Trädgård och venetsiansk

Någon av er kommer kanske ihåg att det blev jobbat rätt duktigt i vår med att laga en fotbollsplan till D och ett grönsaksland till mig själv. Här är inlägget och såhär ser det ut nu :): 

Det har ju varit en regnig sommar, så i ett skede blev gräset och klövern så lång så det blev nästan omöjligt att få det klippt. Men i varje fall tycker jag att vi redan har haft stor glädje av det. Ett gammalt ishockeymål fick vi låna av grannen!

Jag gillar skarpt dessa blommor, trots att de tydligen trillat ur någon blompåse, eftersom de dykt upp lite här och var i trädgårdslandet :). 

Jag har många gånger haft otur med solrosor, antingen har de blivit för långa och kangliga (är det är ord på standardsvenska....) eller så har de inte alls hunnit blomma. I år har det lyckats och denna som jag planeterade i nya landet, har belönat mig med såhär många blommor :). 

Detta veckoslut har det varit "venetsianskt" eller villa-avslutning som det kallas här. Det brukar inte betyda något för mig, eftersom vi inte har sommarstuga, men de två senaste åren har jag haft turen att få fira den i Vexala på två olika "villor". 

Vi ska hoppas att mitt liv framöver blir en massa glädje- och lyckofyrverkerier - because I'm sooo worth it :D. 

Liv!

Jag tror att när man i flera år levt i en svår situation, blir man mentalt på något sätt inställd på att så här är livet och så förlir det, fyllt av ansvar och tyngd. Jag märker på mig själv att jag på något sätt blir förvånad över att saker och ting börjar kännas lättare, att trevliga saker inträffar, att jag också kan känna mig lätt till sinnes. På väg både till och från jobbet har jag lyssnat på Michael Jackson's "samlade", varit urlycklig, sjungit och "dansat" :). På hemväg en dag körde jag om en tankbil och kastade en blick på vad det stod på den. Kunde inte annat än känna det som ett budskap: " Nyt nautitaan elämästa" = nu njuter vi av livet! Tänk att jag också får göra det! På något sätt har jag också helt tappat självkänslan under det senaste årtiondet. För en tid sedan "råkade" jag sätta på radion då en sång spelades som jag inte tidigare hört. Refrängen löd "Life can be beautiful to you - because you're beautiful" (dvs inombords)... och jag märker att min reaktion ännu är ungefär: kan det faktiskt, också mitt liv?! Men jag försöker intala mig mer och mer att JA, det kan det!

Det kanske viktigaste för min del är att orken mer och mer kommer tillbaka, och livsglädjen. Att inte mera  ha dåligt samvete för att jag inte orkar träffa folk, inte orkar sköta mitt hushåll, inte ge D det han behöver av min tid, att hela tiden får tvinga mig till att göra det som måste göras. Nu kommer jag hem efter en dag på jobbet och har fortfarande ork och energi och vilja att göra saker och ting. Helt otroligt! Kanske det helt enkelt är lika för de flesta med småbarn, när barnen mera börjar stå på egna ben. I mitt fall är det förstås att förutom ansvaret för ett litet barn, så hade jag också mammas sjukdom och att vårda henne på samma gång som man fick leva med vetskapen om att hon när som helst lämnar oss - och det faktum att jag bara nyss börjat återhämta mig efter en utmattning då allt med D och mamma sparkade igång.

Jag saknar henne numera som den jag kan prata med när jag kommer hem. Visst är D underbar, men han är ändå ett barn, jag kan inte riktigt prata om saker som händer på jobbet, möten, händelser, tankar. Och perspektivet bakåt är borta, länken till "forna tider". Som tur är blev vi till exempel på tisdagen bjudna på mat på kvällen hos väninnan som har två barn i Ds ålder. Underbart att få sitta och prata medan pojkarna lekte. I onsdags var vi bjudna till en sommarstuga och både jag och D fiskade för första gången med kastspö. Resultat: lite sjögräs :D. Men det var en verkligt avkopplande kväll. I torsdags var vi och hälsade på ett fadder vi inte haft mycket kontakt med sedan D blev född - han fick pröva på att rida.

