Hemligt?

Jag misstänker det inte funkade då jag försökte skriva in email adresser och göra bloggen privat, men vi får se - om någon ser detta, var snäll och kommentera :).

Ja, så kom jag in i fullmäktige i Nykarleby, den spirande kärleken fortsätter att växa och det har varit väldigt intensivt på alla håll och kanter de senaste veckorna. Mycket sorgligt blev det också i början av november, ett dödsfall i bekantskapskretsen här i Jeppo och i torsdags fick jag bud att Daniels farmor avlidit i hjärtattack där hemma helt plötsligt. Det rev upp sorg från mammas död - och en känsla av uppgivenhet: varför ska alla nära som finns runt oss försvinna. Tack och lov har jag nu A - någon har också kommit till...Men det är ännu så nytt och under uppbyggnad (tack och lov, finns så mycket grund att bygga på, skulle inte ha trott det :), så jag vågar inte riktigt tuta ut det på torget än - läs fb :).

Jag har också haft jobb rätt många kvällar och det blev tungt. Har inte haft tid för mig själv på länge, så då dödsbudet kom dagen då jag äntligen skulle pusta ut lite, då slog förkylningen till - men det räckte med lite sömn och en dags vila, så gick den om. Det ser jag som ett tecken på att jag psykiskt mår bra!

Ett kåseri

Under de senaste åren har jag sporadiskt skrivit kåserier, detta skickade jag in för publicering i mars i år. Jag började undra då det inte publicerats fast flera månader hade gått, och fick då veta att de ändrat sina rutiner på tidningen och delat upp fredagarna, som var "kåseri-dagar" - på redaktionen. Mitt kåser fick bli reserv om någon skulle råka glömma. Det var ju inte så trevligt att veta - och jag hade gärna blivit upplyst om att de förändrat sin policy, men det var inget nytt att en frilansare lätt glöms bort (arvoden har jag också ofta fått fråga efter ofta då de inte dykt upp kontot när de borde ha gjort det...). När det hade gått ett halv år bestämde jag mig för att det fick vara nog med att vara reserv och skrev att de kan deleta mitt kåseri. Mycket av det jag skriver, vill jag att någon annan läser - så här får ni nu min medelålderskris till livs :D:  

Medelålders? Nej, tack.

”Medelålders man försvunnen” läser jag förstrött i tidningen. ”Mannen, som var född 1963 sågs senast…”. Tvärstopp. Jag läser på nytt, ”medelålders”, ”1963” - låter det sjunka in, men får det inte att gå ihop. Jag är ju född 1963! Må så vara att jag bara levde tre timmar och femton minuter på det året - till min pappas stora förtjusning, han fick barnbidrag för december. Jag hade hellre tagit äran och berömmelsen som årets första baby, men min mamma knep inte ihop tillräckligt länge. Men ”medelålders”? Det kan ju inte stämma. Att jag skulle vara medelålders - jag som alltid varit yngst på klassen?

Det var lite av ”déjà vu” över det hela, samma känsla som när jag var en av de äldsta gulnäbbarna vid ÅA. När en 18-åring frågade mig ”HUR gammal är du”, efter att jag berättat vad jag hunnit med efter gymnasiet, och tillade, ”är du SÅ gammal” när hon fick veta – då sjönk det obarmhärtig in: jag räknades inte mera som ung. Insikten sammanföll med upptäckten av två grå hårstrån strax efter och insikten att jag snart är halvvägs till 50. Krisen var ett faktum.

Nu var det dags för nästa mini-ålderskris: jag = medelålders. Det var inte många år sen jag ammade, men det tycktes inte ha någon betydelse. Siffror är obarmhärtiga, mitt födelseår kan jag inte radera. Jag googlar efter tröst och läser: ”medelåldern är den gyllene åldern då man varken är ung eller gammal”. Puh, det låter ju bra: ”gyllene” och speciellt ”varken ung eller gammal”. Och detta tillstånd kan jag fortsätta med tills jag är nästan 65. Det är ju inte så illa.

