Får man berätta vad som känns tungt och svårt?

Åren går....behoven växlar. Just nu känner jag ett stort behov av att få skriva av mig. Orkar inte fundera hur/var jag kunde starta ny blogg, så det får bli en fortsättningpå den gamla - den gamla tillvaron är ju också en del av mig. Varför gömma undan det....trots att allt är så annorlunda nu.

Facebook känns inte som det rätta mediet. Det börjar mera bli en kanal för uppmaningar till andra hur de ska leva, försäljningskanaler och glansbilder över folks liv. Känns inte rätt att skriva av sig om sådant som känns svårt och tungt, för man ska ju vara så positiv hela tiden, inte klaga, direkt ändra sina tankar och bli lycklig och nöjd. Klarar man inte av det, som jag just nu, känns det enbart pinsamt och misslyckat.

Jag känner att jag helt enkelt inte räcker till. När vardagen är igång, börjar det blir för mycket för en person att klara av att hålla i alla trådar. Och det måste jag, för det finns ingen annan vuxen i mitt liv som kan stöda och peppa, som kan hjälpa att komma ihåg, att påminna, att dela på alla kostnader...

I dagens samhälle är det tungt att hänga med alla förändringar och ha kunskapen och tiden att ensam klara av allt: datorer, mobiler, bilar, pengar (skatter, försäkringar...), plus sortera rätt, äta rätt, odla själva, sortera, sälja, motionera. För att inte tala om utseendet för en singel. 55! Klimakteriet!! Vem skulle vilja ha mig mera?! Var skulle jag överhuvudtaget kunna hitta någon mer i detta skede, då jag inte lyckades då jag såg fräschare ut?! Rynkor, gråa hår, extra kilon...

Det positiva hemma (förutom sonen), trädgård och djur, blir också stressmoment och något där jag också känner mig otillräcklig. När jobbet börjat, blir allt annat bisak. På sommaren och ledigheter är det annorlunda, då orkar jag träffa folk och känner mig mera i balans. Men direkt hösten börjar blir det stumt i bröstet, ett sjok av allvar tar plats, glädjen försvinner. Trots att jag bara jobbar deltid, märker jag hur mycket jobbet som lärare kräver. Att ge sig av hemifrån utan känslan av att jag behöver ställa mig själv "på scenen" igen en gång, är skönt (t.ex. att vara en i publiken, men sådant är också en lyx, nu har jag inte råd med konserter, teater).

Att stå framför klass betyder att att leda, att ta hänsyn, att roa, att lära, att motsvara behoven för varje person i klassen. Det kräver att känselspröna är aktiverade till 100 %.  Ett nytt moment är svettpärlorna och värmen, som dyker upp  med ovälkomna mellanrum och känns oerhört pinsamt. Men jag tycker ju om mitt jobb och grupperna jag jobbar med i år (två bara vissa timmar i veckan, en grupp kvällstid) är mindre krävande än i fjol.  Men ändå... önskar jag hade mera sådant som kunde "fylla på" på fritiden, inte bara kräva ännu mera.

Hela året har varit ekonomiskt svårt. Jag vet att jag har mig själv att skylla. jag borde absolut inte ha bokat resor utomlands i år, då jag ännu känner sviterna av takrenoveringen för tre år sen och våren för ett år sedan då jag hade för lite jobb, men inte förstod söka arb.löshetsstöd (vilket jag för första gången fick för denna sommar). Ännu en orsak till känsla av misslyckande. Då jag haft pengar - många gånger tack vare att jag sålt av arvet, huggit skog, sålt åkrar för att ha pengar till renoveringar - har jag också spenderat obekymrat på allt det jag tyckt jag och sonen behövt. Men glömt t.ex skatterna som kommer efteråt. I år har jag verkligen fått lära mig att tänka på vad mat kostar, vad man kan tillaga billigare. Absolut inte köpa något extra. Försöker sälja saker för att få pengar - också det frustrerande, då ingen vill ha det jag försöker sälja....Så mycket jobb att sortera, prissätta, och sen sitter man ändå med allt kvar. Senaste loppisvinsten: 4,90. Det lever jag länge på.....

