Nya vindar

 Jag och sonen har varit på resa. Han är en bra resekumpan och börjar tycka om resandet lika mycket som jag. Vi gjorde en rundtur, flyg Vasa-Riga (sju timmar mellan flygen) - Billund, Danmark. Där stannade vi tre nätter hos familj jag hittade via "Couchsurfing" - en jättebra familj, där mamman och jag blev vänner på den korta tiden. Dagarna tillbringade vi  på Legoland :).

En dag med sight-seeing i Riga, Lettland mellan flygen (om ni klickar på fotot, får ni det i lite större format). 

2 dagar på Legoland, helt underbart!

D hade barn att leka med i familjen vi bodde hos (10 km utanför Legoland/Billund) - här på baksidan av huset. Lite språkproblem, men Lego och  andra lekar går bra även utan gemensamt språk!

Sen blev det tåg och båt (Stena Line) över till Göteborg. En timme söderut (Kungsbacka) bodde en familj vi träffade i Turkiet för två år sedan. De besökte oss förra sommaren, nu gjorde vi ett "motbesök" och besökte också Liseberg och Universeum i Göteborg. 

I Sverige

Tyvärr fick jag någon magbobba sista dagen, så natten innan vi skulle åka hem sov jag nästan inte alls då febern steg och hemresan blev fruktansvärt tung: flyg Göteborg - Stockholm - Helsingfors - Vasa och sen köra hem en timme än. I Arlanda "talade jag med den stora vita telefonen", men tack o lov behövde jag inte springa på toan annars, kanske för att jag knappt åt något på hela dagen. Kvällen efter hade jag 40,1 i feber - aldrig haft så högt. Det är säkert för att jag måste anstränga mig så på hemresan. Vi kom hem onsdagkväll. På fredagen, på dagen, hämtade Ds pappa honom, så jag fick återhämta mig i lugn och ro på veckoslutet. Men då jag hämtade D på söndagkväll, blev han sjuk......Vilket var mycket trist, inte bara för honom, utan också för att jag skulle börja mitt nya jobb på måndagen! Dessutom hade jag sovit så dåligt då jag själv var sjuk, hade bara hunnit få en natt med normal sömn och så började det igen, så kände mig faktiskt rätt nött då han också fick magsjukan. 

Men på onsdagen fick jag börja som...:

Det har kännts så himla bra! Det är första gången jag har ett eget arbetsrum (hemma räknas inte!) med skylt :). Jag njuter av att ingå i ett stort sammanhang, stöta på vänner och bekanta både på arbetsplatsen (staden Jakobstad) och  i stan. Jag har ändå bott i städer tidigare och märker nu hur jag saknat det. Nu får jag del av både stad och land och tror det blir jättebra. Tycker också det är så skönt att inte behöva "använda mig själv" i jobbet - det vill säga "stå på scen", vilket man ju hela tiden gör som lärare till exempel. Njuter av att få sitta vid datorn i mitt rum :). Kanske det ändras, men jag vill skriva ner hur det känns nu, om det kommer dåliga dagar - vilket det säkert gör! I något skede måste jag säkert framför människor igen, eftersom en del av mitt jobb är att sammanföra föreningar och invandrare, men då tror jag det blir bara trevligt. En annan del av projektarbetet, som är 60% - vilket jag igår fick veta blir 21 timmar 45 minuter i veckan :) - är att söka fram språkprogram. Jag är sååå glad över att detta jobb dök upp i mitt liv, det är precis vad jag behöver! Jag får en basinkomst av ett trevligt arbete, men kan också fortsätta med några av de jobb jag trivs med från förr, men som inte ger tillräckligt med inkomst: lokal-tv, korten, att skriva.

Jag jobbar lite längre dagar ännu nästa vecka - sen har jag två veckor tjänsteledigt, eftersom dagis är stängt och jag inte har barnskötare. Men det blir bara bra. Ska på qigongläger första veckan och sen får vi ha de riktigt skönt med sonen en vecka. Han är tvungen nu att tillbringa mera tid på dagis, men när förskolan börjar i höst, ska jag försöka ha någon dag i veckan som är kortare, så han också får komma hem direkt från förskolan någon dag.

Ute regnar det, värmen har ännu lyst med sin frånvaro, vilket inte stört mig så där jättemycket. Men jag ska nog försöka hållas hemma i maj-juni hädanefter. Tyckte min trädgård var så fin innan jag åkte iväg - under tiden hade ogräsen i princip exploderat......Dessutom har jag en kanin på rymmen igen, suck. Men ändå, vi börjar bli friska nu (sonen haft längre problem med magen än jag hade), jag börjar få fason på arbetslivet och nu är det veckoslut och vi får vila upp. Ikväll ska vi se Ice Age 4 :).

