Inte speciellt roligt

Då jag kom hem igår var jag gråtfärdig och helt slut. Förstod inte riktigt själv varför, men efter att jag satte D i cykelstolen och trampade iväg till skogen för att hitta lite balans, började jag förstå att jag igen en gång haft för höga ambitioner. Mellan varven glömmer jag att moderskapet och hushållet suger ut det mesta av mina kraftreserver. Det lilla som finns kvar måste jag använda sparsamt. Inför byadagarna hade jag för min inre blick sett hur vi umgås med folk, jag och D. Samtidigt hade jag tänkt att jag ska ta fina fotografier, så att jag äntligen kan laga vykorten, som jag så länge haft i baktankarna. Redan de två går inte ihop. När allt ordnande av utställningarna dessutom tog mycket längre än vi räknat med var min inre konflikt ett faktum.

Jag antar att om det funnits någon sorts belöning av allt arbete - annat än en tillfredsställelse av att helt enkelt ha fått ett arbete gjort, kunde det ha känts annorlunda. Jag menar inte i pengar, men kanske ett erkännande någonstans ifrån, "det gjorde ni bra". Vi var ju flera som jobbade hårt, för mig personligen ansåg jag fototävlingen vara min baby - jag födde idén, oroade mig över dess tillväxt (dvs skulle vi få in bidrag, pris, hur skulle vi göra utställningen) och kände ansvar för den. Nu märker jag att jag inte var redo för det, det tärde på för mycket. Hela dagen, som skulle bli så rolig, blev mer eller mindre ett stressmoment. Jag kunde inte koppla av och kände mig helt ur spår. Enda gången jag riktigt njöt var när D och jag tog en tur i hästkärran. Men annars blev inget som jag tänkt - hade inte möjlighet att satsa på fotografering, och kunde inte koppla av för att umgås.

Dessutom var det en stor besvikelse att inga tidningar fanns på plats, speciellt som vi trodde att någon skulle komma. Det finns ju en som kallar sig LOKAL dagstidning, men den lyste med sin frånvaro. Jag förstår inte varför de inte kan ringa och fråga mig, som de borde ha på sina listor, om de inte har tillräckligt med folk att skicka ut. Skulle man veta om det på förhand, skulle det inte vara så stor sak att skriva, men det är mycket svårare att göra det efteråt (vilket jag gjorde för några år sedan då ingen heller dök upp). I år orkar jag inte med det. Det är lessamt att dagarna, som engagerar många människors gratis arbetsinsatser för byn, inte alls noteras. Nu är jag glad att jag slutat min prenumeration för den sabla tidningen (fast det var för att jag helt enkelt inte har råd med två tidningar med nästan samma nyheter...).

Ja, inte vet jag, det var säkert det också att förväntningarna hade hopat sig från i fjol - trots allt är det ju höjdpunkten på orten och ifjol kände jag mig inte redo med D, deltog inte alls då. Kanske jag något år lyckas med att ta det helt lugnt och bara njuta på byadagarna. Men då får jag nog så lov att sluta med föreningslivet, och det är jag inte heller säker på att jag vill!