Annorlunda

En sak som var härligt med att få barn, var att jag var likadan som en massa andra människor, som just fått barn. När jag var ung, ville jag inget hellre än att skilja mig ur massan, nu är det nästan tvärtom (karman har säkert hunnit upp mig :(. Njöt av att gifta mig (blev själv överraskad över hur bra det kändes att "vara i hamn" s.a.s.) då 2001, och då D föddes, hade jag igen samma sköna känsla av att vara "som andra". Den första bloggens stora popularitet bidrog säkert till att jag kände mig så .... hittar inte riktigt ord, "normal" kanske, accepterad....men ju längre tid som går, desto mera växer avståndet igen. Jag har faktiskt svårt för att läsa andra föräldrars bloggar, med barn i Ds ålder. Jag kan inte hjälpa det, men jag fäster mig vid olikheterna, blir helt enkelt avundsjuk. För det mesta är jag ju ändå nöjd med min tillvaro, därför är det bättre att inte alls utsätta sig för dessa känslor. Jag önskar jag kunde låta bli att jämföra, men eftersom jag inte klarar av det, så är det väldigt sällan jag mera tittar in i bloggar jag tidigare så gärna läste. Är verkligen inte stolt över att medge detta, men det är ett lessamt faktum. Kanske det är det att nästan all fokus i början är på babyn, ju större den blir, desto mera växer "omkretsen" på mammans liv. Jag går mer och mer tillbaka mot min singeltillvaro, vilket jag inte är så glad över, jag menar, jag skulle väldigt gärna leva "riktigt" familjeliv med en partner. Å andra sidan njuter jag av att få mera tid för mig själv igen. Får fokusera på det, och undvika småbarnsbloggar....(var just och läste några tidigare favoriter...därav inlägget)

Sista söndagen i mars

Äppelblom! Klippte äppelträdet och satte några kvistar i vasen och glädjande nog, orkade knopparna slå ut. Härligt!

Nu är familjen samlad igen. D fnittrade lyckligt ("heckra" bra dialektord :) när han fick komma i min famn, då hs pappa kom hem med honom. Men sen var det mindre roligt. Det hade gått bra, enligt hans pappa, men tydligen hade det nog ändå varit rätt spännande, för han grät mesta av kvällen som var kvar. Enda som hjälpte var Brandman Sam först och sedan lite Pippi på vinden innan vi började göra oss redo för sängen. Själv märkte jag i ett skede att jag stod i skåpet och desperat sökte choklad (och hittade också, tyvärr)...det tär på att höra på gråt "utan orsak" :(. Till saken hör att han varit förkyld i några dagar, det gjorde honom säkert känsligare, och tröttare. I morse var han mera lik sig, men rätt trött än. Nu har jag också ont i halsen, men har verkligen preparerat mig med droppar och piller, hoppas det bara var en liten eftersläng av förkylningarna.

Jag börjar lugna ner mig med väggmålningen nu :). Men era kommentarer bidrog till att jag tog bort överdelen på bokhyllan - inte behöver D den ännu, och eftersom jag ändå kämpat på länge med träden, som skulle stå bakom den, så får de ju synas ordentligt några år, tills hyllan behövs. Fast nu måste jag måla lite fåglar och annat dit, så det blir mera liv i skogen, nu har allt samlats där hyllan skulle sluta. Från början hade jag inte tänkt mig vatten till vänster om skogen, men igen, en kommentar fick mig att fundera. Och som det oftast är med mitt målande, det blir inte alltid vad jag först tänkt mig - försökte måla en sjö, men sen blev det en flod, fast det är ingen skillnad, bara man ser att det är vatten :). Vet inte när jag ska slippa till och måla igen, men nu är målet att få alla ytor någotsånär klara, sen får jag börja finslipa på det jag redan målat.

