minutes....

Waiting in line....

...and GO!

Looking good :)

And the winner is.....;)

After 300 meters - medal!

I'm in love...

2011-03-02T19:31:00.004+02:00

...with my new camera ;). Finally I have a good tool to take photos with. And I've renewed blogspot, so I can more easily adjust the size of the photos (and if you want even bigger photos, just click on the one you want to see once)!

These first photos are from the beginning of the week - is there anything more beautiful than a sleeping child :)?

Today we had guests, V and D were playing shop and then outside in the snow

(+ 5 degrees, yeeey!).

Fia

Our cats aren't exactly friends, but it's getting there...I think :).

Pekka

Detox continues

2011-02-27T11:03:00.002+02:00

Efter två svåra diet-dagar, mår jag igen bra :). I torsdags stannade pannan och jag hade inte fått den hjälp jag räkande med ännu på fredagen, så jag fick börja aktivera mig själv - något som var ytterst tungt just då när jag hade tänkt ta det lugnt och satsa på rengöringen av kroppen. Hade dessutom huvudvärk hela fredagen, men ville inte ta värkmedicin, eftersom det ju just var pointen med det hela - att rengöra kroppen! Det löste sig sen, fick också hjälp av min kusin med att få igång pannan, så nu har vi det varmt och bra igen. Det var verkligen tur i oturen att mommo var på bädden, hennes rum är det kallaste i huset, tyvärr, och det skulle ha varit verkligen jobbigt att få upp värmen där. Om en dryg vecka har rörmokaren lovat att installationen av bergsvärme ska sätta igång - då får vi frysa igen några dagar, men det är ju bättre då man är beredd.

Nu till veckoslutet blev det besvärligt med dieten. D var bjuden på 4-årskalas och födelsedagsbarnets mamma hade bullat upp med en massa godsaker. Jag vill inte lämna bort allt, men det var lite synd att den goda början blev avbruten med en chokladbakelse...i går kväll blev det också ett halvt glas vin (eko, dock!), det var så skönt att "fira" att jag fått städat huset efter energilöshetsperioden. På morgonen var jag på zumba och sen var vi och hälsade på mommo på bädden (D var med på zumban). Badade med sonen, som sen snällt somnade i tid och jag kunde sitta i lugn och ro och koppla av.

Nu är jag lite spänd på hur många som dyker upp i dag - jag hoppas att det blir åtminstone 5-10, det skulle vara en bra siffra en sportlovssöndag. Jag vet säkert om tre, men det blir nästan pinsamt - jag talar om kvinnobanksinformationen, som jag hade en annons om här längre ner. Jag bakade till den, men glasyren misslyckades. Suck. Jag har inte smakat på mokkabitarna ännu - det är ju inte liksom meningen att jag ska äta sånt nu just!

Energiskt igen!

2011-02-23T22:31:00.001+02:00

I måndags var min mamma i lite dåligt skick igen, så jag beställde läkartid till henne. Jag skjutsade henne på tisdagen, men eftersom hennes hjärta hade så fart på, skickade de henne vidare till sjukhuset. Nu är hon tillbaka i Nkby på bäddavdelningen. Jag var och hälsade på i dag och hon var redan bättre igen. Hon ska vara där nu några dagar så de kan justera medicineringen, som inte riktigt funkat de senaste veckorna.

Jag hade redan börjat fundera när jag skulle få ett ledigt veckoslut, men det blev såhär i stället. Nu behöver jag inte oroa mig så för henne och kan med gott samvete njuta av att jag har det lite ledigare. Fast hon ju klarar sig rätt långt själv - stiger upp, klär på sig och kan också värma upp mat, om jag ställer fram på lämplig höjd, så märker jag skillnaden då hon inte är hemma. Jag ska ändå hålla hennes behov i tankarna från första stund på morgonen, nu har jag bara D att fundera på. En liten paus alltid nu och då gör susen!

Jag är så tacksam över att jag nu har luft i livet så att jag helt lugnt kunde boka in läkarbesöket och hade tid att vara med henne där. När hon har blivit sjuk tidigare, har det kännts som ett stressmoment, eftersom "rytmen" störts - nu har jag inte så mycket rytm, jag kan bättre styra vad jag gör och när jag gör det. Med följden att jag är lugnare och bättre kan stöda henne också.

När det är matdags måste jag hela tiden fundera på vad hon kan äta, nu passade jag på att sätta in stöten jag själv behöver, det vill säga, vårstädning i kroppen! Har lite försiktigt tänkt att jag borde se över vad jag sätter i munnen, men inte haft energi till det, nu plötsligt föll allt på sin plats (efter fullmåne, efter mens). Gjorde en intervju för lokal-tv med en flicka som startat ett företag för LPG-behandling och jag bestämde mig för att det blir perfekt. Celluliterna får sig en omgång, svullnaden i min fot kanske försvinner (har funnits där sedan jag fick barn) och jag hoppas också att domningen i mina armar, som med jämna mellanrum infinner sig, kanske skulle försvinna. Jag har stora förhoppningar, eftersom jag också tänker stöda det med lättare kost och mera motion! På deras hemsida står att det är smärtfritt, men det stämde inte då jag testade första gången i dag. På ryggen kändes det som en skön massage, men när det kom till "kritiska ställen" det vill säga fettansamlingar, då gjorde det direkt ont då fettet blev bryskt knådat mellan rullorna. Nu dag ett känner jag mig jättepigg och glad - tom i magen, men inte hungrig. Jag hoppas det fortsätter såhär! När jag var till apoteket, hittade jag dessutom ett "ekodetox" medel som ska tas i cirka tio dagar, vilket ju blir perfekt! Oj vad jag ska må bra sen senare i vår (och hoppeligen inte mera behöva köpa större kläder!).

