Får man berätta vad som känns tungt och svårt?

Åren går....behoven växlar. Just nu känner jag ett stort behov av att få skriva av mig. Orkar inte fundera hur/var jag kunde starta ny blogg, så det får bli en fortsättningpå den gamla - den gamla tillvaron är ju också en del av mig. Varför gömma undan det....trots att allt är så annorlunda nu.

Facebook känns inte som det rätta mediet. Det börjar mera bli en kanal för uppmaningar till andra hur de ska leva, försäljningskanaler och glansbilder över folks liv. Känns inte rätt att skriva av sig om sådant som känns svårt och tungt, för man ska ju vara så positiv hela tiden, inte klaga, direkt ändra sina tankar och bli lycklig och nöjd. Klarar man inte av det, som jag just nu, känns det enbart pinsamt och misslyckat.

Jag känner att jag helt enkelt inte räcker till. När vardagen är igång, börjar det blir för mycket för en person att klara av att hålla i alla trådar. Och det måste jag, för det finns ingen annan vuxen i mitt liv som kan stöda och peppa, som kan hjälpa att komma ihåg, att påminna, att dela på alla kostnader...

I dagens samhälle är det tungt att hänga med alla förändringar och ha kunskapen och tiden att ensam klara av allt: datorer, mobiler, bilar, pengar (skatter, försäkringar...), plus sortera rätt, äta rätt, odla själva, sortera, sälja, motionera. För att inte tala om utseendet för en singel. 55! Klimakteriet!! Vem skulle vilja ha mig mera?! Var skulle jag överhuvudtaget kunna hitta någon mer i detta skede, då jag inte lyckades då jag såg fräschare ut?! Rynkor, gråa hår, extra kilon...

Det positiva hemma (förutom sonen), trädgård och djur, blir också stressmoment och något där jag också känner mig otillräcklig. När jobbet börjat, blir allt annat bisak. På sommaren och ledigheter är det annorlunda, då orkar jag träffa folk och känner mig mera i balans. Men direkt hösten börjar blir det stumt i bröstet, ett sjok av allvar tar plats, glädjen försvinner. Trots att jag bara jobbar deltid, märker jag hur mycket jobbet som lärare kräver. Att ge sig av hemifrån utan känslan av att jag behöver ställa mig själv "på scenen" igen en gång, är skönt (t.ex. att vara en i publiken, men sådant är också en lyx, nu har jag inte råd med konserter, teater).

Att stå framför klass betyder att att leda, att ta hänsyn, att roa, att lära, att motsvara behoven för varje person i klassen. Det kräver att känselspröna är aktiverade till 100 %.  Ett nytt moment är svettpärlorna och värmen, som dyker upp  med ovälkomna mellanrum och känns oerhört pinsamt. Men jag tycker ju om mitt jobb och grupperna jag jobbar med i år (två bara vissa timmar i veckan, en grupp kvällstid) är mindre krävande än i fjol.  Men ändå... önskar jag hade mera sådant som kunde "fylla på" på fritiden, inte bara kräva ännu mera.

Hela året har varit ekonomiskt svårt. Jag vet att jag har mig själv att skylla. jag borde absolut inte ha bokat resor utomlands i år, då jag ännu känner sviterna av takrenoveringen för tre år sen och våren för ett år sedan då jag hade för lite jobb, men inte förstod söka arb.löshetsstöd (vilket jag för första gången fick för denna sommar). Ännu en orsak till känsla av misslyckande. Då jag haft pengar - många gånger tack vare att jag sålt av arvet, huggit skog, sålt åkrar för att ha pengar till renoveringar - har jag också spenderat obekymrat på allt det jag tyckt jag och sonen behövt. Men glömt t.ex skatterna som kommer efteråt. I år har jag verkligen fått lära mig att tänka på vad mat kostar, vad man kan tillaga billigare. Absolut inte köpa något extra. Försöker sälja saker för att få pengar - också det frustrerande, då ingen vill ha det jag försöker sälja....Så mycket jobb att sortera, prissätta, och sen sitter man ändå med allt kvar. Senaste loppisvinsten: 4,90. Det lever jag länge på.....

Måste bara skänka bort loppisgrejerna som jag inte fick sålt, orkar inte med fler loppisförsök. Nu får jag lita på att allt det som det tutas om på sidor jag läst för inspiration och för att få en känsla av andlighet i vardagen - att om man släpper greppet så flödar allt till dig. "Universum är rikt och det finns tillräckligt till alla". Har inte känts så i år. På något sätt har jag tappat mitt "flow" från tidigare i livet, då nya möjligheter och ideer dykt upp. Nu känns det mera som om alla dörrar är stängda, själv kommer jag inte på något nytt heller. Men det är klart - jämfört med många, många andra, lever jag en priviligerad tillvaro fysiskt, med hus, bil och eg inte brist på något. Men min tidigare rätt ekonomiskt obekymrade tillvaro, då jag litat på att det alltid ordnar sig på något sätt, har nu rubbats.

"Universum" känns kallt och hårt - har man inte själv ensam orken att svänga skutan (dvs tankarna), så får man skylla sig själv. "Tänk positivt, fokusera på hur du vill ha det" bla bla bla. När nästa sak går sönder, när nästa överraskningsskatt dimper ner i postlådan och det är tomt på kontot - hur i hela fridens namn ska man orka tänka positivt!?!? All energi går åt att fundera hur man trollar fram pengarna, vilka fakturor man kan flytta, vilken vän man täcks be om lån av (tack och lov har jag vänner som kan och vill hjälpa!!). Jag antar att ett svårt moment för mig också är att jag inte kan leva lika som mina jämnåriga - och jag har ju aldrig eg varit som mina jämnåriga. Alltid annorlunda.

Kanske att skriva kan hjälpa....för jag saknar att ha någon att prata med då vardagen kör igång. Skulle ju inte vilja belasta sonen med vardagsbekymmer. Tyvärr blir det många gånger så. I varje fall blir han mera medveten om hushållandet med pengarna än jag var. Upplevde aldrig att det skulle ha funnits en brist på dem då jag växte upp. Fick ju också höra att jag var bortskämd av både släkt och andra....Det tycker jag är så hårt, det borde de ju sagt till mina föräldrar isf, ett barn tackar och tar emot (eller tar för givet, tackar inte :D) ! Hoppas i varje fall att jag inte "stjäl" barndomens obekymmer av sonen. Han har tröstat, då jag gråtit över svårigheter. Det känns fel att ens barn måste ta den rollen. Men vad kan jag göra, springa  och gömma mig då tårarna över hopplösheten kommer? Kan bara hoppas att han i skolan med kompisarna får känna sig som en normal tonåring, inte en som måste vara mera mogen hemma med en mamma, som inte riktigt klarar av allt.

