Kära vänner,

                 I år bestämde jag mig för att skriva ett

                 julbrev, eftersom jag äntligen har goda

          nyheter att komma med!

             Vilket år det varit!!

Jag var så glad och lättad att lämna 2011 bakom oss -

liksom den tunga perioden som räckt många år. Daniel

började bli större och jag återfå krafterna – det fanns ingen orsak att inte 2012 skulle bli bra! För att fira och återhämta oss reste vi till Hurghada i Egypten i slutet av februari. Hotellet var toppen, vädret helt ok (lite kylig vind först) – men sen drabbades vi båda av ”faraos hämnd” och Daniel var sjuk ännu en vecka efter….

Så mitt ”nya” liv började inte riktigt direkt… Men jag var ut och dansade, motionerade mera och började känna mig mera social och energisk. Tyvärr hade jag i mars och april flera perioder med lite stegring som gjorde mig trött och hängig – började känna mig olycklig igen: ”ska det aldrig vända”.

Samtidigt försökte jag skrapa ihop tillräckligt med pengar genom en massa deltidsjobb: att skriva kolumner och någon artikel då och då (varje vår och höst för Jakobstads personaltidning); jobba som företrädare för minderåriga ensamkommande asylsökande i Oravais (har ännu två pojkar, en från Somalien och en från Afghanistan); undervisade en kurs i engelska för konstskole-elever; gjorde lite översättningar och någon föreläsning; jobbade för NY-TV (Nykarleby lokal tv), som vikarie på dagis; sålde mina vykort….Som ni kanske märker så började det blir väldigt splittrat och ändå inte tillräckligt med pengar. I april satte jag mig ner och bestämde mig för att nu ska det bort som tar mer än det ger – oberoende om det betalar bra eller ej. Bestämde mig med detsamma att nu får det räcka med undervisning och dagis. Julsändningen i NY-TV blir min sista (på ett tag åtminstone…), helt enkelt för att något mera måste bort. Men det har varit roligt under de åtta år jag gjort det och skönt att ha en ”fast” plats och kolleger! Firman får också vila!

Då jag intervjuade flyktingkoordinatorn I Jakobstad för personaltidningen, nämnde hon om ett integrationsprojekt de höll på att starta upp. Ju mer jag lyssnade och antecknade, desto mera intresserad blev jag och frågade till sist om de redan anställt någon. De hade de inte och då annonsen kom var jag redo med min ansökan!

Sms:t med informationen att jag blivit vald till jobbet kom då jag var i Legoland med Daniel i juni. Vi gjorde en liten rundtur – flög från Vasa till Riga (en dag där), sen vidare till Billund, där vi bodde tre nätter hos en familj jag hittat via ”Couchsurfing”. Vi hade tur, familjen var härlig och speciellt mamman Anne-Sophie och jag var direkt på samma våglängd. Legoland var förstås jättekul och sen var det dags för tåg och båt till Göteborg. Vi hälsade några dagar på vänner, som bodde en timme söderut från staden. Tyvärr hade jag igen dragit på mig en magsjuka i något skede och mådde pyton hela vägen hem (flyg Göteborg – Stockholm – Helsingfors – Vasa) och fixade ett feber-rekord dagen efter att vi äntligen nått hemmet: över 40 grader!

Så klart fick Daniel samma magbobba, så jag var tvungen att starta mitt nya jobb två dagar försenat. Men sedan 27. juni jobbar jag 60 % i ett projekt som till hälften finansieras av Europeiska flyktingfonden och andra halvan av de fem kommuner i regionen, som tar emot kvotflyktingar.

Jag älskar mitt nya jobb (för det mesta….)! För första

gången i mitt liv har jag ett eget arbetsrum; jag har

kolleger och nya, intressanta uppgifter – och ansvar för

projektet. Jag hjälper bl.a. kvotflyktingarna (burmeser och

afghaner) komma i kontakt med föreningar som

intresserar dem. Jag ordnar också 5-dagars intensiv-

utbildning på eget språk om Finland för dem. I början av december ordnade jag också en kurs på somaliska för dem som kommit som asylsökare till Jakobstad. Eftersom jag jobbar ca 3,5 dagar i veckan har jag också tid för Daniel – han kan komma hem direkt från förskolan två dagar i veckan.

