..har vi vänt i går. Jag körde D till sin pappa i K för första gången, väntade där i två timmar, och körde D hem sen. Han grät då pappan for iväg in med honom (för jag kan ju inte komma hem till dem, det ville jag inte ens), men sen hade det gått bra. Tyvärr for ju dagsrytmen för D. Han sov på hemvägen, men det blev inte tillräckligt, så han grät och var ur spår, men kunde ändå inte somna då jag flera gånger försökte på eftermiddagen. Det blev en tung dag för mig. Jag var ändå lite spänd, för det var ju viktigt att inget gick fel på morgonen, jag ville inte ge någon anledning till gräl igen. Skulle jag ha blivit sen av någon orsak (inte hittat rätt, försovit mig...), eller någon av oss skulle ha blivit sjuk, skulle det ha tolkats som försök till sabotage från min sida. Följaktligen tänkte jag inte få sömn mitt i natten, då D vaknat av att blöjan läkt (hade fäst den för dåligt), vakade över en timme och vaknade med en knyck halv sju, rädd att jag försovit mig. Allt gick ändå bra, jag var där exakt vid rätt tid, det var riktigt spännande att bekanta sig med staden K, som jag känner väldigt dåligt. Gick runt i Anttila och satt sen på café - redan det var ju fantastiskt! Men två timmar är ju en rätt kort tid, så jag kollade klockan stup i kvarten (nästa gång om två veckor är det redan fyra timmar framme, då tänker jag fara och simma....bara jag hittar en simhall :).
Det som känns tungt är att det känns ensamt i denna situation. Ibland har jag funderat på mitt "öde" vad det beror på att jag för det mesta i livet väljer en rätt ensam väg att vandra. Kan jag inget annat, är det något jag måste lära mig...? Redan tidigare var jag ju i "minoritet" - det är sällan jag haft längre förhållanden (till det andra könet) och ju äldre jag blev, desto svårare att hitta andra singelvänner. För man vill ju kunna tillbringa tid med andra människor, och oftast är det ju de som är i samma situation, som det främst blir. Nu har jag målat in mig i ett hörn, som gör att jag ibland känner mig mera isolerad än någonsin förr (då det humöret kommer, främst veckoslut). De få singelvänner jag har, har inte barn, småbarnsmammorna är de flesta ganska unga, i helt andra livssituationer än jag, mina jämnåriga har fullt upp med sina tonårsfamiljer. Med kontaktannonsen märkte jag att det är för tidigt för mig att ens tänka på relationer till män, är hypermisstänksam mot dem, vilket såklart gör att jag drar till mig just sådana jag inte vill ha.
Själv har jag inte ork eller tid att uppehålla riktigt nära relationer till någon, vilket inte betyder att jag inte skulle sakna det. Som just igår. Då skulle det ha varit skönt att ha en "bästis", som i andan varit ett stöd. Mommo gör det inte lättare för mig, hon tycker att det är alldeles för tidigt för D att åka till K - "nu har du nog låtit dem styra dig för mycket". Men jag var ju själv med om detta, och jag hade konsulterat en familjerådgivare för att få veta när det kunde vara lämpligt för D att börja åka till sin far. Nästa stora fråga blir i december, då det skall göras nytt kontrakt - i vilken takt ska träffarna förlängas, när blir D mogen för övernattning? Jag vet inte vem jag ska fråga, barnatillsyningsmännen (kvinnorna) litar jag inte mera på, och jag borde väl betala igen om jag konsulterar experten. Antar att jag ändå måste göra det, för ingen annan har ju erfarenheter av min situation, verkar det som. Jag hoppas att det skulle bli en diskussionsgrupp för ensamförsörjare i höst i Jstad, och att det skulle finnas någon som varit ensam från första början, så man kunde få tips och stöd den vägen.
7 kommentarer:
Usch, jag förstår att det känns jobbigt och ensamt just nu. Inte lätt det där med D o hans pappa o en helt ny stad. Förstår att detta är ngt du ständigt funderar över.
Precis, en bästis är nog vad man behöver många ggr. Jag vet ju att du har gott om kompisar. Det är svårt, dock, om man befinner sig i olika livsfaser.
Jag känner med dig, J!!
Kram!!
PS. Nästa sommar får vi se till att ses!! Det är ju inte så långt trots allt mellan Närpes o Jeppo...
Kram igen!!