Om en vecka får jag resa till solen. Hoppas den kan skingra lite av det svårmod, som igen satt sig i sinnet...och är värd bekymren med bankkontot jag hittills haft i år. 

Testing...

kan jag använda detta mera...? Har ett sådant behov att få skriva, då jag inte riktigt har någon att diskutera med i vardagen, kanske jag kunde börja skriva här igen, men måste lite städa bort vissa saker...

Nya tider...igen en gång

Plötsligt rycktes mattan jag stod på undan. Samtidigt som mitt jobb tog slut (jag skulle satsa mera tid på barn och förhållande), så hade jag plötsligt endast barnet kvar. Tack och lov för det, såklart! Han och jag skulle åka på resa dagen efter att jag slutade jobba - jag levde i ovisshet om det blir resa ännu dagen före - och plötsligt hade jag inget förhållande mera. Jag kan inte börja gå in på detaljer här, men det var verkligen inget jag hade kunnat förutse. Dessutom var beslutet mer eller mindre gemensamt - vi kom inte längre än såhär.

Sörjt har jag egentligen inte, vilket jag tycker är konstigt. Men jag tror att jag på någon nivå varit så utmattad av allt arrangerande för att få alla detaljer att gå ihop, och egentligen aldrig få tid för mig själv, så nu känns friheten överväldigande skön. Och som alltid - skrämmande. Att vara frilans är så skört, det behövs bara en stor oväntad räkning, så slås allt sönder och samman. I och för sig delade vi inte på någonting annat än fritiden, men det var ändå en trygghet att veta att man kunde luta sig mot en annan, åtminstone psykiskt.

Det jag saknar är tryggheten, att kunna se framåt i förvissningen om att det är "vi". Det är borta nu. Att ha någon att skicka sms till, prata med på ledigt. Därför skriver jag nu - kanske är en förutsättning för mitt skrivande att jag är ensam?

Tiden går...

Hej! Hoppsan, jag hade ju en blogg.....för första gången på länge, länge (ja sen april?) sitter jag hemma en lördagkväll och har en stund då jag faktiskt inte måste göra något. Och kom på att jag ju en gång skrivit blogg :). Sidan såg bekant ut då jag kom in här, men det kändes faktiskt som flera år sedan jag varit bloggare.

Vad har hänt? Tja, jag har levt, helt enkelt. "Ruuhkavuodet" brukar man prata om på finska - småbarnsåren då man försöker dela sig till barn, jobb och möjligen ett förhållande också. Ja, jag har faktiskt allt numera :) + förtorendeuppdrag. Det blev lite väl mycket av det goda augusti - oktober då jag jobbade heltid och dessutom renoverade hemma - vardagsrummet. Under den perioden var jag också till Isosyöte ett veckoslut med A, samt ett förlängt vslut (höstlov) till Sidges, strax söker om Barcelona, med honom. Förra veckoslutet var vi dessutom till Åbo, där jag hade en "reunion" på engelska institutionen.

Sedan november har jag försökt bromsa in, men har ännu minustimmar att arbeta in, så jag är inte ännu nere i 60 %. But getting there....

Allt är bra, känner mig lyckligt lottad som fått allt här i livet, om än i i lite olika ordning är de flesta andra :). Nu ska jag fixa chokladmousse till sonen. Kanske vi hörs här igen...nångång. Ha det gott!

Mars!

Åhh, vad det satt bra med påsklovet. Som lärare - och som frilans efter det - är jag van med längre perioder då man är ledig, frivilligt eller ofrivilligt. Trots att jag oftast har torsdagar lediga och veckoslut, kändes det ändå inte som om jag haft riktigt ledigt sedan i somras. Jullovet jobbade jag ju och torsdagar går oftast till byke, betala räkningar och att sköta företrädargrejer. Om D är hemma veckoslut är det ju mamma för hela slanten och med A har vi också haft rätt mycket program.....

Förra veckan var sista utbildningen för förtroendeuppdrag - vad jag vet om hittills i allafall. Cirka nio utbildningar har jag varit på, räknade jag hastigt till, inom två månader. Ännu ifjol skulle jag inte ha orkat med denna takt, men tack och lov har jag nu så gott som fått tillbaka min energi från förr.

Det har varit mycket annat på gång också. Min väninna S fyllde 50 - det är många som gör det i år! Det var lite spännande för det var första gången jag och A var bjudna tillsammans på fest. Men det var jättetrevligt - dessutom gjorde jag min karaokedebut :).

Sen hade jag också Sri Lanka-besök. Min väninna jobbar inom turismen där (vi träffades där då jag jobbade som guide på 80-talet där) och brukar besöka turismmässa i Berlin varje år. Ibland tar hon en tur till Österbotten därifrån för att träffa vänner och bekanta - hon har gjort en praktikperiod på resebyrån i Karleby i ungdomen! 

Dessutom har jag gått ner nästan sex kilo sedan januari, då jag kom till insikt om att jag bra kan ändra mina matvanor då livet ju också har blivit helt annorlunda. Nu är det många smoothies och soppor och lättare mat under veckan. Annars får jag äta vad jag vill på veckoslut och om det är något speciellt. Det enda som nästan i förbifarten lämnats bort är bröd - surskorpa och knäckebröd kan jag ta till sopporna, men annars äter jag inte bröd om jag kan undvika det. Men är man på seminarier, till exempel och inget annat bjuds till kaffet än bulla eller semla, så nog tar jag av dem då också. Äntligen har jag hittat ett sätt att äta som passar både min mage och min vikt :).


Tack vare A har det också blivit mycket mera friluftsliv - fast nu då han jobbar mera intensivt har jag nog kommit mig iväg för egen maskin också. D och jag var och rände till Lappo en lördag och jag har efter viss övertalning, fått med honom i skidspåret också. Härligt, härligt.

Påsken i år blev annorlunda, eftersom D skulle tillbringa veckoslutet med sin pappa. Vi gjorde "måstena" före istället - hade vår egen pyttelilla brasa på torsdagen och hälsade på faddrar och grannar på långfredagen - och i veckan före. D blev nämligen lessen att han skulle missa alla chokladägg och att få klä ut sig. Det gick hur bra som helst på förhand också.




