Kvinnobanken

2011-02-21T14:30:00.000+02:00

INFOMÖTE OM KVINNOBANKEN

Gunvor Sarelin-Sjöblom berättar och visar bilder

VABs banklokal, Jeppo

sö 27.2, kl 14

kaffeservering till förmån för kvinnobanken

Alla välkomna!

För mera info om kvinnobanken: http://www.naistenpankki.fi/se/

Foto: Gunvor Sarelin-Sjöblom

ps. Jag visste inte hur jag klistrar in en annons på facebook, så det får bli så här i stället :). Meningen är alltså att starta upp någon form av verksamhet här också - jag kan tänka mig att vara kontaktperson, men jag vill själv också först höra vad det egentligen är frågan om!

I.r.r.i.t.e.r.a.d.

2011-02-20T12:21:00.001+02:00

I natt sov jag med tre täcken, stickad tröja, sockor + pyjamas och ändå frös jag som bara den då jag skulle somna. Har 19 grader i sovrummet, vilket ju inte borde vara så kallt. Anyway, de goda nyheterna är att jag nu känner att mattheten och "sjukan" släppt, men istället är jag rastlös och knärrig. Jag vill att vintern tar slut, att jag kan öppna och stänga fönster på vinden, att jag kan använda balkongen normalt. Sorry bara, men nu tänker jag skita i att söka det positiva i allt - höll just på att få ett nervsammanbrott. Ville byta lakan i sängen efter förkylningsperioden och vädra - men först tänkte jag inte få upp hela balkongdörren och sen gick det helt enkelt inte att få fast den så att jag också kunde stänga tätt med handtaget - trots att jag hackade lös is med en kniv runt om i karmen. Två fönster på vinden har isat igen - just för att jag inte kunnat stänga dem ordentligt mera efter att jag försökt vädra.

Min mamma sa just att hon läst i tidningen om kaniner som lidit utomhus i vinter. Jag har rent samvete på den punkten, men det gläder mig inte så mycket då jag får dras med Doris och Elmer i det oändliga. Han var helt ok att ha i grovköket, hon är rena pesten. Kissar och skiter överallt och drar fram grejer och gör att det helt enkelt ser för jävligt ut där. Jag orkar inte mera hålla på att försöka få golvet renhållet, sprider i stället ut tidningar. Tyvärr måste vi ju genom rummet flera gånger per dag då vi ska på toan eller tvätta oss. Kaninerna i farstun sköter sig rätt bra och är söta och snälla, men dessa båda....ARRRRRGHHHHHHH. Nu börjar jag dessutom bli utan hö igen - slog ju hö i somras runt uthuset och på kusinens klöveräng - men jag hade ju reserverat för tre stycken, inte tio (sex nu)!! Två säckar har jag redan fått av en snäll bekant, nu måste jag be om mera. Nu har , troligen Doris, kissat blod dessutom. Jag hoppas att kaniner också kan ha mens - blir det veterinärresa börjar jag överväga avlivning. En kanin ska inte vara till såhär mycket besvär, speciellt inte då man verkligen försökt göra sitt allt för att den ska ha det så bra som det är möjligt. ORÄTTVIST!!!

Katterna har också varit nervösa över att inte tåla gå ut. I dag hade sen Pekka fångat en fågel, som tydligen levde än då han (förstås) tog in den - blomkrukor tappade på golvet, fjädrar överallt. Jag har inte heller kunnat hjälpa fåglarna lika som förr om åren - var tvungen att flytta fröställningen undan grävmaskinen och på nya stället sitter Pekka hela tiden på lur. Vet inte vart jag kunde sätta det, överallt är det så mycket snö så katten slipper nära till ändå. Andra fröställningen vid fönstret gick sönder då snön föll av taken...

Bilen är kall och stel på morgnarna, då jag inte mera kan köra in den i lada, eftersom det kommit så mycket snö. Har jag glömt att sätta mattan på fönstret är det bara att skrapa, skrapa.

Jag läste i en tidning om just detta - vi klagar över snö och kyla, medan man i andra länder mister hus och liv i översvämningar, markras, jorbävningar, vulkanutbrott och bränder.Jag vet, proportioner. Och vintern försvinner inte av att klaga. men någon gång måste man få säga något. Dagar som denna då jag annars också är sur och tvär i kroppen.

Sjukstuga

2011-02-18T14:07:00.004+02:00

Jag har varit krasslig hela veckan. På måndagen fick jag dessutom plågas i tandläkarstolen i två timmar - varav cirka en halvtimme var ett rent helvete. Jag tänkte att jag klarar mig utan bedövning - man har ju fött barn - men inte var det speciellt kul då ena framtanden och hörntanden slipades ner, efter att bryggan mellan dem tagits loss. Det ilade helt infernaliskt och blodet skvätte, men jag hoppas och tror att det ändå var värt det. Tanden som satt fast i bryggan har lossat två gånger under de senaste sex åren (och limmats tillbaka) och redan första gången var det tal om att alltihop borde göras om. Jag saknar helt några tänder i munnen (inga rötter ens, lär ska vara släktfel) - värst är ju gapet där framme bredvid kindtanden. Jag liknade Jaws i James Bond då tanden lossade och bara bryggan var kvar :) - det hände för övrigt dagen innan jag skulle på första deiten med Ds pappa :). Under de senaste åren har jag bara hållit tummarna och ätit försiktigt, för det har inte funnits extra pengar. Nu beslöt jag mig för att det är dags. Så om några veckor borde den nya tanden vara på plats - och tandraden lite vackrare än tidigare.

