Realiteter

Nu är jag ledsen. I och för sig har jag varit rätt upp och ner hela påsken igen - hormonstorm, tydligen igen, pga mensen (en vän kommenterade: har du inte ätit tillräckligt med choklad :). Dessutom sammanföll den med en ny orolig period för D - de andra nykläckta mammorna, med barn som redan varit "mobila" en tid, talade om oroliga kvällar etc, nu har vi det här. Rutinerna är igen åt skogen på dagen, tre kvällar har D haft svårt att somna. Igår trillade han ur min säng. Hade satt täcke emot, då jag skulle hämta ny blöja (där jag kryper ut, resten av sängen har jag kant runt). D satt och lekte med en ny leksak, men slängde sig tydligen direkt efter mig. Som tur var dämpade täcket farten (det åkte ner med honom), så det gick inte så allvarligt (får troligen liten blånad i pannan).

De senaste veckorna har jag levt i ett lyckorus med honom, har varit så glad över hans utveckling och att han kan visa sin tillgivenhet. Nu plötsligt finner jag att jag är arg på honom varje dag i något skede. Det är hemskt. Det vill jag inte, men jag har inget tålamod nu just, och är trött och känslosam. Blöjbytena har blivit en kamp, han ska krypa iväg direkt det ska bytas (och han kackar igen rätt ofta), blir arg då jag håller honom på plats. Att få på pyjamas på kvällen är likadant en kamp, han försöker åla sig bort ur famnen (för på golvet hålls han ju inte heller på plats) och blir arg då jag håller kvar honom. På kvällen är ju jag själv trött och sen kommer dåliga samvetet till då jag blir irriterad. Scener ur supernanny flyger genom huvudet - "herregud, ska jag bli ett lika hopplöst fall", "är jag en dålig mor", "tänk om jag inte klarar av att sköta honom, och hans pappa tar honom". Jag hoppas bara att detta igen är en period som går över och sen igen rullar allt lyckligt på tills nästa utvecklingshopp. Så är det väl. Kanske det redan är bättre om några dagar, då jag hoppeligen själv är i bättre form.

Just i detta känslotillstånd får jag reda på att en person jag litat på och trott att ska vara ett stort stöd med D och som jag räknat som en vän, inte mera är det. Jag går inte in på detaljer, men jag kan se ett nytt mönster i mitt liv, dit detta passar. Ett mönster som egentligen fick sin början då mitt äktenskap kraschade. Jag tror också att jag själv ändrades i och med allt som då hände. Efter det har några människor "försvunnit"genom åren, människor jag har räknat som vänner. Jag menar nu inte det "naturliga bortfallet" - folk man sakta börjar tappar kontakten med, utan som det efter en konfliktsituation/åsiktsmotsättning inte mera går att lappa ihop förhållandet med. Det har inte hänt mig tidigare - gräl, ja, men man har gått vidare efter att situationen retts upp. Kanske jag har blivit hårdare, men har också fått mera ryggrad att stå för det jag anser är rätt - speciellt då det kommer till D, vad jag anser är bäst för honom. Vissa kan inte acceptera och respektera att jag som mamma känner honom bäst och har rätt att göra beslut baserat på det. Det nya är också att även om jag bett om ursäkt, eller tydligt förklarat mina tankegångar, så accepteras det inte. Det är förvirrande, jag har inte tidigare varit med om att ärligt tal inte godtas (tänker också på stiuationen med Ms Y), men får så lov att acceptera att jag inte mera lyckas stå på god fot med hela världen, fast jag hur skulle önska det. Men jag får vara glad över de vänner, nya och gamla, som står vid min sida oberoende om jag mår dåligt eller bra och förändras med åren. Och tack och lov för dem!!! Det är det jag får fokusera mig på, och inte mera sätta energi på att vara ledsen över att människor som inte kan acceptera förändringarna i mig, inte mera vill vara del av mitt liv.

För att ännu späda på det negativa, fick jag i lördags reda på att det inte går att svänga bilstolen så att D sitter med ryggen i färdriktningen. Då jag köpte stolen i vinter, då den gamla blev för liten, valde jag enkom en butik där jag visste att det fanns ett biträde, så jag fick ställa frågor. Tyvärr valde jag inte en butik, som jag hade hört enbart har dyra stolar. Nu känner jag mig lurad. Det är klart att jag ville ha den säkraste möjliga åt D, men jag förstod inte att fråga om det finns skillnader i säkerheten mellan stolarna, jag tog för givet att alla är säkra. Och försäljaren ville väl bara bli av med denna stol. Jag visste inte heller om hur det är bäst att ha barn i bilen, inte förrän pappan påpekade det sist han träffade D och jag också fick bekräftelse på rådgivningen för en vecka sedan. Men det var ju för sent. Jag skulle verkligen inte ha flera hundra euro att igen sätta på en bättre stol, men om ingen har en begagnad, bekväm, så är jag nog tvungen att göra det. Den gamla kan jag inte heller sälja - till skillnad från försäljaren, skulle jag inte vilja sälja en dålig stol till någon. Sådana här gånger blir jag så matt, och känner av att jag har ensam ansvar, mitt huvud räcker inte alltid till att komma ihåg/veta/klara av allt. Då skulle jag hoppas att det fanns någon annan vid min sida - en hjärna till s.a.s. Min egen mamma är ju klar i knoppen, och hjälper till här hemma att komma ihåg var jag satt saker etc, men "ute i världen" får jag så lov att klara mig själv, och alltid blir det inte så bra.

Men påsken har ju inte varit enbart motgångar och bedrövelser - är så glad över att jag möblerade om i vardagsrummet. Nu är det luftigt och ljust, bättre fungerande. Jag blir glad varje gång jag kommer in där. D kryper snabbare och snabbare, och är så stolt då han kan stå upprätt på knäna. Och det var roligt att lite lufta på oss på lördagen. Idag ska vi vara sociala igen, tror det blir en bra dag, vi ska åka allt till Vörå tillsammans med ett fadder :)!