Efter att jag förde D till hans pappa, åkte jag till Nykarleby till A och han hade fixat en härlig påskmiddag som vi åt med hans två flickor. Eftersom A, som sagt, har en väldigt intensiv arbetsperiod nu (varje dag), bestämde jag mig för att för en gångs skull tillbringa tid med en väninna också - vi tog en skidtur på Andra sjön i Nykarleby. Jag hade planerat för sol, men vi fick söka oss fram till "Loppan", en liten holme med stuga i dimman. Som tur känner väninnan till området, jag har inte förr varit dit. Det var egentligen rätt spännande att skida i dimman - på hemvägen började det lätta och då jag kom hem, sken solen igen :).
















Jag brukar alltid ha egen påskbrasa, men i år hade jag faktiskt inget ris att bränna och när jag fick höra att en väninna en bit bort skulle ha en präktig brasa, brydde jag mig inte om att försöka skrapa ihop till eget - A och jag promenerade dit istället. Fast det visade sig att jag ändå hade lite paff och några torra kvistar och en julgran att bränna här hemma också.

På söndagen fick jag äntligen en dag som jag inte haft på länge, länge. En dag utan program - och inget skavande dåligt samvete för något som blivit ogjort - för jag fick en ovanlig städmani förra veckoslutet och eftersom det var loppis också häromveckan, blev det en aning mindre grejer i huset också. Så igår, söndag, läste jag faktiskt en hel bok och sen tog jag en lång skidtur på åkrarna på skaren och talade länge med en god väninna i telefon. Och sen kom D hem :). I dag har vi ännu en ledig dag tillsammans - så borde det alltid vara när han kommer från sin pappa, han skulle behöva få landa hemma i lugn och ro. Ikväll är det meningen att vi ska på Jepporevyn med A och hans pojke - vi ska se om de har möjlighet att komma med. 

Slutet på vintern

Min kille börjar bli stor - här före första discot :). Föräldraföreningen ordnade  vändagsdisco och D ville förstås vara så fin som möjligt (fast sen blev det kris då han lyckats få en stor ketchup-fläck på blusen precis innan vi skulle åka iväg (och jag hade lovat hjälpa till med serveringen....). 

Stämningen på topp...? Mest sprang barna omkring i korridoren :), men viktigast att de hade roligt!  Först var förskolan - åk 2 i tur, sen tog de större barnen över. Jag hade fått Ds pappa att komma och hämta honom lite senare, så D också kunde delta i discot. D har missat många kalas på klassen, då han just de veckoslutet varit hos sin pappa - nu ville jag att han också skulle ha en chans att vara tillsammans med sina skolkamrater. Och kul hade han, helt rödkindad och helt slut då han for med sin pappa.

*

Det har varit verkligen intensivt - just nu är jag mycket trött. Förra natten sov jag nio timmar, men känner att jag ännu är trött mentalt. Jag har försökt gå på så många utbildningar för kommunala förtroendemän, som jag fått in, vilket betytt att jag haft en fasligt sjå att fixa barnvakter. Jag har också försökt hålla fast vid zumba på måndagkvällarna, så att jag fysiskt också ska orka. Det har varit härligt att kunna ha D med - förra gången zumbade han själv också hela timmen! Men har haft några veckor då jag haft program varje kväll - förra veckan hade jag fyra olika barnvakter anlitade för tre kvällar. Värst är då jag inte hinner hem och natta D. Är jätteglad att också A börjat hjälpa till och har haft D hos sig då  jag till exempel haft fullmäktigemöte. 

Men faktum är att jag känner att jag nu skulle behöva lite Ulla-tid, ingen att ta hänsyn till, bara vila. D har ju inte varit mycket hos sin pappa, annat än veckosluten. I kväll, torsdag, för jag honom dit - men det har varit väldigt svårt att få hans pappa att ta en dag ledigt från jobbet, vilket jag vill så D skulle få lite sportlov ens. Själv har jag ju bara 60 % och är ledig en dag i veckan och tycker inte att jag har råd att ta tjänsteledigt. Jag har stannat hemma tillräckligt med D tidigare år, så tycker att hans pappa borde kunna bjuda till lite nu då jag jobbar utom hemmet. Själv har jag jobb i morgon, men får en kväll helt för mig själv, vilket blir jätteskönt. 

Det är lite av ett dilemma - A och jag har bara vartannat veckoslut tillsammans, då vi båda är barnlösa, så de vill jag hålla. Samtidigt betyder det att jag egentligen aldrig får egen tid, som jag är van med. Jag har ju fortsättningsvis ensamt ansvar för hus, hushåll och D och mycket har igen kommit till med förtroendeuppdraget. Jag måste helt enkelt börja ta egna tiden ibland, annars kommer jag inte att orka. Nu i vår kommer A att ha mycket jobb också på veckoslut, så då blir det ju automatiskt att jag får lite egen tid hemma de veckoslut då D är hos sin pappa. 

 Det som ändå är kul med A är att han hittar på saker och ting. Förra veckoslutet körde vi ner till Tammerfors, besökte hans faster, gick på jazzklubb och bodde på hotell. Härligt med snabb tur, omväxlande. Tyvärr var det min tur att hämta D, så två timmar körning än på söndagkväll efter att vi kommit tillbaka, blev lite tungt. Här den fina domkyrkan i Tammerfors, som vi kikade in i på söndagen, innan vi började köra hem:

En mycket positiv sak är vädret och ljuset! Jag har inga problem med vintern (annat än praktiska.....), redan i januari kommer ljuset, snön är helt ok och i år har jag ju också fått njuta av uteliv med A på hans stuga. Men den senaste veckan har det definitivt varit vår i luften, temperaturen hållits kring noll, har varit tvungen att ha solglasögon då jag kört hem från jobbet för att se ordentligt och vägarna börjar bli bara. Underbart, underbart!!

Nu gäller det bara att hållas ihop till påsken - då är D hos sin pappa och jag får flera dagar för mig själv här hemma. 

Fart på!

Jag har en kvart att skriva. Torsdagar är vanligtvis min lediga dag från jobbet i Jakobstad. Förra veckan upptogs tiden av företrädaruppgifter och i lördags var jag tvungen att ta D med och åka till Vasa av samma orsak. Men i varje fall brukar jag njuta väldigt mycket den första timmen efter att jag satt D på bussen på morgonen och får sitta och läsa tidning i lugn och ro. Det var först någon gång i november i fjol som jag insåg att det ju är dumt att jag måste stiga upp och värma upp bilen för att skjutsa D 1,8 kilometer, då han lika gärna kan ta bussen de morgnar jag inte behöver iväg tidigt. Han själv tycker det är jättehäftigt att åka buss och skulle helst göra det varje dag. Lite i gången lättar vardagen på olika områden - om några år kanske han cyklar till skolan!