Barnlös natt

English summary: tonight was the first time D stayed overnight at his dad's. I attended a course in Nia-dance last night and today, so I didn't have too much time to miss him. On the contrary, I've enjoyed myself :)

I natt har jag då sovit utan D för första gången sen han blev född (tja, kanske man kunde säga, sen han blev till :). Det gick så bra, så man nästan inte vågar säga det. Jag vet ännu inte hur han haft det hos sin far, han kommer hem om en dryg timme.

Jag har varit på kurs i Nia i går kväll och i dag. Det har varit jätteskönt, och lite skrämmande att igen en gång märka hur stela muskler jag har. Men nu har de fått sig två omgångar, och det var ljuvligt att känna sig mjuk och smidig igen. Som om alla extra-kilon plötsligt smalt bort (fast tyvärr var de nog kvar, märkte jag i badet efteråt...). Steg på vågen i morse, har inte vågat göra det på flera månader.

Det positiva var att jag faktiskt varit tyngre en gång i mitt liv. Då jag flyttade hem från Helsingfors 2003, gick jag plötsligt upp en massa på hösten. Min teori nu är att kroppen var så utmattad att då den äntligen fick vila och stressen tog slut, bestämde den sig för att samla på sig energi att ha om det igen blir lika hemskt. Nu är jag ett kilo lättare än jag var då. Men jag har gått upp 5 kilo på ett år. Hmmm, nå, det kunde alltså vara värre, och jag känner det som om jag är på väg mot lättare tider igen :). Så jag har inte någon panik med det.

Nia ja, det handlar om dans, egentligen om en sammanblanding av alla möjliga sorts danser och lite meditation och tai chi-typs rörelser. Passade mig jättebra, men det var rätt tungt då man var så otränad. Var så trött i går kväll då jag kom hem att jag inte orkade annat än ta ett bad, skriva lite om känslorna i kroppen i dagboken (i sängen , med levande ljus och mysig musik - ah, vad jag saknat det!!!) och sen var jag så trött så jag slocknade halv elva. Katterna var inlåsta på nedre våningen och jag hade satt väckarklockan att ringa halv nio - tänkte att jag har så mycket sömnskuld (D hade haft magknip två nätter före och förstås hade jag också vaknat många, många gånger), så det finns risk för att jag inte vaknar i tid till dagens pass. Som ni säkert gissar vaknade jag klockan 6 :(. Men jag hade ju sovit rätt länge ändå och fick njuta av att kunna läsa tidningen i sängen i lugn och ro och läsa och skriva mail innan jag for iväg. Vågade inte riktigt känna efter hur det kändes att inte ha D där, för det var lite av en chock att vakna och inte ha honom i sängen bredvid. Morgnarna är fina, då båda är pigga och utvilade, och för det mesta har vi inte brått någonstans.

Det var säkert bra att jag hade så mycket program, jag tror det skulle ha varit svårare att gå här hemma utan honom. I går kväll njöt jag av att kunna rå om mig själv lite, och kände mig tacksam över att ha honom. Hälsosamt - mellan varven är man mest trött och irriterad, så uppe i rutinerna som rullar på, så man inte kommer ihåg hur mirakulöst allt ju faktiskt är. Snart kommer han hem, men jag tror jag ska lägga mig en stund, när jag har chansen. Är ändå inte van att vakna 6 och dagen har varit fysiskt tung. Men det blir härligt att få hem honom igen :)

Fullt fräs på

Vilken bra start jag fick på dagen - nästan tio timmars sömn! Var i går till frissan, läste damtidningar med stor njutning (var där två timmar!!!Klippning + toning?! ) och fick igen ett bevis på att bara man är uppmärksam kan man hitta goda råd och svar på aktuella frågor överallt. En artikel som fångade min uppmärksamhet handlade om spikmattor - just en sån som jag har, men glömt bort här emellan. Låg på den i går kväll, och kanske den bidrog till min goda sömn. Och det faktum att jag igen låste in katterna där nere :).

