Jag har tyvärr temperament. Jag är ingen filbunke, tyvärr. Ibland kokar det över - mera sällan numera, tack och lov, men det händer. Det hände i dag. Då Ds pappa kom hem med honom frågade han igen en gång: "borde man inte föra D på talterapi?". Det var åtminstone tredje gången inom ett halv år. Det är klart att jag också är orolig över att D inte talar bra, men jag tycker inte det är alarmerande än. Hans liv är inte "normalt" - han har två språk hemma och har en familj till att anpassa sig till, helt avskuret från hans normala tillvaro. Därtill har nu dagis kommit. Det måste ju påverka honom på något sätt.
Jag har inte ett bra förhållande till Ds pappa och hans familj (hade det ännu då D föddes och fram till dopet, sen kom alla gräl). Träffarna fungerar, vilket är det viktigaste, men vi pratar bara det allra nödvändigaste, inget mellan träffarna, utom någon gång en rad eller två om man behöver ändra på "transporterna". Det är med andra ord känsligt. En gång i sommar kom pappan med en burk med Ds kiss och sa att han är rädd för att han har maskar, han hade läst på nätet. Jag fick ju åka med den till rådgivningen, som konstaterade att det var slem (vilket jag också såg med detsamma, och D hade inga andra symptom på mask). Eftersom D ofta hostat i höst har det hetat "borde du inte ta honom till läkare". Han vet ingenting om vår vardag (vill inte heller veta) och tillbringar ju bara ett dygn varannan vecka med D. Till saken hör att hans sambo är en så kallad expert på barns utveckling (yrkesmässigt). I dag kunde jag inte låta bli att fråga om inte hans sambo någonsin pratar om barns utveckling - att D t.ex. har två språk att lära sig. Pappan mumlade något om " det finns olika teorier" och då jag sa "jag tar honom inte på terapi än" sa han: "du behöver inte ropa" (vilket jag inte heller gjorde, men jag talade "tätare":)) och gick bort till bilen. Jag slängde efter honom "varje gång är det något du gnäller om". :(. Inte så uppbyggande för vår relation - och jag som hade funderat på att skicka julkort på D till dem som en gest att jag hoppas att läget kunde normaliseras mellan oss (det var då hastighetskameran blixtrade till...). Kanske jag inte gör det nu.
Efteråt var jag såklart arg på mig själv, varför kunde jag inte hålla mig ännu en gång...skickade ett mail med en rad: "om D inte talar vid 3 år så kan vi fundera på terapi". Jag känner mig i försvarsposition mot dem och är sårad över många saker, vilket förstås bidrar till att jag lätt också känner mig kritiserad.
Hade en väninna på besök förra veckan, som också läst utvecklingspsykologi. Hon sa något som kändes som en stor tröst: eftersom D måste vara "stor pojke" hos sin pappa (sover i eget rum, går på pottan, använder inte napp och trasa) så behöver han troligen vara "mindre" med sin mamma. På dagis tar han inte heller med trasa och napp, dem lämnar han i bilen, men direkt han ska hem, eller kommer från sin pappa, vill han ha dem igen. Jag tycker det är ganska logiskt - men allt sådant förstår ju inte pappan, och vill inte heller höra. Det som jag inte kan förstå är varför inte sambon kan förklara dessa saker för honom, hon borde ju veta.
11 kommentarer:
Oj vad jobbigt.
Jag har haft min numera 11 åring på talterapi, mejla om du vill veta mera. Men det är ingen panik ännu med terapin!!!
hälsar B-M
Har under årens lopp följt med ett antal barns utvecklingar.Det har varit vanligt att i tvåspråkiga familjer har speciellt pojkars tal kommit lite senare. Flickorna har varit snabbare i talets utveckling även i tvåspråkiga familjerna.Men det är helt klart att det tar längre än vanligt då man ska lära sej två språk.Jag ser absolut ingen orsak till oro för D:s del än.Och ifall du vill ventilera den frågan så kan du ju höra med rådgivningen då ni har nästa besök. Du har helt rätt att man inte ska pressa lillkillen för mycket med saker på en gång. Han har faktiskt anpassat sej himla bra till stora livsändringar redan. Du är inte enda lejonmamman som ryter till, då det gäller lejonungens välfärd. Har flera väninnor som reagerat så. Så det behöver inte ha nåt med din gamla bastemperament att göra. Du är en ny person nu o får inte döma dej själv för hårt för din reaktion.Du har jobbat hårt med dej själv o du är perfekt o älskvärd som du är.Mammor får vara lejonmammor som ryter till ibland-de gör det av kärlek. Kram katri
I vår mammabarn-grupp finns också ett barn som lär sig två språk samtidigt. Barnet i fråga är också lite senare med språket, men det är ju precis som det ska vara! Så står det ju dessutom i alla barnböcker jag läst (o jag har läst en del, noijig som jag är). Om det är nått jag lärt mig med tillväxt och utveckling hit och dit är att det är mycket individuellt, vissa satsar på motorik och vissa snackar. Då kanske inte energin räcker till allt och då tar de igen det senare.