Måste bara skänka bort loppisgrejerna som jag inte fick sålt, orkar inte med fler loppisförsök. Nu får jag lita på att allt det som det tutas om på sidor jag läst för inspiration och för att få en känsla av andlighet i vardagen - att om man släpper greppet så flödar allt till dig. "Universum är rikt och det finns tillräckligt till alla". Har inte känts så i år. På något sätt har jag tappat mitt "flow" från tidigare i livet, då nya möjligheter och ideer dykt upp. Nu känns det mera som om alla dörrar är stängda, själv kommer jag inte på något nytt heller. Men det är klart - jämfört med många, många andra, lever jag en priviligerad tillvaro fysiskt, med hus, bil och eg inte brist på något. Men min tidigare rätt ekonomiskt obekymrade tillvaro, då jag litat på att det alltid ordnar sig på något sätt, har nu rubbats.

"Universum" känns kallt och hårt - har man inte själv ensam orken att svänga skutan (dvs tankarna), så får man skylla sig själv. "Tänk positivt, fokusera på hur du vill ha det" bla bla bla. När nästa sak går sönder, när nästa överraskningsskatt dimper ner i postlådan och det är tomt på kontot - hur i hela fridens namn ska man orka tänka positivt!?!? All energi går åt att fundera hur man trollar fram pengarna, vilka fakturor man kan flytta, vilken vän man täcks be om lån av (tack och lov har jag vänner som kan och vill hjälpa!!). Jag antar att ett svårt moment för mig också är att jag inte kan leva lika som mina jämnåriga - och jag har ju aldrig eg varit som mina jämnåriga. Alltid annorlunda.

Kanske att skriva kan hjälpa....för jag saknar att ha någon att prata med då vardagen kör igång. Skulle ju inte vilja belasta sonen med vardagsbekymmer. Tyvärr blir det många gånger så. I varje fall blir han mera medveten om hushållandet med pengarna än jag var. Upplevde aldrig att det skulle ha funnits en brist på dem då jag växte upp. Fick ju också höra att jag var bortskämd av både släkt och andra....Det tycker jag är så hårt, det borde de ju sagt till mina föräldrar isf, ett barn tackar och tar emot (eller tar för givet, tackar inte :D) ! Hoppas i varje fall att jag inte "stjäl" barndomens obekymmer av sonen. Han har tröstat, då jag gråtit över svårigheter. Det känns fel att ens barn måste ta den rollen. Men vad kan jag göra, springa  och gömma mig då tårarna över hopplösheten kommer? Kan bara hoppas att han i skolan med kompisarna får känna sig som en normal tonåring, inte en som måste vara mera mogen hemma med en mamma, som inte riktigt klarar av allt.

Om en vecka får jag resa till solen. Hoppas den kan skingra lite av det svårmod, som igen satt sig i sinnet...och är värd bekymren med bankkontot jag hittills haft i år. 

Testing...

kan jag använda detta mera...? Har ett sådant behov att få skriva, då jag inte riktigt har någon att diskutera med i vardagen, kanske jag kunde börja skriva här igen, men måste lite städa bort vissa saker...

Nya tider...igen en gång

Plötsligt rycktes mattan jag stod på undan. Samtidigt som mitt jobb tog slut (jag skulle satsa mera tid på barn och förhållande), så hade jag plötsligt endast barnet kvar. Tack och lov för det, såklart! Han och jag skulle åka på resa dagen efter att jag slutade jobba - jag levde i ovisshet om det blir resa ännu dagen före - och plötsligt hade jag inget förhållande mera. Jag kan inte börja gå in på detaljer här, men det var verkligen inget jag hade kunnat förutse. Dessutom var beslutet mer eller mindre gemensamt - vi kom inte längre än såhär.

Sörjt har jag egentligen inte, vilket jag tycker är konstigt. Men jag tror att jag på någon nivå varit så utmattad av allt arrangerande för att få alla detaljer att gå ihop, och egentligen aldrig få tid för mig själv, så nu känns friheten överväldigande skön. Och som alltid - skrämmande. Att vara frilans är så skört, det behövs bara en stor oväntad räkning, så slås allt sönder och samman. I och för sig delade vi inte på någonting annat än fritiden, men det var ändå en trygghet att veta att man kunde luta sig mot en annan, åtminstone psykiskt.

Det jag saknar är tryggheten, att kunna se framåt i förvissningen om att det är "vi". Det är borta nu. Att ha någon att skicka sms till, prata med på ledigt. Därför skriver jag nu - kanske är en förutsättning för mitt skrivande att jag är ensam?

Tiden går...

Hej! Hoppsan, jag hade ju en blogg.....för första gången på länge, länge (ja sen april?) sitter jag hemma en lördagkväll och har en stund då jag faktiskt inte måste göra något. Och kom på att jag ju en gång skrivit blogg :). Sidan såg bekant ut då jag kom in här, men det kändes faktiskt som flera år sedan jag varit bloggare.

