Out for a walk

I haven't been very well for the past week. Due to the flu I have tried to rest and sleep while D takes his nap, today was no exception, I was too tired to do anything else. But in the evening, after a trip to the shop I decided we both needed some fresh air. I had noticed a tree in bloom by the old kiln (hope that's the right word for "ria" - a kind of barn in the field where they used to dry the seeds in the old days), just a short walk from our house. The kitten also decided to follow us.



D didn't really have the patience to admire the flowers, he probably didn't remember being here before, so there were a lot of exciting things to look at and touch.

According to the dictionary the tree is called "bird-cherry" in English (hägg in Swedish). It's one of the first native plants to bloom in spring, lovely smell but the flowers stay for just a short while. It's been rather cold here lately, even below zero some nights, so spring put on its brakes after the wonderfully warm days of the beginning of the month.
D noticed he could have a lot of fun with the soil. It was actually fun to see him get all dusty! I realized we should start making more small excursions in the neighbourhood, it'll do both him and me good to get a bit of "excitement" :) outside the yard.
After quite some I time I finally managed to convince D that we should go back home. But at that point the kitten had disappeared. I figured he had found some mice somewhere and would return home on his own. But I was wrong, when he hadn't returned when D finally went to sleep, I went by bike to check the kiln - and there he was, all spooked. He had probably not been this far on his own yet and was too afraid to leave the safety of the buildning on his own. But he calmed down enough to follow me home, where his mom had caught a mouse (or probably outside, but she brings them in :(, so dinner was served :).

Heureka!

Bloggen har böjrat bli min privata psykolog - säkert skoj att läsa :). Kan inte säga att jag haft en bra morgon - tills nu. Jag har legat i sängen och småsnyftat, försökt sova, men inte heller lyckats med det och ändå var jag alldeles för trött för att stiga upp och måla, som jag skulle ha velat göra. (oooohhh, vad datorn är långsam och hakar upp sig igen, då jag är ivrig att skriva om mina nya insikter!!!) Tankarna snurrade runt, och jag fick en känsla av att det kanske också hade ett samband med att jag slutat proppa mig full med tröstemat (lyckades undvika choklad och vinglaset i gårkväll, trots att jag desperat skulle ha velat ha helst någondera!).

Nu var jag tvungen att ta i tu (och hade tid) med känslor, som jag stoppat undan i vinter i brist på tid och kraft. Det var känslor av trötthet, ensamhet, rädsla att orka och klara av allt, att inte räcka till. Men jag kände mig inte rättvis mot de vänner jag har här i trakterna - det finns underbara människor, som hjälper och ställer upp när jag ber om det. Men så slog det mig - men de behöver inte mig! Jag kan inte ge tillbaka på något sätt all den vänlighet och praktisk hjälp jag fått. För faktum är att få av dessa behöver mig för att prata av sig, berätta om sorger, bekymmer, eller glädjeämnen. Delvis är det väl mitt eget fel - jag har gett signaler att jag inte orkar tala med någon på kvällen - och det är ju då som de flesta skulle ha tid att prata. Jag får försöka börja ändra på det. Men jag tror att om man inte känner att det är ett ge och ta, så är det inte tillfredsställande, det blir obalans. För faktum är att de flesta som jag känner är mina närmaste vänner, finns i södra Finland och dem ser jag bara ungefär en gång om året, men vi talar alltid nu som då i telefon. Det som gör att de trots allt känns närmast, är att jag får del av deras innersta tankar och känslor och det är oerhört viktigt. En god, god väninna på besök sa en gång: "det är synd att jag bor så långt borta, annars skulle jag kunna komma och sitta här i soffan nångång, titta på tv med er". Det är precis sådant som nu saknas totalt. Det har kanske inte varit möjligt heller, då D varit liten, men han börjar bli större och socialare, så kanske tiden börjar bli rätt....

Så nu har jag kommit fram till att jag måste försöka fördjupa min kontakt till befintliga vänner, och om de inte behöver/orkar/har tid till det, så behöver jag hitta nya människor också här i trakten, som skulle behöva någon att prata av sig med nu som då - högst på listan finns förstås en partner, men det vågar jag knappt säga, för till det behövs ett smärre mirakel, eftersom jag ju knappt rör mig hemifrån, när/var/hur skulle jag ens träffa någon?! Men mirakel händer, det har jag ju märkt :). Humöret och energin är tillbaka - jag behövde tydligen rensa och simma omkring i obearbetade känslor i några timmar. Tack för att ni orkar följa med - och för att ni finns där som "motpart" för mina utläggningar! Om en halvtimme är D tillbaka - hoppeligen till en mera harmonisk och glad mamma än som lämpade av honom i går morse :).

Jag vill ge upp och flytta till höghus

Det har inte varit en bra vecka. Har haft flunsa torsdag - fredag, sovit då D sovit och varit allmänt trött, negativ och energilös. Jag hade hoppats på helst en bra lördagkväll. D är hos sin pappa och jag visste att jag igen en gång inte skulle orka göra något annat än försöka fixa saker som blivit ogjorda och ta det lugnt på kvällen. Men ska det jävlas, så jävlas det hela tiden. Jag hade beställt olja, som kom i tisdags. Det brukar vara kritiskt med pannan just efter, men den verkade inte stanna - förrän såklart på fredag. Rörmokaren kom igår kväll och fixade den, och nu i kväll hade j-n stannat igen. Märkte det när jag hade tappat upp ett "varmt" bad - det första på flera månader, som jag tyckte jag var värd efter att ha städat hela huset. Men vattnet var kallt. Såna här gånger vill jag bara packa ihop och flytta till en höghuslägenhet, någonstans där jag inte behöver kunna allt. Det är j-a svårt att sköta allt ensam på en gård. Så kläcker min mamma ur sig" ja, jag har nog väntat i mars-april att sotaren skulle komma", men inget har hon sagt till mig, och det har jag själv inte kommit ihåg.
Såna här gånger känns det verkligen ensamt. Och tungt. Just såna här stunder tycker jag mega-synd om mig själv. Men det kanske hjälper att gråta en skvätt.