Ha en skön sommar ni med!!!

Hittat balansen, äntligen

Jag är fortfarande lite förvirrad vad jag ska göra med denna blogg. Ibland vill jag skriva längre än man kan göra på facebok, men eftersom här inte mera tycks komma alls kommentarer, vet jag inte ritkigt var jag ska börja skriva. Eller är det dags att börja skriva på dendär boken som jag så länge tänkt på...:)? Eller har jag lyckats laga sådana inställningar att man inte kan kommentera - var snäll och skicka email i såfall (syns ju där i spalten till höger).

I varje fall: det känns som om jag skulle ha svängt en sida i mitt eget liv, äntligen. Eller kanske det bara är sommaren som gör  att livet känns så mycket lättare? Eller att sorgetiden börjar gå mot sitt slut? Att sakna sina föräldrar och nära familjemedlemmar, det kommer väl alltid att finnas kvar, men jag tror jag nu accepterar och har vant mig vid min nya situation. Under de senaste veckorna har jag småningom börjat förstå att det finns många saker jag inte kan ändra på. Det finns allvarliga sjukdomar bland människor jag tycker om, men det förändras inte för att jag vill att det ska vara annorlunda och känner hopplöshet inför deras situation. I mitt företrädarjobb har jag också kännt en otrolig frustration över de finska myndigheternas ageradne i familjeåterföreningsfrågor. Migrationsverket skapar nya bestämmelser hela tiden, som gör att det i praktiken börjar bli omöjligt för barn som skickats/kommit ensamma till Finland, att få hit sin familj. Och då handlar det inte om barn från länder utan problem, utan några av de värsta oroshärdarna i världen - barn från Somalia och Afghanistan. Jag kan inte låta bli att känslomässigt bli involverad och det är helt enkelt för tungt. Jag har nu bestämt mig för att jag inte mera tar nya barn att företräda, det är helt enkelt för tungt psykiskt för mig. Jag är ännu för trött på någon nivå, jag blir helt enkelt utmattad av kamperna med migri; av strömmen av dåliga nyheter, oberoende vad man försöker göra och hur man än försöker hitta lösningar. Jag har också bestämt mig för att sluta undervisa hela kurser, speciellt för tonåringar....Vikariat gör jag gärna ännu, fast för tillfället väntar jag på att höra om ett jobb på 60 %, som skulle vara perfekt. Då skulle jag få lite mindre splittring i mitt liv, kunna koncentrera mig bättre på några få saker.

Men som sagt - det viktigaste är att jag känner ett större lugn inombords. De senaste veckorna har jag i princip haft ledigt. Men företrädargrejer har dykt upp ändå. Det är också problemet med att vara företrädare - man har jour hela tiden. Jag borde då i början ha förstått att skaffa mig en arbetstelefon, så att jag faktiskt skulle ha kunnat ha ledigt då jag beslutar mig för det, men det är för sent nu.

I varje fall har jag pysslat mycket i trädgården. Vi har med gemensamma krafter - sonen och jag - lagat en fotbollsplan till honom bakom vårt fähus. Samtidigt fick jag ett ordentligt grönsaksland. Härligt! Det ger mig så mycket energi att få pyssla på utomhus och nu då sonen är större, kan vi göra saker och ting tillsammans, eller han kan hitta på något eget, så länge att jag får gjort klart det jag behöver. Dessutom har han ju lärt sig cykla utan stödhjul i vår, så vi kan cykla mera tillsammans.

Kaninerna tuggar galler på gården i en nybyggd bur/hage. En gång har de lyckats rymma redan, men jag gör inspektionsrundor med jämna mellanrum nu, så att jag ska hinna se var de försöka hitta utvägar. De vill inte vara inburade, men tyvärr följde de inte reglerna då de var det - grannens tomt var "off-limits", men det respekterade de inte, så nu får de ta konsekvenserna!

Så här fin var sonen i lördags, då vi kom hem från tre olika studentfester. Han har lidit av den stora mängden björkpollen i år, men nu börjar det äntligen lätta. Förra veckan hade han troligen dessutom en flunsa på köpet, han fick vara hem från dagis hela veckan, efter att jag hämtat honom från dagis på måndagen och han nästan hade 39 graders feber!

ps. jag har ändrat inställningarna för kommentarer - hoppas det funkar nu. Och hoppas jag inte får en massa skräppost igen....men kanske hellre det då än nästan inga kommentarer alls :). 