Vad har hänt? Tja, jag har levt, helt enkelt. "Ruuhkavuodet" brukar man prata om på finska - småbarnsåren då man försöker dela sig till barn, jobb och möjligen ett förhållande också. Ja, jag har faktiskt allt numera :) + förtorendeuppdrag. Det blev lite väl mycket av det goda augusti - oktober då jag jobbade heltid och dessutom renoverade hemma - vardagsrummet. Under den perioden var jag också till Isosyöte ett veckoslut med A, samt ett förlängt vslut (höstlov) till Sidges, strax söker om Barcelona, med honom. Förra veckoslutet var vi dessutom till Åbo, där jag hade en "reunion" på engelska institutionen.

Sedan november har jag försökt bromsa in, men har ännu minustimmar att arbeta in, så jag är inte ännu nere i 60 %. But getting there....

Allt är bra, känner mig lyckligt lottad som fått allt här i livet, om än i i lite olika ordning är de flesta andra :). Nu ska jag fixa chokladmousse till sonen. Kanske vi hörs här igen...nångång. Ha det gott!

Mars!

Åhh, vad det satt bra med påsklovet. Som lärare - och som frilans efter det - är jag van med längre perioder då man är ledig, frivilligt eller ofrivilligt. Trots att jag oftast har torsdagar lediga och veckoslut, kändes det ändå inte som om jag haft riktigt ledigt sedan i somras. Jullovet jobbade jag ju och torsdagar går oftast till byke, betala räkningar och att sköta företrädargrejer. Om D är hemma veckoslut är det ju mamma för hela slanten och med A har vi också haft rätt mycket program.....

Förra veckan var sista utbildningen för förtroendeuppdrag - vad jag vet om hittills i allafall. Cirka nio utbildningar har jag varit på, räknade jag hastigt till, inom två månader. Ännu ifjol skulle jag inte ha orkat med denna takt, men tack och lov har jag nu så gott som fått tillbaka min energi från förr.

Det har varit mycket annat på gång också. Min väninna S fyllde 50 - det är många som gör det i år! Det var lite spännande för det var första gången jag och A var bjudna tillsammans på fest. Men det var jättetrevligt - dessutom gjorde jag min karaokedebut :).

Sen hade jag också Sri Lanka-besök. Min väninna jobbar inom turismen där (vi träffades där då jag jobbade som guide på 80-talet där) och brukar besöka turismmässa i Berlin varje år. Ibland tar hon en tur till Österbotten därifrån för att träffa vänner och bekanta - hon har gjort en praktikperiod på resebyrån i Karleby i ungdomen! 

Dessutom har jag gått ner nästan sex kilo sedan januari, då jag kom till insikt om att jag bra kan ändra mina matvanor då livet ju också har blivit helt annorlunda. Nu är det många smoothies och soppor och lättare mat under veckan. Annars får jag äta vad jag vill på veckoslut och om det är något speciellt. Det enda som nästan i förbifarten lämnats bort är bröd - surskorpa och knäckebröd kan jag ta till sopporna, men annars äter jag inte bröd om jag kan undvika det. Men är man på seminarier, till exempel och inget annat bjuds till kaffet än bulla eller semla, så nog tar jag av dem då också. Äntligen har jag hittat ett sätt att äta som passar både min mage och min vikt :).


Tack vare A har det också blivit mycket mera friluftsliv - fast nu då han jobbar mera intensivt har jag nog kommit mig iväg för egen maskin också. D och jag var och rände till Lappo en lördag och jag har efter viss övertalning, fått med honom i skidspåret också. Härligt, härligt.

Påsken i år blev annorlunda, eftersom D skulle tillbringa veckoslutet med sin pappa. Vi gjorde "måstena" före istället - hade vår egen pyttelilla brasa på torsdagen och hälsade på faddrar och grannar på långfredagen - och i veckan före. D blev nämligen lessen att han skulle missa alla chokladägg och att få klä ut sig. Det gick hur bra som helst på förhand också.




















Efter att jag förde D till hans pappa, åkte jag till Nykarleby till A och han hade fixat en härlig påskmiddag som vi åt med hans två flickor. Eftersom A, som sagt, har en väldigt intensiv arbetsperiod nu (varje dag), bestämde jag mig för att för en gångs skull tillbringa tid med en väninna också - vi tog en skidtur på Andra sjön i Nykarleby. Jag hade planerat för sol, men vi fick söka oss fram till "Loppan", en liten holme med stuga i dimman. Som tur känner väninnan till området, jag har inte förr varit dit. Det var egentligen rätt spännande att skida i dimman - på hemvägen började det lätta och då jag kom hem, sken solen igen :).
