Plötsligt blev sonen ett skolbarn då de långa testerna fick ge vika för en ny häftig frisyr :). Här hade han fullt upp med att spela Mario, så han hann inte posera :D. 

Det är full fart på veckorna - jag försöker gå så många skolningar som jag får passat in med tanke på det kommunala. Eftersom jag inte engagerat mig i sådana frågor tidigare, försöker jag ta in så mycket som möjligt nu, men det blir skolningar många kvällar i månaden. Det är ett stort pusslande med barnvakter - då många kurser också går sent, måste jag få någon som kan natta D också. Men jag tror det är så här nu i vår, jag hoppas och tror det kanske lugnar ner sig lite senare. Som tur är har det varit lugnare på jobbet, så jag inte behövt känna press där - och som jag redan skrivit förr, min energinivå är en helt annat än under de tidigare åren. Nu blir jag inte utmattad av kvällsprogram.

Ett litet problem börjar det bli att jag dras till Nykarleby också på vardagarna - då D har gymnastik på onsdag mellan halv fyra och halv fem, brukar jag stanna upp hos A för en kopp te och lite prat. Denna vecka blev det två gånger då han behövde skjuts hem från Jstad. Härligt att kunna träffas sådär kort också mellan "våra veckoslut". Förra veckoslutet vi var tillsammans var vi igen på hans stuga i Vexala. En helt underbar plats, som ett annat land, trots att det tar en halvtimme för mig att köra dit. På lördagen tog han mig på snöskoter tur, med korvgrillning på en holme vi körde förbi. Nästan varje gång vi är på stugan ser vi också havsörnen - det är helt enkelt en underbar plats, där vi trivs jättebra tillsammans.

Snart är det dags att hämta D från förskolan - i dag får han en kompis på besök, så jag hoppas på att kunna läsa lite än i eftermiddag! Här foton från två veckor tillbaka, detta veckoslut är vi igen tillsammans, då blir det en tur till Tammerfors :).

Det känns nästan som om man var vid världens ände, då öppna havet kommer  emot mitt i vintern. Stormar och vindar har kastat upp flak och samlat dem i stora högar. 

Genomsvettig var jag efter den ca 10 km långa turen, men det var jätteskönt - speciellt som jag fick sitta i varm träbastu efteråt. Trots att vi bara var lite över ett dygn på stugan, kändes det nästan som en semestervecka!

Tänk att jag också hittat en som jag kan skida sida vid sida med :). Det känns helt fantastiskt!

Förra veckan var jag barnvakt - fast det är ju inget betungande jobb mera, speciellt inte då sonen får leksällskap. Och speciellt inte då de kommer på att de kan skotta snö åt mig :D. Före det hade de hämtat in en vedkorg, hurra! 

Active!

Yesterday we visited friends of D and I in the village next door. I'm so happy D has now learnt to skate. We didn't do it last year, basically because I was so discouraged by the first attempt the year before - he couldn't even stand on the skates and I had no idea how to teach him. He said he's done a bit of skating at his dad's, but didn't like it, so I thought it'll be a bad experience to try again. But since they are going to skate in preschool, we had to practice - and lo and behold! Already the first time he could move around on his own. Now we've trained three days in a row, he likes it and I think he's pretty good considering!!

For me it was also nice to sit and chat with a friend- haven't actually done that either in a long time! 

Learning how to fall is also important!

D doesn't usually like to draw or fill in books at home - he'd like company for that and I always seem to have something else to do :(. Today I had lots of material to read through, so we both sat and "Worked" by the living room table. That felt good! Pls note the glass next to D - I've started to make smoothies to fill up the stomach, trying to lose weight - 2 kilos in four days, I think it's a great start, and I feel really good, not hungry at all! 

Lägg till bildtext

Bli sig själv

Jag har i flera månader haft som kvälllslektyr (det går långsamt, jag blir så snabbt trött på kvällarna :D) boken "good enough, bli fri från din perfektionism" med Elizabeth Gummesson. Jag tycker inte jag själv är någon perfektionist överlag, men på vissa områden känner jag ändå igen mig, så jag har tyckt att det var givande att läsa. Denhär dikten som fanns i boken tyckte jag också var bra och vill spara den till mig själv. Det är en översättning av "A return to love" av Marianne Williamson:

Vår djupaste rädsla är inte att vara otillräckliga

Vår djupaste fruktan är att vi är omåttligt kraftfulla

Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest

Vi frågar oss själva: vem är jag som tror mig vara briljant, storslagen och talangfull?

Egentligen, om du inte är det, vad är du då?

Du är ett barn av Gud. 

Att du leker liten förbättrar inte världen. 

Det är ingenting upplyst med att förminska dig själv så att andra inte ska känna sig osäkra i din närhet. 

Meningen var att vi alla ska skina, som barn gör. 

Vi föddes för att manifestera Guds härlighet, som är i oss. 

Den är inte bara i några av oss, den är i oss alla. 

Och när vi låter vårt eget ljus skina, ger vi omedvetet andra människor tillåtelse att göra detsamma. 

När vi är frigjorda från vår rädsla, frigör vår närvaro automatiskt andras. 

Det känns skönt att "ta plats i sig själv", utvecklas vidare från den man blivit och använda alla resurser och erfarenheter man samlat på sig. Men det är också lite skrämmande, för man har inte nödvändigtvis någon modell att följa!

Wise words

I especially liked the text on one of my birthday cards, and decided to save it here:

When people say 

"live in the moment", 

often they seem to mean 

"celebrate, take a risk, go out and do something big."

But it can also mean just pausing

 to soak up all the beauty 

of an ordinary day 

and appreciating your life just as it is.

Whatever you choose for yourself,

on your birthday and always,

may you enjoy happiness

and contentment.

I think the second paragraph is very important. I also received a small picture with the text "Allt har sin tid" in Swedish, more or less "there is a time for everything" many years ago and I've looked and thought about it many, many times. Times change, situations change, always. That is a blessing. 

Nytt liv, nya vanor!