Helig plats

Jag besökte Israel i maj 2004 för att delta i min väninnas bröllop i Nasareth. Samtidigt passade jag på att resa runt, flög från Haifa till Eilat och tog därifrån en tur till Petra i Jordanien och åkte sen buss upp till Jerusalem, där jag tillbringade några nätter. Vilken fantastisk stad! Men en speciell upplevelse har fastnat i mitt minne och jag har ofta undrat vad det var för ställe jag "i misstag" hittade. Jag gick runt i gamla stan, kommer inte ihåg om jag hade karta, i allafall hade jag ingen med anvisningar om sevärdheter. I ett skede vandrade jag in i en kyrka och inne i kyrkan fanns något som likande en minikyrka. Utanför den stod folk och köade, så jag sällade mig till kön. Först kom jag in i ett "förmak", där två präster stod och mässade och sen släpptes folk in en och en i det allra heligaste (förstod jag det var), ett pyttelitet rum med en stenbrits på ena sidan. Bara en person i gången rymdes in och man måste nästan backa ut - ett ställe för klaustrofobiska attacker, men eftersom stämningen var så ...ja, kan inte säga mycket annat än "helig" och man bara kunde sticka sig in fram och tillbaka, hann jag inte ens riktigt reflektera förrän efteråt att det var mycket, mycket klaustrofobiskt. Eftersom jag inte visste vad det var för en plats, men alla visade stor vördnad, beslöt jag mig för att också göra det. Jag slöt ögonen, satte händerna på stenen i det innersta utrymmet och försökte öppna mig för platsen en stund. Sen steg jag upp, böjde jag mig ner genom den lilla öpningen. Utanför den lilla kyrkan, men ännu inne i den stora, började jag plöstligt gråta. Det var en konstig känsla, jag var ju inte lessen! Det var ingen "normal gråt", utan den steg upp någonstans ur mitt inre och jag kunde inte hejda den. Jag hade inget annat val än att söka mig i ett lugnt hörn och gråta ut. Just i den delen av kyrkan var det just inga människor alls och ingen fäste någon uppmärksamhet vid mig. Sen när "attacken" var över, gick jag runt och tittade i den gamla stenkyrkan och fortsatte sedan färden.

Nyligen såg jag ett namn på en kyrka i Jerusalem och då slog det mig att kanske det var den och sökte på Wikipedia. Inte konstigt att jag plockade upp stor sorg på platsen:

http://en.wikipedia.org/wiki/Church_of_the_Holy_Sepulchre

Det var alltså på Golgata och platsen där Jesus sägs ha begravats.

Mycket intressant, just därför att jag inte hade en aning om var jag var!

Året före hade jag på samma sätt börjat gråta då jag var på språkkurs i Granada, Spanien och på besök i Alhambra. När jag kom in på en innergård med en fontän, börajde tårarna bara rinna. Då tänkte jag att jag haft ett liv förut i Granada, med kyrkan i Jerusalem tänker jag att det var energierna på platsen som var så starka att man inte kunde låta bli att bli berörd.

Ett dryg halvt år efter Israel var jag upp på Macchu Picchu i Peru. Inga gråtattacker, men väl en ordentlig spysjuka efteråt...och ett drygt halvår efteråt var jag gravid. När jag var i fjärde månaden var jag på semester i Egypten och klättrade bland annat in i en av pyramiderna bredvid Kairo. Starka platser, stora utrensingar och stor livsförändring följde - och den är inte klar ännu heller.

Våren har varit en kamp med samma teman som gjorde att jag flyttade hem år 2003 - många förkylningar, magproblem och stress då jag försökt göra alla jobb som jag fått, för att jag varit rädd för att inte klara av räkningarna. Tilliten till att allt ordnar sig har varit borta. Och jag har inte lyssnat till min kropp som tydligt och klart sagt ifrån - jag är inte redo att jobba heltid ännu, jag är för trött i kropp och själ.

 Jag brukar ofta klaga på att jag "varken ser eller hör", som många medier och andra också säger de gör.  Men jag tror att "min grej" är en stor intuition och känslighet. Det är inte konkret, vilket jag skulle önska, men om jag själv är i balans och inte stressar, funkar de. Jag vill försöka vårda och förstå dem bättre hädanefter - och lyssna bättre till min kropp!

All of me!

