I kväll har jag haft egen tid sen klockan 22. Vinet smakade bra i kväll, men av någon konstig anledning rusade jag inte direkt på bloggen då D somnade. Det är konstigt med bloggandet, man är så beroende av kommentarer. Ibland tappar jag helt självförtroendet/bloggfotfästet - "jag är tråkig, ingen tycker om vad jag skriver" och så får jag påminna mig själv om varför jag skriver: för att jag tycker om att skriva, för att jag behöver göra det för min egen skull.
Jag vet att jag får lida för detta (den sena timmen...) i morgon, men har laddat upp med en lök. Den ska jag sätta framför sovrumsdörren, som jag stänger, och hoppas på att det ska förhindra att någon av katterna ska krafsa på den med en mus i munnen mitt i natten/tidig morgon (dörren har varit öppen hittills - och nästan varje natt kommer de in med en mus, ibland levande, ibland död :(, ibland äter de den på min vita sovrumsmatta - knaster, kanster - ibland hamnar den i Ds säng och jag får kasta ut katt och mus).
5 kommentarer:
Det är klart man vill ha kommentarer! Annars skulle det ju gå lika bra att skriva i en dagbok som ingen läste.
Det är mysko det här med hur många kommentarer man får. Vissa bloggar handlar inte om någonting alls, och ändå blir de så populära. Jag förstår det inte!
Vad jag har märkt är i alla fall att för att få många läsare måste man själv kommentera mycket på andras bloggar. Och det tar enorma mängder med tid! Att först lämna en kommentar och sedan gå och kolla om man fått svar. Plus att läsa innehållet i deras bloggar. Egentligen är det en syssla som tar flera timmar per dag.
Just nu har jag tappat orken att läsa andras bloggar förutom någon enstaka här och där. Jag tror det är en sorts bloggutmattning! Och samtidigt som jag så gärna skulle vilja hänga med i vad som händer på bloggarna så måste jag få syre någon annanstans också. Göra andra saker än att blogga. Det blir ett svårt val, för gör man uppehåll för länge så hamnar man liksom utanför.
Ibland tänker jag på att om någon talat om för mig när jag var yngre och innan nätet fanns, att jag i framtiden skulle sitta och skriva dagbok och läsa andras dagböcker i flera timmar varje dag istället för att titta på TV, så hade jag inte trott dem.
Sitter man fyra timmar varje kväll och bloggar, och det har inte varit ovanligt för mig alls, ja, det är ju nästan som att ha ett deltidsjobb!
Vad än man gör, om det då är jobb eller hobby, så om det involverar andra mänskor vill man ju ha respons - erkännande, hellst såklart positivt.Det blir mera levande och givande så. kram Katri
Matilda: detta med bloggar är ju så nytt i mänsklighetens historia :), så mycket av hur det egentligen funkar är väl ännu lite av ett mysterium! Men det handlar ändå mycket om kommunikation, kommentarerna, svaren på kommentarerna, utbytet av varandras upplevelser tankar osv. Det går man miste om, om man bara läser bloggar utan att kommentera - för mig är just kommunikationen viktig, därför koncentrerar jag mig bara på några få bloggar, som jag tittar in till ibland, så att jag ska kunna hänga med någotsånär. Då D var bebis läste jag massa med bloggar och kommenterade mera (tänk vad mycket mera tid man hade då, när han sov så mycket mera dagstid!) - och hade förstås mycket trafik på min egen blogg också. Sen är det ju också länkandet, finns man på någon länklista, finns det större chans att någon hittar en. Bloggandet bygger väl mycket på bekräftelsen - jag accepteras/gillas/får genklang... av att någon läser det jag skriver.Intressant fenomen - men som du säger, man måste komma ihåg att det finns ett liv utanför bloggen också :).
Katri: precis! Utan er som kommenterar regelbundet skulle det ju vara lönlöst, ja, rent av skrämmande att skriva - varje ens ord skulle försvinna in i det stora mörka hål som cyberspace är och inte ens ett eko skulle höras....man skulle ju få darr av mindre, "finns jag överhuvudtaget"?! :)
Jag har en speciell allergi mot ordet bekräftelse i största allmänhet och tycker det har missbrukats, särskilt i media. Att man vill gillas och få vänner tycker jag är så självklart så det ska man knappt behöva få sig påpekat! Särskilt när det används med en sorts betoning (inte din! jag menar i allmänhet) som jag tolkar som något negativt, att man skulle vara svag på något sätt eller klängig.
Ska man skämmas för att man vill ha vänner? För att man vill bli omtyckt? För att man vill ha gensvar från sin omgivning? Absolut inte. Människan är ett flockdjur sägs det ju, och vi behöver varandra.
Nä, usch, ordet bekräftelse kunde gärna få hamna på sophögen, tycker jag.
Matilda: oj, jag har inte alls varit medveten om den negativa klangen med "bekräftelse" - men sen har jag ju också läst rätt lite de senaste åren (förutom bloggar :).
Jag har ju varit singel största delen av mitt liv, och eftersom jag inte heller har syskon, har jag vant mig vid att vara ensam. Men jag hann ju vara gift hela 7 månader, och fast där fanns helvetiska stunder, tycker jag ändå att det var mycket mera "naturligt/tillfredsställande" än att vara ensam, människan är nog menad att leva i nära kontakt med andra människor, då känner hon sig helast. Det tror jag!
Skicka en kommentar