Nu då jag börjar få lite ordning och reda i livet har jag tagit itu med ett projekt jag velat åtgärda en längre tid, men inte haft motivatione eller ork att göra något åt - dvs min kropp! Sen jag slutade amma har jag gått upp tio kilo. Kilona har kommit i vågor, men största orsaken har varit brist på motion, tid för mig själv och tröstätande. Jag började ju dricka kaffe då D var cirka tre år, för att få lite hjälp med orken, sen har det varit socker och mat som hållit mig på benen. Då vi var i Helsingfors och pratade om vanor etc kom jag plötsligt till insikt - jag måste ju inte mera belöna mig själv med mat eller "tanka" för att orka. De gånger jag haft möjlighet att resa, har jag verkligen inte hållit tillbaka med något alls. Men nu insåg jag att jag ju inte behöver proppa mig full för att mitt liv skulle kännas tungt och innehållslöst - jag har ju faktiskt ett mycket tillfredsställande liv på alla plan nu. Så nu kan jag sluta använda mat och sött som belöning! Eftersom veckan också varit lugn på jobbet, beslöt jag mig för att ta en lättare kost-dag, har nog ätit, men mest frukter, bär och soppa. Sen förstås massor med saft, vatten och te - och det har inte alls varit svårt! Fortsatte av bara farten två dar till och vips försvann över ett kilo! Jag har inte varit trött, tvärtom. Ska försöka fortsätta såhär en tid och då jag äter mera normalt, ta åtminstone en dag i veckan då jag har med egen soppa till jobbet och har en lättare kostdag. Det har blivit så i höst också att jag så njutit av att äta ute med kolleger och vänner, så det blivit rätt tunga måltider - och många efterrätter......Nu har jag också zumba måndagar och var på qigong i torsdags, så det blir mera regelbunden motion också. Tänkte faktiskt att jag kanske skulle ta ett lite varv med skidorna på åkern, efter att jag "varvat" ner efter jobbet. Härligt!

Dessutom försöker jag skära ner lite på fb också - och speciellt Mahjong. Det har blivit någonsorts avslappningsmetod - att spela mahjong om och om igen. För några veckor sedan beslöt jag mig för att datorn är no-no på morgonen, annars hinner jag inte läsa tidningen och jag orkar inte stiga upp tidigare än 6. Nu ska jag försöka t.ex. skriva blogg istället för att spela, det är mycket mera konstruktivt! Vanor sitter djupt, märker man - har ett sug att sätta mig vid datorn varje gång jag går förbi den, och det är ofta, eftersom arbetsrummet är på vägen till badrummet från köket.

Håller som bäst också på att tvätta upp lite av mammas sjalar och dukar och ska föra dem till "Källan", därifrån de för dem via Hoppets stjärna till hjälpbehövande. Lite i gången skiljs jag från mer och mer av hennes saker. På kallvinden har jag ännu flera lådor av hennes kläder, som jag inte förmådde kasta eller ge bort direkt efter att hon dog. Lusten att röja bort finns, men tyvärr finns inte riktigt tid. Just nu skriker huset på vanlig städning.....städerskan kommer en gång i månaden, vilken är otroligt skönt, men tyvärr så måste jag ju nog göra något själv där emellan också :D.

Men nu finns orken att sköta om och reda upp och samtidigt också orka med aktiviteter utanför huset. Och förstås att vara social och tillbringa tid med A. Helt annorlunda liv än bara för ett år sedan!

Förresten - om någon kommer in här utan att vara inbjuden är det helt ok. Men jag skulle väldigt gärna vilja veta om det går med att bara ha ett google-konto, eller behövs inbjudan. Bara så jag vet hur personlig/privat jag kan vara. Misstänker att det räcker med google-konto, för om listan på besökare stämmer, så har jag nog inte bjudit infolk från alla de orter som syns där.... Men som sagt, det är alltid roligt med läsare, bara jag ungefär vet vem det är - och kom ihåg, en kort kommentar värmer alltid!

Thursday off

Finally I'm back to the normal rhythm, with Thursdays off. Because of the holidays the weeks have been irregular and I didn't really have any time off during Christmas. Worked Christmas Eve and had to be "stand by" in case there were problems with the course I had organized in Pietarsaari for the Afghan refugees. New Year's Eve and Day were off. But so much was going on, there were not really any lazy days at all, which would've been good. I can't complain, it's been fun and satisfying, but it's also nice to get into a bit of a calmer rhythm.  

 D took the bus to preschool in the morning (1,8 kms), so I didn't have to get up to put the heating of the engine on (about -16 this morning) and sleep longer than usual. What luxury! Three hours for myself, before I have to pick him up at 11 o´clock - preschool ends earlier on Thursdays, that´s why I've decided to have my day off then, so he can get home early once in a while.

He got "Mario Galaxy" (wii) for Christmas, and that has really been a savior! He loves it and I think it's nice when there isn't much violence...well, he does hit monsters etc that turn into stars, but the music is lovely and I think he is actually learning things while doing it. And he is moving his body, not just his fingers! So even if he is home, I can do my things. At the moment it is clearing away the last signs of Christmas. I love doing many things at once - writing a blog, checking fb, changing lamps in the windows, doing laundry, clearing tables, clearing away some clothes etc etc I jump from one to the other while moving around the house. No "one thing at a time" here :).

Last weekend A and I went to Helsinki for a weekend for ourselves. In Ayurveda I'm Pitta/Vata, if that means anything to you, A is Pitta /Kapha. He pulls me down when I spin off too much, which is wonderful. We have incredible flow when we are together - proven on our trip. It was the first time we were on a trip (albeit small) together and everything went so well. I tend to lose energy at some point, but that was no problem. He needs to stretch everyday, because he has had problems with his back - then I can lay down and close my eyes for a bit and then we go again :).

I feel like writing again, unfortunately I seldom find the time. I still need to sleep almost eight hours per night - wish I could manage on a bit less, then I'd have a bit more time for myself in the evening...but maybe soon!

Politik?!

Så har mitt politiska liv inletts och jag är mer förvirrad än någonsin. Dethär är ju något jag aldrig planerat och inte heller följt med. För fyra år sedan blev jag tillfråga om jag kunde ställa upp, men då var det ju helt omöjligt med tanke på familjesituationen och jag tänkte inte mera på det. I år hade jag inte heller tänkt ställa upp, eftersom jag tyckte jag var värd en lugnare period efter alla tunga år. Det kändes som om jag nästan var mig själv igen, men jag ville inte riskera att igen dras in i saker och ting som blir tunga. Ändå sa jag "ja" vid fjärde påtryckningen. Först kändes det jättekul och spännande - sen kändes det stressigt och jobbigt med kampanjen, som man ändå lite måste engagera sig i. För min del gjorde jag inte mycket annat än deltog i några evenemang och hade en presentation på lokal-tv, liksom de flesta andra kandidater. Men just då hade jag också kvällsjobb, så också det lilla extra började kännas tungt. Dessutom var allt mellan mig och A nytt och jag ville absolut inte sabba något då jag äntligen träffat en man jag trivdes och passade ihop med - jag ville ju tillbringa tid med honom också, så mycket som möjligt. Men det verkar som att jag faktiskt är mig själv igen. Då det är aktivt på ett positivt sätt, fyller det på, så jag orkar mycket mera igen och blir inte så snabbt trött som förr. Det hjälper ju säkert att jag känner mig trygg och får så mycket glädje av mitt nya förhållande.