I sommar reagerade jag på att på varje tillställning jag besökte, var jag den enda singeln. Att åtminstone veta att det finns en chans att träffa någon förutsätter ju att det finns singlar av manligt kön! Nu känner jag faktiskt till några män och har varit på en date, så det känns som om alla delområden i livet är i skick. Jag har ett arbete jag trivs alldeles fantastiskt med och ekonomin är äntligen i skick, jag behöver inte oroa mig för den. Jag är inte kär (ännu :D) och märker att jag är superförsiktig. Anser att jag nu är värd en man som jag verkligen passar ihop med, så den personen tänker jag nu också vänta på och ta det lugnt, inga halvmessyrer mera, där ett område (oftast det fysiska...) funkar men inte andra. Men nu har jag inte heller brått, bara jag vet att det finns hopp, så får jag se tiden an. Jobbet ger så mycket nu - en chans att använda alla mina kunskaper från förr, att utmana mig själv, att känna att jag är på rätt plats; det ger omväxling i livet, arbetskompisar, ett stadssammanhang och en känsla av att jag faktiskt gått framåt "yrkes"mässigt. Det är både stimulerande och tillfredsställande och räcker långt.

Det har snurrat på nästan för snabbt, som jag redan skrev i förra inlägget. Det har hänt så mycket både på jobbet, som på riktigt sparkat igång och i nejden har allt möjligt ordnats. Nu är det perfekt att D är hos sin pappa och jag får ett veckoslut helt för mig själv, utan något program alls. Halva Österbotten är på sommarstugor och firar "villa-avslutning", men jag är faktiskt riktigt nöjd och belåten att få tid för mig själv ensam nu. Här igen lite bilder :):

D och W (klasskompis) i väntan på medaljutdelning på knatteavslutningen :D. 

Stolt kille :)

på väg ut i båt!

Fin fångst i dag :D. 

Vackert, vackert vid havet (har tydligen tyvärr fläckar på linsen....där ett projekt i helgen, putsa den!)

D rider :), han gillar det, kanske vi borde återuppta vår ridkarriär.....

Tranorna är speciella för mig, tror jag är en flyttfågel i själen :).  Förra veckoslutet tillbringade jag mycket tid i trädgården, där behövs också feng shui - bort med det som kväver. Rev upp en massa buskar, blommor och ormbunkar som okontrollerat spridit sig och gjort att allt enbart känts igenväxt. På hösten brukar tranorna samlas bakom järnvägen, som ligger en bit bort. Dessa tog en runda över vår gård då jag var ute. Det uppskattade jag! 

 Is there anyone out there who'd prefer I'd write in English (Julie?) or is it ok with Swedish? My list of visitors show there are a lot visiting - please, please leave a comment!! I'd very much like to know who is interested in what I write! Thank you and have a nice weekend!

Hösten snurrar igång

Huhhuh, det har snurrat lite för snabbt på sista tiden. När folk började återvända från sina semestrar, har mitt jobb också blivit mera kaotiskt. Jag har på sommaren fokuserat på att läsa in mig på olika projekt, relaterade till mitt, som utförts i stan och försökt knyta kontakter,eftersom mitt projekt egentligen heter "Samarbete mellan olika aktörer för en snabb integrering i Jakobstadsregionen" (ungf). Men det har nästan blivit för många möten och träffar på sista tiden, har inte fått tid att låta saker och ting sjunka in och fundera på fortsättningen. Men det är ju också en fas att ta sig igenom.

Samtidigt ordnas en massa här i trakten nu då man tänker att folk återvänt från sina sommarstugor....Vi var cyklande med sonen till barnteater i Jeppo centrum på tisdagen. Det var roligt att inte behöva åka längre bort för en gångs skull. På lördagen var jag på Ledin-konsert, det var härligt. Jättelängesen jag varit på sådan konsert. Skulle vilja springa på allt möjligt nu, men jag känner mig upp i varv och samtidigt trött. Ett tecken på det är att jag i natt drömde att jag hållit ett infotillfälle för afghanska flyktingar och hade glömt att jag hållit det. I drömmen funderade jag på när det hände, på räkningar etc. Tydligt tecken på att jag stressat upp mig på jobbet....det har dykt upp lite onödiga stressmoment - som möten man inte vetat om på förhand och så får man pruta på tiden man tänkt använda till planering och reflektion. Förra veckan tänkte jag att smekmånaden på jobbet är över - kände mig splittrad och visste inte riktigt hur jag skulle komma vidare. Lite bättre har det varit denna vecka - och är fortsättningsvis väldigt glad över jobbet. Det är bara det att nu börjar bara de egna kraven på något sorts resultat stiga upp.