En dag hade vi det riktigt mysigt på vinden, som jag storstädat sen kaninerna flyttade bort. Har en typisk förkylning för mig - lite stegring och allmän orkeslöshet. Tur i oturen var att jag inte haft mycket jobb denna vecka. Har till och med läst två böcker! En dag ville D att jag skulle bygga lego med honom. Jag sa att jag inte orkar, men jag kan sitta och titta på - det gjorde sen också katterna Pekka (svarta) och Fia :). Jag sitter under ett täcke. Det blev inte så lång stund, som vanligt var det väl matlagning som kallade, men så länge det varade var det trevligt.

Förra veckan har jag dessutom möblerat om i arbetsrummet och sorterat bort papper och böcker - och sånt tar tid! Men rummet känns annorlunda nu och jag hoppas på att uträtta storverk här ännu i vår.....På fotot ser det kanske inte så där super städat ut - eftersom det är så kallt på kallvinden och jag har kaniner i grovköket, där jag ofta hänger kläder på tork, får jag så lov att använda stolar etc för klädtorkande också. Dessutom finns ännu några korgar och lådor som måste gås igenom - men jag är stolt över mig själv att jag gått så till grunden nu :).

Jag får elda i de två kakelugnarna och spisen varje dag där nere, eftersom det är så jättekallt. I början av veckan -31 och -32 på morgonen, nu några grader varmare och runt - 15 på dagen. Men mormor fryser och jag får släpa in ved nästan varje dag - vilket inte varit så kul denna vecka då jag känt mig så kraftlös.Tack och lov att pojkarna klöv ved åt mig i lördags, så slipper jag göra det i alla fall!!

Har också lite tappat gnistan med mina kontaktannonsbekanta. I början är man så lycklig över att någon överhuvudtaget tycker man är intressant, sen är man säker på att någon är den "rätte" och så märker man att han ändå inte är det. Till exempel var det en som direkt sa att han inte tror på alternativa behandligar och sådant, har full tillit till läkekonsten och tror inte på något som man inte kan bevisa. Lovande typ, men grunden helt fel. Nu just skriver och chattar jag med en mycket trevlig man, men jag har svårt att tro att det kan bli något mera - HAN bor på fel ställe :) och jag tror inte någon av oss kunde tänka sig att flytta. Dessutom är det ju så att det först är en date som säger mera - finns det kemi eller inte. I varje fall väcks ett hopp - finns det en man som är både smart och trevlig, måste det väl finnas flera!! Mitt problem är att jag är a "one man woman", orkar inte intressera mig för mer än en man i taget. Man borde ju lära känna flera på en gång, men, men...Lugnt veckoslut framför mig, efter att jag fört D till sin pappa ikväll och förutom frågesportledarjobbet i morgon kväll. Tyvärr blir det nu också paus med motionerandet, som kommit igång så bra i år :(.

Help me choose!

2011-02-17T17:47:00.001+02:00

Jag har tänkt delta i en fototävling med temat

"barn och djur" Det ska vara 10 foton och jag har svårt att bestämma mig

för vilka jag ska välja...vilka två skulle ni välja bort...? ( och o vad det har varit kul att se foton på D som bebis :)

Svart och vit vänskap

2011-02-14T16:56:00.001+02:00

Dagen till ära tänkte jag skriva om vänskap - främst vänskap mellan människor av olika färger och kulturer. Det ligger mig varmt och hjärtat, speciellt efter att jag varit gift med en mörkhyad man ( må så vara att det blev kortvarigt :) och fick uppleva på nära håll hur det är att vara utlänning och se annorlunda ut i Finland. Jag har hoppats att min egen son från första början ska bli van med att folk kan se annorlunda ut genom att han får kontakt med folk från andra länder genom mitt jobb som företrädare vid flyktingförläggningen. Blev därför rätt chockad då han i höstas inte ville leka med sin färgade legogubbe, utan bara ville ha den som såg ut "såhär", det vill säga den vithyade. Jag hoppas det bara berodde på att vi ibland brukar besöka barnhemmet med de yngsta barnen och de blir överivriga över att en jämnårig kommer och hälsar på. D brukar bli rädd när de högljutt kommer springande och river i honom för att få honom med i lekarna.

I går tittade vi i en bok med bilder från olika håll i världen och eftersom där också fanns en världskarta, försökte jag förklara att orsaken till att vissa är mörkare i huden helt enkelt beror på att de kommer från länder där solen lyser starkare. När jag pratade och pekade och förklarade sa D till sist: "nu orkar jag inte mera höra på, mamma. Kan vi titta på bilderna i stället ." :) :)

Hoppas ni alla har /har haft en riktigt fin vändag !

(jo, jag vet, det heter "alla hjärtans dag" på svenska, men jag tycker "vändag", som den heter på finska, är mycket bättre - det inkluderar alla!)