Men å andra sidan, jag måste ha missat den ”gyllene” delen av medelåldern. Hela det nya årtusendet har mest handlat om mindre roliga saker – med sonens födelse som mer eller mindre den enda ljusglimten. Inget gyllene skimmer över resten. Samtidigt läser jag i en annan tidning att det får vara färdig ätit nu, endast soppa för resten av livet. Annars är det bara uppåt – med vikten. Och så snubblar jag över boken ” ”Klimakterihäxan” i biblioteket. Det låter inte heller som en speciellt trevlig titel att se fram emot. Nä, jag tror jag hoppar över och satsar på ålderdomen i stället. Då får man göra vad man vill – i alla fall verkar de brittiska pensionärerna i underbara ”The Best Exotic Marigold Hotel” göra det. Jag tror det blir mycket roligare som gammal – och dit är det inte så långt mera. Det är bara en fråga om inställning och att fortsätta med att förtränga siffror. 

Changes

I have been wondering from quite some time what I really want with this blog - should I stop altogether or make it a closed one. I suddenly decided last week to become a candidate in our local elections - I had already said a definite "no", but then our local paper announced they don't need my "services" as columnist any more and I felt sad to have lost my "voice". The day after I got one more call "are you sure you couldn't reconsider" and then it suddenly felt right!

 This made me decide it is time to make this blog a more private one. I want to keep writing occasionally. My initial idea was to keep it as a kind of diary of D's development and that is what I'd like to continue with. He is becoming bigger...once he reaches his teens, I don't think he'll appreciate everyone being able to read about him. I'd also like to keep a certain level of privacy - even if I understand my need for privacy is far lower than most peoples' :). My own life has also taken another direction, with exciting new possibilities. I love my new job and I've actually been dating - on a strictly friendly basis (so far...) ;). So it almost feels like life is starting all over again!

So, if there still is someone reading this blog and would like to continue, please send me your email, and when I get around to it - closing it to public - I'll include you in the list of people who can still visit it. This is how I understood it can be done...?

Hope to keep in touch - on a more personal level :). mail me on: ulla.linder@multi.fi

R

Det började med AngRy BirRds - D kunde säga det engelska "R"et utan problem i fjol, även om de svenska blev "L". BLa, vala eller tjaktol. I våras kom tRaktor, i sommar jobbade vi på kRåka, men skrattade gott åt fammos och faffas katt som hette "Pölli" - enligt D, dvs ett dialektalt ord för "dumhuvud". "Tänk att de satt ett sådant namn på sin katt, hehehheh". Nå, nu heter den som den ska: "Pörri"! Sista ordet som vållade problem, var "borta", men det började han kunna säga förra veckan. Jätteskönt! Nu har han alla bokstäverna i alfabetet, dags att börja jobba på ordföljden.....han använder ännu samma ordföljd som i finskan, men månne den inte ska nötas in på rätt sätt småningom. Får skynda mig att publicera detta nu - två gånger har strömmen släckts medan jag försökt skriva detta. Och nu har D kommit upp, så dit for den lugna stunden. 

Trädgård och venetsiansk

Någon av er kommer kanske ihåg att det blev jobbat rätt duktigt i vår med att laga en fotbollsplan till D och ett grönsaksland till mig själv. Här är inlägget och såhär ser det ut nu :): 

Det har ju varit en regnig sommar, så i ett skede blev gräset och klövern så lång så det blev nästan omöjligt att få det klippt. Men i varje fall tycker jag att vi redan har haft stor glädje av det. Ett gammalt ishockeymål fick vi låna av grannen!

Jag gillar skarpt dessa blommor, trots att de tydligen trillat ur någon blompåse, eftersom de dykt upp lite här och var i trädgårdslandet :). 

Jag har många gånger haft otur med solrosor, antingen har de blivit för långa och kangliga (är det är ord på standardsvenska....) eller så har de inte alls hunnit blomma. I år har det lyckats och denna som jag planeterade i nya landet, har belönat mig med såhär många blommor :). 

Detta veckoslut har det varit "venetsianskt" eller villa-avslutning som det kallas här. Det brukar inte betyda något för mig, eftersom vi inte har sommarstuga, men de två senaste åren har jag haft turen att få fira den i Vexala på två olika "villor". 

Vi ska hoppas att mitt liv framöver blir en massa glädje- och lyckofyrverkerier - because I'm sooo worth it :D. 

Liv!