Och sonen började i förskolan i tisdags :) (klicka på bilderna så ser du dem i större format!).

Jag hade inte riktigt hunnit tänka på vad det innebär, eller det faktum att jag borde ha reserverat tid för att vara med. Som tur var kunde jag efter ett samtal till jobbet stanna en timme på morgonen, men han har varit tvungen att vara i eftis på eftermiddagarna. Torsdagar blir min "huvudjobb-fria" dag, då jag kan koncentrera mig på hem och och andra jobb. Vi cyklade tillsammans till förskolan i morse och då sa han att han haft lessamt efter mig de första dagarna, då han varit så länge i eftis :(. I dag hämtar jag honom kl 11 och så får han vara med mig resten av dagen. Är tacksam över att jag har ett flexibelt jobb och bara 3,5 dagar jobb i veckan. Behöver denhär dagen för att hinna tänka efter och lite dra andan mitt i veckan.

Vi hade lite dramatik med en tand som inte ville lossna. Dagen före vi skulle till tandläkaren för att dra ut den, fick jag detta sms från dagis :). Han hade inte låtit mig dra loss den och tanden under växte snett in i munnen, men en dagistant fick äran att dra bort den. 

Tyvärr har vi också fått sätta till listan av allergener (heter det väl, sånt som är allergiframkallande...) råa ärter. Så här såg han ut två kvällar innan skolstarten :(. 

Jag har stora förhoppningar om att jag ska få vardagen att fungera tämligen bra i höst, så att jag också hinner med själv:  från och med måndagen ska jag börja få hem städerska en gång i månaden. Jag hämtar också en gång i veckan mat från en väninna, som jobbar hemma och ändå måste laga mat till sig själv.  Men det märker jag ju mellan varven att jag inte får glömma det faktum att jag fortsättningsvis är ensam med ett litet barn - jag kan och orkar inte springa på alla möjliga tillställningar på kvällar och veckoslut, fast jag hur skulle vilja. Även om jag nu börjar ha energin för sociala kontakter och ett nytt uppvaknande hopp att jag kanske just tack vare större mobilitet har en chans att träffa någon partner, måste jag hålla i minnet att jag ändå måste hålla mitt ansvar som mamma först.

Här följer lite bilder från tidigare i sommar:

En paus vid kaffestugan i Oravais. Vi hade tagit en tur till Vasa för att träffa mitt f.d. företrädarbarn och så fick jag sålt  30 vykort till en affär där :). Sommaren har varit temperamentsfull - åskskurar titt som tätt. En kvart efter att jag tagit fotot med mobilkameran satt vi inomhus och regnet hällde ner! 

Grannens flicka, som ofta skött D, gifte sig i början av augusti. Härligt med bröllop efter alla  begravningar det senaste årtiondet! 

Mamma brukade hjälpa mig med de köpta jordgubbarna jag gillar att sätta i  frysen till vintern, nu hjälpte sonen till , en stund :). I juli har han varit 2 x 6 dagar hos sin pappa - då har jag krävt att han städar bort sina legon innan han farit. Direkt han är hemma, är vardagsrummet ett enda stort lekrum igen.....

Lite konst blev det äntligen i sommar också. Jag och en väninna deltog i konstrundan i  Nykarleby och jag är mycket nöjd över mina inköp. Grafik, en tavla med text som jag tycker passar mig perfekt och en brosch med attityd - jaguar med änglavingar :D. Härligt, härligt!

Efter konstrundan hann jag med väninnan till Tullmagasinet i Nykarleby för ett glas svalkande cider i solen. Har faktiskt varit många gånger till Tullmagasinet i sommar - på jazz 4.juli, på 30-års klassfest efter gymnasiet och en sommarfest. Härligt ställe och jättetrevliga tillställningar. Jag kan inte klaga att det skulle ha varit ensamt och tråkigt i sommar!!!

När jag först märkte att sonen hade dubbel tanduppsättning på ett ställe, blev det panik att få loss mjölktanden. Som morot kom jag på att vi kan fara till ett nöjesfält (Power park) om han själv jobbar hårt med den, eftersom han inte lät mig dra bort den. Nå, den lossnade inte den dagen och jag hade inte hjärta att säga att då åker vi inte heller....så vi tog med A (på nästa foto) och hade en riktigt trevlig dag (trots åskskur mitt i...). 