Daniel börjar bli en stor pojke nu. Han började i förskolan som 6-åring i augusti. En stor dag för både mor och son! Också en lättnad. Hittills har jag alltid försökt ordna med jobben så att han ska kunna vara hemma så mycket som möjligt. Jag är tacksam över att det gick att jobba hemifrån så länge, så jag också kunde hjälpa mamma. Men nu är det dags för både honom och mig att tillbringa mera tid hemifrån! Han trivs jättebra i förskolan och jag vet var han ska vara varje förmiddag.  Jag har också haft det lättare med barnvaktande nu då jag samarbetat med en annan mamma – vi har turats om att ha barnen på kvällar då vi haft program. Jag har fått mycket hjälp genom åren av grannar och vänner, men det är inte roligt att känna tacksamhetsskuld, så det har varit en lättnad att kunna hjälpa varandra. Det verkar också som om Daniels pappa blir viktigare och viktigare för Daniel - han är vartannat veckoslut i Kokkola hos honom.

I november nåddes vi av ett verkligen sorgligt bud – Daniels farmor (66) hade helt oväntat avlidit i en hjärtattack hemma. Hon var

väldigt viktig för mig – någon som jag visste ville 

höra hur det går för Daniel. Före hon blev sjuk för

ca 1,5 år sedan (depression/panikångest) besökte

hon och farfar oss regelbundet ca var tredje månad.

De bodde i Konnevesi (ca 3 timmar härifrån). De

hjälpte mig med barnpassning om jag behövde vara

borta lite längre, farfar högg ved och dessutom var de sällskap åt min mamma. Sista gången vi såg henne var på Daniels 6–årsdag, då de var här några timmar. Fotot är från det besöket – Daniel lärde sig förresten att cykla utan stödhjul i vår!

Jag är så lessen over att Daniel har så få nära släktingar kvar. Den 16.juli (ett år efter att mamma dog) tittade vi på gamla videofilmer från när han var riktigt liten för att minnas henne. Han sa: ” Jag får lessamt efter mommo, men jag behöver inte gråta mera”. Vi är tacksamma att vi fick bo med henne de sista åren av hennes liv. Hennes kropp var så slut att det var otroligt att vi ändå fick så många år tillsammans.

Det känns som om jag fått flera mirakel i år…I juli ringde en man till mig som känt sig träffad av en kolumn jag skrev i maj om hur det är att vara ensam ”mogen” förälder.  Vi träffades först som vänner, men mycket snart märkte jag att det inte var riktigt tillräckligt för mig – och som tur var, kändes det lika för honom!

Det har varit en väldigt intensiv höst med nya jobbet, nya relationen och sen kommunalvalet, som jag i sista stund gick med på att ställa upp i (på Sfp:s lista som obunden). Fick dessutom tillräckligt med röster för att bli invald, så nu får jag börja sätta mig in i politiken! Det är verkligen något som jag aldrig planerat, men det är alltid roligt med nya utmaningar.

Det blir en annorlunda jul i år. För första gången tillbringar Daniel julafton hos sin pappa. Det är bland annat pga praktiska orsaker – jag har jobb på morgonen med kurs för afghaner, som hålls hela julveckan (fast jag hoppas få ledigt åtminstone tisdag och onsdag). I planerna ingår julkyrka i Jeppo och lugn tillvaro tillsammans efteråt. På tisdagen firar vi på varsitt håll med våra egna barn – Ahmed (från Afghanistan, som jag varit företrädare för, men nu är han redan 20)kommer till oss som de två senaste jularna. Han är som en extra son och bror för oss.

Då jag skriver detta i början av december känns det som om mitt liv fått en nystart – jag har återfått min energi och känner mig glad och nöjd. Jag har en fin pojke, ett intressant jobb, jag har äntligen träffat en bra karl och har goda vänner – vad mera kan man önska sig!

Jag önskar er alla en

God Jul

                   och ett

        Lyckligt Nytt År!!

  Ulla och ….

