Usch vilken dag det var i går. Den började så bra, D och jag uppvaktade ett fadder på morgonen. Men sen kändes den närmast som en mardröm. Jag grät så jag har helt uppsvullna ögon ännu - riktigt perfekt upplägg för en första date med någon....Till saken hör att om jag börjar gråta, så vill det inte riktigt bli ett slut på det, och detta med katten var nog en stor chock. Jag har otaliga gånger klandrat mig själv - varför gick jag inte ut direkt, kanske jag skulle ha hunnit rädda honom, och kanske lite nått fram att man inte ska vara vid vägen. Som oftast handlar det ju om korsningar - ett fel beslut kan bli ödesdigert. Jag begravde honom i blombänken - snart är trädgården inte annat än en gravgård för katter, alla som jag haft finns där. Min allra första egna katt Nelson, som någon katthatare (troligen) sköt några månader innan jag kom hem från mitt år i England, Matilda (Nelsons dotter) och Totte ligger under rönnen och nu då lille Nalle, som knappt hann börja bli den han skulle bli. Jag pratade ofta med mamma på sista tiden om hur stor han egentligen skulle bli, svansen var jättelång - D skrattade förtjust då han vispade runt sig med den och D fick den i ansiktet - och han verkade annars också bli en stor, präktig katt.
Jag funderade också på varför det kändes som ett slag i ansiktet att han dog. Jag tror det har med det att göra att jag desperat försöker skrapa ihop liv och rörelse runt D. Jag antar att jag redan känner av en viss "tävlan" med hans pappa - där har D på sätt och vis en syster att leka med (hon är 5-6) och en hel familj runt sig, senare stadens alla nöjen. Här ville jag i allafall ge honom en lekkamrat, en varelse till att ha runt sig, eftersom min tid och ork inte räcker till för att hela tiden vara med honom. Den lilla, energiska katten var redan en stor hjälp och det var härligt att höra D skratta då han "lekte" med Nalle (visserligen lite våldsamt emellanåt, men Nalle verkade härdig!). Kvällen före kom Nalle, sin vana trogen, upp i sängen precis som D skulle börja sova. Han skulle ju upp till katten, men jag sa att han får leka med honom i morgon, nu ska det sovas. På morgonen var Nalle där igen, lekte genom spjälorna med D och sopade till honom med svansen i ansiktet när D senare kommit upp i min säng. Fem timmar senare var lekarna förbi för Nalles del, hans silkeslena päls, den fina svansen täckta av tidningspapper, nedgrävd i blombänken. Medan jag höll på där ute, saknade jag helt fruktansvärt hans energi och närvaro - nästan alltid var han med, vad än man höll på med. Tänkte att jag direkt skaffar två kattungar, men det kräver också energi att lotsa små varelser framåt (jag misslyckades ju med Nalle, lyckades inte lära honom om vägens faror) och dessutom kommer veterinärkostnader till, så jag tror vi får vänta, kanske till nästa år. Fia-katten sov med mig i natt, hon har nog betett sig annorlunda nu efteråt. På ett sätt får hon mera utrymme nu, Nalle tog nästan all uppmärksamhet.
Jag väcktes redan halv fyra av Ds ljud, och sen kunde jag inte sova. Nu har jag tagit ett bad och ska småningom börja plocka ihop för Ds övernattning och fösöka fixa till mig själv lite. Livet går såklart vidare, men jag hade verkligen väl kunnat leva utan denna extrasorg.
6 kommentarer:
Hej D Jag tänker på dej hoppas att du snart får en ny kisse.
Jag har ju min B hund, och L kisse
som jag älskar(att dra i svansen).
Häls Kompis L.
Tack L - jag är nog lite fundersam över vad som hänt då mamma var så väldigt lessen i går. Jag hoppas också att jag snart får en lekkamrat här hemma på nytt, men kanske vi två kan leka tillsammans tills dess? :)
Jag fick tårar i ögonen då jag läste det du skrev, det är så fint och känslosamt skrivet! Och jag förstår så väl dina känslor! Man tycker att det är så onödigt att sådant där måste hända! Dessutom är det ju så tråkigt för D:s del att det skulle gå så där när de blivit så goda kompisar! Men det är ofta så att då katter jagar något eller t.ex. blir jagade av någon annan katt blir de så ouppmärksamma att de glömmer totalt bort att vara försiktiga oberoende av om man försökt lära dem vägens faror eller inte. Den enda trösten är ju att Nalle inte behövde lida! Värre skulle det ändå ha varit om han skulle ha blivit så svårt skadad och lemlästad att man hamnat och avliva honom i alla fall! Jag hoppas att din date gick bra och att ni hade det trevligt så att du fick något positivt också i slutet av denna vecka och inte bara sorgliga saker.
Kram!
Marianne
Tack igen Marianne, det tröstar att du förstår så bra - och som du ser i mitt nästa inlägg, så har nog dagen varit bra till största delen! Att sova verkar hela mycket, har jag märkt!
Vad ledsamt med kissen. Har mist flera katter medan jag ännu bodde hemma, det är risken med en livligt trafikerad väg. Alla katter jag har haft har haft en egen plats i mitt hjärta, och alla är saknade ännu många år senare, även om det svartaste sorgen bleknar med tiden. När jag var 20 år dog min älskade frass i någon mystisk sjukdom, jag grät mej igenom flera arbetsdagar medan jag skurade golvet åt tantorna eller bar in ved... ännu idag kan jag få en klump i halsen när jag kommer ihåg honom.
Vi har en stor sorg framför oss, antagligen ganska snart. Vår hund, nio år gammal, har fått en diagnos som betyder att slutet kan komma mycket snabbt. Flickorna kommer att sakna henne mycket, men värst blir det nog för storhusse och -matte. Jag gråter bara jag tänker på det.
Sörj du din kisse så länge det behövs, kom ihåg honom som den familjemedlem han var, och var beredd på att du kan se glimtar av honom den närmaste tiden. Så har det åtminstone alltid varit för mej...
Katt: det är nog bara människor som själva haft husdjur, som kan förstå hur kära de blir. Men det är så tungt att skiljas från dem, när de ju oftast lever så mycket kortare än vi (även om inte olyckan är framme). Nej vad sorgligt med hunden, förstår hur svårt det måste vara!!!
Skicka en kommentar