Just för att D var så mycket borta i juli, hade jag också chansen att hoppa på lite ex-tempore grejer. En eftermiddag då jag tänkte att jag äntligen ska börja städa kallvinden (ett projekt som kommer att ta flera dagar - och som jag tänkt på i åratal...), fick jag ett sms: "kommer du på jazz till Hästöskata" :). Det var inte svårt att bestämma sig. Vilken härlig kväll det blev, trevlig stämning och underbar musik!  Hästöskata är en rätt liten restaurang vid vattnet i Kronoby, ca en timme med bil härifrån. Det var första gången jag var dit! 

Som sagt, det har varit en händelserik sommar. Minus är att eftersom jag koncentrerat mig på socialt umgänge och att flänga runt, är mycket här hemma halvfärdigt - speciellt trädgården :(. Trappan och farstun har jag fått målat, så det känns bra, men hade tänkt måla trädgårdsmöbler också, men antingen har det regnat då jag haft tid, eller så har jag inte haft tid eller lust....I planerna finns att gräva bort en massa buskar och blommor, för att få mera luft och utrymme. När jag ska lyckas med det är en annan fråga - började en lördageftermiddag, men hann bara börja, innan det var dags för Ledin och nästa dag hade jag sån huvudvärk så jag tillbringade dagen tills D kom hem på soffan.....Men kanske någon regnfri dag....Senast när det fryser, blir det mera luft och utrymme......

I hjärtat av sommaren

Sommarveckorna flyger alltid så otroligt snabbt förbi. Vädret har varit typiskt finskt denna sommar. Mycket regn, några dagar riktig värmebölja (då jag var på jobb...), sen dagar med regn och sol och tvära kast i temperaturerna på en dag. Tänkte igår att man borde ha en väska packad med kläder för både värmebölja och kallare väder i bilen om man ger sig iväg på morgonen, har flera "stoppar" och inte kommer hem på dagen. 

Jag tycker fortsättningsvis att mitt jobb känns som en lottovinst. Den första tiden har jag mest läst om liknande projket som redan genomförts och kommit fram till att mycket av det jag trodde jag skulle jobba med har redan gjorts - jag får mera sammanfatta och fortsätta därifrån. Och jag har ju inte ett eget projekt, utan ska hjälpa till med socialens integration av flyktingar, främst kvot, men också de med uppehållstillstånd. Skön känsla att vara glad över att gå på jobb på måndagen :). Då far sonen igen på en 6-dagars vistelse till sin pappa. 

Här följer lite bilder med förklaringar från veckorna som gått:

Vy från balkongen en kväll då jag faktiskt var uppe rätt sent. Hade skjutsat D till sin pappa och skulle på läger nästa dag - firade med att sitta uppe lite senare och fick en fin solnedgång som bonus när jag väl gick upp en halv tolv-tiden. 

Mina kaninproblem eskalerade igen i sommar - den stora hagen jag byggt visade sig ha många svagheter: kaninerna rymde några gånger och blev bättre och bättre på att hålla sig undan infångarna. Till sist hjälpte inget annat än att bura in dem (vi var sex stycken som sprang i en halv timme innan båda var infångade!). Jag har blivit så trött och led deras rymningar och envishet med att vara hos grannen, så nu har jag inte mera ångest över deras fängelse. Associala, otacksamma varelser!! 

Så var det dags för sommarens höjdpunkt - qigonglägret (tre dagar). För första gången under de åtta år jag deltagit, regnade det nästan hela tiden. Konstigt nog gjorde det inte så mycket, eftersom det fanns in stor terass med tak där vi kunde stå och lite regn inte skadade. Men avsaknaden av sol märktes nog - efteråt var jag inte så "hög" som jag brukar. Trots att jag ifjol for på läger dagen efter att mamma dog, kändes det som om jag älskade hela världen då jag körde hem efteråt, i år tänkte jag att jag måste köpa tomater och mjölk på hemvägen......


(åååh vad jag blir trött på klumpiga blogspot!!! Det är svårt att få fotona dit man vill ha dem...)

Skillnaden till ifjol var att jag nu orkade delta i det
mesta och också bjuda på mig själv. Programmet
var rätt improviserat och jag kom på i ett skede att
jag skulle kunna lära dem en sång om Jeppo: "i
Jepo ere mörkt" :). Kändes som en stort personlig
"vinst" att jag vågade göra det! Konstigt nog har jag
svårt för att "ta plats" i stora sällskap, om jag inte
automatiskt har den rollen. Är jag föreläsare/lärare
är det helt annat!