Busy weekend

2011-02-13T17:06:00.000+02:00

Babysitters are getting ready for their work on Saturday :)

Nästa veckoslut måsta jag komma ihåg att ta det lugnt, trots att D är borta. För det första har jag faktiskt jobb på lördagkväll (ska laga frågor och dra en frågesport), för det andra så har det varit en sån fart på dessa sista veckoslut och trots att jag numera känner mig mera energisk etc vill jag inte att jag blir sjuk bara för att nöjessidan tagit över...Mina erfarenhet är att jag behöver åtminstone en lugnare dag enbart hemma i veckan för att jag ska hinna ladda. Det har det inte varit nu, fast å andra sidan har jag nu kunnat ha lugnare arbetsdagar hemma, till exempel i fredags, så kanske det kompenserar...får hoppas det. Förra veckoslutet gick åt till dans på lördag och att sitta i bilen på söndan. Detta veckoslut for jag och dansa igen....redan på fredan kände jag mig trött, men eftersom jag kommit överens med två av "mina" pojkar att de ska komma och hugga ved och sen vara med D på kvällen, tyckte jag inte att jag kunde stanna hemma :). Dessutom fick jag skjuts igen :) :). Men denna gång var det inte sådär himla kul - inte mera nyhetens behag. Och redan elva blev jag jättetrött. En man som bjöd upp kommenterade att jag såg lessen ut - det var jag ju inte, men började redan längta bort. Det är risken med att inte köra själv, vill man hem tidigare finns inte så mycket val (fast vi hade kommit överens om att åka hem vid midnatt) . Dansen var i Nykarleby, 20 km bort. Jag tror jag var en gång ifjol och jag tror att en gång i året är tillräckligt där. Det är roligt att se en massa släkt, vänner och bekanta - men de flesta är par och medelåldern är rätt hög.

I dag skjutsade jag först pojkarna tillbaka till Oravais och plockade sen upp ett av min fd företrädarbarn, med sina två barn. Har haft dåligt samvete över att jag inte hämtat dem hit på en lång tid, men jag borde inte göra det förrän jag själv orkar med flera småbarn. En snart tre-åring med mycket stark vilja och en bebis var inte bästa medicinen efter en natt man sovit för lite (vaknade redan vid fem, vilket jag inte normalt gör :( . Skjutsade dem tillbaka rätt snabbt efter en rätt katastrofal lunch och har nu lugnat ner nerverna vid datorn :). Dags att fixa mat igen.

Och om någon läser/jos joku lukee/ if anyone is reading/wenn du das hier liest/ KOMMENTERA/KOMMENTOI/COMMENT/KOMMENTIERE - PLEASE, BITTE!!

Letters and rabbits

2011-02-11T16:57:00.000+02:00

Last night D asked me to see what he had "written". I began "Le..." and then I realized what he had done without meaning to :). The brain is a fascinating thing!! I think we are also at a stage when some changes need to be done. Last night D voluntarily slept in his own bed (last period was last summer...) and today I heard from daycare that he hardly eats anything. He usually starts crying when I pick him up - I've thought he has had so much excitement,that when he sees me the tension is released. Now I suspect he is just exhausted, since he hasn't eaten anything :(. At home he drinks a lot of milk and "steals" ricecakes when I'm not looking. Now I need to take action - less milk and sandwiches and more "real" food. The sad thing is that I should reduce eating altogether, my weight just increases, even if I've had about a month of a lot of exercise. I also noted I haven't had a cold in many months - this is one reason why I have felt so good lately, I haven't felt as worn down as the previous winters and I think I'm on a good roll - more exercise, less colds, more energy to exercise etc etc!

The rabbitbabies we still have are just gorgeous, sooo cute, and not afraid, which is the main thing! Two of them are reserved, a boy and a girl, but I have a hard time to decide which of the boys (the darker ones) I want to keep.

Glada tider!

2011-02-08T18:03:00.001+02:00

Oj vilka positiva dagar jag haft!!! Ni som är intresserade av andliga saker kanske kan vara intresserade att kolla in min nya blogg Förändringens vindar (jo, jag vet, lite töntigt namn, bara jag hinner fundera mera på det ska jag ändra :). Ny och ny, började redan i augusti, men hösten gick....Men nu har vi nya tider ;). Där skrev jag ett inlägg om hur positivt det känns nu. En massa roliga saker händer och jag har på något sätt öppnat porten för manliga energier dessutom.

Men nu måste jag fortsätta storstädningen av arbetsrummet :).

Trip to get rid of the rabbits to Kristinestad :)

2011-02-07T22:05:00.010+02:00

On Sunday it was finally time to take the last two rabbits left upstairs to their new home. I'm so relieved to be able to clear away the cage I had made for them. My aim was for the rabbitbabies to get used to humans, by being exposed to us all the time, but it didn't work, especially these last two ones were really timid after their two brothers left and I then took their mother downstairs to the father (who has been neutered...). Unfortunately I couldn't find new owners close by, but had to drive almost 200 kilometers to a girl who has a rabbit farm. But the good thing was that I could take my mother to see her dear cousin at the same time. They don't get to meet each other very often any more, since both are getting close to 90 and have various healthproblems. Here are photos from the Sunday trip!

"Stella" (thought it was a girl at first) was looking at me with suspicion: "What is she up to"?

