Vi får se....

Hmmmm, jag får hoppas att det stämmer att första natten är värst (för mamma?). Men egentligen var den inte så olika från nätterna på sista tiden. D somnade redan kvart över nio vid bröstet, då jag satt framför tv:n i soffan och tänkte tanka honom riktigt full inför natten. Lade honom direkt i vagnen och tänkte att jag själv också går i säng, då jag var så trött. Kunde jag somna....nå nej. Klockan tio kved han till - kanske mardröm, eller magknip - men jag behövde inte göra något alls. Klockan elva däremot vaknade han till gråt, försökte gunga, gav vattenflaskan, men tog sedan upp honom i famnen. Han somnade ganska snabbt i mina armar och sov sedan rätt bra i vagnen till halv fem. Endast en gång vaknade han till, men somnade av att jag gungade vagnen. Lite mera jobb krävdes halv fem för att få honom till ro, gav vatten, men fick två gånger ta upp honom och vyssja och gunga innan hulkningarna tog slut och han började andas lugnt (det tog kanske tjugo minuter allt som allt). Klockan fem vaknade han till igen, men låg och pratade, suckade och svängde sig några gånger - jag låtsades inte alls om det och sen dess har han sovit - nu är klockan snart sju. Jag kunde inte sova mera efter halv fem, trots ihärdiga försök, så här sitter jag då. Nu har jag i allafall lärt mig att bröstet inte behövs som tröst på natten, är hoppfull inför de nästa nätterna. Önskar bara att någon också kunde gunga mig till sömns...min kropp behöver också omprogrammering!!