Fotoskörd :)

Inte världens bästa foto, men jag tycker det är lite lustigt. Jag skulle fota D med ny frisyr, som jag kämpat med att klippa....jag fick honom att sitta stilla med att lova att ladda ner Angry Birds Star Wars på julen om han gör det.....

 dag, söndag, åkte vi ut till hans villa. I Nykarleby snöade det och var grått - ute vid havet  syntes t.o.m solen!

I 

Tadaa!

 Jag har kämpat med rädslorna från tidigare misslyckanden: "kan man faktiskt lita på en karl", men jag tror faktiskt jag äntligen stött på en man som kan kommunicera, är både empatisk och omtänksam - och dessutom gillar att kocka, hurra! Första gången har vi träffats i augusti, men vi har setts ofta sen dess, så det känns som om det skulle ha varit mycket längre :).

ps. Månne den alls är hemlig, denhär bloggen - när jag ser på "feeden" finns där orter som Vanda t.ex. och jag har nog inte satt in någon därifrån. Snälla, om någon "lite längre ifrån", som vet att jag inte satt in deml, ändå läser här, vlg kommentera. Jag sätter gärna in dem som vill läsa, men jag skulle väldigt gärna vilja ha koll på vem som läser. 

Hemligt?

Jag misstänker det inte funkade då jag försökte skriva in email adresser och göra bloggen privat, men vi får se - om någon ser detta, var snäll och kommentera :).

Ja, så kom jag in i fullmäktige i Nykarleby, den spirande kärleken fortsätter att växa och det har varit väldigt intensivt på alla håll och kanter de senaste veckorna. Mycket sorgligt blev det också i början av november, ett dödsfall i bekantskapskretsen här i Jeppo och i torsdags fick jag bud att Daniels farmor avlidit i hjärtattack där hemma helt plötsligt. Det rev upp sorg från mammas död - och en känsla av uppgivenhet: varför ska alla nära som finns runt oss försvinna. Tack och lov har jag nu A - någon har också kommit till...Men det är ännu så nytt och under uppbyggnad (tack och lov, finns så mycket grund att bygga på, skulle inte ha trott det :), så jag vågar inte riktigt tuta ut det på torget än - läs fb :).

Jag har också haft jobb rätt många kvällar och det blev tungt. Har inte haft tid för mig själv på länge, så då dödsbudet kom dagen då jag äntligen skulle pusta ut lite, då slog förkylningen till - men det räckte med lite sömn och en dags vila, så gick den om. Det ser jag som ett tecken på att jag psykiskt mår bra!

Ett kåseri

Under de senaste åren har jag sporadiskt skrivit kåserier, detta skickade jag in för publicering i mars i år. Jag började undra då det inte publicerats fast flera månader hade gått, och fick då veta att de ändrat sina rutiner på tidningen och delat upp fredagarna, som var "kåseri-dagar" - på redaktionen. Mitt kåser fick bli reserv om någon skulle råka glömma. Det var ju inte så trevligt att veta - och jag hade gärna blivit upplyst om att de förändrat sin policy, men det var inget nytt att en frilansare lätt glöms bort (arvoden har jag också ofta fått fråga efter ofta då de inte dykt upp kontot när de borde ha gjort det...). När det hade gått ett halv år bestämde jag mig för att det fick vara nog med att vara reserv och skrev att de kan deleta mitt kåseri. Mycket av det jag skriver, vill jag att någon annan läser - så här får ni nu min medelålderskris till livs :D:  

Medelålders? Nej, tack.

”Medelålders man försvunnen” läser jag förstrött i tidningen. ”Mannen, som var född 1963 sågs senast…”. Tvärstopp. Jag läser på nytt, ”medelålders”, ”1963” - låter det sjunka in, men får det inte att gå ihop. Jag är ju född 1963! Må så vara att jag bara levde tre timmar och femton minuter på det året - till min pappas stora förtjusning, han fick barnbidrag för december. Jag hade hellre tagit äran och berömmelsen som årets första baby, men min mamma knep inte ihop tillräckligt länge. Men ”medelålders”? Det kan ju inte stämma. Att jag skulle vara medelålders - jag som alltid varit yngst på klassen?