Efter festen sökte vi oss ut till havsstranden och satt
på klipporna i solnedgången, drack lite vin och pratade.
Så härligt, i fjol orkade jag inte alls vara med på kvällarna
hade enkelrum och tillbringade mycket tid där om
 jag inte låg på stranden och halvsov. 

Härligt vid Pörkenäs starnd - jag tredje från vänster (i min nya blå skjorta jag faktiskt köpte på lägret - en deltagare sålde kläder i rummet bredvid vårt! Delade rum med en ny, god vän)

Sen var det dags för lite business - sålde vykort på Jeppo byadagar, men kommersen var dålig. Kan bero på att jag har vykorten till salu lite här och var i byn, marknaden är mättad s.a.s., men hade hoppats på lite turister....Trevligt var det med "öppna trädgårdar" - hann åka till två efter att jag gav upp med försäljningen. Nästa år kanske jag själv kunde öppna trädgården, om jag hunnit sköta den bättre än i år - och tömma kallvind och uthus och ha gårdsloppis. Vi får se hur jag hinner......

Sen kom sonen hem och det var dags att minnas mommo. 16.7 var det ett år sedan hon dog. Jag bestämde mig för att vi var redo att se på videon jag bandat under åren som gått - hittills har jag inte velat se på dem. Jag trodde att det skulle bli väldigt sorgligt, men det var en så trött och fysiskt nedbruten människa vi såg, så sorgen var inte mera så stark. Vi har vant oss vid att vara utan henne. Men det var också jätteroligt att se på D som liten pojke :).

En kväll var vi och tittade på fotboll då en av pojkarna i min vänfamilj spelade. Efteråt övade mor och son höjdhoppning :D.

Jag har gjort en mental anteckning: aldrig mera resa bort i maj/juni! Under veckan vi var borta hade trädgården i princip exploderat, sen var jag sjuk, så var D sjuk och så började jag nya jobbet. Veckotal för ogräs att helt ta över, liksom blommor som sprider sig. Denna vecka har jag äntligen orkat ta itu med saken, började med att röja fram jordgubbslandet och fixa en fågelskrämma, så vi åtminstone skulle få de få gubbar som landet producerar. D roade sig med att gräva en grop.....jag försökte febrilt fundera vad jag skulle hitta på att göra åt honom, som skulle vara till nytta, men han var inte pigg på något annat.

Denna vecka skulle jag ha ledigt, men de flesta dagar har innehållit något jobb - ett av mina flyktingbarn fick negativt svar på sin familjeåterföreningsansökan och jag har varit tvungen att både fundera, oroas och ringa olika samtal. Migrationsverket i Finland har blivit en iskall plats, jag skäms över deras hårda linje.

I går var en dag som jag önskar jag kunde ha mera av andra tider på året - vi var bjudna på kalas, vuxet sådant, men D hade också andra barn att leka med. Härligt! Sen åkte vi vidare för att hälsa på en flicka jag träffade på en tarot-kurs en gång. Härligt att ha vänner i alla åldrar!

Samtidigt som jag själv nu börjar ha ordning på livet är jag också rastlös inombords. Det är kanske det som behövs, att koppla loss då man har ledigt. Men jag ser faktiskt fram emot lite mera sturkturerat liv igen. Nästa vecka blir nästan som semester ännu, då jag kan stanna i stan längre efter jobbet och kanske träffa vänner, eftersom jag inte behöver ha brått hem för att hämta sonen från dagis. Men nu måste jag börja fundera på vad jag ska hitta på för program under veckoslutet för D.....hade redan tänkt att det blir nöjesfält med den nedslagna flyktingpojken och ett av mina tidigare företrädarbarn, som nyss gjort slut med sin flickvän. "Mina äldre pojkar" mår inte så bra just nu. Men vi får se, vi får se. 

Ha det bra ni som råkar titta in - och lämna gärna ett spår på min blogg, det gläder mig alltid!

Nya vindar

 Jag och sonen har varit på resa. Han är en bra resekumpan och börjar tycka om resandet lika mycket som jag. Vi gjorde en rundtur, flyg Vasa-Riga (sju timmar mellan flygen) - Billund, Danmark. Där stannade vi tre nätter hos familj jag hittade via "Couchsurfing" - en jättebra familj, där mamman och jag blev vänner på den korta tiden. Dagarna tillbringade vi  på Legoland :).