Läste i någon mamma-tidning att det hör till som småbarnsmor att sakna vuxenkontakter. Det som jag har svårt att förstå är att man kan känna sig ensam trots att man delar livet med en pappa också. Om förhållandet är dåligt, då kan jag förstås förstå det, men annars..?

Å andra sidan är jag ju van vid att vara för mig själv - har ju inga syskon. Men före jag fick barn såg jag ju till att jag hade aktiviteter, träffade vänner, gick på bio, hade hobbies. Nu är livet till största delen koncentrerat inom husets fyra väggar. Skulle jag inte ha datorn och sms:n, skulle jag säkert bli galen. För det är inte mycket människor jag har kontakt med "live" annars än sporadiskt. Förr fanns det folk jag hade kontakt med mer eller mindre dagligen. Nu är alla upptagna med sina egna liv och familjer. Det sociala livet på veckosluten här går mycket ut på att par och familjer träffar varandra (tror jag) - där passar jag ju inte alls in, och blir aldrig bjuden heller (inte heller före D). Och att söka mig ut med de några singelbekanta som finns kvar har jag inte ork till.

Å andra sidan har jag egentligen inte saknat "program" på veckosluten, är så uppslukad av vardagen - det är inte mycket skillnad på vardag och veckoslut, annat än att man kanske kan lite andas ut då. Men någon ändring på det hela ser jag inte - det är ju egentligen en ond cirkel, skulle vilja träffa människor mera, men orkar inte aktivera mig själv och gör jag inte det, så glöms jag småningom bort! Ja suck, inte blir det bättre av att gnälla heller, och tack och lov känns det inte såhär så ofta. Men eftersom jag inte har någon att tala med nu just, så får den (till största delen) okända massan av bloggläsare istället ta del av en "low" stund i min tillvaro. Så kan det gå när det inte finns varmvatten i huset och hjälp inte fås före måndan (min pappa skulle ha ringt i kväll, men det täcks jag inte, en rörmokare måste ju få ha ledigt någon gång också!).

My big boy

Till rådgivningen i dag: 12,5 kilo och 91,5 cm! Lång för sin ålder, allt bra, skönt!

Jag däremot har jätteont i halsen och är superhängig, suck :( - har jag förresten inte snärtig dubbelhaka x ca 6 på fotot från första maj :)

Hälsorapport

Vet inte om jag hade tur eller otur, men jag fick mycket annat att tampas med dessa första dagar av dieten än bara hunger. Jag tror att illamåendet i går var någon sorts magbobba, mommo hade haft det i fredags också. Dessutom blåste det en isande vind i går och jag fick min - tack och lov - ovanliga huvudvärk igen i natt. Nästan varje vår glömmer jag att mitt huvud tycks vara väldigt känsligt för stark, kall vind (kanske i kombination med starkt solljus) och har jag ingen mössa på då, så är det nästan garanterat att jag på natten vaknar med en hemsk värk, som inget annat än en värktablett hjälper emot. Förr hade jag också en yllescarf att linda om huvudet (hmmm, hade jag det oftare då..?) , men nu vet jag inte var den är.

I varje fall har jag känt mig trött och flummig i huvudet. I dag har jag ätit, men massa med melon och riskaka och bara pyttelite ris och höna :). Men jag är nog hungrig :(. Orken att göra något saknas också, så jag har faktiskt vilat nu när D sover, i går sov jag faktiskt efter utflykten och turen med Nalle-Amon (så har jag börjat kalla lill-frassen :). D säger "katt", kort och koncist) för att få en spruta till veterinären (vilken timlön, jag var inne ca fem minuter - nästan 50 €!). Jag hoppas att jag får tillbaka energin tills i morgon, finns förstås saker och ting jag borde göra. Men nu försöker jag också respektera de egna känningarna och vila, om det bara på nåt sätt går att skjuta upp det som borde göras...

Excursion with D

Yesterday we took part in an excursion for mothers and children (good thing there are no single fathers in this area - since there is nothing organized for them! On the other hand, I, for instance, would welcome them with open arms to our group :). We went by bus to "Vörå", about 30 kms from here, to visit two farms with farmanimals.


D doesn't seem to be much of a group-person. Standing still, listening to someone and looking at something together with all the rest was not his kind of thing. I can't say the excursion was relaxing, due to the fact that I was running after him most of the time and bringing him back to the group. But on the whole it was a nice experinece and the older he becomes, the easier I think it'll be.
Sheep are fun










D has a screaming period again :(. Here he screams out his enjoyment (I hope...) of being on the excursion....good thing there was no glass in the close vicinity, the sound would probably have broken it. My dad was hard of hearing, so is my mum, not surprising if I'll be too :(.

Future formuladriver?

Grandma and grandpa were here during the weekend (they hadn't seen D since August - for various reasons....) and brought with them an extravagant birthday present for D - his own car!! D's granddad had built it himself with parts he had found in his garage! Luckily enough the car doesn't go very fast, so the person doing the steering (D hasn't figured it out yet) can keep up with the car. And my answer to the heading: I hope not!