Var är bromsen...?

De senaste dagarna har varit både tunga och frustrerande, men också fyllda med positiva saker. Största orsaken till jobbigheten har som vanligt varit flunsa. Det slog över i den välkända tjocka känslan i huvudet som följer av lite stegring och litervis av snor. Jag hade inte heller tid att vila - jag kunde inte på lördagen säga till min väninna från Sri Lanka, som då hade tid att träffa mig: "sorry, jag vet att vi inte setts på sexton år, men vet du, jag är så väldigt trött i dag". Och det är klart det var roligt att se henne. Till höger ett foto av oss cirka 1988, hon jobbade då för vår agent i Sri Lanka, dvs byrån som skötte all organisation, så att vi som guider kunde göra utflykter, ta folk till hotell etc. Hon hann bara hälsa på kort hos oss (hon var bara en vecka i Finland), men det var väldigt uppiggande :). Fick också lite hjälp med snöskottandet :).




På söndagen hade jag ännu lite jobb att göra och beslöt mig för att det var dags att ge lite tid till D också. Det var rätt blåsigt där ute (blev ordentlig storm på natten), men vi kom på att D kan åka pulka på rampen, så båda var nöjda - han drog gladeligen upp pulkan, mitt jobb var att skjuta på "uppe" :). Våra stackars katter är också rätt åsidosatta, Gusta har kommit på att bästa tillfället att få lite omvårdnad är att hoppa upp i famnen då jag sitter på toan :). Lite har de börjat leka när de är utomhus, men inomhus fräser Fia åt honom mest varje dag. D har också respekt för hans klor och han håller sig helst undan D, så tyvärr gick det inte alls som jag tänkt mig med dem, att de skulle bli lekkamrater åt varandra :(.

På kvällen började sen febern stiga igen, så jag avbokade privateleven på måndagen. Då beställde jag läkartid direkt på morgonen, tänkte att det kanske ändå behöver tas prov, om jag skulle ha något som det finns medicin mot. Det var lite tajt med tiden, hade en lokaltv-intervju inbokad - och så klart, efter att ha suttit och väntat i 25 minuter insåg jag att jag inte hinner med läkarbesöket, eftersom de var så sena. Så inga prover. Hemma försökte jag vila - men jag kan inte sova dagstid annat än om jag är dödstrött eller har hög feber - och varkendera stämde in, jag var trött och sliten, men kunde inte somna, började skriva på artikel i stället.

Tisdag var det tidig väckning - jag skulle till Vasa (en timme med bil härifrån), en intressant dag med föreläsningar om integrering av invandrare (var mycket bättre än den första seminariedagen för en månad sedan). Häftigt med hissar och massa med folk (det var i Academill) - märkte att jag verkligen blivit "lantifierad" :). Men det var också tungt då jag inte var i skick och då jag kom hem var det dags för kalas - min mamma blev 85 år gammal och vi hade lite gäster. Det är numera rätt sällsynt så det var jättetrevligt. Men det straffade sig, kom på sent på kvällen att jag inte kollat att "min flicka" på flyktingcentralen visste om att vi skulle till flyktingrådgivningen i dag. Drömde till och med om det, men tänkte på morgonen att de anställda lovat meddela....steg alltså upp igen klockan 6, rev upp D ur sömnen sju, till dagis och när jag sen kom fram fick jag höra att hon åkt till skolan (på annan ort) - de hade glömt det hela. Det fanns inget annat alternativ än att boka om (och jag som hade hoppats på några lugnare dagar med D to-fre) och nu måste jag då hitta barnvakt på fre, har redan använt upp mina dagisdagar denna vecka. Jag tror det fixar sig, men det var så väldigt onödigt, men typiskt då man börjar bli trött - hinner inte riktigt med allt och glömmer.

Jag var så besviken, det var ju delvis en repris av förra onsdagen då jag var sjuk och allt var planerat in i minsta detalj. Så strulade det till sig igen - kändes så hopplöst, så det blev många tårar då jag körde iväg. Men plötsligt hade jag några extratimmar - i protest körde jag till ett café och åt en bit bärkaka med vaniljsås och läste klart tidningen jag börjat läsa på morgonen. Hann också köpa en onödigt snygg mobil (trots att det plötsligt blivit liv i den gamla igen och denna var alltså inte den billigaste...) och hittade två par vinterskor till D på loppis. Men sen fick jag ett samtal från rådgivningen... Specialbarnträdgårdsläraren hade tagit sig en titt på D. Han hade varit jätteblyg och hon hade inte fått ur honom egentligen någonting. Diagnos: frågetecken. Rådgivningsdamen var jättesnäll och hade goda råd att ge, men det var ju inte bästa dag att få höra att det KAN vara något fel. I varje fall borde jag försöka öva ord med honom mera, på våren finns den ordinarie spec.läraren på plats och hon kan ta sig mera tid att lära känna honom.

Så var det bilen till service, sen traskade efter iväg i kall snövind till närmaste matställen (som nu bara råkade vara Macdonalds :). Där ringer telefonen, det är bilreparatören: "har du bilnyckel också"? Jo, den låg i min ficka. En annan dag hade jag säkert bara skrattat, nu var jag mindre road. Som tur är finns det ännu flexibilitet i småstäder, de gick med på att hämta nyckeln. Hade ännu tänkt besiktiga bilen, men det gick inte heller - bromsklossar och annat måste bytas ut. Skoj, det blir en räkning på ca 600 euro, och såklart en månad då vi nyss beställt olja och den räkningen blir ännu större. Drömmen om att få lite ihopskrapat på kontot, så man kan njuta av ledig julhelg med gott samvete for dit. Å andra sidan ska man väl vara glad att man ändå troligen får sina räkningar betalda (vi delar kostnader med min mamma, annars skulle det ju inte gå).

Som sagt, emellanåt är jag väldigt uppe, emellanåt helt kraftlös. Dagen slutade i allafall helt bra, fick en intervju gjord och på hemvägen insåg jag att jag faktiskt mår bättre fysiskt i dag, den tunga känslan är borta, så tydligen är jag ändå på bättringsvägen (kanske det behövdes lite tårar för att lätta på spänningen inombords...). Härligt. Då orkar man bättre tampas med vardagsproblem igen. Dessutom ser det ut som om jag får en ledig dag i morgon.

På något sätt har jag också gått helt på övervarv med skrivandet, skulle vilja skriva hela tiden, formulerar kolumner i huvudet stup i kvarten. Vet inte om det är en bra eller dålig sak att jag inte haft möjlighet att sitta vid datorn så mycket som jag skulle ha velat göra...