En dag med sight-seeing i Riga, Lettland mellan flygen (om ni klickar på fotot, får ni det i lite större format). 

2 dagar på Legoland, helt underbart!

D hade barn att leka med i familjen vi bodde hos (10 km utanför Legoland/Billund) - här på baksidan av huset. Lite språkproblem, men Lego och  andra lekar går bra även utan gemensamt språk!

Sen blev det tåg och båt (Stena Line) över till Göteborg. En timme söderut (Kungsbacka) bodde en familj vi träffade i Turkiet för två år sedan. De besökte oss förra sommaren, nu gjorde vi ett "motbesök" och besökte också Liseberg och Universeum i Göteborg. 

I Sverige

Tyvärr fick jag någon magbobba sista dagen, så natten innan vi skulle åka hem sov jag nästan inte alls då febern steg och hemresan blev fruktansvärt tung: flyg Göteborg - Stockholm - Helsingfors - Vasa och sen köra hem en timme än. I Arlanda "talade jag med den stora vita telefonen", men tack o lov behövde jag inte springa på toan annars, kanske för att jag knappt åt något på hela dagen. Kvällen efter hade jag 40,1 i feber - aldrig haft så högt. Det är säkert för att jag måste anstränga mig så på hemresan. Vi kom hem onsdagkväll. På fredagen, på dagen, hämtade Ds pappa honom, så jag fick återhämta mig i lugn och ro på veckoslutet. Men då jag hämtade D på söndagkväll, blev han sjuk......Vilket var mycket trist, inte bara för honom, utan också för att jag skulle börja mitt nya jobb på måndagen! Dessutom hade jag sovit så dåligt då jag själv var sjuk, hade bara hunnit få en natt med normal sömn och så började det igen, så kände mig faktiskt rätt nött då han också fick magsjukan. 

Men på onsdagen fick jag börja som...:

Det har kännts så himla bra! Det är första gången jag har ett eget arbetsrum (hemma räknas inte!) med skylt :). Jag njuter av att ingå i ett stort sammanhang, stöta på vänner och bekanta både på arbetsplatsen (staden Jakobstad) och  i stan. Jag har ändå bott i städer tidigare och märker nu hur jag saknat det. Nu får jag del av både stad och land och tror det blir jättebra. Tycker också det är så skönt att inte behöva "använda mig själv" i jobbet - det vill säga "stå på scen", vilket man ju hela tiden gör som lärare till exempel. Njuter av att få sitta vid datorn i mitt rum :). Kanske det ändras, men jag vill skriva ner hur det känns nu, om det kommer dåliga dagar - vilket det säkert gör! I något skede måste jag säkert framför människor igen, eftersom en del av mitt jobb är att sammanföra föreningar och invandrare, men då tror jag det blir bara trevligt. En annan del av projektarbetet, som är 60% - vilket jag igår fick veta blir 21 timmar 45 minuter i veckan :) - är att söka fram språkprogram. Jag är sååå glad över att detta jobb dök upp i mitt liv, det är precis vad jag behöver! Jag får en basinkomst av ett trevligt arbete, men kan också fortsätta med några av de jobb jag trivs med från förr, men som inte ger tillräckligt med inkomst: lokal-tv, korten, att skriva.

Jag jobbar lite längre dagar ännu nästa vecka - sen har jag två veckor tjänsteledigt, eftersom dagis är stängt och jag inte har barnskötare. Men det blir bara bra. Ska på qigongläger första veckan och sen får vi ha de riktigt skönt med sonen en vecka. Han är tvungen nu att tillbringa mera tid på dagis, men när förskolan börjar i höst, ska jag försöka ha någon dag i veckan som är kortare, så han också får komma hem direkt från förskolan någon dag.

Ute regnar det, värmen har ännu lyst med sin frånvaro, vilket inte stört mig så där jättemycket. Men jag ska nog försöka hållas hemma i maj-juni hädanefter. Tyckte min trädgård var så fin innan jag åkte iväg - under tiden hade ogräsen i princip exploderat......Dessutom har jag en kanin på rymmen igen, suck. Men ändå, vi börjar bli friska nu (sonen haft längre problem med magen än jag hade), jag börjar få fason på arbetslivet och nu är det veckoslut och vi får vila upp. Ikväll ska vi se Ice Age 4 :).

