Som pricken på i fick jag dessutom "magafari" (= magsjuka). Natten mellan måndag och tisdag sov jag knappt alls, trots att jag inte behövde springa på toaletten bara några gånger. Misstänker att jag får skylla mig själv för den smittan, D hade nämligen lös mage på måndag, ville inte riktigt äta något och fick kräkreflexer. När jag försöker minnas tror jag faktiskt att jag åt upp hans lunch....när huvudet är dumt får kroppen lida. Så sant, så sant. Som tur var blev det inte värre för Ds del och jag har också haft värre magsjuka, men i går gick jag omkring som en zombie. Bra att jag orkade det allra, allra nödvändigaste tills jag på dagen sov tillsammans med D. Sen var det lite, lite bättre. Det har blivit minimalt med frisk luft för honom de senaste dagarna, däremot mycket, mycket tv. Han har varit nöjd, och jag har överlevt (har legat med honom och tittat på videon och barnprogram) - är lite rädd för hur jag ska kunna avvänja honom sen då jag är fullt frisk igen....snorig och yr i bollen är jag än, men kan i allafall fungera normalt.
Tre toast med ost om dagen skulle säkert göra gott för linjerna i längden, men i dag har jag nog fått tillbaka matlusten igen....Var i går och tog en massa blodprov, för att se att jag inte har något värrfel, som kunde åtgärdas, men det var som jag gissade. Virus. Ser man till alla värden borde jag vara frisk som en nötkärna: hemoglobin 155, kolesterol 4,6 allt annat normalt. Varför känns det inte så då?!
Men: Jag tror att jag går mot bättre tider. Dessa flunsor är ett resultat av att jag inte kunde vila, då jag behövde det, dvs just då jag fick som mest jobb, då slog flunsa ett till. Sen blev det en ond cirkel, som kulminerade i spänningen över det nya kontraktet. Nu har jag insett att så länge jag själv sköter D, klarar jag inte av att jobba. Som jag sa till min mamma idag: lastenhoito ei ole lastenleikkiä - ungf: att sköta barn är ingen lätt sak. Jag tycker det är fuktansvärt tungt med bataljerna med D - och jag inser ju att detta är bara början på vad som komma skall. Som ett exempel, lunchen i dag: jag hade fixat mat jag vet att D gillar. Gillade han det idag? Svar: nej. Jag fick inte in minsta lilla sked. D skulle ha ostkaka. "byyääää, kakka, kakka" (=kaka) och uppfodrande pekande mot skåpet. Jag kunde förstås ha gett efter, men sen hoppar ju Supernanny och andras förmaningar in "säger man en gång nej, ska man inte ge efter" (har försökt hålla hårt på att de salta ostriskakorna bara är mellanmål). Så jag bestämde mig för att inte ge efter. Till sist blir jag själv förbannad, när killen sveper allt från bordet på golvet. I dag tog jag honom helt enkelt bort från bordet, satte honom på soffan och gick bort själv för att äta. Försökte på nytt då han lugnat sig. Samma resultat. Till sist beslöt jag mig för att helt enkelt låta honom vara utan mat, och började byta sittdynor (där man såg de senaste veckornas meny). Det var såklart mycket intressant för D och till sist satt han på de gamla dynorna på golvet och jag lyckades då få i honom lunchen.
Mat och nattande - prövostenar numera. I går tänkte jag också försöka få honom att helst somna i egen säng. Lyfte honom om och om igen tillbaka. Under gråt och tandagnisslan blev han och ligga till sist och jag hörde att han somnade...för att efter någon minut vakna och gråta helt hysteriskt. Vad gör en mamma? Låter honom komma i sin säng och tröstar - och killen somnar direkt. I varje fall har han nu börjat sova hela nätter i sin säng, efter att han får somna i min säng. Så kanske vi sakta, sakta är på väg tillbaka till de fina rutiner vi redan hade i flera månader. Men det är jobbigt att gå tillbaka, när vanor man hunnit vänja sig vid tas bort. Det var så oerhört skönt att få sitta, vila och titta på favorittvserier på kvällen - nu då jag smyger mig upp tillbaka halv elvatiden, finns det sällan något jag verkligen skulle vilja se (och jag orkar inte läsa, inte heller datorn är bra den tiden, man piggnar till för mycket...). Hoppas jag snart får min video tillbaka, som nu är på reparation. Får så lov att börja banda favoriterna och titta på dem senare på natten. I slutet av januari ska hans eget rum byggas, då ska nya rutiner till....