This is the new home of my two rabbits. I think they'll like it here, at least until they become old enough to make babies, then I'm afraid they'll be locked into smaller cages, but hopefully still in the company of the other rabbits. My rabbits were quickly making friends and looking like they liked it. It was funny, the rabbit that has been most afraid (light yellow), hopped over to me right before I was going to leave and just sat and looked at me. I strongly had the sense that he was telling me he liked it here, that it was ok :)

Next stop: Kristinestad/Kristiinankaupunki, on the west coast, 2,5 hour drive from home (the village where I left the rabbits was close to this place)!

View from my lunchplace (must be so nice in the summer!)

On my way back to "Kurikka" to pick up my mother.

I can't decided if I like the panorama or the detail better - but I think I take my best photos through the window of a moving car...this about 30 kms south from Jeppo, where the sunset always is beautiful!

D på Skidkul

2011-02-07T20:47:00.012+02:00

Ikväll var vi på vår första skidtävling (jag har nr 9). Mamma tror att hon aldrig skidat med nummerlapp på sig och jag gör det redan då jag är fyra (och har bara skidat tre gånger i spår förr!)! De hade "potatiskupp" i Jeppo. Jag var inte så intresserad av att fara först, men då mamma sa att alla som skidar får en medalj, då blev jag eld och lågor. Mamma såg lite lustig ut då hon skidade bredvid med handväska om halsen - men hon måste ju ha någonstans att ha kameran, som hon alltid släpar med sig. Och så måste jag ju få lite vatten också, så jag orkade hela 650 metrarna!

Spänningen tätnar...snart går starten!

Hepp!

Det gäller att ligga i så ingen kör om :) (tur mamma var med så hon kunde lyfta upp mig då jag trillade omkull, men det hände bara tre gånger denna gång!)

Huhhuh, det blev tungt med fel vallade skidor, men i mål kom jag! (Mamma kom på att hon förra gången satt smörja på fel ställe - och det var dessutom för plusgrader, då det nu var kanske -8....), men i varje fall rutschade det inte bakåt i uppförsbacken och det stod nästan stilla nerför :).

tadaa!

Jag har hört att man ska testa om det är äkta vara :)

Allra roligast var det efter alltihop :)

Fynd

2011-02-03T11:04:00.002+02:00

Gissa vad jag hittade då jag sökte diabilder från Israel för några kvällar sen? Jo, mina älskade dansskor :). Man borde aldrig sätta saker på nya platser - hade bara hastigt lyft upp dem i en låda, så att Elmer inte skulle tugga dem i sig...Det var ju för sent med tanke på Helsingfors-resan, men bra om jag far på zumba på lördagen, då D igen är hos sin pappa. I går var jag vikarie på lågstadiet och nu har vi två lugnare dagar med sonen. Mormor mår tyvärr lite sämre igen, jag tror hon har förkylning på gång och då blir det direkt tyngre för hjärtat. Vi håller tummarna att hon klarar det utan sjukhusbesök eller värre. En dag i taget.

Men jag måste ju berätta - har in kontaktannons på nätet och tycker faktiskt det är riktigt spännande :). Nu mår jag själv så pass bra så jag orkar med det - och det är nog nästan enda sättet för mig att ha en chans att träffa någon. Många säger "då du minst anar det så träffar du någon", men som sagt, jag har varit ensam i över fem år nu, man börjar tappa tron på slumpen -nu måste jag själv aktivera mig! Det har jag förstås inte orkat med tidigare och inte har jag heller haft rum med mycket annat i mitt liv. Så här på tröskeln till våren börjar det alltid kännas bättre, så håll tummarna att det skulle lyckas :). Har skrivit några meddelanden med två män, varav ena verkar rätt lovande. Ger lite spänning i mitt liv, tjohoo!

Nästa vecka kan det hända att jag kör över två timmar en väg för att föra två kaniner, inga fler har visat intresse här och jag vill verkligen ha mitt arbetsrum tillbaka för mig själv. Doris har flyttat ner till Elmer så det är bara hennes (rädda) pojkar kvar här uppe.

Kåseri

2011-01-31T10:38:00.002+02:00

Från och till vakar jag halva natten om D väckt mig 2-3-tiden av någon orsak. Detta hände under jullovet några gånger och ena gången ledde det till något konstruktivt. Text började surra runt i huvudet och till sist satt jag bredvid en snusande D och skrev ner hela kaninstoryn (som ju ännu fått följetånger...borde jag skriva del två? :)). På förmiddagen renskrev jag - och kapade, kapade - det är så förtvivlat lite tecken man har till sitt förfogande. Tänkte att jag delar med mig åt er också av mitt livs första publicerade kåseri! Något nytta med kaninerna också - dessutom fick jag fem euro av damen i lördags, trots att jag hade tänkt ge bort kaninerna helt gratis :) :).

Kaninmani

För ett halvt år sedan kom jag på den briljanta idén att låna en kaninåldring över sommaren som sällskap till min fyraårige son – nu har jag sju kaniner...

Kaninen jag siktat in mig på hann nämligen få krämpor och dö innan vi fick hem honom. För att inte göra sonen besviken skaffade jag istället de unga Doris och Lilla My. Allt var frid och fröjd – sonen och jag knycklade in oss i buren med jämna mellanrum för att bli bästisar med kaninerna. Det var lite trångt, så jag fixade en hage åt oss alla.

