Egen tid

Det är igen ett veckoslut då sonen är med sin far. I dag får han dessutom vara två timmar extra, till kl 16, så det känns skönt att kunna slappa i lugn och ro. I går var det desto mer fart på. Tittade in till drop-in frissan efter att jag fört D, och de hade tack och lov en tid. Konstigt vad en frisyr kan göra - jag känner mig plötsligt yngre :). Vill tillbaka till det jag haft i något skede, dvs pagefrisyr. Har försökt "odla" håret, som här emellan var ganska så kort, nu var det möjligt att klippa så som jag vill ha det. Det är viktigt med håret - man blir bara på dåligt humör då man tycker det är fult och inte ser ut som om det ens skulle vara försök till någon sorts frisyr!

På eftermiddagen fick jag äntligen vicka på rumpan :) - det var tre timmar latinodans på programmet! Fotot är från tiden då jag närmast levde av salsan (bodde då i Helsingforstrakten) - 1999 dansade jag flera gånger i veckan hela året. "Entusiasterna" träffades också för att dansa på privata fester och fotot är från en dansresa till Tallin. Det var en helt underbar tid, som ändrades av en resa till Kuba som dansskolan ordnade över millenieskiftet - där träffade jag ju honom som skulle bli min blivande man och min ex....

Som jag gissade orkade jag inte hela tiden i går, den sista halv timmen njöt jag av att få sitta i bastu i lugn och ro och göra mig klar. Nu är jag bara lite orolig för att bli helt förlamad - kände hur speciellt musklerna nära höften var paralyserade av chock över de vilda svängningarna! Problemet är ju att jag kan rörelserna, men kroppen har styvnat och tjocknat :(, jag tvingar den alltså att utföra sådant som den inte riktigt är i form för nu just. Men ganska bra gick det bara jag undvek att titta i spegeln...och som sagt, jag slutade då jag kände att krafterna var helt slut. Det hade jag räknat med, hostar fortfarande, och det är ju inte mycket motion jag kunnat göra i höst pga förkylningarna. Kändes i allafall bra att få dansa, mera sådant!!! Det fortsätter i dag på eftermiddagen, men har inte bestämt mig för om jag ska åka dit, eller satsa på att måla på Ds vägg, eller bara slappa med någon bok....vi får se.

I går hann jag ännu med att fota några ungdomar för en artikel och besöka en "terapeut". Jag har ingen panik med något nu just, men det är skönt att besöka någon ibland som så totalt fokuserar på en, det är helt enkelt terapeutiskt! Jag talar förstås om ett medium. Det mesta hon sa visste jag redan, det bara förstärkte vad jag innerst inne vet. Främsta problemet är ju detta med hälsan - förkylningarna håller mig tillbaka och gör tillvaron tyngre än den behöver vara. Och det är ju mitt eget ansvar - jag märker att sedan jag upplevt en rätt total utmattning (2003 då jag flyttade hem) har jag mycket lite kraftreserver att ta till. Direkt det blir mycket att komma ihåg och vardagen börjar snurra lite för fort, känner jag hur jag tappar greppet, hetsar upp mig och så blir jag sjuk.

Nu just pekar det som händer runt mig på det samma - telefonen strejkar (fast nu funkar den igen), lampor går sönder (bl.a en närmast exploderade då jag stod bredvid den, utan att ens nudda den), video- och båda digiboxarna fungerar dåligt...på sätt och vis reflekterar de min inre spänning och det att jag inte fungerar optimalt ("allt är sammankopplat" heter det ju - mina spända energier påverkar min omgivning). Det gör förstås att man blir ännu mera stressad. Jag har balanserat de senaste månaderna mellan en jätteiver och glädje och en känsla av att saker och ting galopperar iväg för mig. Och sen frustration över flunsor.

Det som R påpekade är att jag inte behöver säga nej till jobb t.ex. om det ändå känns helt bra, men jag måste komma ihåg att stanna upp emellan - helt enkelt dra några djupa andetag, så jag blir mera fokuserad inne i mig själv (borde hela tiden komma ihåg vad jag läste i Tolles bok, det är ju samma saker). Ett enkelt råd, men ett mycket nyttigt sådant - och det behövs förstås inte ett medium att säga det (vet jag att någon av er tänker) men någon behöver säga det till mig och det bara blir så att man inte sitter och pratar i lugn och ro med folk mera.

Det saknar jag nog - att ha en "bästis". De som jag pratar "djupast" med är per telefon, eftersom de bor i södra Finland. Här i trakten finns många människor som jag räknar som mina vänner, men alla har familjer och fullt upp med sitt (jag också) - träffas vi är det bara korta möten där mera alldagliga saker diskuteras - det finns inte tid att sitta och prata "ordentligt". Tack och lov för bloggen - läste på Wikipedia att det är terapeutiskt att skriva blogg, och det har det minsann varit för mig. Min tillvaro skulle ha varit mycket ensam utan detta medium (det är också därför jag skulle vara så glad över lite mera kommentarer - de är mycket viktiga för mig)!

Kanske det också är så att eftersom det tar tid att bygga upp en djup vänskap och det inte finns en automatik i detta - man är inte nödvändigtvis vänner bara för att man känt varandra länge - söker jag ännu min plats och "mina människor" här. Jag är en helt annan människa än den som flyttade bort för tjugo år sedan och de jag då umgicks med har också förändrats, det är inte bara att fortsätta där vi slutade, fast jag först trodde det. I går kväll ringde en god vän från Helsingfors och vi talade i två timmar - det var så skönt, hon ville anförtro sig och vi har samma intresse för andliga saker. Det var precis vad jag behövde, att få dela med mig med någon som också hade samma behov. Jag for och sova med ett lyckligt leende på läpparna (efter att ha klappat Ds kudde och önskat att han sover gott hos sin pappa) - det hade varit en fin dag!