Ha en skön sommar ni med!!!

Hittat balansen, äntligen

Jag är fortfarande lite förvirrad vad jag ska göra med denna blogg. Ibland vill jag skriva längre än man kan göra på facebok, men eftersom här inte mera tycks komma alls kommentarer, vet jag inte ritkigt var jag ska börja skriva. Eller är det dags att börja skriva på dendär boken som jag så länge tänkt på...:)? Eller har jag lyckats laga sådana inställningar att man inte kan kommentera - var snäll och skicka email i såfall (syns ju där i spalten till höger).

I varje fall: det känns som om jag skulle ha svängt en sida i mitt eget liv, äntligen. Eller kanske det bara är sommaren som gör  att livet känns så mycket lättare? Eller att sorgetiden börjar gå mot sitt slut? Att sakna sina föräldrar och nära familjemedlemmar, det kommer väl alltid att finnas kvar, men jag tror jag nu accepterar och har vant mig vid min nya situation. Under de senaste veckorna har jag småningom börjat förstå att det finns många saker jag inte kan ändra på. Det finns allvarliga sjukdomar bland människor jag tycker om, men det förändras inte för att jag vill att det ska vara annorlunda och känner hopplöshet inför deras situation. I mitt företrädarjobb har jag också kännt en otrolig frustration över de finska myndigheternas ageradne i familjeåterföreningsfrågor. Migrationsverket skapar nya bestämmelser hela tiden, som gör att det i praktiken börjar bli omöjligt för barn som skickats/kommit ensamma till Finland, att få hit sin familj. Och då handlar det inte om barn från länder utan problem, utan några av de värsta oroshärdarna i världen - barn från Somalia och Afghanistan. Jag kan inte låta bli att känslomässigt bli involverad och det är helt enkelt för tungt. Jag har nu bestämt mig för att jag inte mera tar nya barn att företräda, det är helt enkelt för tungt psykiskt för mig. Jag är ännu för trött på någon nivå, jag blir helt enkelt utmattad av kamperna med migri; av strömmen av dåliga nyheter, oberoende vad man försöker göra och hur man än försöker hitta lösningar. Jag har också bestämt mig för att sluta undervisa hela kurser, speciellt för tonåringar....Vikariat gör jag gärna ännu, fast för tillfället väntar jag på att höra om ett jobb på 60 %, som skulle vara perfekt. Då skulle jag få lite mindre splittring i mitt liv, kunna koncentrera mig bättre på några få saker.

Men som sagt - det viktigaste är att jag känner ett större lugn inombords. De senaste veckorna har jag i princip haft ledigt. Men företrädargrejer har dykt upp ändå. Det är också problemet med att vara företrädare - man har jour hela tiden. Jag borde då i början ha förstått att skaffa mig en arbetstelefon, så att jag faktiskt skulle ha kunnat ha ledigt då jag beslutar mig för det, men det är för sent nu.

I varje fall har jag pysslat mycket i trädgården. Vi har med gemensamma krafter - sonen och jag - lagat en fotbollsplan till honom bakom vårt fähus. Samtidigt fick jag ett ordentligt grönsaksland. Härligt! Det ger mig så mycket energi att få pyssla på utomhus och nu då sonen är större, kan vi göra saker och ting tillsammans, eller han kan hitta på något eget, så länge att jag får gjort klart det jag behöver. Dessutom har han ju lärt sig cykla utan stödhjul i vår, så vi kan cykla mera tillsammans.

Kaninerna tuggar galler på gården i en nybyggd bur/hage. En gång har de lyckats rymma redan, men jag gör inspektionsrundor med jämna mellanrum nu, så att jag ska hinna se var de försöka hitta utvägar. De vill inte vara inburade, men tyvärr följde de inte reglerna då de var det - grannens tomt var "off-limits", men det respekterade de inte, så nu får de ta konsekvenserna!

Så här fin var sonen i lördags, då vi kom hem från tre olika studentfester. Han har lidit av den stora mängden björkpollen i år, men nu börjar det äntligen lätta. Förra veckan hade han troligen dessutom en flunsa på köpet, han fick vara hem från dagis hela veckan, efter att jag hämtat honom från dagis på måndagen och han nästan hade 39 graders feber!

ps. jag har ändrat inställningarna för kommentarer - hoppas det funkar nu. Och hoppas jag inte får en massa skräppost igen....men kanske hellre det då än nästan inga kommentarer alls :). 