Jag visste att kaniner gillar att gräva, vad jag inte visste var att de också är skickliga på att både klättra och hoppa högt. Följaktligen hittade jag Doris på trappan en vacker julimorgon. Då trodde jag hennes saga var all eftersom vår katt Fia också fått syn på henne. Men Fia verkade lika överraskad som jag och innan någon av oss hunnit reagera hade Doris redan spurtat iväg runt husknuten. Den gången kunde hon lätt fångas in, men trots mina försök att lappa till svagheterna i hagen fortsatte rymningarna. Grannarna kopplades också in, eftersom ”Houdini” utvidgade sitt revir även till deras tomt och de ägde, glädjande nog, en håv som var till stor hjälp. Tyvärr fick Doris ofta med sig Lilla My. Efter ännu ett nattligt äventyr försvann hon, medan Doris själv var illa däran i flera dagar med svullet huvud.

I detta skede sparkade mina ”enda barnet-traumor” in. Jag stod inte ut med tanken på att Doris skulle sitta ensam i sin bur utan en artfrände, så snart bodde också Solvborna Ellen och Maya hos oss. Efter några smärre incidenter i början verkade de tre trivas tillsammans. Jag byggde ut ”Rabbitville” - en större hage med mysig tunnel till buren som fanns närmare huset. Kaninharmoni rådde, tills Doris igen ställde till det – hon började mobba Maya och så fick jag fixa till ännu en kaninhage.

När vintern med den jobbiga kölden trädde in, flyttade kaninerna in i fähuset – och jag fick direkt balka av kätten, eftersom Doris fortsättningsvis mobbade Maya. Men inte fick jag en lugn vinter efter det inte. Vips hade vi fyra småttingar, Ellen blev Elmer, tog en tur till veterinären och flyttade sen in i grovköket för att bli tamare. Nyligen följde resten av familjen efter in i huset för att avkomman inte ska bli helt förvildad. Nu är det bara stackars Maya – ensam – kvar i fähuset.

Vis av mina erfarenheter vill jag ge ett råd: Skaffa dig aldrig en kanin och absolut inte två! Fast å andra sidan, de är väldigt söta, nyfikna och smarta på sitt sätt – vi har flera vi kan avvara!

Kontaktannons

2011-01-30T21:27:00.003+02:00

Christina föreslog i kommentaren till föregående inlägg att någon annan ska skriva min kontaktannons. Kanske ni kan hjälpa? Ser fram emot att höra er syn på mig - och vilka sidor hos mig som jag borde lyfta fram för att en lämplig man skulle fatta intresse! Tackar på förhand :)

Deit

2011-01-30T18:35:00.002+02:00

Funderar på nätdeiting igen, det är ju omöjligt för mig att någonsin träffa någon annars. Vad tror ni, kommer jag att få napp med signaturen " desperate"?

Skönt veckoslut!

2011-01-30T11:10:00.006+02:00

Det blev ett skönt veckoslut hemma nu. Gårdagen började lite råddigt, åkte fram och tillbaka på vägen till butiken, eftersom jag trodde jag glömt plånboken, men sen på väg hem igen kom på att jag hade den i bakluckan...sen hämtade jag en pizza och åkte in i en driva när jag skulle svänga, det var så otroligt halt trots sand. Som tur är lyckades jag backa loss. Men sen blev det en jättebra dag. Vi fick sällskap av Ds kompis L och hennes mamma, som är helt underbar! Hon städade min diskbänk, medan jag var upptagen med "kaninhämtaren"(berättar längre ner :) och sen ännu innan de åkte, hjälpte mig att plocka undan leksakerna, så jag kunde dammsuga. Sådan hjälp uppskattas verkligen!!!! Det gav mig en sådan kick att jag gjorde zumba till dvd i vardagsrummet och dammsög alla rummen i bara farten. Sen var jag fräck och sa inget till D utan tog ett bad helt ensam (han brukar alltid vilja bada med mig, fast snart börjar han nog blir för stor, och jag med, vi ryms helt enkelt inte!). Det var så skönt att ha städat nedre våningen (övre våningen ska vi inte tala om nu....), ha fått motionerat (steg på vågen då jag kände mig så bra...tyvärr stiger bara vikten hela tiden) och sen ännu koppla av i badet.

På kvällen fick vi ännu vänner på "kanin-exkursion". På bilden Maya med sina tre ungar. De är mera "representabla", trots att de också sparkar som bara den när man tar dem i famnen. Men när de är i buren kan man lätt paja dem. En av dem ska jag behålla som sällskap till Maya, två är reserverade. Har inte ännu försökt ta reda på vilka kön de är, de är ju trots allt bara cirka fyra veckor gamla än.

Både D och jag var nöjda med dagen, båda hade fått socialt umgänge och jag dessutom hjälp.

Det lättade också betydligt att två kaniner fick ett gott hem - damen har två shetlandsponnyer, två katter, två hundar, ett marsvin och om jag förstod rätt, några gamla kaniner från förr :). Åh då de två som är kvar skulle få lika goda hem (på bilden till vänster)!!

Testade idag med att föra ner Doris till Elmer - jag har tänkt laga en bur till henne där nere men sen slog latheten till och jag beslöt att testa om jag bara helt kallt kan sätta henne ihop med Elmer i hans bur -eller egentligen har han hela grovköket, för några veckor sedan lyckades han göra ett hål i sin bur och jag har bara stängt dörrarna, så får han ha rummet för sig själv. Det verkade gå bra - fast jag hoppas verkligen kastreringen fungerade, annars har vi ännu fler ungar om en dryg månad, de kom ihåg vad de brukar göra tillsammans.....Nu är hon ännu tillbaka med sina två restrerande ungar. Hon har tydligen diat sina större ungar efter att jag direkt tog bort fem ungar som hon födde för några veckor sedan. Tänker att det är bättre att "behovet" minskar lite i gången, kan bli mjölkstockning om alla diare plötsligt försvinner. Planerar redan hur jag ska möblera om i mitt arbetsrum (och förstås ha storstädning), då jag får bort kaninpojkarna. Men det kan tyvärr ta en tid än.

