På tal om det - min mamma påminde mig om att det är precis sex år
sedan min pappa dog. Vi var faktiskt till graven idag med D, men jag kom inte att tänka på vilken dag det var. Fotot är taget 1995 på min kusins bröllop, då var han 85 år gammal (han var 53 när jag blev född!) och hade fått ena benet amputerat ovanför knäet på vintern, så han ser rätt medfaren ut här. Men han lärde sig ännu köra bil med handgas och broms, men när han miste körkortet vid 90, var det ett hårt slag och då började också nerförsbacken. Snart efter togs han in på sjukhem, för att min mamma inte mera klarade av att ta hand om honom (jag bodde då i Helsingfors) och 17 augusti 2002 dog han, nästan 92 år gammal. Jag var med honom när han drog sina sista andetag. Det var en stor och viktig upplevelse.Jag tror att jag är rätt lik min pappa till sättet, och vi kom ofta ihop oss, men nog var han viktig för mig för det. Den hösten var otroligt varm och vacker, fick mycket stöd av att ligga på pappas åkrar (!) i solen mitt i sorgen. När jag återvände till Helsingfors efter hans begravning, insåg jag att jag inte mera kan bo där. Kontrasten mellan storstadsstressen och stödet av lugnet på landet i sorgen, var alltför stor. Ett läsår hade jag att klara av ännu (och ett stort projekt: var koordinator för en internationell konferens på vår skola, det var givande, men otroligt tungt), men följande sommar flyttade jag sen hem. Och det var början till ett helt nytt liv!
3 kommentarer:
Du kan väl ge kissen fler än ett namn, men ha något som tilltalsnamn? Vi har Massi Ferguson, kallas Massi. Om du inte har läst T.S.Eliots De knepiga katternas bok så rekommenderar jag den... där finns en dikt om hur katter måste ha flera namn, ett enkelt vardagligt, ett fint och förnämt och så ett hemligt, kattligt.
Vilken duktig pappa du hade och vad fint att du kunde vara med honom då han tog sina sista andetag, det är något speciellt över en sådan stund - något som inte går att beskriva! Det är förunderligt vilken tröst man kan finna i naturen då man har sorg eller om man annars är bekymrad över något! Naturen är viktig - så bra att du hade möjlighet att återvända till ditt barndomshem, och så fint för D att han nu får växa upp på landet!
På tal om katten tror jag nog han kan ändra mycket sedan han kommer hem till er! Det blir ju en helt annorlunda miljö där han blir ompysslad på ett annat sätt än han blivit nu vilket antagligen gör att han blir mera tillgiven då också.
Marianne
Katt: kanske jag skulle kalla honom "McCormic" efter vår traktor :). "Gusti" är nu just ett alternativ, efter att vi hittade en Gustav-docka bland mina grejer igår...Tack för tipset på dikten, kom att tänka på att min förra katt Totte hade två namn, ett förnämt: Sinhabada Sinuhe, men jag kallade honom Totte, som sagt :). Det hemliga vet jag ju inte vad det var ;)
Marianne: jag tror att man har lättare att komma över sin sorg (fast ett litet stygn ju alltid finns med) om man fått vara med när personen "gått över gränsen", i allafall var det så för mig. Och naturen var så viktig för min pappa, så det var naturligt att söka tröst där, och minnas honom. Synd bara att han aldrig fick se sitt barnbarn.
Det blir spännande att se hur det går med katten - jag rapporterar! :)
Skicka en kommentar