Den andra gav tröst och stöd. Har känt mig kritiserad av en person över min förmåga att städa (har aldrig haft det så där jättestädat, varken nu eller när jag bodde ensam - mellan varven ja, men inte majoriteten av tiden), och vad finner jag, jo, en trebarns ensamförsörjare skrev till Amelia om att hon helt enkelt inte har tid för att städa och feja, och att hon inte anser det vara världens ände. Det finns viktigare saker att göra, och att det är fel att det över allt tutas om hur perfekt allt ska se ut. Som om man inte hade nog med krav på sig och sina liv annars också. "Vad är bättre, ett par som sitter och myser i soffan med odiskade tallrikar i köket, eller en sur fru som donar i köket medan mannen vräker sig framför tv:n i det skinande rena vardagsrummet" (ungefär), var en av hennes pointer. Det var så skönt att läsa!!!! Ett av mina rättesnören har varit "människan är det viktigaste", det har jag tänkt flera gånger då jag varit tvungen att välja mellan just att städa eller hälsa på någon/ringa någon el något dylikt. Det finns så lite tid för något extra numera, men jag försöker prioritera människorelationer, så gott det går.

Jag vet också att jag inte klarar av att sköta lika många relationer, lika aktivt som förr, men på det området har jag kanske också ändrats. Jag tror jag småningom kan börja leva med det faktum att alla inte är mina vänner! Att jag inte behöver omge mig med en miljon människor för att inte stå där ensam då en efter en försvinner (så kändes det i tonåren, då de flesta väninnor fokuserade sig på att bilda familj så fort som möjligt - inte ett av mina mål då!). Om jag inte gillar vad någon gör, eller det inte mera känns som om kontakten fungerar mellan mig och någon person, så behöver jag ju faktiskt inte mera försöka hålla den personen kvar i mitt liv med alla medel. Tänker inte nu på just "kritiseraren", utan andra som kanske mera naturligt fallit bort ur mitt liv. Det gäller speciellt om jag känner att jag och mitt liv inte respekteras. Respekt är något av de viktigaste ord, speciellt i relationer till män, i mitt liv nu just (vilka män?? Nå, de kommande, kan vi säga). Säkert något jag själv också får jobba med när det gäller andra.
****
När jag på morgonen skulle hämta posten (vi har faktiskt lådan precis vid trappan, eftersom min pappa var invalid, och den blivit där sen dess. Man borde egentligen ha den på gemensam plats med grannarna) hörde jag ett konstigt "tööt, tööt" runt huset. Tänkte först att fasanen, som brukar äta under fågelbordet, fått något fel, men i det samma kom två svanar flygande rakt över huset, väldigt lågt, och strax efter tre till. Det kändes fantastiskt! Jag blir alltid till mig när jag ser svanar och tranor, och detta var tajmat så väldigt perfekt. Vårens budbärare, på en av de stormigaste dagarna på länge. Stackars fåglar, vad de måtte frysa i dag :( (snöoväder sen eftermiddagen).

Sen har jag varit lite efter med allt. Skulle måla fyra lister i dag, i morgon kommer min kusin för att sätta fast dem. Målet jag sparat sen vindsrenoveringen hade torkat, fast jag haft det på ett varmt ställe - märkte jag först då jag skulle börja. Fick åka iväg till lokala järnaffären. Som vanligt hade de inte vad jag skulle ha behövt, utan fick börja försöka mixtra med annat sorts mål för att få listen att någotsånär likna de förra. Jag hade cirka två timmar på mig - förutom lite tid som gick till till några samtal och email-läsande, hann jag inte få målat FYRA lister förrän D vaknade!!!!!! Snacka om otur. Jag som dessutom hade planerat att jag hinner måla lite på väggmålningen, som jag verkligen kännt mig inspirerad med de senaste dagarna. För att komma någon vart, blev D igen en gång placerad framför en video och jag målade vidare...för att igen märka att klockan var alltför mycket då jag slutade, jag hade ju en intervju att göra och före skulle D ha mat. Båda klarade vi av med andan i halsen, men sen märkte jag att jag borde ha börjat nattningen mycket tidigare, om jag alls hade någon chans att få D att sova före Grey´s anatomy skulle börja. Det är något av liv-och-död för mig med den serien, jag bara MÅSTE få se den varje vecka. Försökte ändå på femton minuter......döfött. Där satt han igen i soffan och såg på då en patient sågade av sig foten :(. Vi gjorde tre rundor ("du är ju så trött, sov nu, mamma sitter bara i soffan bakom väggen...") och till sist var han faktiskt så trött så han blev kvar i sängen, utan att jag behövde vara bredvid tills han somnade. Hurraa! 20 minuter ostörd Grey´s!
Och nu sitter jag här och svamlar med ögonen i kors, bara för att jag inte sluppit till på så länge och känner att jag är lite efter med allt annat också. Eller? Går jag igen in i en stress över saker och ting som jag vet kommer, men inte ännu är här (jobb, möten etc)...Troligen. Tror jag ska lägga mig på spikmattan en stund och försöka nolla huvudet.