I dag skiner solen och jag planerar att gå ut med D senare i dag, kanske tar vi en tur till skidspåret. Härligt :).

ps. om min lista på läsare stämmer, så tittar ni in från alla möjliga ställen, Lahtis, Tampere, Kokkola etc etc. Snälla ni, skriv helst ett "hej" och någonting om ni läst, så ger det mig mera inspiration att skriva!!

Helsingfors och januari

2011-01-29T08:45:00.025+02:00

(Photos from home and my trip to Helsinki last weekend - a wonderful weekend!!)

Neeej - jag börjar verkligen avsky blogspot. Det tar så länge att ladda upp foton, det är svårt att få texten på rätt ställe och när man äntligen har dem där - då låser allt sig. Och hälften av vad jag skrivit försvann =)/?)/=/%)(%¤/. Att blogga är verkligen inte för människor som inte har extra tid!!! Hade ställt in mig på zumba i Nykarleby i dag, men jag vill få in detta och föret där ute lockar inte, så jag får så lov att köra zumba i vardagsrummet i stället.

Ute har vi blixthalka. Det har regnat på all is, när jag var och kollade postlådan i morse kom jag nästan inte fram med sparkkälken, man fick inte grepp med skon! Postlådan flyttades till nya grannen, så nu hör jag inte mera när postbilen kör runt vår gårdsplan - å andra sidan är det skönt att kunna parkera bilen vid trappan!

Vilka drivor vi har! Men nu skjunker de lite ihop igen. Bilen kan jag inte mera köra in -traktorsnöskottningen som jag beställde i höstas (tack och lov!!) har täppt till "svängen" jag behöver för att få in och ut bilen. Höll på att fastna helt i torsdags då jag skulle iväg, hade försökt knyckla in bilen på kvällen före. På morgonen blev det svettigt, fick börja gräva och sätta sand under hjulen för att komma loss. Blev lite sen till Vasa, men det var inte så farligt.

Har forsättningsvis mycket jobb med flyktingbarnen, men senare i vår blir det lugnare och jag tänker inte ta något nytt barn nu på en stund. Måste få klarat upp dessa jag har, för att också få tid att göra annat. (Foto mittemot Senatskyrkan)

Min Helsingfors-weekend blev helt underbar. Kände mig som en "bisnis"-kvinna på tåget då jag plockade fram laptopen och knopade ihop den första

kolumnen sen september! Äntligen lugn och ro att skriva! Veckoslutet blev helt perfekt med både egen tid och träff med vänner. På fredagen före salsatimmarna, satt jag på favoriten Yava (?)-café i centrum, precis vid Mannerheimvägen. De har underbara smoothies och njöt av att sitta och titta på alla människor. Skulle jag få dansa parsalsa här uppe också, skulle jag ha allt jag behöver. Kontakt med intelligenta, trevliga män som ser glada ut att få dansa med mig. Helt underbart. Bra att bli påmind emellanåt att det finns sådana män! Går jag på dans här, blir jag uppbjuden av pensionärer, visserligen ofta också glada, men ändå....Och salsamusiken gör mig lycklig, det gör inte svensktoppen!! Jag var lite spänd och osäker i början, men rätt snabbt började jag slappna av och njuta av att få dansa igen. Efteråt hade jag träff med en väninna på Havanna Club i övre våningen. Tog några mojitos och träffade dessutom några kubaner jag kände från förr. Det var lite som en tidsmaskin - hade jag verkligen varit borta i över sju år?!

På lördagen hoppade jag in i en spårvagn och körde runt de södra delarna av staden - det var "mitt" område, där jag bodde de tre första åren och också jobbade. I varje hörn fanns minnen, det var härligt!

Jag älskar också spårvagnar!! Dethär skrev jag på hemvägen på tåget:

"Trots storstadspulsen är spårvagnen en påminnelse om lugn balans. Den måste hålla sig till sina spår, vänta vid trafikljusen; den stannar i maklig takt vid alla hållplatser, kräver med självklar auktoritet sin plats på gatan. Samtidigt nystas min Helsingforshistora upp under vagnens rutt. Tiden gör sitt, inga sår rivs mera upp, men i vissa fall kan ett stilla vemod ännu klinga till inombords. Främst känner jag återseendets glädje och kopplar över från lite utnötta, isolerade ensamföräldern på landet till pigga och alerta storstadsbon med vidöppna sinnen för allt som kan hända och alla möjligheten och möten som bara väntar

på att få ske. I bakhuvudet finns bilden av ensamma, tomma snövägar och inbäddade hus, medan ögat vilar i belysningen på Mannerheimvägen och örat snappar upp olika språk och vänjer sig vid den snabbare promenadtakten – ja, promenera, så skönt att gå mera, och att ha något att titta på hela tiden medan jag går. Vackra gamla byggnader – hur kunde de bygga så vacker förr, det mesta som nu byggs är inget att glädja hjärtat med, ingen skönhet, ingen färgterapi, grått, glas, granit, konstiga former."