Jag förstår dej Ulla, o visst har du rätt att känna alla de känslor du känner.Men om det tröstar, så kom ihåg att det finns massa vuxna som lever i par- o familjeförhållanden o det fakto ändå är liksom ensamma o missnöjda, och då kan det kännas 100 ggr mer ensamt, när man vet att man har en kaveri där, men att det inte funkar som det borde.Försök att inte fokusera på det att du är ensamförsörjare.Vänskap och aktiv kontakt behöver inte alls bero på om man är singel, har familj eller inte. Klart att det styr tillgänliga tiden,prioriteringar tex. Men i grunden är det nog många andra saker som spelar in.Vad menar du med att du målat in dej i ett hörn o känner dej mer isolerad än någonsin? Vill man sakna nåt i livet, så finns det alltid garanterat nåt att sakna efter.Upp med hakun ;o). Jag ser dej inte tillhöra till minoritet i de aspekter som du troligen tänker. Däremot ser jag dej som en tjej som levt unikt, strakt, vågat, intensivt, fullt! avundsvärt intressant! And you still do.Kram Katri.
Sänder dig massor med styrka! Beundrar dig så för allt du kämpar dig igenom med bravur. Jag kan förstås inte känna igen mig i din situation, men jag kan känna igen mig i saknaden efter vänner. Ingen av mina två bästa vänner är i samma situation som jag, och har förstås då svårare at förstå hur det känns att kämpa med sömn, mat, tillväxtproblem m.m. Mamma-barn-grupperna är ju bra på det sättet, men då är jag enda med tillväxtproblemen och sömnproblemen och inte förstår de då heller oron jag upplever. Men då är ju skrivandet en bra grej :) Ta hand om dig! Vi ska babysimma i höst igen, hänger ni med? 23.9 lär det börja. Trollmamman
Hej på dig! Jo, man kan känna sig ensam i sin situation, det håller jag med om. Det känns lättare direkt när man får höra att det finns andra med samma funderingar. Skulle jag bo i Jstad skulle jag komma med i diskussionsgruppen. Ha det bra, mejla gärna om du vill,kram
Hoppas du hittar ngn du kan diskutera med som du tror på! Åtminstone ska du tro på dig själv!
Låter bra att kombinera träffarna med simning!
Annika: det är ju egentligen inte så svårt med träffen hos pappan, det är mera hela situationen - hans gräl med sina föräldrar (vill inte att de ska träffa D hemma hos mig) och mina drömmar om hur det kunde ha varit: att han och hans familj skulle ha haft mera "fri tillgång" till D, men hemma hos oss. Fast jag måste acceptera att det är hans val, han mister mest som det nu är, och jag uppskattar ändå att vi inte grälar, trots att vi inte har någon kontakt utöver det då jag "lämnar över D" och han "ger" honom tillbaka.
ps. ser fram emot att se dig nästa sommar :)
Katri: tack igen för att du orkar med mina gropar och säger så smarta saker. Nu just kändes det igen starkare att jag är i en så unik situation, då ingen kan ge mig råd, eftersom så få vet något om detta - t.ex. barnatillsyningskvinnorna tänker inte alls på att D aldrig bott med sin pappa och inte lärt känna honom utan att denna relation måste byggas upp på Ds villkor. Detdär med ett hörn var med tanke på att jag ju inte passar in i någon kategori mera - inte singel (för då har man inte barn), inte rätt ålder för småbarnsföräldrar och dessutom singel, ingen karl med tanke på fokuseringen på familj här på landet - jag passar inte in i mönstret för par som träffar varandra på veckoslut. Vem ska jag koppla av med en lördagkväll?? Kanske jag saknar det mera nu, då jag faktiskt haft någon att prata med då jag haft gäster som stannat övernatt i sommar. Å andra sidan är det en onödig fråga, för jag orkar ännu inte göra speciellt mycket en lördagkväll....Men kanske det ordnat upp sig tills jag kan börja ha ett socialt liv någon kväll i veckan (om inte förr så då D börjar vara övernatt hos sin pappa). Ska fokusera på det positiva!!!
Trollmamman: du har ju i allafall din man att dela bekymren med, eller hur? Men det är klart, ni är ju på sätt och vis en enhet, man behöver en "yttre" vinkel för det mesta. Har funderat på babysimmet, jag vet att D skulle tycka om det, men är inte säker på att jag orkar med det. Ska fråga lite om tid...och det är ju så förbaskat dyrt! Men vi kanske ses i badet :)
Kram Sanna - jag ska fara ut o gräva nu, det gör mig gott, men vi skrivs!
A-M: jag antar att nu då jag formulerat mitt problem, kan det vara lättare att hitta någon att diskutera med. Hoppas på diskussionsgruppen!! Ser verkligen fram emot simningen...och bastun efteråt :)
Skicka en kommentar