Jag brukar alltid ha egen påskbrasa, men i år hade jag faktiskt inget ris att bränna och när jag fick höra att en väninna en bit bort skulle ha en präktig brasa, brydde jag mig inte om att försöka skrapa ihop till eget - A och jag promenerade dit istället. Fast det visade sig att jag ändå hade lite paff och några torra kvistar och en julgran att bränna här hemma också.

På söndagen fick jag äntligen en dag som jag inte haft på länge, länge. En dag utan program - och inget skavande dåligt samvete för något som blivit ogjort - för jag fick en ovanlig städmani förra veckoslutet och eftersom det var loppis också häromveckan, blev det en aning mindre grejer i huset också. Så igår, söndag, läste jag faktiskt en hel bok och sen tog jag en lång skidtur på åkrarna på skaren och talade länge med en god väninna i telefon. Och sen kom D hem :). I dag har vi ännu en ledig dag tillsammans - så borde det alltid vara när han kommer från sin pappa, han skulle behöva få landa hemma i lugn och ro. Ikväll är det meningen att vi ska på Jepporevyn med A och hans pojke - vi ska se om de har möjlighet att komma med. 

Slutet på vintern

Min kille börjar bli stor - här före första discot :). Föräldraföreningen ordnade  vändagsdisco och D ville förstås vara så fin som möjligt (fast sen blev det kris då han lyckats få en stor ketchup-fläck på blusen precis innan vi skulle åka iväg (och jag hade lovat hjälpa till med serveringen....). 

Stämningen på topp...? Mest sprang barna omkring i korridoren :), men viktigast att de hade roligt!  Först var förskolan - åk 2 i tur, sen tog de större barnen över. Jag hade fått Ds pappa att komma och hämta honom lite senare, så D också kunde delta i discot. D har missat många kalas på klassen, då han just de veckoslutet varit hos sin pappa - nu ville jag att han också skulle ha en chans att vara tillsammans med sina skolkamrater. Och kul hade han, helt rödkindad och helt slut då han for med sin pappa.

*

Det har varit verkligen intensivt - just nu är jag mycket trött. Förra natten sov jag nio timmar, men känner att jag ännu är trött mentalt. Jag har försökt gå på så många utbildningar för kommunala förtroendemän, som jag fått in, vilket betytt att jag haft en fasligt sjå att fixa barnvakter. Jag har också försökt hålla fast vid zumba på måndagkvällarna, så att jag fysiskt också ska orka. Det har varit härligt att kunna ha D med - förra gången zumbade han själv också hela timmen! Men har haft några veckor då jag haft program varje kväll - förra veckan hade jag fyra olika barnvakter anlitade för tre kvällar. Värst är då jag inte hinner hem och natta D. Är jätteglad att också A börjat hjälpa till och har haft D hos sig då  jag till exempel haft fullmäktigemöte. 

Men faktum är att jag känner att jag nu skulle behöva lite Ulla-tid, ingen att ta hänsyn till, bara vila. D har ju inte varit mycket hos sin pappa, annat än veckosluten. I kväll, torsdag, för jag honom dit - men det har varit väldigt svårt att få hans pappa att ta en dag ledigt från jobbet, vilket jag vill så D skulle få lite sportlov ens. Själv har jag ju bara 60 % och är ledig en dag i veckan och tycker inte att jag har råd att ta tjänsteledigt. Jag har stannat hemma tillräckligt med D tidigare år, så tycker att hans pappa borde kunna bjuda till lite nu då jag jobbar utom hemmet. Själv har jag jobb i morgon, men får en kväll helt för mig själv, vilket blir jätteskönt. 

Det är lite av ett dilemma - A och jag har bara vartannat veckoslut tillsammans, då vi båda är barnlösa, så de vill jag hålla. Samtidigt betyder det att jag egentligen aldrig får egen tid, som jag är van med. Jag har ju fortsättningsvis ensamt ansvar för hus, hushåll och D och mycket har igen kommit till med förtroendeuppdraget. Jag måste helt enkelt börja ta egna tiden ibland, annars kommer jag inte att orka. Nu i vår kommer A att ha mycket jobb också på veckoslut, så då blir det ju automatiskt att jag får lite egen tid hemma de veckoslut då D är hos sin pappa. 

