At the local tv-studio

Tänkte att jag skulle ta er med på guidad tur till en Aktuellt-bandning vid lokaltv. I kväll sänds höstens första program, och vi bandade i går på eftermiddagen - blev rekordlång banding, dels på grund av att det fanns många inslag, men också för att yours truly verkligen inte var i toppskick :(, blev måånga omtagningar. Anyway, här ser ni kontrollrummet, i fönstret till höger syns lite av ett bord och en stol - där sitter jag (eller den som är aktuellt ankare, i år är vi troligen tre som turas om - sändningen är varannan vecka) mol allena med en kamera, medan Jan som i princip sköter allt, följer med från kontrollrummet.

Här sitter jag sedan och stirrar in i kameralinsen och försöker läsa inåt hjärnan vad det var jag skulle säga. Jag måste först skriva allt jag har tänkt säga, men oftast är mina anteckningar så råddiga, så jag själv blir helt konfys...Skulle vara jätteskönt med en maskin att läsa ifrån bredvid kameran, men tyvärr....Nere till vänster om kameran finns en tv-skärm där jag ser mig själv. Kan lite kolla att inte håret står på ända, men annars kan jag ju inte sitta och titta på den.

Här börjar och slutar egentligen bandningen - först sitter vi och tittar på hur de bandade intervjuerna börjar och slutar, så jag till viss del kan koppla till dem och t.ex. försöka se glad ut, om de slutat skojigt. Jag ser med andra ord dem inte i studion, vilket förstås gör det svårare att reagerar naturligt. Efter att Jan bandat in mina ....jag kan ju inget fackspråk, öh, kommentarer, så sitter han sedan och mixar ihop dem med de bandade intervjuerna. Den gröna väggen bakom mig kommer att vara någon bandad scen från staden i tvrutan.

Tyvärr börjar det lite kännas nu som om tv-jobbet tar mer än det ger. I början var det ju jättespännande att göra något nytt, och jag tycker om att göra intervjuer, att lära sig nytt och träffa nya människor. Men i studion känns det som om det börjar stampa på stället. Jag har ju ingen skolning, och jag skulle vilja utvecklas vidare, få tips om vad man kan förbättra och hur, men det finns ju ingen sådan möjlighet på lilla lokaltv. Vi får se hur det blir, i vinter är jag nog med än, men vi får se sen. Fick faktiskt i förrgår ett samtal om ett jobb, som kanske kunde vara detdär deltidsjobbet som ger en viss trygghet i frilanstillvaron - men säger inte mera, eftersom jag inte vet säkert än. Skojigt i allafall att det så här snabbt dyker upp nya alternativ!

Gårdagen borde ha varit ett tillfälle då jag övat mig att säga "nej". I tisdags trodde jag att både jag och D var på bättringsvägen, trots att varkendera ännu var i skick. Så fast jag tänkte att jag borde ringa och säga att någon annan får vara ankare, så gjorde jag det inte. Onsdagnatt hade jag igen jätteont i halsen och sov dåligt och det var jobbigt att klara bandningen. Vi fick ta om och om igen, det var mycket att försöka memorera, och mitt memoreringsverktyg är verkligen inte det bästa nu just. Trots två finnrexin och en kopp kaffe var jag helt slut på kvällen. Det var D också, han grät och gnällde nonstop från klockan sex, eftersom han inte sovit på dagen. Visste inte vad jag skulle hitta på så han skulle hålla sig vaken till sängdags. Tror ni han somnade vid sängdags.....klockan åtta var han pigg som bara den. När jag satt där vid hans sängkant och höll mig för huvudet, så jag inte skulle göra något drastiskt, hittade D på en ny sak. Han började viska i mitt öra - helt nonsens, men det var ju så gulligt så jag kunde ju inget annat än skratta och då gjorde han förstås om det flera gånger. Men "rokovikån" hade också satt igång och jag fick till sist gå ner för att jag helt enkelt inte stod ut med honom mera, jag var helt slut. Hemskt att säga, men jag var så trött, och skulle verkligen ha behövt få lite egen tid denna kväll. Dessutom hade jag tagit det för givet att han somnar tidigt.

Mommo försökte prata, men jag sa att jag orkar inte prata mera i kväll, satt bara och stirrade tomt på tvrutan, medan D, som förstås hade följt efter, pysslade med sina bilar. Halv tio fick jag honom äntligen att somna, och gick snart i säng efter. Tror ni jag somnade...? DÅ blev jag pigg, fick bland annat börja göra anteckningar i halvmörkret, innan jag fick lugnat ner mig. Och förstås, en dryg timme efter att jag somnat började den nattliga rumban igen: "maaammmaa" - klappa om, sätta på täcket, söka nappen, ge vattenflaska, springa på wc...x 3 denna natt. Som tur är har jag egentligen inget program för resten av veckan och på lördag ska D till sin pappa igen. Jag hoppas verkligen att jag nu kunde "vila bort" denna förkylning en gång för alla, och sen gå vidare med aktiviteter för både kropp och själ, och bygga upp en bättre motståndskraft. Men vet inte vad jag kan göra för att D skulle börja sova bättre på nätterna.