Till sist några foton från i måndags, då jag hade skjutsat D till sin pappa. For och hälsa på en väninna i Jstad och hade enkom tagit med kameran för att kunna fota på den vackra strandvägen. Men hade fel lins. Nåja, kastade iväg ett foto på en pilkfiskare, men när jag nu förstorade upp den, ser jag att han kanske bara sitter och njuter av solen, där ute på isen (fast han är ju nog rätt ihopsäckad, kanske metspöt bara inte syns...?). Jag får hålla det i minnet de kommande dagarna. Det är allt möjligt på kommande, men nu just ska jag fokusera på det som händer just nu. Carpe diem! Och det är att få en natts god sömn igen :)

ps. Häftigt med kartan till vänster - hittade den på Matildas blogg (fast där rymdes den in helt på bloggen....). I varje fall - nu syns ju orten där någon klickat in sig på min blogg! Vissa av dem har jag inte ens hört förut, fast de finns i samma land....Nä nu, nati, nati!

Easter

I don't know if I have any English-language (or maybe I should write: non-Swedish) readers anymore, but occasionally I think at least one or two pops in, so I'll write in English this time, since this is maybe a bit exotic to non-Finns :). On Easter Saturday it is traditional to have a bonfire in our area. It is to scare away witches and evil spirits, which are believed to be loose on this night - I think it's just nice to have a fire and to have a chance to burn branches and stuff from last summer :). This year I joined forced with my neighbor, and we managed to gather a very nice little pile. A friend also joined with her family, so we were a few people enjoying the show. A very nice evening, thank you to all!! Here a summary of the evening:

Sausage-grilling is almost a must...

And then my favorite photos from tonite, not only because of the subject - me and D :) - but also because Barbro is such a good photographer and manages to capture the mood so well. Tack Barbro!

Långfredag

I morse var jag på strålande humör - sken i kapp med solen, s.a.s. Förr i världen var långfredagen en dyster dag, då det alltid var mulet och man inte fick gå ut, numera tycker jag det alltid är soligt, och då kan man ju inte hållas inne....På fotot till höger har vi kommit in från vår förmiddag på snön, D trillade ur pulkan när jag försökte hitta snöhögar att ränna på. Tänkte att jag har en "pitu" (=en som inte tål mycket) pojke, som börjar gråta för att han får snö i ansiktet, sen kändes det inte trevligt då jag märkte att han hade skrapat sig lite på kinderna på skaren :(. Påskäggen i skålen var också helt underbara. Tyvärr. De var menade till påskhäxorna i morgon, men......mina dietföresatser klarade inte av frestelsen med dem (köpte dem redan i början av veckan....).


De senaste dagarna har varit bra, har börjat få ordning på mitt liv så småningom. Jobbet verkade torka in, skit stil att inte höra av sig mera, men det var ju lite för tidigt än. Men jag har satsat på konditionen, en dag blev det "gym" här hemma då jag klättrade upp och ner för stegen ett antal gånger när jag klippte vår ca tre meter höga granhäck. Ett hemskt moment var när D klättrade upp, medan jag halvlåg överst och inte noterade det, och sen tänkte släppa taget - hann i sista stund få tag i hans halare. Puh!