 Det som ändå är kul med A är att han hittar på saker och ting. Förra veckoslutet körde vi ner till Tammerfors, besökte hans faster, gick på jazzklubb och bodde på hotell. Härligt med snabb tur, omväxlande. Tyvärr var det min tur att hämta D, så två timmar körning än på söndagkväll efter att vi kommit tillbaka, blev lite tungt. Här den fina domkyrkan i Tammerfors, som vi kikade in i på söndagen, innan vi började köra hem:

En mycket positiv sak är vädret och ljuset! Jag har inga problem med vintern (annat än praktiska.....), redan i januari kommer ljuset, snön är helt ok och i år har jag ju också fått njuta av uteliv med A på hans stuga. Men den senaste veckan har det definitivt varit vår i luften, temperaturen hållits kring noll, har varit tvungen att ha solglasögon då jag kört hem från jobbet för att se ordentligt och vägarna börjar bli bara. Underbart, underbart!!

Nu gäller det bara att hållas ihop till påsken - då är D hos sin pappa och jag får flera dagar för mig själv här hemma. 

Fart på!

Jag har en kvart att skriva. Torsdagar är vanligtvis min lediga dag från jobbet i Jakobstad. Förra veckan upptogs tiden av företrädaruppgifter och i lördags var jag tvungen att ta D med och åka till Vasa av samma orsak. Men i varje fall brukar jag njuta väldigt mycket den första timmen efter att jag satt D på bussen på morgonen och får sitta och läsa tidning i lugn och ro. Det var först någon gång i november i fjol som jag insåg att det ju är dumt att jag måste stiga upp och värma upp bilen för att skjutsa D 1,8 kilometer, då han lika gärna kan ta bussen de morgnar jag inte behöver iväg tidigt. Han själv tycker det är jättehäftigt att åka buss och skulle helst göra det varje dag. Lite i gången lättar vardagen på olika områden - om några år kanske han cyklar till skolan!

Plötsligt blev sonen ett skolbarn då de långa testerna fick ge vika för en ny häftig frisyr :). Här hade han fullt upp med att spela Mario, så han hann inte posera :D. 

Det är full fart på veckorna - jag försöker gå så många skolningar som jag får passat in med tanke på det kommunala. Eftersom jag inte engagerat mig i sådana frågor tidigare, försöker jag ta in så mycket som möjligt nu, men det blir skolningar många kvällar i månaden. Det är ett stort pusslande med barnvakter - då många kurser också går sent, måste jag få någon som kan natta D också. Men jag tror det är så här nu i vår, jag hoppas och tror det kanske lugnar ner sig lite senare. Som tur är har det varit lugnare på jobbet, så jag inte behövt känna press där - och som jag redan skrivit förr, min energinivå är en helt annat än under de tidigare åren. Nu blir jag inte utmattad av kvällsprogram.

Ett litet problem börjar det bli att jag dras till Nykarleby också på vardagarna - då D har gymnastik på onsdag mellan halv fyra och halv fem, brukar jag stanna upp hos A för en kopp te och lite prat. Denna vecka blev det två gånger då han behövde skjuts hem från Jstad. Härligt att kunna träffas sådär kort också mellan "våra veckoslut". Förra veckoslutet vi var tillsammans var vi igen på hans stuga i Vexala. En helt underbar plats, som ett annat land, trots att det tar en halvtimme för mig att köra dit. På lördagen tog han mig på snöskoter tur, med korvgrillning på en holme vi körde förbi. Nästan varje gång vi är på stugan ser vi också havsörnen - det är helt enkelt en underbar plats, där vi trivs jättebra tillsammans.

Snart är det dags att hämta D från förskolan - i dag får han en kompis på besök, så jag hoppas på att kunna läsa lite än i eftermiddag! Här foton från två veckor tillbaka, detta veckoslut är vi igen tillsammans, då blir det en tur till Tammerfors :).

Det känns nästan som om man var vid världens ände, då öppna havet kommer  emot mitt i vintern. Stormar och vindar har kastat upp flak och samlat dem i stora högar. 

Genomsvettig var jag efter den ca 10 km långa turen, men det var jätteskönt - speciellt som jag fick sitta i varm träbastu efteråt. Trots att vi bara var lite över ett dygn på stugan, kändes det nästan som en semestervecka!

Tänk att jag också hittat en som jag kan skida sida vid sida med :). Det känns helt fantastiskt!

Förra veckan var jag barnvakt - fast det är ju inget betungande jobb mera, speciellt inte då sonen får leksällskap. Och speciellt inte då de kommer på att de kan skotta snö åt mig :D. Före det hade de hämtat in en vedkorg, hurra!