Jag tror att när man i flera år levt i en svår situation, blir man mentalt på något sätt inställd på att så här är livet och så förlir det, fyllt av ansvar och tyngd. Jag märker på mig själv att jag på något sätt blir förvånad över att saker och ting börjar kännas lättare, att trevliga saker inträffar, att jag också kan känna mig lätt till sinnes. På väg både till och från jobbet har jag lyssnat på Michael Jackson's "samlade", varit urlycklig, sjungit och "dansat" :). På hemväg en dag körde jag om en tankbil och kastade en blick på vad det stod på den. Kunde inte annat än känna det som ett budskap: " Nyt nautitaan elämästa" = nu njuter vi av livet! Tänk att jag också får göra det! På något sätt har jag också helt tappat självkänslan under det senaste årtiondet. För en tid sedan "råkade" jag sätta på radion då en sång spelades som jag inte tidigare hört. Refrängen löd "Life can be beautiful to you - because you're beautiful" (dvs inombords)... och jag märker att min reaktion ännu är ungefär: kan det faktiskt, också mitt liv?! Men jag försöker intala mig mer och mer att JA, det kan det!

Det kanske viktigaste för min del är att orken mer och mer kommer tillbaka, och livsglädjen. Att inte mera  ha dåligt samvete för att jag inte orkar träffa folk, inte orkar sköta mitt hushåll, inte ge D det han behöver av min tid, att hela tiden får tvinga mig till att göra det som måste göras. Nu kommer jag hem efter en dag på jobbet och har fortfarande ork och energi och vilja att göra saker och ting. Helt otroligt! Kanske det helt enkelt är lika för de flesta med småbarn, när barnen mera börjar stå på egna ben. I mitt fall är det förstås att förutom ansvaret för ett litet barn, så hade jag också mammas sjukdom och att vårda henne på samma gång som man fick leva med vetskapen om att hon när som helst lämnar oss - och det faktum att jag bara nyss börjat återhämta mig efter en utmattning då allt med D och mamma sparkade igång.

Jag saknar henne numera som den jag kan prata med när jag kommer hem. Visst är D underbar, men han är ändå ett barn, jag kan inte riktigt prata om saker som händer på jobbet, möten, händelser, tankar. Och perspektivet bakåt är borta, länken till "forna tider". Som tur är blev vi till exempel på tisdagen bjudna på mat på kvällen hos väninnan som har två barn i Ds ålder. Underbart att få sitta och prata medan pojkarna lekte. I onsdags var vi bjudna till en sommarstuga och både jag och D fiskade för första gången med kastspö. Resultat: lite sjögräs :D. Men det var en verkligt avkopplande kväll. I torsdags var vi och hälsade på ett fadder vi inte haft mycket kontakt med sedan D blev född - han fick pröva på att rida.

I sommar reagerade jag på att på varje tillställning jag besökte, var jag den enda singeln. Att åtminstone veta att det finns en chans att träffa någon förutsätter ju att det finns singlar av manligt kön! Nu känner jag faktiskt till några män och har varit på en date, så det känns som om alla delområden i livet är i skick. Jag har ett arbete jag trivs alldeles fantastiskt med och ekonomin är äntligen i skick, jag behöver inte oroa mig för den. Jag är inte kär (ännu :D) och märker att jag är superförsiktig. Anser att jag nu är värd en man som jag verkligen passar ihop med, så den personen tänker jag nu också vänta på och ta det lugnt, inga halvmessyrer mera, där ett område (oftast det fysiska...) funkar men inte andra. Men nu har jag inte heller brått, bara jag vet att det finns hopp, så får jag se tiden an. Jobbet ger så mycket nu - en chans att använda alla mina kunskaper från förr, att utmana mig själv, att känna att jag är på rätt plats; det ger omväxling i livet, arbetskompisar, ett stadssammanhang och en känsla av att jag faktiskt gått framåt "yrkes"mässigt. Det är både stimulerande och tillfredsställande och räcker långt.

Det har snurrat på nästan för snabbt, som jag redan skrev i förra inlägget. Det har hänt så mycket både på jobbet, som på riktigt sparkat igång och i nejden har allt möjligt ordnats. Nu är det perfekt att D är hos sin pappa och jag får ett veckoslut helt för mig själv, utan något program alls. Halva Österbotten är på sommarstugor och firar "villa-avslutning", men jag är faktiskt riktigt nöjd och belåten att få tid för mig själv ensam nu. Här igen lite bilder :):

D och W (klasskompis) i väntan på medaljutdelning på knatteavslutningen :D. 