Jag vet inte om andra mammor har dessa problem, men jag tycker att detta är hittills den jobbigaste perioden (förutom den första tiden då D hade magproblem och grät i timtal på kvällarna/nätterna). Kanske det är för att jag själv varit så trött, att jag kanske själv bidragit till konflikter och inte varit tillräckligt kreativ för att hastigt lösa dem. Eller kanske D trilskas just för att han märkt att jag varit så trött...Hur som haver. Jag märker ju att jag inte klarar detta utan att koncentrera mig till fullo på uppgiften. Och i bakhuvudet finns rädslan - klarar jag ens av det då?! Men jag tror det blir bättre, lugnare tider framöver och jag kommer ju att få mera tid för mig själv då D är hos pappan. Och snart är det nytt år. Nya energier. Ett år äldre - kanske lite visare av erfarenheterna och hoppeligen lite klokare?! I varje fall, en chans att ta nya tag och hoppas på bättre tider och hälsa.
6 kommentarer:
Som du beskriver erat "bråkande" med mat och sömn hör nog till alla barn från och till i alla möjliga åldrar,om det är till någon trös:).Det är bara att bita i hop men somliga dagar orkar man bara inte leka "super nanny" och ger efter men det tycker jag man måste få göra det någon gång för alla blir vi trötta.Äh lite svamel från mig:)
Det är sant! Alla barn är nog kinkiga med maten i perioder. Min dotter har varit kinkig sen hon fyllde 1 år :-)
Det har varit lögn att få henne att äta vissa saker. Rött kött tex äter hon inte alls, kyckling går bra, hon avskyr korv i alla former...Så ,ja, det är bara att digga läget.
Hoppas att ni återhämtat er från magsjukorna nu, era stackare!! OCH jag ser att sitemeter hamnat på din blogg. Bra!
Det är jobbigt med kinkandet vid matbordet. Man får hoppas att det är en fas... hos oss har storasyster kinkat med maten i över ett år nu (hon är 4 ½). Nu börjar vi äntligen få lite ordning på ätandet, men hennes middagar består vanligen av en portion som nätt och jämnt skulle mätta en kanariefågel. Lillis äter allt man sätter framför henne än så länge (bara hon får äta själv), men hur länge den fasen varar vet jag inte. Jag har brukat sätta undan maten om den inte äts, sen tar jag fram den igen när damen klagar på att hon är hungrig. Förr eller senare går den nog åt, om inte annat får hunden lite extra godis...
Min stora pojk har varit kinkig med maten i stort sett hela tiden tills NU då han fyllt 10 år och börjat skjuta iväg på höjden, nu är han hungrig HELA TIDEN, har fullt sjå att hålla kylskåpet fyllt :)!!!
Var tid har sina mödor!
Anonym (om du inte har något emot det, skriv gärna namnet, så jag vet vem du är, jag ser bara det som syns här i rutan): Skönt att höra att alla andra inte heller är perfekta (hela tiden :). Nu orkar jag bättre med hans kinkande - blir det mycket skrikande, bär jag helt kallt honom bort från bordet och gör ett nytt försök senare.
Annika: annars duger nog faktiskt det mesta åt D, men sen finns det ju favoriterna som han skulle vilja äta hela tiden!
katt: har kastat bort en massa mat, vilket ju inte heller känns bra, men får börja göra som du!
Britt-mari: jaa, man får väl komma ihåg att fast D hoppar över någon måltid så går det säkert inte så illa. Han tar kanske igen det någon annan gång!
Tack till alla - nu känns det inte så dramatiskt mera, då jag inte är så trött, men det var skönt att få skriva av sig och få era kommentarer!
Måste bara kommentera jag också, har börjat fundera om det är en liten försmak på trotsåldern redan i den här åldern, trollet testar speciellt mig mycket med nattandet, ätandet och klivandet. Vi har haft en period med bra matvanor men nu säger han nä,nä,nä åt i princip allt igen och gamla trick har slutat funka som t.ex. en sked för mamma o.s.v. Har hela tiden tyckt att det är frustrerande då nått som varit rutin slutar att funka. Nå, snart svänger det väl igen.
Skicka en kommentar