Helig plats

Jag besökte Israel i maj 2004 för att delta i min väninnas bröllop i Nasareth. Samtidigt passade jag på att resa runt, flög från Haifa till Eilat och tog därifrån en tur till Petra i Jordanien och åkte sen buss upp till Jerusalem, där jag tillbringade några nätter. Vilken fantastisk stad! Men en speciell upplevelse har fastnat i mitt minne och jag har ofta undrat vad det var för ställe jag "i misstag" hittade. Jag gick runt i gamla stan, kommer inte ihåg om jag hade karta, i allafall hade jag ingen med anvisningar om sevärdheter. I ett skede vandrade jag in i en kyrka och inne i kyrkan fanns något som likande en minikyrka. Utanför den stod folk och köade, så jag sällade mig till kön. Först kom jag in i ett "förmak", där två präster stod och mässade och sen släpptes folk in en och en i det allra heligaste (förstod jag det var), ett pyttelitet rum med en stenbrits på ena sidan. Bara en person i gången rymdes in och man måste nästan backa ut - ett ställe för klaustrofobiska attacker, men eftersom stämningen var så ...ja, kan inte säga mycket annat än "helig" och man bara kunde sticka sig in fram och tillbaka, hann jag inte ens riktigt reflektera förrän efteråt att det var mycket, mycket klaustrofobiskt. Eftersom jag inte visste vad det var för en plats, men alla visade stor vördnad, beslöt jag mig för att också göra det. Jag slöt ögonen, satte händerna på stenen i det innersta utrymmet och försökte öppna mig för platsen en stund. Sen steg jag upp, böjde jag mig ner genom den lilla öpningen. Utanför den lilla kyrkan, men ännu inne i den stora, började jag plöstligt gråta. Det var en konstig känsla, jag var ju inte lessen! Det var ingen "normal gråt", utan den steg upp någonstans ur mitt inre och jag kunde inte hejda den. Jag hade inget annat val än att söka mig i ett lugnt hörn och gråta ut. Just i den delen av kyrkan var det just inga människor alls och ingen fäste någon uppmärksamhet vid mig. Sen när "attacken" var över, gick jag runt och tittade i den gamla stenkyrkan och fortsatte sedan färden.

Nyligen såg jag ett namn på en kyrka i Jerusalem och då slog det mig att kanske det var den och sökte på Wikipedia. Inte konstigt att jag plockade upp stor sorg på platsen:

http://en.wikipedia.org/wiki/Church_of_the_Holy_Sepulchre

Det var alltså på Golgata och platsen där Jesus sägs ha begravats.

Mycket intressant, just därför att jag inte hade en aning om var jag var!

Året före hade jag på samma sätt börjat gråta då jag var på språkkurs i Granada, Spanien och på besök i Alhambra. När jag kom in på en innergård med en fontän, börajde tårarna bara rinna. Då tänkte jag att jag haft ett liv förut i Granada, med kyrkan i Jerusalem tänker jag att det var energierna på platsen som var så starka att man inte kunde låta bli att bli berörd.

Ett dryg halvt år efter Israel var jag upp på Macchu Picchu i Peru. Inga gråtattacker, men väl en ordentlig spysjuka efteråt...och ett drygt halvår efteråt var jag gravid. När jag var i fjärde månaden var jag på semester i Egypten och klättrade bland annat in i en av pyramiderna bredvid Kairo. Starka platser, stora utrensingar och stor livsförändring följde - och den är inte klar ännu heller.

Våren har varit en kamp med samma teman som gjorde att jag flyttade hem år 2003 - många förkylningar, magproblem och stress då jag försökt göra alla jobb som jag fått, för att jag varit rädd för att inte klara av räkningarna. Tilliten till att allt ordnar sig har varit borta. Och jag har inte lyssnat till min kropp som tydligt och klart sagt ifrån - jag är inte redo att jobba heltid ännu, jag är för trött i kropp och själ.

 Jag brukar ofta klaga på att jag "varken ser eller hör", som många medier och andra också säger de gör.  Men jag tror att "min grej" är en stor intuition och känslighet. Det är inte konkret, vilket jag skulle önska, men om jag själv är i balans och inte stressar, funkar de. Jag vill försöka vårda och förstå dem bättre hädanefter - och lyssna bättre till min kropp!