Jag är rädd för att jag gjort fel beslut med kattvalet och kan inte mera ta tillbaka det heller, eftersom det antagligen skulle betyda döden för Lillen (i bild till höger). Det blev inte bättre av att jag i dag i tidningen såg annons om "söta, tigerkattungar med vita tassar, vana med barn och hundar".....Var med D och hälsade på katten i går igen och insåg nu först att katterna egentligen har minimal kontakt med människor. Första gången vi var och hälsa på dem, var de inomhus, sist var paret på resa, så det var inte så förvånande att katterna var ute, men igår sjönk det först på riktigt in att katterna är ute hela dagarna, och också på nätterna, en liten stund på kvällen och morgonen får de komma in. Jag tror de bara matas med minkmat :(! De var förstås rädda för D, men var oroväckande ointresserade av mig också. Jag kan ju inte låta bli att jämföra med Nalle, som glad och nyfiken sprang rakt emot oss, då vi första gången for och titta på honom och Fia.Nu är jag jätteorolig att jag tar en katt, som inte kommer att intressera sig för D alls och vill höra om någon av er har erfarenheter av katter som växt upp utomhus, men sen tagits till "familjekatt" - har de ändå anpassat sig och blivit tillgivna? Jag måste ju försöka göra det bästa av situationen och försöka hälsa på honom så ofta som möjligt den närmaste tiden. Kattungarna är åtta veckor denna vecka. Ringde veterinären för att höra deras åsikt om när man kan ta en unge - assistenten var rätt vag, "brukar ge bort vid åtta veckor, men raskatter vid tolv"..och i tidningen stod att det är djurskyddsbrott om man tar en kattunge från mamman före tolv veckor!! Ägaren är otålig att bli av med katten och jag rädd att han förvildas helt om han stannar där längre. Hoppas att det faktum att vi har en annan katt kunde hjälpa situationen, fast jag tar honom lite tidigare. Vi har kommit överens om att det blir om en dryg vecka, då D far till sin pappa - då får katten anpassa sig till huset och resten av oss i lugn och ro ett dygn innan det är dags för den ivrige lille mannen att inta scenen.
6 kommentarer:
Hej Vi har haft en otroligt massa me katter och jag tror inte att man kan säga om en katt börjar "trivas" me männskor beroende på om den varit ute/inne mycket, katter är personligheter precis som vi männskor. (och en katt uppfödd på minkmat är väl nästan som en katt uppfödd på burkmat) Häls. Bonden
Jag tror den vänjer sig vid er när den väl kommer "hem". Det är väl mer katter som är äldre och som vuxit upp vilda som aldrig blir riktigt tama. Det blir nog bra!
Min kära gammelfrass, salig i åminnelse, växte upp som vildkatt i ett trähuskvarter i Åbo. Jag fick hand om honom vid ca ett halvt års ålder, då hade han bott en dryg månad hos en alkis i grannhuset. Han blev världens goaste katt, han accepterade varje miljöbyte utan att blinka bara jag var med. Han var innekatt i Åbo, innekatt i Jeppo ett par somrar, och sedan blev han utekatt på Åland de sista sju åren av sitt liv. Jag tror som Bonden att katter är individer och en katt som bara varit ute kan bli en social famnkisse ändå.
Vi tog vår katt vid 8 veckor; inga problem. först efteråt läste vi att de borde vara 12 veckor, men därifrån vi tog den sa de att 8 veckor är vanligt så det går säkert bra för er också även om det är mindre än 12 veckor!
Sen tror jag också att det kan bli hur bra som helst bara katten kommer till er och du lär den era vanor! Katter är läraktiga och blir tillgivna av kärlek (som alla andra?)Lycka till!
En gång fick vår katt ungar och vi hittade dom inte förrän de var ca 7-8 veckor, oops! De var 4 stycken och efter mycket vånda bestämde vi oss för att behålla en, resten fick veterinären ge en spruta. Den vi behöll var den klart mest sällskapliga, och sådan är han ännu. Jag tror helt klart att det kan vara skillnad på katters "temperament".
8 veckor är helt ok skulle jag säga...
hälsar B-M
Bonden: du ahr så rätt, man ska ha tur att hitta en riktigt fin katt, men jag antar att om man ändå tillbringar mycket tid med den och den vänjer sig, så blir den ändå rätt sällskaplig, får man hoppas!
Matilda: jo, jag försöker tänka så, men jag skulle så väldigt, väldigt vilja att D får en god kompis...vi får hålla tummarna!
Katt: det låter som om din frss hade haft en hård start i livet, men förstod att uppskatta god omvårdnad senare! Tack för att du berättade!
AM: jag tycker också att vår Fia katt blivit annorlunda, mycket mera tillgiven och "med" trots att hon inte alls är famnkatt, så månne inte "Lillen" så småningom ska bli en kär medlem av familjen!
BM. Lillen var riktigt vänlig då D var utom syn och hörhåll gången före förra, så jag får hoppas att han, bara han blir van med den ivrige lillemannen, också blir vänlig mot honom.
Skicka en kommentar