Det var lite av ”déjà vu” över det hela, samma känsla som när jag var en av de äldsta gulnäbbarna vid ÅA. När en 18-åring frågade mig ”HUR gammal är du”, efter att jag berättat vad jag hunnit med efter gymnasiet, och tillade, ”är du SÅ gammal” när hon fick veta – då sjönk det obarmhärtig in: jag räknades inte mera som ung. Insikten sammanföll med upptäckten av två grå hårstrån strax efter och insikten att jag snart är halvvägs till 50. Krisen var ett faktum.

Nu var det dags för nästa mini-ålderskris: jag = medelålders. Det var inte många år sen jag ammade, men det tycktes inte ha någon betydelse. Siffror är obarmhärtiga, mitt födelseår kan jag inte radera. Jag googlar efter tröst och läser: ”medelåldern är den gyllene åldern då man varken är ung eller gammal”. Puh, det låter ju bra: ”gyllene” och speciellt ”varken ung eller gammal”. Och detta tillstånd kan jag fortsätta med tills jag är nästan 65. Det är ju inte så illa.

Men å andra sidan, jag måste ha missat den ”gyllene” delen av medelåldern. Hela det nya årtusendet har mest handlat om mindre roliga saker – med sonens födelse som mer eller mindre den enda ljusglimten. Inget gyllene skimmer över resten. Samtidigt läser jag i en annan tidning att det får vara färdig ätit nu, endast soppa för resten av livet. Annars är det bara uppåt – med vikten. Och så snubblar jag över boken ” ”Klimakterihäxan” i biblioteket. Det låter inte heller som en speciellt trevlig titel att se fram emot. Nä, jag tror jag hoppar över och satsar på ålderdomen i stället. Då får man göra vad man vill – i alla fall verkar de brittiska pensionärerna i underbara ”The Best Exotic Marigold Hotel” göra det. Jag tror det blir mycket roligare som gammal – och dit är det inte så långt mera. Det är bara en fråga om inställning och att fortsätta med att förtränga siffror. 

Changes

I have been wondering from quite some time what I really want with this blog - should I stop altogether or make it a closed one. I suddenly decided last week to become a candidate in our local elections - I had already said a definite "no", but then our local paper announced they don't need my "services" as columnist any more and I felt sad to have lost my "voice". The day after I got one more call "are you sure you couldn't reconsider" and then it suddenly felt right!

 This made me decide it is time to make this blog a more private one. I want to keep writing occasionally. My initial idea was to keep it as a kind of diary of D's development and that is what I'd like to continue with. He is becoming bigger...once he reaches his teens, I don't think he'll appreciate everyone being able to read about him. I'd also like to keep a certain level of privacy - even if I understand my need for privacy is far lower than most peoples' :). My own life has also taken another direction, with exciting new possibilities. I love my new job and I've actually been dating - on a strictly friendly basis (so far...) ;). So it almost feels like life is starting all over again!

So, if there still is someone reading this blog and would like to continue, please send me your email, and when I get around to it - closing it to public - I'll include you in the list of people who can still visit it. This is how I understood it can be done...?

Hope to keep in touch - on a more personal level :). mail me on: ulla.linder@multi.fi

R

Det började med AngRy BirRds - D kunde säga det engelska "R"et utan problem i fjol, även om de svenska blev "L". BLa, vala eller tjaktol. I våras kom tRaktor, i sommar jobbade vi på kRåka, men skrattade gott åt fammos och faffas katt som hette "Pölli" - enligt D, dvs ett dialektalt ord för "dumhuvud". "Tänk att de satt ett sådant namn på sin katt, hehehheh". Nå, nu heter den som den ska: "Pörri"! Sista ordet som vållade problem, var "borta", men det började han kunna säga förra veckan. Jätteskönt! Nu har han alla bokstäverna i alfabetet, dags att börja jobba på ordföljden.....han använder ännu samma ordföljd som i finskan, men månne den inte ska nötas in på rätt sätt småningom. Får skynda mig att publicera detta nu - två gånger har strömmen släckts medan jag försökt skriva detta. Och nu har D kommit upp, så dit for den lugna stunden.