Att skiljas är att dö en smula

oj, vad det blev tungt med det nya kontraktet igen (var väldigt spänd i flera dagar före igen!). Inga gräl med pappan, men vi var av olika åsikt om längden när D är hos honom. Jag hade varit i kontakt med en familjeterapeut för att få rekommendation om just detta och fick höra att kortare besök är bättre medan han ännu är liten. Men jag fick ge mig hos barnatillsyningsmannen i går. Jag satt och suckade och våndades, men insåg till sist att jag var för rädd. Träffarna har gått bra och förutom det faktum att Ds sovtider rubbats så att han ofta varit rätt upp-o-ner på kvällarna när han varit k-by, så har jag inte tyckt att han "lidit". Så nu kommer han att börja vara sju timmar framme, jag för på morgonen och pappan hämtar hem. Jag ville ha det så, så att jag inte behöver köra så mycket (blir längre om jag skulle vara tvungen att köra fram-o-tillbaka till jstad två gånger - där vi bytt de senaste månaderna) och får lite mera frihet. Vill jag shoppa och träffa vänner, så får jag göra det, men är jag trött eller hushållet håller på att rasa ihop, så får jag fara direkt hem och göra vad jag vill där. Det som var verkligen positivt var att jag tycker att den ilskna spänningen mellan Ds pappa och mig nu var borta. Jag försökte vara tydlig med mina känslor, att jag vill Ds bästa, men medgav att jag kanske är överbeskyddande. Han kanske äntligen förstod att det inte var för att jävlas med honom som jag inte velat gå med på allt. Nu fick han som han ville, och vi hade ett kort trevligt samtal efteråt över Ds vanor. Det kändes bra, jag vill inte se honom som min fiende, och vill inte heller att han ska se mig på samma sätt. Vi går säkert mot ljusare tider. Men samtidigt sörjer jag att mitt barn redan börjar sin väg ifrån mig. Melodramatiskt...låt mig bara bli van med tanken, så blir det nog bra!

Det som känns hemskt är att D kommer att vara hos pappan juldagen. Jag hade så sett fram emot att få ha en lugn och rolig jul, nu då D förstår mera av vad som är på gång. Istället bryts hela helgen av att jag igen ska sätta mig i bilen. Och jo, jag vet att pappan har rättigheter, men inte är det roligare för det. De tre sista veckoslutet av december får jag hålla på och skjutsa D. Faktum är att jag tycker det varit jobbigt, men ändå vill jag inte att han ska vara borta från mig. Skulle jag få välja, skulle jag skaffa t.ex. au pair som hjälper mig här hemma, så jag får mera tid och energi till att vara med D. Kanske jag ändå skaffar au pair....tillåt mig drömma: lång, mörk, manlig (såklart), gudomlig kock, roligt sällskap, a shoulder to cry on, kan ni tipsa var man hittar sådana au pairs???

Äntligen fick jag också tag på dagvårdsinfo. Har beställt ansökningsblanketter, med två veckors varsel kan jag sätta D i dagvård, men det betyder att jag mister hemvårdsstödet, även om det skulle vara deltid. Och nu just har jag ju inte alls mycket jobb, så jag behöver nog stödet. Jaaaa, det är mycket att fundera på. Men som tur är, är det ingen panik, jag får i lugn och ro fundera på hur jag ska ordna saker och ting. Och börja läsa platsannonser...

En sak att ta hänsyn till är det faktum att min mamma kanske inte klarar av D så bra när han blir större. I går var det meningen att jag sätter D och sova och sticker iväg på ärenden och kontraktskrivandet, medan mommo är med D. Senare på eftermiddagen skulle kusinsflickorna komma som barnvakt. D var inte med på noterna, tyckte han inte alls var trött. Jag funderade på att ta med honom, men det fanns så mycket ärenden och han skulle ha gjort allt långsammare, och när mommo sa att hon nog lyckas få upp honom i vagnen för att sova, så åkte jag iväg. På kvällen noterade jag att det såg ut som om mommo hade sot i ögonbrynet - det visade sig vara en ordentlig blodfylld bula. D hade stigit upp i vagnen, den tänkte välta, mommo hade försökt ta i, halkat själv (har dålig balans) och fallit framstupa på golvet. Vagnen hade också vält, men D hade hållit i sig och bara promenerat ut - och räckt mommo glasögonen, som flugit iväg. Det är inte första gången hon fallit när jag inte varit hemma (faller aldrig när jag är hemma!?). Hon säger själv att det bara var en olyckshändelse, men ändå.

Är det åldern...men jag tycker att saker och ting så snabbt förändras. Nyss har man kommit in i vissa rutiner, så funkar de inte mera alls och hela paketet måste omplaneras.

Nåväl, i kväll tänker jag inte mera på allvarliga saker. Jag ska nämligen ut på restaurang!!! Sitter här i tajt röd långklänning med silverglitter. Som jag troligen inte kommer att sätta på mig i kväll, för den är FÖR tajt. Men det känns bra såhär också :), påminner mig om mina salsadagar. Suck. Nu tror jag att jag skulle se ut som en medelålders kvinna som glömt att hon inte mera är 20, snyft. Men jag ska ännu kolla med barnvakten när hon kommer, vad hon tycker. Blir det trist svart lång sammet, eller häftig röd ..ööö, vet inte materialet, men det ger efter...nu vaknade D, kan inte tänka. Trevlig självständighetsdag!!!

Tack till Lotta och Ellinor för trevliga foton på D! Och jag som var rädd att han inte alls skulle få ögonfransar på BB, då de inte alls syntes till :). Sista fotot tog jag själv i lördags, då D inte alls ville börja vakna, fast vi skulle iväg till hans pappaträff.