Bra dygn!

Ds träff med sin pappa gick bra. Han och jag kunde tala helt normalt, även om jag undvek att alls börja tala om problemen, tänkte att det är bäst att ta upp dem först på mötet med barnatillsyningsmannen i början av februari - om det behövs. Det kändes lustigt: "hur har jag kunnat bli så ångestfylld, han är ju helt trevlig". Men att få sura sms är en sak, att tala ansikte till ansikte är en annan. Dessutom har tid nu gått - D börjar småningom bli tillräckligt stor för att kunna träffa pappan ensam på den "neutrala platsen" han ville ha, så det finns ingen orsak för mig att kräva något annat. Igår sa jag också att jag själv ännu vill ta dit D nästa gång (D "vierastaa" honom ännu, jag var med en halvtimme i början), men att pappan kan köra hem honom. De senaste två träffarna har jag ju krävt att Ms Y inte är med, finns flera orsaker, men främsta är nog att jag är arg och sårad över hennes beteende och inte vill se henne. Den andra är att jag faktiskt tycker att D borde börja se sin pappa som den viktiga personen i den familjen, och det tror jag inte händer om han inte kommer ensam och hälsar på. Då jag ser att D inte mera är rädd för sin pappa då han ser honom, så kan pappan börja hämta honom hemifrån, och då är det ingen skillnad mera om han vill ha sin nya familj med på träffen eller inte.

Väldigt trött och orolig är D alltid efter dessa träffar. Han somnade redan i bilen hem. Då jag brukar se att han är väldigt trött och jag bara ska köra en kort stump, brukar jag kittla honom under foten så han hålls vaken, men nu var jag inte påpasslig och han hann somna - och det betydde att han sen inte kunde sova sin eftermiddagslur mera hemma. Han var trött, men kom inte till ro, förrän sent på kvällen. Var nog orolig över hur natten skulle bli, då dagen kommit i "oordning", men det gick över förväntan! Lyckades lägga honom utan att han somnat vid bröstet på soffan först. Då han började sparka och svänga sig oroligt i sängen började jag nynna och kunde lugna ner honom, så att han sen faktiskt började sova av sig själv halv tio - och sov till halv sju!!!!! Jag vaknade till några gånger på natten då han hade ljud, gnydde eller suckade, men det blev aldrig till gråt, så jag fick somna om. Känns som en otrolig lättnad, jag tänker ju lite framåt hela tiden, om jag någon gång skulle vara borta på kvällen, eller om något skulle hända att jag var tvungen att vara borta en natt - och ännu längre fram, då D börjar vara över natt hos sin pappa. Jag måste ju nu se till att få sådana rutiner, så någon annan också kan klara av att få honom att sova, och det tror jag kunde gå nu. Och nu kanske den natten inte är långt borta, då jag själv kan sova i ett till 6-tiden...