Sen tog jag en långlunch (sushi, det ville jag äta - de jag frågat som sällskap till Jakobstad har inte tyckt om det, så jag har inte fått sushi på åratal!) med min vän E. Vi bodde i samma studentlägenhetskomplex i Sheffield år.....ja, jag var 27 då, kommer jag

ihåg. Vi satt och funderade varför vi inte träffades då jag bodde i Helsingfors och kom fram till att då jag flyttade till stan år 97, så flyttade han till

Irland och när jag flyttade med 03, flyttade han tillbaka! Inte konstigt att vi inte stötte på varandra! Det gjorde vi däremot i en flygplatsbuss för ett antal år sedan och har sen återupprättat kontakten.

Så var det dags för dansträning - min väninna S tränade tävlingsdans. Jag satt och tränade med min nya kamera. Typiskt nog hade jag förstås

glömt manualen, men det var i varje fall bra att få öva fotografering av rörliga mål i dålig belysning... Sen gick vi på Harry Potter och satt prata på en bar till mitt i natten :).

Sista dagen var det lunch med P - tyvärr blev en väninna som jag också skulle träffa sjuk, men jag hoppas träffa henne senare i vår/början av sommaren.

Sonen har lärt sig skriva sitt namn :). Egentligen tror jag att han skulle ha kunnat tidigare redan, menhan tycks vara en sån som inte vill göra något förrän han känner att han behärskar det.

Vi var också och testade nya skrinnskorna en dag, men det var nog svårt. Skulle jag inte ha dragit i "manicken" vi lånade från bantis, skulle han ha stått stilla hela tiden :). Men nog lär han väl sig det också någongång...har märkt till exempel att skidandet hade mognat över sommaren, han var mycket bättre på att skida i vinter än i våras! Och från gång till gång går det framåt.

Idag, lördag, kommer en dam och hämtar två kaninungar. Åtminstone den ena med hängande öron tror jag att hon vill ha. Han är den modigaste av dem alla och nog är det lite svårt att skiljas - å andra sidan känner jag av en fysisk press över att det är så fullt i mitt arbetsrum. Det är inte kul att sitta och jobba då jag har packat in skrivbordet, så att små kanintänder inte ska slippa och gnaga på sladdarna då de är ute och motionerar. Hö, halm och kaninbajs finns det också lite här och var, suck. I förrgår hade de sluppit ut ur buren medan jag var på qigong och D hos barnvakt - min matta var helt täckt av kulorna, det är otroligt vad de kan kakka!!

Typiskt

2011-01-20T20:19:00.002+02:00

I morgon ska jag åka i väg till huvudstaden på en husmorssemester. Mormor är på rehabilitering, sonen hos fadern, jag tar in på hotell. Jag kunde ha sovit över hos vänner, men denna gång vill jag inte vara social hela tiden - jag längtar efter att få vara helt för mig själv utan att någon vill något av mig och jag inte heller behöver ta hänsyn till någon. Gå till dukat bord på morgonen och ta precis vad jag vill.

Jag vill fara på parsalsa lektion - har inte fått dansa parsalsa på kanske sju år, kanske mer och det var det jag älskade allra mest av allt. Det finns helt enkelt inget sådant här nära. Jag har sökt efter mina dansträningsskor, fällde nästan en tår. Nu när jag äntligen skulle ha användning av dem, är de spårlöst försvunna. Sist har jag använt dem på zumba i oktober, tror jag, och jag kan inte förstå annat än att jag måste ha glömt dem där. Jag tittade till och med i bilen under framsätet - hittade sonens strumpor där, men inte mina älskade skor. Jag önskar jag hade en vecka helt för mig själv här hemma, en vecka då jag inte skulle vara trött utan kunde helt koncentrera mig på att städa och tömma och organisera. Det är ett av de största stressmomenten, att söka efter saker. Jag har gett bort mycket, jag har sålt på loppis, ändå finns det för mycket av det mesta, men när ska jag ha tid att gå igenom, sortera, städa på grunden!?! På jullovet skulle det ha funnits tid, men då orkade jag inte ta itu med just något alls, då var tid för vila. Nu har jag inte ens fått bort alla lådor med julsaker...

Men det är ju sjukt hur mycket man ska ha - det ska vara yogabolster, underlägg, skor för dans, jumppa, qigong, skrinnskor, monoskor, joggingskor, racketar i alla möjliga format, simdräkt, simglasögon, skidutrustning (x2 om man också ska "skrinna"), slalomutrustning... för att inte tala om alla kläder som ska passa ihop med de olika sakerna. Man blir galen!!! Livet har verkligen inte blivit lättare med allt som står till buds! Eller så borde man vara ensidig och satsa på en sak. Helst promenera ensam i skogen.

Jag får hitta på något annat att ha på fötterna, vilket jag vet kommer att göra så jag får ont i fötterna. Skorna var nästan tio år gamla, redan lappade en gång, satt perfekt på mina fötter. Nu går en massa tid och energi åt till att söka efter dem ...tänkte säga jävla, men det är ju "älskade skorna", istället för att i lugn och ro få packa och fundera över allt jag behöver med mig. Pekka-katten låg redan i resväskan, han känner nog på sig att vi ska bort. När vi äntligen kommit iväg, hoppas jag att lugnet ska sänka sig över mig - och glädjen över att träffa vänner, få sitta och prata, äta. AAAh.