Anyone here...?

According to my visitor list, people still pop in here, even if I've hardly written at all during the past months. Is the list cheating...? PLEASE say at least HI or comment something if you come in here regularly - maybe that could give me the motivation to start writing more regularly again. Thank you!

Getting closer...

I've had a period when I've been really low and without energy. Mostly heartache, since I was dumped rather brutally - not letting someone know what is going on is really cruel. After about a week and a half I realized what had happened. That the relationship I thought was deepening, was actually suddenly over. When I let that sink in I think I've also finally landed in my new situation without my mother. A kind of mini-depression came  over me, but for the past week I've felt energies wake up again and have been able look forward. I wanted to go abroad over the New Year's, but haven't found any last minute-trips, so I guess we'll try to make the best of staying at home. I do need to rest, though, so that'll be nice. It'll be wonderful to  turn the page and start a new, fresh year as well, filled with new possibilities - this has been such a hard year.

With son we're trying to make the best of the Christmas holidays - I've been dreading it and hoping we'd get visitors, like D's grandparents from his father's side, but there is illness in their family, so they will most probably not come. I've invited my "extended family-member" - one of the boys I worked with until he turned 18, he is a good friend and we'll enjoy having him here on the 24th, which is the main day here. That's when Santa comes with the presents :). On our Independence Day on the 6th of Dec we baked gingerbread (from ready-made dough). .

To make it a bit more interesting we made D's favorite as well - an Angry Bird :)

For the Lucia-celebration on the 13th , D was one of Santa's helpers. He's changed a lot  this fall and  is coming up with all kinds of things...."he has become a 6-year old" they said at daycare :). (He is 5,5 now)

D to the right with one of his best friends. 

Postcards!

Finally I've realized a dream I've had for years and years - to make postcards out of my photos. It has been quite a struggle to go through all the steps needed, since I've had to learn everything from scratch, but now these postcards are for sale in a few places here in Jeppo. Now I know I can do it, so now I can start printing more cards (and improve these ones ) :) :). 

Sunset

Dethär får symbolisera mitt spirande förhållande - solen har gått ner. Jag har inte hört någonting från Mannen efter mitt olycksaliga sms för en och en halv vecka sedan. Jag försökte ringa och har skickat några sms där jag bett om klart bud, men ingenting. Det säger mycket om honom att han inte kunde respektera mig tillräckligt för att låta mig veta när han ville avsluta det hela. Det bittra är att det var han som var ivrig med kontakten i början och nu då jag släppt in honom mer och mer i mitt liv och hjärta, då drar han sig undan. Men så brukar det väl ofta vara. Nu har jag våndats i över en vecka - har herpesblåsa som bevis över att det varit tungt att inget veta och slitas mellan hopp och känslor av ilska. sorg och kapitulation. Jag vet att han var mycket låst, vi hade inte mycket gemensamt, men ändå tyckte jag det var underbart tidvis när vi var tillsammans. Och det fanns så mycket potential - men avståndet och hans fullspäckade liv tog livet av det hela innan det ens ordentligt satt igång. Jag får vara tacksam att han väckte liv i känslor hos mig som jag trodde jag inte mera kunde känna. Jag har haft någon att tala med i höst (om inte annat så har jag "pratat" med honom i huvudet mellan samtalen och träffarna) och någon att tillbringa rätt många veckoslut tillsammans med.

Jag har redan frågat två personer om de kunde tänka sig att göra något på lördagen då D är hos sin pappa, men de var upptagna, en tredje har inte svarat. Så det är tillbaka till en mycket ensam tillvaro. Jag hoppas jag hittar tillbaka till förmågan att kunna njuta av det, just nu känns det bara hemskt. 

Home on the farm...

I still have four rabbits outside. I'm glad about the warm beginning of winter - the rabbits still find food for themselves outside (I do add a bit, but not much)

Elmer

Olga (so funny, she still has her "sunburnt" ears, but the rest is "wintercolor")

Leo (Olga's boyfriend/brother). Maya is missing in the photos, she is black. 

Since son can't write yet, he decided to cut out from brochures what  he wants and then we'll post it to Santa....

We've had a bit of snow last week, but at the moment it's raining

Kärleksbekymmer och Mazetti

Tredje fullmånen klarade vi med nöd och näppe. Det var fullmåne då vi träffades på båten i augusti - det var romantiskt ute på däck, med månen över havet och första trevande kyssen. Jag frågade honm någon gång vid andra  fullmånen om han kom ihåg det, men det gjorde han förstås inte. Få se om det blir någon fjärde fullmåne. Jag börjar bli rejält trött på mig själv. För jag kom nyss fram till att denna gång är det jag som är den "förlorade", den som skulle vilja ringa varje dag, som har honom i tankarna hela tiden. Som går i bitar om jag inte hör från honom på ett tag. Och inget kan jag göra - man åker inte fyrahundra kilometer bara för att få lite närkontakt en kväll. Jag undrar hur många tremånaders "förhållanden" jag haft i mitt liv...För mig tycks det vara en magisk gräns, en gräns där jag själv brukar vara den som klipper målsnöret, men denna gång blir det nog andra vägen. Jag har en känsla av att jag troligen kommer att pressa på så hårt (kanske jag redan gjort det) att han drar åt sig öronen, men i varje fall kan jag vara nöjd med att denna gång var det inte jag som gjorde slut, denna gång höll jag ut.

Men Gud vad jobbigt att vara kär och nästan femtio. Inga väninnor orkar höra på mitt ältande, då man var tonåring var det ju samtalsämne nummer ett - killarna, nu är det annorlunda, få hinner ens tala. Nu har jag bara monologen i mitt eget huvud och allt som ska tas hänsyn till, barn, jobb och barnens mamma som han fortsättningsvis träffar lika ofta som mig :(. Dessutom jobbar han häcken av sig och jag vet egentligen redan att jag inte ryms in i hans liv, så mycket som jag skulle vilja ha av honom, har han inte att ge.  Vi är fortsättningsvis som dag och natt, jag förstår inte varför det inte leder till att känslorna börjar falna......Men det är väl det att han är "hard to get". Man skulle tro att jag skulle ha haft mindre tid att tänka på honom de senaste veckorna då jag också haft mycket jobb, men nix, det är bara när jag står framför klass som han glöms bort en stund. Ja suck - andra väninnor som länge varit ensamma har den senaste tiden träffat män det sagt klick med - och det har varit enkelt, alllt har bara fallit på plats. Det kan man verkligen inte säga om oss. Nu är det två veckor sen senast vi sågs, två veckor tills nästa gång, om det inte vore för mitt panik-sms på lördagkväll, nu testas han och jag sitter och funderar hur länge jag ska stå ut med väntan på samtalet som troligen inte kommer ....Men i dag är jag för trött för att bry mig. Lördagskvällens mexikanska parfest (där jag förstås var parlös) tynger ännu och i morse väckte sonen mig klockan fyra och jag kunde inte sova mera. Steg upp och började förbereda en lång tv-intervju istället och har varit slak som en trasa sen jag kom hem efter intevjun. Hämtar i stället sonen från dagis och hoppas fortsätta läsa "Katarina Mazetti" - vilken härlig författare!!!

November

eh...proud mother....I guess this is a sign that sons spends a bit too much time on the computer playing  Angry birds.....He made this drawing in daycare. 

Yesterday was a lovely day, foggy, but sun also peeked out - a rare sight normally in November. 

Pekka always throws himself on the ground - or walks straight up to you, so it's difficult to get a picture of him. 

Views   from behind our outhouse/barn