Today I made a decision - I've had two blogs, not writing much in either of them. Now I've decided to join both of them together here.  Since I don't have many readers anyway, it doesn't really matter what I do :). But for some reason I've hidden away a bit the part of me which is very interested in spiritual matters, even if most of the books I read are about personal growth, angels, etc. The funny thing is also that at the same time when I wrote in the other blog that I won't write there anymore, I listened to

 http://www.youtube.com/watch?v=148bT3uOFHc&context=C4c64d78ADvjVQa1PpcFPnypCshOj87QLaqrrfZDnp4vZQNT_jk98= 

(thank you to "My Green blog" for posting such interesting links always - and having a beautiful blog!) and the spriritual card she picked for this week was about "revealing yourself, show the world your inner truth", etc (in the middle of the video) - and this is what I'm doing right now!!

Every week I read channelled messages about the changes going on in the world etc. So it is a big part of me. And it shouldn't be tucked away. So I'll try to bring all aspects of me into this blog - the mundane and the other dimension. I want to symbolize that by posting two things now, first of all a picture, which has been following me for the past eleven years, I think. It's a picture that is hanging in my bedroom, painted by Sarita Vahtera. I think I was freshly separated when I attended a new age event in Helsinki (probably late Fall 2001). I was just leaving when Sarita's paintings caught my eye and I bought this one. She was really nice to talk to and blessed the picture, and it has reminded me of who I can be during the years when I've been feeling low. 

The second link is to another important side of me - connected to the picture :). The love of salsa and dancing. This is one of the bands that was playing on the cruise I went on two weeks ago (more about that two posts below). I talked and danced with the guy playing the trumpet :) (which I've, by the way, played myself for a few years as a teenager!)

 http://www.youtube.com/watch?v=sPLKEVppgms

Whew, now I've spent hours writing here - the rest of the day, until D gets back tonight at 7 pm I'm going read, right now I'm reading Vladimir Megrés books. I'm not sure if I "believe" in them  or not, but the message, basically "we have to take better care of nature" etc, is one I totally agree with and the books are interesting. 

Last night I went out to a restaurant for a 7 course dinner (small courses :). mobilephoto f one of them :D) with  11 other members of "fotoklickarna", the photoclub I belong to. We celebrated the sales of our book "Nykarleby 365",  which has gone really well. I stated looking for a link to the book, but can't find it, so maybe I haven't even written about it here?! Anyway, it was a project that took a year, every photographer was in charge of about two days per month .  

Outside it's gray/rainy, so I'm just going to relax for the rest of the day, since I got home rather late....

(ps. kan någon berätta hur jag får videona att synas på bloggen och inte bara länkadressen :(?)

Easter traditions

D wanted to be an Easter rabbit again this year. I tried to  convince him a witch would be nice (=easier) but he said: " I feel in my heart I don't want to be a witch", so rabbit it was!). On Easter Saturday children here go from house to house and get candy. I still take him and we visit neighbors and godparents and my mother's friends. Unfortunately I had a slight temperature, so we just sent a photo to a few once, but managed to visit five families :). 

We first went to the shop to get some chokolate eggs (that is what the bunny brings, isn't it :)?), there we met a small witch :). I was a big witch (even if I've gained weight again, I don't weigh 100 kilos yet...which I look like in the photo in the middle :). 

In the evening we had our traditional Easter bonfire with  our neighbours and friends. Normally at this time of year, I've cleared the garden of dry grass, branches etc, but this year there was still too much snow. But the neighbour's boys had branches to burn, so we had a nice one anyway. 

Usually I try to visualize burning up all sorrows from the past years in the flames reaching up to the spring sky.  

D was happy with people around (unfortunately no other kids...well, 12-year old, but  that's now quite the same....) . Still ,we had a really, really nice Saturday - then I was knocked out for two days after (same energy low/temperature), but on Tuesday I was fit for work again. Hooray!

Past month and so....

Hi there! I'm sorry I haven't written for some time. I can't decide if I should stop blogging entirely or continue like this - write occasionally when I feel I have the time. The blog is good to have as documentation, but to be honest, I don't really feel it's adding much to my life. In order for a blog to work, I now understand you have to regularly post and also read other blogs, but I don't have time to read other blogs anymore and writing here also takes time. I prefer fb, where I can quickly see what goes on with other people and there is a lot of communication going on, which of course is vital for me. But since I don't really feel like quitting completely, I'll continue like this...I'll write occasionally, when I feel like it! 