Stolt kille :)

på väg ut i båt!

Fin fångst i dag :D. 

Vackert, vackert vid havet (har tydligen tyvärr fläckar på linsen....där ett projekt i helgen, putsa den!)

D rider :), han gillar det, kanske vi borde återuppta vår ridkarriär.....

Tranorna är speciella för mig, tror jag är en flyttfågel i själen :).  Förra veckoslutet tillbringade jag mycket tid i trädgården, där behövs också feng shui - bort med det som kväver. Rev upp en massa buskar, blommor och ormbunkar som okontrollerat spridit sig och gjort att allt enbart känts igenväxt. På hösten brukar tranorna samlas bakom järnvägen, som ligger en bit bort. Dessa tog en runda över vår gård då jag var ute. Det uppskattade jag! 

 Is there anyone out there who'd prefer I'd write in English (Julie?) or is it ok with Swedish? My list of visitors show there are a lot visiting - please, please leave a comment!! I'd very much like to know who is interested in what I write! Thank you and have a nice weekend!

Hösten snurrar igång

Huhhuh, det har snurrat lite för snabbt på sista tiden. När folk började återvända från sina semestrar, har mitt jobb också blivit mera kaotiskt. Jag har på sommaren fokuserat på att läsa in mig på olika projekt, relaterade till mitt, som utförts i stan och försökt knyta kontakter,eftersom mitt projekt egentligen heter "Samarbete mellan olika aktörer för en snabb integrering i Jakobstadsregionen" (ungf). Men det har nästan blivit för många möten och träffar på sista tiden, har inte fått tid att låta saker och ting sjunka in och fundera på fortsättningen. Men det är ju också en fas att ta sig igenom.

Samtidigt ordnas en massa här i trakten nu då man tänker att folk återvänt från sina sommarstugor....Vi var cyklande med sonen till barnteater i Jeppo centrum på tisdagen. Det var roligt att inte behöva åka längre bort för en gångs skull. På lördagen var jag på Ledin-konsert, det var härligt. Jättelängesen jag varit på sådan konsert. Skulle vilja springa på allt möjligt nu, men jag känner mig upp i varv och samtidigt trött. Ett tecken på det är att jag i natt drömde att jag hållit ett infotillfälle för afghanska flyktingar och hade glömt att jag hållit det. I drömmen funderade jag på när det hände, på räkningar etc. Tydligt tecken på att jag stressat upp mig på jobbet....det har dykt upp lite onödiga stressmoment - som möten man inte vetat om på förhand och så får man pruta på tiden man tänkt använda till planering och reflektion. Förra veckan tänkte jag att smekmånaden på jobbet är över - kände mig splittrad och visste inte riktigt hur jag skulle komma vidare. Lite bättre har det varit denna vecka - och är fortsättningsvis väldigt glad över jobbet. Det är bara det att nu börjar bara de egna kraven på något sorts resultat stiga upp.

Och sonen började i förskolan i tisdags :) (klicka på bilderna så ser du dem i större format!).

Jag hade inte riktigt hunnit tänka på vad det innebär, eller det faktum att jag borde ha reserverat tid för att vara med. Som tur var kunde jag efter ett samtal till jobbet stanna en timme på morgonen, men han har varit tvungen att vara i eftis på eftermiddagarna. Torsdagar blir min "huvudjobb-fria" dag, då jag kan koncentrera mig på hem och och andra jobb. Vi cyklade tillsammans till förskolan i morse och då sa han att han haft lessamt efter mig de första dagarna, då han varit så länge i eftis :(. I dag hämtar jag honom kl 11 och så får han vara med mig resten av dagen. Är tacksam över att jag har ett flexibelt jobb och bara 3,5 dagar jobb i veckan. Behöver denhär dagen för att hinna tänka efter och lite dra andan mitt i veckan.

Vi hade lite dramatik med en tand som inte ville lossna. Dagen före vi skulle till tandläkaren för att dra ut den, fick jag detta sms från dagis :). Han hade inte låtit mig dra loss den och tanden under växte snett in i munnen, men en dagistant fick äran att dra bort den. 

Tyvärr har vi också fått sätta till listan av allergener (heter det väl, sånt som är allergiframkallande...) råa ärter. Så här såg han ut två kvällar innan skolstarten :(. 