I varje fall - sällan har väl en fullmäktigeledamot börjat med så lite kunskap om det politiska livet och sina medledamöter. Det märks att jag varit borta från regionen så länge och dessutom varit rätt isolerad i mitt eget liv sen jag flyttade hem. Men jag får ta varje tillfälle i akt att lära känna folk, läsa på och fråga och diskutera, för att lära mig. Det är nästan som att helt och hållet anamma nya tänkesätt och vokabulär. Samtidigt undrar jag lite var jag ska hitta tiden till att läsa på.....det är ändå så fullt från dag till dag numera, och som sagt, vartannat veckoslut är nog reserverat för A, det tycker jag ändå att jag är värd! Dygnet har inte mera timmar och jag vill också satsa på att få lite bättre kondition (zumba måndagar och qigong de torsdagar det inte är möten). Tack och lov att jag inte har heltidsjobb, men till exempel i torsdags, som ska vara min lediga dag, hade jag i stället möte i Oravais angående den afghanska pojken jag ännu företräder. Jag lovade att försöka mitt yttersta för att hjälpa honom - och eftersom de vanliga vägarna redan är prövade - vi väntar på svar på överklagan över negativt familjeåterföreningsbeslut, tänker jag försöka skriva till de högsta instanser jag kan tänka mig, inte presidenten....men inte så långt ifrån. Det kan ju hända att det inte har någon som helst effekt, men jag måste försöka för hans skull. Men ett sådant brev skriver man inte i ett huj, basen är klar, men jag måste lite låta det mogna och ta itu med det nästa vecka igen. Lokal-tv slutade jag med före julen, något måste ju bort och där visste jag att det inte mera fanns möjligheter till utveckling. Dessutom började det ta mera än det gav och då är det dags att sluta.

Nu har jag ledig lördag - söndag. Farfar åkte hem i morse, han var här i två dygn för att hjälpa till med barnpassningen då jag två kvällar i rad hade långa och sena kvällar. Han var här sist i juli, så det var dags. Men farmor dog ju i november, så han förmådde inte komma på jullovet, som vi först hade tänkt. I varje fall var det en stor hjälp att inte behöva försöka fixa med barnvakter - det blir svårare med långa kvällar. Både för D och möjlig betald barnvakt, blir det tråkigt med fyra timmar ensamma, så jag har tänkt försöka ordna det så att han kan vara hos någon av mina vänner först när jag åker iväg på kvällsmöten och sen får han skjutsas hem och barnvakten ta över t.ex. en timme + nattandet och stanna tills jag kommer hem.

Nu behövde jag verkligen några dagar att få samla tankar (som jag just nu gör!), reda upp i huset och faktiskt ägna sonen lite mera tid. Vi MÅSTE öva skidningen, på måndagen skidar de i förskolan för första gången i vinter.

På torsdagen var det första fullmäktigemötet, då posterna för nästa fyra års period fastslogs. Jag förstår ju inte ännu vikten och prestigen i de olika posterna - varför det är så viktigt att t.ex. få en andra viceordförande post, eller platser i flera olika verk/nämnder... Men har man varit med länge, kanske man får känslan av att man måste vara med för annars slutar det mesta att fungera? Eller är det maktbegär?  Eller är det tillfredsställelsen över att utmana sig själv på krävande poster?! Kanske lite av allt...Jag vet inte, efter några år är jag kanske klokare. Jag är nöjd med att ha en plats i bildningsnämnden - där tror jag att jag kommer att förstå vad det handlar om, humanist som jag är - och förstås då fullmäktige. Det finns många skarpa hjärnor, men det gäller också att kunna formulera sig. Mitt största problem just nu är att jag känner att jag inget vet, varken om spelregler eller kommunalt och politiskt arbete och det gör mig osäker och skygg. Men jag tror det blir bättre då allt sparkar igång på riktigt. Småningom ska vi också få någonsorts skolning - men det hade ju varit bra att ha en chans att sätta sig ner före första mötet och prata igenom saker och ting och få ställa frågor. Jag hade trott att vi nya får skolning innan allt börjar, men så var det nu sen inte heller. Jag borde ha förstått att ringa någon och frågat själv....men jag har litat på att vi får den handledning vi som nya behöver och har inte kommit att tänka på att man ju nog kan aktivera sig själv också. Så väldigt mycket tycks rulla på enligt gamla regler - alla tror att alla vet. Men som sagt, jag har inte ens sett ett fullmäktigemöte, förrän jag satt och lyssnade på det första efter valet. Jag har inte suttit i några styrelser här i trakten...jag är så grön (heheh...) som man bara kan bli! Allt är nytt!

I går kväll var det sfp-fest - en liten intim tillställning för 192 personer. Jag är ju fortsättningsvis obunden, men antar att det nog skulle vara mera just att gå med och bidra med sex procent av mötesarvodena....Jag har ännu svårt att förstå vikten av att höra till ett parti - självständig och rätt ensam som jag seglat igenom livet hittills. Kvällen igår var mycket intressant - avslappnade tal av Kalle Haglund, Anna-Maria Henricsson och Ole Norrback. Den sistnämnda kom med många skarpa och goda råd - att inte bara snegla på det egna bästa, samarbeta över gränser, lära sig av det man vet minst om. Men sen blev det hyllningar av Sfp - och då  var det lite svårt för mig....De som jobbat hårt för val och så - ja, men ändå, varför skulle jag göra sfp till en religion för mig? Vad är egentligen skillnaden till ett annat parti? Varför skulle sfp vara bättre än ett annat parti? Jag måste klargöra för mig själv vad jag egentligen tänker om det hela, innan jag går med. Partipolitik är verkligen något jag borde läsa mera om - från neturala instanser...vilka de nu sen kunde vara. Men när ska jag hinna med det.....?

