Äntligen!

Tjohoo, äntligen tid att sitta och skriva! Det har varit några svåra veckor på grund av den hemska flunssan, som vi alla fick. Min har suttit i tills nu, egentligen, och det har gjort att allt kännts mycket tyngre. Värst var det förra veckan med förberedelser då vi alla var sjuka. Mommo kunde inte heller hjälpa alls, eftersom hon egentligen var sämst i skick och mest sov. Det var faksitk rätt skrämmande, man har ju ingen som helst möjlighet att vila själv, och det märktes på fredagen då fammo och faffa kom. Alla tog lunchtupplur, men fast jag var så trött så jag höll på att ramla ihop, kunde jag ju inte gå och sova, eftersom jag måste hålla ett öga på Daniel i vagnen där ute. När folk sen började kvickna till var jag nära till gråten, men en överraskningsgäst gjorde mig så glad, så jag helt glömde att jag höll på att säcka ihop av trötthet. Sen kändes det bättre, men eftersom Daniel inte heller var frisk ännu, var han jättemammig hela veckan och ville egentligen att jag skulle vara med honom hela tiden. Jag fick något som jag skulle kalla "vandrande nackspärr" på veckoslutet, först ena sidan, sen andra i början av denna vecka.

Till saken hör att jag igen börjat oroa mig för det nya kontraktet som ska skrivas med Ds pappa om två veckor. Jag har varit i kontakt med en sakkunnig i familjefrågor, och hon har skrivit en rekommendation om hur träffarna borde ordnas framöver med Ds bästa i centrum. Det är precis som jag tänkt det, men inte som pappan, och jag är så rädd för konfrontation och gräl igen. Lite bättre känns det, eftersom jag idag hittade på nätet en sida för underhållsskyldiga, som pappan stöder sig på. Nu inser jag att han inte alls tänkt på att vår situation är rätt unik: vi har aldrig bott tillsammans, vi var inte ens tillsammans när D föddes, barnet har inte fått den naturliga "bindningen" till honom, som det skulle ha fått i ett normalt förhållande. Då kan man inte kräva att samma regler för träffar gäller, som när barnet känner sin pappa från början. I varje fall känns det som om jag äntligen förstår hans tankegångar, och kan hoppeligen bemöta dom på ett annat sätt.

Det var konstigt att direkt på måndagen efter festligheterna var D som en ny pojke...kanske var det flunssan som gav med sig, men kanske var det också det att han kände på sig att han igen hade min fulla uppmärksamhet. Jag tyckte han plötsligt var så stor, ett år! Det var härligt att vara med honom "på heltid" igen. Han har också kunnat vara ensam med mommo denna vecka, så att jag kunnat avsluta skolgrejerna i lugn och ro på vinden - förra veckan kröp han direkt efter mig och satt och grät nere tills jag kom tillbaka. Jag har också fått jobba i trädgården, antingen så att D sovit i vagnen, eller så har han fått sitta och "heja" på mig i vagnen :)

Igår var vi till fotografen. Lite besviken är jag på henne, har gillat hennes foton, som synts i tidningar etc för naturlighet och viss originalitet. Besöket i går var stressigt och resultatet på intet sätt speciellt. Men som tur är är ju inte hennes foton de enda jag har på D :).

Jag hade verkligen tur idag - tittade på ESC till 12 igår, tänkte att jag säkert är död idag, men trots att D vaknade i vanlig ordning runt halv sex, räckte det denna gång med lite smek av mamma, så somnade han om (och jag med, förstås!). Tänkte inte tro mina ögon då klockan var 8 nästa gång vi vaknade! Hurraaaa! Dagarna är ännu råddiga som bara den, jag får ingen rytm i hans sovande, ibland sover han två gånger, ibland en, tiderna är olika från dag till dag, och jag förstår inte hur jag kan få rutin i dem, han måste ju få sova då han är trött. T.ex idag trodde jag att han sover en gång, då han vaknade så sent - han blev trött och somnade tämligen lätt halv elva!! Därför har jag nu kunnat skriva - men nu hör jag "my master's voice" där nere, matdags (och eftersom det är såhär sent och jag inte lagat mat, får jag igen ta till burkmat för honom, fy, dålig mor :(.

ps. har nu försökt svara på tidigare kommentarer också.