Du är stark och du vet absolut säkert bäst i detta fall som är med D dagligen!
Trollmamman
BM: tack, bra att veta, men jag vill inte ta ut problem i förskott. Tänker vänta till 3. Jag ser ju hela tiden små framsteg, så jag hoppas att det ännu ska lossa riktigt ordentligt på en gång!
Katri: tack, vad skönt och höra - känns mycket bättre nu :)! stor karm!
Trollmamman: Ds pappa borde ju också veta allt detdär via sin sambo!! Känns nästan som om de enbart vill jävlas! D har ju växt rätt mycket, energin har hoppeligen farit på det! kram!
hej, man kan ju se saker från olika perspektiv o vända saker som man vill. Om man vill hittar man alltid nåt att klaga på. Du gör alldeles rätt. Och jag känner till det där med att man reagerar hett på andras kommentarer, gör det själv och ofta lite för häftigt. Men som sagt, vi är lejonmammor som försvarar vår unge mot ALLT, även t.o.m. mot deras pappa om det behövs. Stå på dig, du känner D bäst och hos dig vågar han vara liten pojke, som han ännu är, omgivningen kräver ofta att dom ska vara så stora och förståndiga - det är samma hos oss. Oliver är en busig och energisk kille på dagis, men när jag hämtat honom och han hemma sitter ner och slappnar av, åker tummen i mun och han tycker om att vara i famnen och mysa. Det är inte alla som ser den mjuka sidan i honom - vilket jag tycker är väldigt synd. Senast under helgen konstaterade jag igen att det inte är lätt att uppfostra barn - och på rätt sätt. Kram Kiika
Min goda väns dotter sa inte ett ord innan hon fyllt tre. Sen kom det allt på en gång! På två språk. Och aldrig har hon behövt terapi.
Jag har hört så många som talar två språk hemma som säger samma sak om sina småbarn, att barnen knappt pratar alls tills de är gott och väl nära treårsåldern. Du behöver nog inte oroa dig på minsta vis, tror jag.
Det har varit samma sak med Vilgot. Han har ju också två språk. Det är först nu som det har börjat komma ordentligt med ord. Du ska se att det nog kommer med tiden... Kämpa på.
Inte tycker jag heller att du ännu skall oroa dig för hans tal! Jag är enormt intresserad av barns språkutveckling och jag brukar säga: läs, läs, läs för barnen. Ge dem rim, ge dem ramsor, ge dem sagostunder och bokläsning varje dag. Det utvecklar deras språk, de har nytta av det senare i livet, inte minst i skolan. Det ger dem fantasi, referensramar, ja allt!
Du har en klok väninna, hon har alldeles rätt! Förresten hade jag min trasa och sög på tummen tills jag var 6 år! :) Det handlar ju om trygghet och det får D hemma hos dig tillsammans med napp och trasa!
/Helén
Vi var ett tag oroliga för vår (enspråkiga) sons talutveckling då det dröjde så länge innan han började formulera ord och meningar. Idag är han fem år och vi kan skratta åt vår oro, nu är problemet nämligen det motsatta - vi får inte tyst på honom ; ). Däremot har han i sommar varit tre gånger på talterapi för att få r-ljudet att låta på rätt ställe. Så jag tror nog att du lugnt kan låta tiden ha sin gång - aika hoitaa, heter det ju! Kram!
Kiika: nej det är verkligen inte lätt dethär med barn!! Men jag tycker i allafall att det blir bättre och bättre ju mera jag och d kan börja kommunicera med varandra - tack och lov märker jag ju att han förstår allt jag säger. Vid dagis säger de ännu att han är "för snäll", att han kunde ta mera plats, men jag undrar om de inte får äta upp det än då han riktigt börjar känna sig hemma där :)
Matilda: tack för det! Jag förstår inte hur dessa "rykten" inte kan nå Ds pappa och sambo...men det känns skönt att höra alla dessa exempel!
Linda: tack! Hoppas ni all amår bra (hinner inte riktigt läsa bloggar nu just!)
Anonym: jag skulle väldigt gärna läsa för honom och gjorde det då han var mindre och hölls på stället, men här emellan har han inte haft tålamod att lyssna, bara velat se på bilder och prata om dem. Men de senaste kvällarna har han äntligen börjat lyssna då jag försökt läsa, så kanske den biten och snart kommer att hjälpa till!
Helén: jag hade också napp väldigt länge :). Numera är det mera press på att alla ska vara så lika i utvecklingen, men vi är ju fortsättningsvis alla individer...
Fifi: tack - ännu ett exempel på att man inte ännu bör göra ett probelm av det hela. Ds pappa skrev nyligen ett mail att det är bättre att åtgärda så tidigt som möjligt...men jag tycker nog att dethär är väl tidigt. Ska ännu ringa rådgivningen och säger de samma sak så får han nog ge sig till tåls och sluta pressa på tillsvidare!
Skicka en kommentar