Jag har stora förhoppningar om att jag ska få vardagen att fungera tämligen bra i höst, så att jag också hinner med själv:  från och med måndagen ska jag börja få hem städerska en gång i månaden. Jag hämtar också en gång i veckan mat från en väninna, som jobbar hemma och ändå måste laga mat till sig själv.  Men det märker jag ju mellan varven att jag inte får glömma det faktum att jag fortsättningsvis är ensam med ett litet barn - jag kan och orkar inte springa på alla möjliga tillställningar på kvällar och veckoslut, fast jag hur skulle vilja. Även om jag nu börjar ha energin för sociala kontakter och ett nytt uppvaknande hopp att jag kanske just tack vare större mobilitet har en chans att träffa någon partner, måste jag hålla i minnet att jag ändå måste hålla mitt ansvar som mamma först.

Här följer lite bilder från tidigare i sommar:

En paus vid kaffestugan i Oravais. Vi hade tagit en tur till Vasa för att träffa mitt f.d. företrädarbarn och så fick jag sålt  30 vykort till en affär där :). Sommaren har varit temperamentsfull - åskskurar titt som tätt. En kvart efter att jag tagit fotot med mobilkameran satt vi inomhus och regnet hällde ner! 

Grannens flicka, som ofta skött D, gifte sig i början av augusti. Härligt med bröllop efter alla  begravningar det senaste årtiondet! 

Mamma brukade hjälpa mig med de köpta jordgubbarna jag gillar att sätta i  frysen till vintern, nu hjälpte sonen till , en stund :). I juli har han varit 2 x 6 dagar hos sin pappa - då har jag krävt att han städar bort sina legon innan han farit. Direkt han är hemma, är vardagsrummet ett enda stort lekrum igen.....

Lite konst blev det äntligen i sommar också. Jag och en väninna deltog i konstrundan i  Nykarleby och jag är mycket nöjd över mina inköp. Grafik, en tavla med text som jag tycker passar mig perfekt och en brosch med attityd - jaguar med änglavingar :D. Härligt, härligt!

Efter konstrundan hann jag med väninnan till Tullmagasinet i Nykarleby för ett glas svalkande cider i solen. Har faktiskt varit många gånger till Tullmagasinet i sommar - på jazz 4.juli, på 30-års klassfest efter gymnasiet och en sommarfest. Härligt ställe och jättetrevliga tillställningar. Jag kan inte klaga att det skulle ha varit ensamt och tråkigt i sommar!!!

När jag först märkte att sonen hade dubbel tanduppsättning på ett ställe, blev det panik att få loss mjölktanden. Som morot kom jag på att vi kan fara till ett nöjesfält (Power park) om han själv jobbar hårt med den, eftersom han inte lät mig dra bort den. Nå, den lossnade inte den dagen och jag hade inte hjärta att säga att då åker vi inte heller....så vi tog med A (på nästa foto) och hade en riktigt trevlig dag (trots åskskur mitt i...). 

Just för att D var så mycket borta i juli, hade jag också chansen att hoppa på lite ex-tempore grejer. En eftermiddag då jag tänkte att jag äntligen ska börja städa kallvinden (ett projekt som kommer att ta flera dagar - och som jag tänkt på i åratal...), fick jag ett sms: "kommer du på jazz till Hästöskata" :). Det var inte svårt att bestämma sig. Vilken härlig kväll det blev, trevlig stämning och underbar musik!  Hästöskata är en rätt liten restaurang vid vattnet i Kronoby, ca en timme med bil härifrån. Det var första gången jag var dit! 

Som sagt, det har varit en händelserik sommar. Minus är att eftersom jag koncentrerat mig på socialt umgänge och att flänga runt, är mycket här hemma halvfärdigt - speciellt trädgården :(. Trappan och farstun har jag fått målat, så det känns bra, men hade tänkt måla trädgårdsmöbler också, men antingen har det regnat då jag haft tid, eller så har jag inte haft tid eller lust....I planerna finns att gräva bort en massa buskar och blommor, för att få mera luft och utrymme. När jag ska lyckas med det är en annan fråga - började en lördageftermiddag, men hann bara börja, innan det var dags för Ledin och nästa dag hade jag sån huvudvärk så jag tillbringade dagen tills D kom hem på soffan.....Men kanske någon regnfri dag....Senast när det fryser, blir det mera luft och utrymme......