I går cyklade jag till det riktiga gymet, tog en snabb omgång i maskinerna (ville inte få så ont att jag inte sen mera vill komma tillbaka), hann ta ett bad och lite rycka ut/smörja in/fila etc på kroppen - länge sen sist! På kvällen var det lokaltv dags och efter det, "tjej"träff. Det var härligt! Blev riktigt fnittrig och skrattade så tårarna rann, det var länge, länge sen sist! Dessutom fanns där en person som berättad eom Emotional Freedom Technique (http://www.emofree.com/) - lät jätteintressant, bara man skulle hinna koncentrera sig på det (nu just försöker jag bara hinna få detta inlägg klart). När jag kom hem hade jag ett meddelande från Italien. När jag var på tredagars utflykten i djungeln, blev jag vän med en familj från Rom, nu ser det ut som om mamman kommer att besöka mig i början av maj! Jätteskoj! Dessutom ringde min spanska väninna från sydfrankrike helt plötsligt för ca en vecka sedan och sa att jag är välkommen att hälsa på. Hon bor nära Montpellier och har barn nästan i Ds ålder, dessutom tror jag att Ryanair flyger dit, så det skulle vara jätteskoj. Kanske i höst, känns som om våren är för kort och på sommaren vill jag inte bort från Finland! Så det har börjat röra på sig på många fronter, härligt!!!

Hon är nog en bra lustig katt, vår Fia! Vill vara med överallt, men sitter inte i famnen eller något sådant "tjafs". Fast hon har några gånger lagt sig i soffan bredvid mig, så kanske hon så småningom blir mera kärvänlig också. Annars tycker hon om att ge en "knuff" med huvudet i ens ansikte, och det känns ju trevligt :) (också annars än vid mattid...).

På förmiddagen ville D ut, fast jag hade tänkt att vi måste börja fara ut på eftermiddagen i stället, han brukar bli så vrålhungrig då vi kommer in att det är nervpåfrestande att fixa maten, när han sen hänger i hasorna. Men eftersom det var så fint, så for vi ändå. Tog med kameran och lyckade lite knäppa mellan varven. Fia följde så klart med på vår promenad å åkern och vägen bakom vårt uthus.

Jag började känna mig riktigt lekfull på den släta, fina snön. Tänkte att ufos och andra flygande varelser får något fint att se på och drog lite mönster på åkern :)

Ah, vårtecken vid gamla rian!!!

Fick för mig att försöka fixa Ds frisyr i dag. Har en "uttunningssax" och tänkte att jag ska testa. Det är inte lätt att klippa honom, sprang efter honom med kam och sax, men vattenkannan blev räddningen, den var ny och intressant, så nu ser D rätt...tunnhårig ut :). Men jag tror det är bättre än före, vi ska bada i kväll, så ser man bättre sedan. På fotot är friserandet ännu halvvägs, D är sur då jag inte sprutar på honom :) . Oh no, jag får sota för att jag envisades med att sätta så mycket bilder hit - D sov nästan tre timmar (nu är han här...), jag betalar i kväll för det med att min egen tid då mycket troligen faller bort, eftersom han inte somnar före 10. Suck.

Grrrr

Får skynda mig....har tänkt sätta in en massa foton, men var tvungen att skriva några email, och förstås att överföra fotona från kamera till dator och det har tagit OTROLIGT länge. Jag är rädd för att min dator helt pajar snart, den är så j.....a långsam. Och det verkar vara omöjligt att hitta hjälp. Skickade jsut ett email till mitt sista hopp, som jag just kom att tänka på. Om inte han kan, så får jag så lov att börja ringa runt till datafirmor, och jag vet ju att såna inte kommer hem till en, vilket jag skulle vilja, så jag själv kan lära mig vad jag kunde själv göra. Tänkte att jag måste avreagera mig först, vill inte förstöra fotona med min ilska över datorn!!!