Egen drömtydning

Som jag skrev tidigare så tror jag fullt och fast på att drömmarna kan berätta saker och ting om oss själva åt oss själva, om vi lyssnar. Jag fick i våras väldigt sentimentala känslor för min ex-man (alltså inte Ds pappa, utan kubanen jag var gift med för sex år sedan). Tänkte på hur det kunde bli så fel mellan oss, fast där också fanns så goda saker. En natt drömde jag att jag på något sätt var sjuk (kommer inte exakt ihåg vad det var), men min ex brydde sig inte alls, ville inte alls hjälpa mig. När jag vaknade kunde jag inte låta bli att skratta, det var så tydligt sagt: "Don't go there", dvs så var det ju, han brydde sig inte det minsta om mig och mitt välmående, och inget skulle någonsin förändras på den punkten.

Det är också intressant detta med "stressdrömmar", hur de tar sig utryck hos olika personer, och beroende på vad man har på gång i livet. Som lärare drömde jag ofta att jag var med i en teaterpjäs, skulle ut på scenen, men hade ingen aning om vad min roll var, hade inte ens sett manuset! Mycket talande! Sen är det otaliga flyg/tåg jag missat i drömmen genom åren, för att jag t.ex. inte hittat biljetten i tid, eller glömt när flyget skulle gå och varit hemma ännu då det varit dags, eller irrat omkring på flygfält...många versioner.

Har läst att detta med att åka bil har just med ens eget liv att göra - då gäller det att fundera på vem som styr och vad som händer (MMs kommentar var mycket talande!).

Jag tror inte att vi hela tiden drömmer "viktiga" drömmar, dvs drömmar med något sorts budskap, det mesta kommer man inte ihåg eller bara brottstycken, men ibland känns drömmen annorlunda och då gäller det att pränta in den i minnet genom att tänka på den, och försöka fundera vad den vill säga.

Några teorier (också baserade på era funderingar) om min återkommande dröm:
1. Den kan hänga samman med att det ju finns så otroligt mycket att göra här på vår gamla gård. Röja bort skräp från hundra år tillbaka, och försöka få vardagen att fungera genom att hitta på lösningar, som gör att allting fungerar bra och tar mindre tid (t.ex. förvaringsutrymmen och skåp finns det aldrig för mycket av!!). Mycket har jag fått gjort, men mycket finns kvar att göra och reparera. Ibland kan det kännas tungt, eftersom jag inte själv klarar av/kan allt och då kommer andra bekymmer emot, vem ska göra det, var hitta pengarna (förstås ett alternativ: försöka bara leva med det...). Och sedan att vänta tills någon har tid. Det är frustrerande, men säkert uppbyggande för en sån som jag, som vill att allt ska hända så fort som möjligt.

2. Teorin om att det har med resor att göra är intressant - för faktum är att jag känner en stark önskan att få åka till solen, helst en vecka i vinter. Jag har t.o.m. tidigare blivit rekommenderad sol för min....om inte höstdepression, så i varje fall problem med den mörka tiden, speciellt i november. Av någon orsak har hösten också blivit den tid då de allra svåraste sakerna hänt i mitt liv de senaste åren - det som ledde till separationen, och själva separationen från min ex-man (aug - okt 2001), pappas död (aug 2002), avslutandet av förhållandet till Ds pappa (okt 2005) och Ds pappas sambos utbrott (aug 2006) med påföljande gräl, problem och ångest i ett halv år efter. Ni kan kanske förstå att jag känner mig lite skakig, trots att jag känner att jag mår bra och kanske lyckats skapa mig en stadigare grund för mig själv att stå på om något igen skulle hända. Men ändå, en vecka skulle göra så gott, så gott...men jag vill inte resa ensam med D, för jag tror det skulle vara lite för tungt än då han är så liten, men vem skulle jag resa med?! Så jag har nog mer eller mindre resignerat och tänkt att den tiden kommer när D är större och kan t.ex delta i ordnat program för barn på resmålet, då kan vi bra resa tillsammans utan något sällskap som kan hjälpa mig, vilket jag nog skulle behöva nu just. Som tur är kommer jag kanske att få kära gäster både i oktober och i januari, så det piggar redan upp!

3. Klädskåp (egna eller andras :): jo, har rensat i skrubben för en tid sedan, förde kläder till Källan (förklaring till ej-ortsbor: volontärer samlar kläder och saker och för till Vitryssland, tror jag. De lär också ska skicka till "Hoppets stjärna"s hjälpsändningar). På en annan nivå kanske kläderna symboliserar något i mig, kanske jag "har för mycket kläder" jag bär omkring på, vilket gör att jag inte kommer vidare...kanske jag ännu är för mycket fast i saker som hänt i det förflutna, kanske jag ännu behöver tid att bearbeta och "kasta av mig kläderna". Sist jag vaknade tänkte jag: men varför reser jag inte helt enkelt utan alla kappsäckar?! (man har ju Visa...fast det tänkte jag inte då :).

Kanske någon annan kommer på ännu någon teori?