At the beginning of the year I was prepared to turn a page, begin anew, start with a year I could look back on as a "good" one. But, unfortunately, you can't always decide what happens and the past months have been about bad health. If it hasn't been my son, it's been myself or then both together. The result has been the same - I've had to stay home a lot and have not been able to work much, which of course has added to a feeling of slight desperation about finances and frustration about just being at home, not seeing people and feeling tired and without energy. There has been a some time periods (days..) in between when we've been ok and I've though we can move on, but then again son has started coughing, for instance, or I've felt a slight temperature...But now - knock on wood - I've been able to work full time after Easter and I really, really hope we'll stay well now. April is usually the busiest month for me work wise, so the timing of the flues has been bad...I've been working for two weeks in daycare, with a few weeks in between. There was supposed to be a week more, but that was when D had his stomach problems. what else have I done...haven't written hardly at all, but right now I'm in a project to write six articles for a personnel magazine, which I always do spring and fall. I've also become guardian for a new Afghani boy (14) and local tv is "on", few interviews now and then and news presenter once a month. After a few weeks I hope to be able to concentrate on my own writing again.

When I look at these photos I've uploaded from March and beginning of April, everything of course looks fine - I haven't taken pictures of us spread out on the sofa looking miserable :). And, as we talked with a friend of mine, this is still minor, basically I'm a fairly strong and healthy person, no illnesses, except for these occasional flues...so I should be grateful!

Here are some pictures of the good moments from the last month or so...:

In between we had a picnic in the garden - a bit of a change to just sitting inside....

We still have Elmer (yellow) and Maya. I'm very fond of them now, love having them hop around the garden. It's a bit critical though, I'm so hoping there'll stay on our premises and not visit our neighbour's, which are right next to us, and unfortunately, with nicer lawns....

Spring was well under way and then we suddenly got a lot of snow again :(. This is the  view from my  desk, we're next to the road.

Pekka has spring feelings, Fia is not very interested. They still don't get along...after more than 1,5 years, sigh. But at least they can be in the same room together, if there is enough space in between them...

I love it when the birds are returning. Swans and cranes. The other day I saw a redhawk (I think in English....) in a field  - my cousin knows a lot about birds and I always consult him when I see something interesting and new to me.

Two weeks ago me and my friend B went on a cruise to Sweden (Helsinki - Stockholm) - didn't bring my camera and the camera in the phone is fairly useless.... They had "Cuba"-weeks on the  ferry and it also happened to be "den stora finlandssvenska kryssningen "("the big cruise for Swedish-speaking Finns :) , which we didn't know beforehand. It was the best cruise I've ever been on - even the train ride down to Helsinki went fast - we sat in the restaurant car and talked to a lot of nice people! On the boat I finally got to dance salsa!! There were two Cuban bands on the boat and one of the members danced with me - he suggested  a bit more as well, but I said it was enough with one Cuban husband :). But it was so nice to dance and also have someone show interest (I was actually quite attracted at first, but then was put off by his obvious interest in me below the neck, not above) :). 

One of my best friends work on the ferry, and she had collected a welcome-"buffet" for us in the cabin with things she knows I like :). She is a wonderful friend and even if she was working, we managed to talk a bit in between.

D is growing, he has his first loose tooth :). Right now he is at his dad's, so I have the weekend to myself. Needed that after the intense past week (6 hours/day at daycare + trying to catch up with a lot of other jobs as well...).

Sjukstuga

Redan före resan hade D lite ont i magen en kväll. Jag sa att jag kan ge honom lite reiki, om det skulle hjälpa. Då sa han: "jag vet att du gav det till mommo också. Hon är ju död nu.... " :).


Faktum är att han velat att jag ska ge honom reiki dessa dagar då han haft ont i magen. Jag vet inte om han faktiskt känt av själva reiki-energin, eller om det bara varit skönt med mammas händer och närhet, men det är ju inte så stor skillnad. Febern försvann på onsdagen, men på natten var det toa-rumba igen och i dag var vi till hvc för att ta crp och föra avföringsprov. Jaaa, har jobbat en dag denna vecka med det jag skulle. Tack och lov för en språkgransning som jag fick redan i tisdags. Även om det har varit tungt att fokusera med trötta ögon , så är jag tacksam att jag ändå får någon inkomst. Tänkte i dag gå in till FPA (folkpensionsbyrån) för att fråga hur det är med frilansare, har vi något skydd alls för sjukdom. Som det nu är får jag inga som helst pengar om jag själv är sjuk, eller är hemma med sjukt barn. Irriterande nog var det stängt just torsdagar....måste försöka ringa i morgon, då jag ändå inte kan jobba på dagis - de vill att vi ska stanna hemma för säkerhets skull, så vi inte smittar någon.