Ner och upp!

Igår hade vi tur. Jag hade ett möte i nkby och hade inte lyckats hitta barnvakt i tid, men grannarna var standby om något skulle hända. Mötet tog ovanligt länge, men då jag genast ringde hem då det var klart, sa mommo att D just håller på att vakna ute i vagnen - han hade sovit tre timmar!!!! Dessutom klarar hon bättre av honom nu då han är större och mindre bräcklig, hon har till och med lyft honom ur vagnen en gång, då han själv sträckte sig fram till henne (han sportar med att stiga upp där med jämna mellanrum :(. Sen är det en annan sak att hon kan bli lite trött att leka med honom, för hans energinivå är lite väl intensivt för henne ibland!

Själv var jag jättetrött igår och inte på bästa humör att tampas med en liten trött kille på kvällen som kastar skedar runt sig. Vad gör man? Ignorerar det och plockar upp skeden en miljon gånger tills han glömmer det? Säger strängt nej och fy -men då börjar han gråta otröstligt och får inte ätit mera? Vad skulle supernanny säga? För helt tydligt och klart vet han att han irriterar mig, stirrar stint på mig efter att han bestämt hivat iväg skeden. Och jag vet ju - detta är bara början, det är bara förspel till alla "viljornas kamper" som kommer att följa genom åren. Svälj.


Nu är han med pappa i församlingens utrymmen. Senaste mailet var bra från honom - märker att jag är hyperkänslig, minsta lilla spydighet eller felsägning och känslorna svajar igen. Tycker jag att han är som förr, känns det otroligt skönt. Lustigt, jag som trodde att jag inte har några känslor för honom, vill ändå att han ska "tycka om mig", ni förstår vad jag menar? Trots allt är han ju nu en viktig person i mitt liv, eftersom han är mitt barns far. Vill inte vara tillsammans med honom, men ett vänskapligt förhållande hade jag trott att vi kan ha, och det hoppas jag ännu på. Det skulle vara så skönt att kunna prata öppet om D med honom, dela på sorger och glädjeämnen om honom. Men kanske det är att hoppas på lite för mycket. I varje fall är jag nöjd om vi kan sköta träffarna utan desto mera dramatik. Och det verkar redan lätt lovande. I natt vakade jag igen två timmar, efter att D plötsligt satte sig upp i sängen klockan 3, men slumrade sen ännu på morgonen (D somnade om direkt). Men pappan vet som tur är inte allt som gick igenom mitt huvud igen - och jag fick själv också satt lapp på luckan och styrt in tankarna på nuet på morgonkvisten. Men det är svårt att släppa taget om uppvällande känslor och minnen från i höstas. Får bara hoppas att för varje gång det sker, så mildras de av, för att småningom blekna till lessamma minnen.

(på fotot de enda blommorna jag kan komma ihåg att min pappa gav till mig - han grävde upp dem i ett dike någonstans, någon vår. Vi planerade dem på gården och genom åren har de överlevt, trots att det varit nära att de försvunnit. Då jag grävde dammen flyttade jag dem dit och nu mår de jättebra och har spridit sig.)