Liemannen på hugget

Jag skrev redan tidigare om hur lessamt det är för min mamma, som har färre och färre väninnor kvar att prata med. Denna vecka dog en igen. Det som också känns ganska skrämmande är att inom ett år har tre kvinnor dött, i gårdar bredvid varandra, på samma sida vägen som vi, bara två gårdar emellan (ena är obebodd). Ok, det betyder iof sig ingenting, men min mamma hade redan tänkt när den andra dog (ungf översatt:) "inte två utan tre" (ei toista ilman kolmatta) och funderat om hon själv skulle stå i tur. Men hon hade också en dröm där det kom fram att hon ännu har tid kvar av leva, kommer inte ihåg symboliken mera. Jag hoppas verkligen att vi ännu får behålla mommo i ungefär samma skick som nu. Hon har själv förundrat sig över hur folk antingen blir dementa, men har mycket spring i benen, eller så tar benen slut, fast huvudet ännu fungerar hur bra som helst. För hennes del börjar ryggen och benen vara ganska slut, men ännu klarar hon att ta sig fram med käpp och rollator.