I fullmäktigesalen insåg jag förstås att helt praktiskt så var sfp det "bättre" partiet att vara med i - trots att jag inte fick så många röster (64), så kom jag ändå in, tack vare att partiet hade så många kandidater och flera röstmagneter. I ett annat parti skulle jag knappast sitta med någonstans för tillfället. Dessutom frågade inte ens något annat parti. En premierad partimedlem sa i sitt tacktal att han ofta varit av annan åsikt, men anser att det är bättre att påverka inifrån, än byta parti och skälla utifrån. Det tog jag till mig. Inte för att jag kunde sätta fingret på något som jag direkt skulle vilja förändra heller, men jag tror faktiskt att det finns utrymme för rätt många olika personligheter i sfp. Jaa...det verkar som om jag håller på att övertala mig själv! Men jag ska ge det lite tid och några möten, så jag ser vartåt det börjar luta.

Ut i naturen!

Så var det dags att vittja nät igen :)

Helt underbart vackert på isen

Tyvärr knastrade och brakade det man gick - vi hade blidföre här emellan och det fanns vatten mellan två lager is. Inte kul för en landkrabba som jag! En liten, försiktig promenad tog jag ändå :D.

Så gjorde jag också min debut som snöskoterförare :D

A har fått rätt många gäddor, men släppt tillbaka dem. Sik och abborre har jag ätit rätt ofta på sista tiden, ummmm! 

Innan vi for hem på lördagen, gick vi ut till ett träsk - underbart vackert! Vår i luften...

Skiddebuten i år dagen efter Vexala-dagen. Så härligt då A är en sån friluftsmänniska! Om inte jag får bättre kondis i vår, så förstår jag inte. Dessutom har jag nu börjat med zumba på måndagar. Blev ingen "svettjumppa" i höstas och det saknade jag. Nu ska jag försöka med både zumba och qigong då det går - fullmäktigemötena är den kvällen. 

Perfekt skidväder -  - 5, ingen vind. Fast flåset tycks ha fastnat i håret :D. 

Som avslutning tog vi ännu en tur ner till ån för att se hur det ser ut där. 

31.12 :)

Snart beger vi oss i väg till Nykarleby där A har bjudit in alla sina syskon med familjer. Vi träffade dem redan på jullunchen hos hans föräldrar. Härligt att få del av en stor familj, då min egen är så pytteliten :D. Blir spännande att se om han kommer ihåg min födelsedag - hittills har jag fått ett sms " kan du ta med olivolja" :D :D. 

Kom att tänka på igår att även om jag tyckte vi startade försiktigt med A så har det ändå hunnit ske mycket redan - egentligen har vi bara varit tillsammans lite över tre månader!! Det känns så naturligt, så det är som om det varit mycket längre - cirka en månad till har vi ju kännt varandra, men då "bara" som vänner, fast jag rätt snart märkte att jag ville mera. Under denna tid har vi hunnit med både hans och min födelsedag, jul (och hans "elddop" - julkyrka i Jeppo :D) och nyår (nåja, det blir i kväll....) och en resa tillsammans med våra pojkar + otroligt sköna veckoslut på hans stuga. Och det var varit hur bra som helst, diskussioner och långa samtal, jo, men - peppar, peppar - inte ens gräl!

Jag kan inte komma ihåg att jag haft en såndan här jultid tidigare. Julafton brukar följas av en viss tomhet, som sen småningom brukar fyllas av en förväntan på födelsedagen, som ändå alltid känns lite speciell. I år har det varit action hela tiden - och i bakhuvudet har jag ju också haft jobbet, eftersom kursen jag ordnade för de afghanska kvotflyktingar pågått från måndag till fredag. Men det har varit roligt hela tiden. Och A och jag har redan planer för januari. På fredagen hade jag lite dötid och märkte att jag inte behöver det mera, det blev bara tråkigt. Det är så underbart att ha ork att göra saker och ting och jag känner mig så lugn och nöjd inombords. Det finns inget jag behöver nu. Nu är det upp till mig själv att hålla balansen så det inte blir för mycket. Är fylld av goda föresatser - det ska bli gympa och hälsosamma smoothies. Åtminstone några kilon ska bort och kondisen höjas. Jag tror inte det blir så intensivt mera på jobbet heller - första halvåret var så fyllt av nya saker att lära sig, olika grejer att reda ut och rätt stora saker att åtgärda. Men som sagt, jag hoppas och tror det blir mera jämnt nu, så att jag bättre hinner med mig själv också. 

Härligt, härligt :D. Ha ett riktigt gott slut på 2012 - jag återkommer nästa år :D. 

Härliga december -12!

inpackad, men glad och nöjd :)

Den gamla örnen visste att det skulle vankas mat och förflyttade sig lite närmare! Mäktigt! Vi har sett den flera gånger då vi varit till villan eller på promenad i höst!

 

                         Kära vänner,

                 I år bestämde jag mig för att skriva ett

                 julbrev, eftersom jag äntligen har goda

          nyheter att komma med!

             Vilket år det varit!!

Jag var så glad och lättad att lämna 2011 bakom oss -

liksom den tunga perioden som räckt många år. Daniel

började bli större och jag återfå krafterna – det fanns ingen orsak att inte 2012 skulle bli bra! För att fira och återhämta oss reste vi till Hurghada i Egypten i slutet av februari. Hotellet var toppen, vädret helt ok (lite kylig vind först) – men sen drabbades vi båda av ”faraos hämnd” och Daniel var sjuk ännu en vecka efter….

Så mitt ”nya” liv började inte riktigt direkt… Men jag var ut och dansade, motionerade mera och började känna mig mera social och energisk. Tyvärr hade jag i mars och april flera perioder med lite stegring som gjorde mig trött och hängig – började känna mig olycklig igen: ”ska det aldrig vända”.

Samtidigt försökte jag skrapa ihop tillräckligt med pengar genom en massa deltidsjobb: att skriva kolumner och någon artikel då och då (varje vår och höst för Jakobstads personaltidning); jobba som företrädare för minderåriga ensamkommande asylsökande i Oravais (har ännu två pojkar, en från Somalien och en från Afghanistan); undervisade en kurs i engelska för konstskole-elever; gjorde lite översättningar och någon föreläsning; jobbade för NY-TV (Nykarleby lokal tv), som vikarie på dagis; sålde mina vykort….Som ni kanske märker så började det blir väldigt splittrat och ändå inte tillräckligt med pengar. I april satte jag mig ner och bestämde mig för att nu ska det bort som tar mer än det ger – oberoende om det betalar bra eller ej. Bestämde mig med detsamma att nu får det räcka med undervisning och dagis. Julsändningen i NY-TV blir min sista (på ett tag åtminstone…), helt enkelt för att något mera måste bort. Men det har varit roligt under de åtta år jag gjort det och skönt att ha en ”fast” plats och kolleger! Firman får också vila!

