Test halvvägs i livet....

här kan ni testa (på finska...) om ni är man eller kvinna (ifall någon är osäker....). Jag blev 84 % kvinna, vilket ju är skönt att höra, det skulle vara lite konstigt att få höra att man är t.ex. 44 % kvinna, och har fött barn...medicinskt mirakel? Fast det tycker jag ju ändå att jag är. I samma veva tog jag också "deadline"-testet, dvs hur länge lever jag. Det var ganska lustigt - jag är faktiskt precis halvvägs, enligt testet dör jag 1.2 2048 som 84 åring...nejmen, väntas nu, jag är ju redan 43, snart 44, så det var inte precis halvvägs (skyller på vinglaset som sakteliga töms här bredvid mig :) - har alltid trott att jag lever länge, men jag tar inte optimalt hand om mig själv nu just, och ändå blev testet såpass bra. Trevligt att höra att D får ha sin mamma i livet länge än :). Det är ju lämpligt nu då att inkludera "kåseriet ingen ville ha" - som ju egentligen skulle bli en roman:

Inventering halvvägs

Jag insåg nyligen att jag kommit ungefär halvvägs i livet. En bra tidpunkt att blicka tillbaka, se vad man gjort med alla sina år, tänkte jag. Hastig märkte jag att eftersom jag aldrig riktigt haft långtgående planer, har resultatet också blivit därefter. I yngre tonåren var 20 år en magisk gräns - då skulle jag ha allt på klart. Sen har jag fått revidera tidpunkten om och om igen. Emellanåt har jag blickat lite nervöst på omgivningen - andra verkar ha klarat av det bättre, men jag har krockat med milstolpar lite huller om buller. Inte ens 40-årskrisen prickade jag rätt – den kom redan vid 24.

Eftersom jag är född sista dagen på året och började skolan som sexåring var jag oftast med de yngsta, vad jag än gjorde. Men året då jag var 24 fick jag min första – och hittills enda - ålderskris. Den sommaren hade jag noterat att jag fått rynkor under ögonen, vilket inte är så överraskande, eftersom jag i över ett år hade kisat mot solen i olika sydliga länder som guide. För att avvärja dessa oundvikliga tecken på tilltagande ålder inhandlade jag snabbt antirynkmedel i ett apotek i Viana do Castelo i Portugal, där jag just då jobbade. Men priset för slät hy blev röda prickar i stället, vilket jag inte tyckte fick mig att se yngre ut, så jag slängde krämen och ignorerade det hela.

På hösten inledde jag mina studier vid Åbo Akademi. Plötsligt var jag inte mera den yngsta i gänget, tvärtom.
- Är du SÅ gammal, utbrast en 18-årig gulnäbb då jag informerade henne om mina 24 år.
Det kändes lite chockartat att höra. Sista droppen var något grått, som glimmade till i spegeln då jag kammade mig. Jag hade fått två grå hårstrån. Jag var GAMMAL, nu gick det inte att förneka, jag var ju nästan halvvägs till 50! Och hade knappt kommit igång med livet.

Men jag kom över krisen, anpassade mig småningom till ålderdomen och min status av att vara lite udda (=gammal). Under studieåret i England var jag ”mature student” (mogen studerande) med mina 27 år. Övermogen kunde ha varit rätta ordet eftersom jag insåg att gränsen mellan omogen – måste det väl heta? - och mogen studerande gick vid 21. Vid 30 hade jag fullt upp med gradun och när jag väl blev klar med studierna tänkte jag att jag kanske hunnit i kapp, i varje fall med tanke på ett respektabelt arbete, som jag då äntligen skaffat mig. Tjatet om att skaffa karl och gifta sig hade tystnat redan långt tidigare. Jag antar att de flesta släktingar och bybor då redan gett upp hoppet med mig.

Vid 36 drog jag själv en suck av lättnad – jag hade äntligen ”seglat i hamn”, det vill säga gift mig. Omgivningen hade säkert önskat att jag valt lite … ”bättre”, tänkte jag säga. Då ansåg jag: ”ska man satsa, ska man göra det ordentligt”. Men visst kackade det sig, under loppet av några år sade jag farväl först till mannen, sen till fasta jobbet, sist till nöjen och vänner i storstaden. Vid 40 hade jag inte tid för någon ålderskris, istället försökte jag lappa ihop mig själv och anpassa mig som barnlös frånskild singel till livet bland alla kärnfamiljer på landet. Att sedan också plötsligt bli mor vid 42, men fortsättningsvis singel på landet, har inte precis gjort mig mera lik de andra. Inte ett mål i och för sig, men det är inte alltid så skojigt att sticka ur.

Om det redan tidigare varit lite svårt att hitta folk som kunde dela ens erfarenheter – med tanke på lika ålder och ungefär samma livsmönster – ser det verkligen mörkt ut nu (och inte bara med tanke på orten jag bor på…). Tack och lov går det att umgås enligt andra kriterier, för faktum är att jag inte vet någon alls i min ålder, som just nu skulle vara i en liknande situation. Men det är kanske välsignelsen med mitt planlösa liv, det verkar ändå alltid ordna upp sig på något vis och egentligen har det varit en rätt spännande resa hittills. Så det är bara att fortsätta den vingliga färden och hoppas på att allt emellanåt komma i takt med omgivningen. Om inte förr, så senast vid pensionsåldern ska jag väl ändå komma i kapp?