Om BB indragningar

På senaste tiden har det varit mycket i tidningarna som jag haft åsikt om, men inte haft tillfälle att skriva om här på bloggen.

Som det här med BB. Avdelningar ska dras in och mammor ska kastas ut från avdelningen direkt de fått ut sin baby. Nästan – en eller två dagar efter förlossningen, var det visst. Tidigare skulle jag inte ha funderat så mycket på det, men nu då jag själv varit med om en förlossning känns det horribelt. I samband med en intervju jag gjorde kom detta med indragningar av mindre förlossningsavdelningar upp. Personen jag talade med medgav att ingen hänsyn tas till avståndet till sjukhuset, endast befolkningsunderlaget. EU :(. Om och om igen får man känslan av att människorna är till för institutionerna, och inte tvärtom. Universitetsstäderna klarar inte av att ta hänsyn till landsbygden, ändå kan vi inte alla bo i städer. Dessutom verkar fler och fler unga familjer söka sig till landsbygden, vilket jag tycker borde understödas på alla möjliga sätt, inte med att göra förhållandena sämre.

Trots att jag var i en underlig situation då min förlossning satte igång – hade inga värkar trots att vattnet gått och bestämde mig för att själv köra till sjukhuset (35 minuters väg) – vet jag nu också hur det känns att ha riktiga värkar och det är inget man vill sitta i en bil med en minut längre än nödvändigt. När jag var på BB träffade jag en kvinna som hade fött sitt femte barn i bilen. Vi satt och tittade på gymnastikanvisningar tillsammans, varkendera kunde delta. Jag kunde bara sitta på uppblåst gummiring och knappt gå på grund av stygn mellan benen och hemorrojder, hon hade ont i nacken och axlarna - så olika kan smärtorna efter en förlossning vara :)! Hon bodde inte långt från BB, ändå gick det såhär. Det skulle säkert gå så för flera, om föderskorna hade mycket längre väg till BB och det skulle säkert inte gå bra för alla.

Jag stannade på sjukhuset en vecka. En dag gick åt till att få igång det hela, en natt och halva dagen till kämpandet, sex dagar till att bli i sådant skick att jag skulle klara av att sköta babyn hemma. Jag hade bestämt mig för att jag inte åker hem förrän jag kan gå utan alltför mycket smärta och ingen hade något emot det. Förstås var det aningen annorlunda för mig som ensamförsörjare, men jag tror inte min kropp betedde sig annorlunda för det, så behovet att stanna så många dagar som det behövs på BB gäller inte bara mig. Mjölken stiger i brösten på tredje dagen för de flesta (har jag förstått), för många innebär det också hormonstorm, ofta med depression som följd. Jag vet också en mamma som inte kom ur depressionen sådär bara – hur skulle hon och hennes familj ha klarat sig om hon skulle ha skickats hem efter andra dagen?!

Själv satt jag mest och grät med mina Dolly Parton-bröst inbäddade i kålblad den tredje dagen. Åh, vad jag var lessen den dagen, trots att jag hade en fin liten bebis. Men jag fokuserade på allt negativt och trodde att jag aldrig skulle klara av att vara ensam med D. Han hade dessutom legat i blå ljus de två första nätterna (för bilirubin, hette det visst?), men den tredje natten skulle han helt och hållet vara med mig – och han bara grät och jag var i panik och fick ringa nattsköterskan då jag inte visste vad jag skulle göra och kände mig totalt slut och misslyckad. Säkert finns det mammor som gärna åker hem så fort som möjligt, mammor som kanske redan fött tidigare, som allt gått mycket bra för. Men speciellt förstföderskor behöver nog få känna att de kan stanna så länge som det behövs för att lära sig allt som hör till det omtumlande med att bli mamma och inte minst för att fysiskt vara i så pass gott skick att de kan ta hand om sig själva och sin nya baby på bästa möjliga vis där hemma.

(Skrev dethär först i word, eftersom jag visste att jag blir avbruten stup i kvarten, nu vet jag inte hur jag får stilen ändrad, så det må vara :(. Fotona är förstås lilla D, på BB och sen hemma. Fotot av oss tillsammans är första morsdagen, då D var lite över en vecka gammal och grät mest hela dagen då han inte låg vid bröstet :). Märkte just på förstoringen svettpärlorna på min läpp, och kom ihåg att det var en mycket prövande dag, tack och lov fick vi gäster då, så jag fick annat att tänka på!)