I dag den 16.11 skulle min pappa ha fyllt 100 år. Det tycker jag är värt ett blogginlägg!
Fotot är troligen från hans 85-års kalas. I famnen håller vi kusinbarnen.
Morfar är på något sätt mycket närvarande i Ds liv, trots att han dog redan 2002. Men vi bor ju ändå i hans hus, rör oss i hans uthus, där många av hans grejor ännu finns. Cormic:en, den gamla traktorn jag hela tiden har problem med, står ännu i ladan och D brukar tycka det är kul att sitta på den. När vi var på väg till Åbo i somras, sa jag till D att han ju inte varit dit tidigare. Då sa han att det hade han visst det, han hade varit med moffa....Moffa har börjat användas nästan som en hemlig kompis - med moffa har D varit till platser och gjort saker han egentligen inte har kunnat. Det är ganska rörande. Vi har några få videosnuttar på moffa, dem tycker D om att titta på.
Jag har funderat hur jag egentligen skulle beskriva morfar för D. Det är inte så lätt, han var en rätt komplex person och han var ju redan gammal då jag riktigt lärde känna honom. Han var 53 år då jag kom till världen. Före det hade krigstiden präglat hans liv, han blev skadad av skärvor i armar och knän och nervskadan i foten, som var ett resultat av krigsskada, orsak
ade till sist blodpropp som när det inte hittades i tid, ledde till blodförgiftning och amputation av benet ovanför knät. Då var han 85 och det gjorde att han var tvungen att sluta med sitt jordbruk.
När min mamma fyllde 63 (eller var det 65..) och blev pensionär, satte hon stopp för djurhållningen, hon orkade inte mera sköta korna, men kalvar hade de ännu en tid och fast alla djuren försvann, odlade pappa ännu lite säd tills han blev av med benet. Han var i bra skick och vital, så
han kom igen, trots att läkaren i Vasa trodde han blir liggande i säng. Ännu i fem år körde han bil (hand-gas), men sen när kroppen inte riktigt längre orkade med protesen och han blev mindre och mindre rörlig, greppade demensen honom och han tynade rätt snabbt bort på sjukhemmet, där han tillbringade sitt sista halvår i livet. Jag var med honom när han dog, det var ett av de största ögonblicket i mitt liv. Jag är så glad att han väntade på mig - bodde ju då i Esbo, skolan hade nyss börjat i augusti och jag skyndade hem när jag fick samtalet om att slutet verkar vara nära. Hans död bidrog indirekt till att jag till sist flyttade tillbaka hem från Nyland och startade om här. Kommer ihåg när jag kom tillbaka till Helsingfors på tisdagen, efter att pappa dog på lördagkvällen klockan tio - storstadsstressen och byggplatsen vid Kampen kändes fruktansvärd efter sensommarlugnet och värmen där hemma. I det ögonblicket visste jag att jag inte mera kunde bo i Helsingforstrakten - men det var ju inte så bara att packa ihop och flytta
bort, fick så lov att ta mig igenom skolåret och först i juni 20
03 kom jag med flyttlasset till Jeppo.
Men hurudan var han? Han var vital, rolig, social, charmig och en bra bonde - jordbruket var hans allt. Samtidigt värdesatte han inte sin familj och nedvärderade mammas arbetsinsats, fast hon gjorde minst lika mycket som han i fähuset och dessutom skötte hela hushållet plus mig. Jag antar att man kunde kalla honom en redig karl av den gamla stammen - han tog för sig och höll på sitt. Trots att jag var "pappas flicka" tills jag kom i tonåren, hade vi inte efter det någon bra relation. Jag gillade inte hans sätt att behandla min mamma och försvarade henne, vilket ledde
till att vi grälade mest hela tiden så länge jag bodde hemma. Jag kände att han mest tyckte jag var besvärlig, som inte böjde mig för honom och bara kritiserade honom. Vår kommunikation var aldrig bra, trots att han förstås var viktig för mig - och vad jag nu efteråt förstått, så var jag nog ändå viktig för honom också.
Jag tror att han skulle ha blivit en jättebra morfar - speciellt då det blev en sonson, som har ett så stort intresse för traktorer, bilar och motorer. Oj, vad de skulle ha trivs bra tillsammans! Grattis pappa på 100-årsdagen :).