Då jag intervjuade flyktingkoordinatorn I Jakobstad för personaltidningen, nämnde hon om ett integrationsprojekt de höll på att starta upp. Ju mer jag lyssnade och antecknade, desto mera intresserad blev jag och frågade till sist om de redan anställt någon. De hade de inte och då annonsen kom var jag redo med min ansökan!

Sms:t med informationen att jag blivit vald till jobbet kom då jag var i Legoland med Daniel i juni. Vi gjorde en liten rundtur – flög från Vasa till Riga (en dag där), sen vidare till Billund, där vi bodde tre nätter hos en familj jag hittat via ”Couchsurfing”. Vi hade tur, familjen var härlig och speciellt mamman Anne-Sophie och jag var direkt på samma våglängd. Legoland var förstås jättekul och sen var det dags för tåg och båt till Göteborg. Vi hälsade några dagar på vänner, som bodde en timme söderut från staden. Tyvärr hade jag igen dragit på mig en magsjuka i något skede och mådde pyton hela vägen hem (flyg Göteborg – Stockholm – Helsingfors – Vasa) och fixade ett feber-rekord dagen efter att vi äntligen nått hemmet: över 40 grader!

Så klart fick Daniel samma magbobba, så jag var tvungen att starta mitt nya jobb två dagar försenat. Men sedan 27. juni jobbar jag 60 % i ett projekt som till hälften finansieras av Europeiska flyktingfonden och andra halvan av de fem kommuner i regionen, som tar emot kvotflyktingar.

Jag älskar mitt nya jobb (för det mesta….)! För första

gången i mitt liv har jag ett eget arbetsrum; jag har

kolleger och nya, intressanta uppgifter – och ansvar för

projektet. Jag hjälper bl.a. kvotflyktingarna (burmeser och

afghaner) komma i kontakt med föreningar som

intresserar dem. Jag ordnar också 5-dagars intensiv-

utbildning på eget språk om Finland för dem. I början av december ordnade jag också en kurs på somaliska för dem som kommit som asylsökare till Jakobstad. Eftersom jag jobbar ca 3,5 dagar i veckan har jag också tid för Daniel – han kan komma hem direkt från förskolan två dagar i veckan.

Daniel börjar bli en stor pojke nu. Han började i förskolan som 6-åring i augusti. En stor dag för både mor och son! Också en lättnad. Hittills har jag alltid försökt ordna med jobben så att han ska kunna vara hemma så mycket som möjligt. Jag är tacksam över att det gick att jobba hemifrån så länge, så jag också kunde hjälpa mamma. Men nu är det dags för både honom och mig att tillbringa mera tid hemifrån! Han trivs jättebra i förskolan och jag vet var han ska vara varje förmiddag.  Jag har också haft det lättare med barnvaktande nu då jag samarbetat med en annan mamma – vi har turats om att ha barnen på kvällar då vi haft program. Jag har fått mycket hjälp genom åren av grannar och vänner, men det är inte roligt att känna tacksamhetsskuld, så det har varit en lättnad att kunna hjälpa varandra. Det verkar också som om Daniels pappa blir viktigare och viktigare för Daniel - han är vartannat veckoslut i Kokkola hos honom.

I november nåddes vi av ett verkligen sorgligt bud – Daniels farmor (66) hade helt oväntat avlidit i en hjärtattack hemma. Hon var

väldigt viktig för mig – någon som jag visste ville 

höra hur det går för Daniel. Före hon blev sjuk för

ca 1,5 år sedan (depression/panikångest) besökte

hon och farfar oss regelbundet ca var tredje månad.

De bodde i Konnevesi (ca 3 timmar härifrån). De

hjälpte mig med barnpassning om jag behövde vara

borta lite längre, farfar högg ved och dessutom var de sällskap åt min mamma. Sista gången vi såg henne var på Daniels 6–årsdag, då de var här några timmar. Fotot är från det besöket – Daniel lärde sig förresten att cykla utan stödhjul i vår!

Jag är så lessen over att Daniel har så få nära släktingar kvar. Den 16.juli (ett år efter att mamma dog) tittade vi på gamla videofilmer från när han var riktigt liten för att minnas henne. Han sa: ” Jag får lessamt efter mommo, men jag behöver inte gråta mera”. Vi är tacksamma att vi fick bo med henne de sista åren av hennes liv. Hennes kropp var så slut att det var otroligt att vi ändå fick så många år tillsammans.

Det känns som om jag fått flera mirakel i år…I juli ringde en man till mig som känt sig träffad av en kolumn jag skrev i maj om hur det är att vara ensam ”mogen” förälder.  Vi träffades först som vänner, men mycket snart märkte jag att det inte var riktigt tillräckligt för mig – och som tur var, kändes det lika för honom!

Det har varit en väldigt intensiv höst med nya jobbet, nya relationen och sen kommunalvalet, som jag i sista stund gick med på att ställa upp i (på Sfp:s lista som obunden). Fick dessutom tillräckligt med röster för att bli invald, så nu får jag börja sätta mig in i politiken! Det är verkligen något som jag aldrig planerat, men det är alltid roligt med nya utmaningar.

Det blir en annorlunda jul i år. För första gången tillbringar Daniel julafton hos sin pappa. Det är bland annat pga praktiska orsaker – jag har jobb på morgonen med kurs för afghaner, som hålls hela julveckan (fast jag hoppas få ledigt åtminstone tisdag och onsdag). I planerna ingår julkyrka i Jeppo och lugn tillvaro tillsammans efteråt. På tisdagen firar vi på varsitt håll med våra egna barn – Ahmed (från Afghanistan, som jag varit företrädare för, men nu är han redan 20)kommer till oss som de två senaste jularna. Han är som en extra son och bror för oss.

Då jag skriver detta i början av december känns det som om mitt liv fått en nystart – jag har återfått min energi och känner mig glad och nöjd. Jag har en fin pojke, ett intressant jobb, jag har äntligen träffat en bra karl och har goda vänner – vad mera kan man önska sig!

Jag önskar er alla en

God Jul

                   och ett

        Lyckligt Nytt År!!

  Ulla och ….