Trött!

I dag var D inte i dagvård, tänkte att jag bra kan ta med honom till flyktingförläggningen då jag skulle träffa flickan jag ska företräda. Det blev lite kulturkrock från första början - hon stod i duschen då jag kom, så vår träff började först en halv timme efter att vi kommit överens om det. I det skedet var ju D redan bekant med stället och skulle helst ha dragit vidare. En liten flicka på två som jag hade tänkt att han skulle leka med, kom han inte heller riktigt överens med. Att sen försöka gräva fram ord och meningar på spansk-portugisiska ur hjärnans skrymslen och samtidigt hålla ett vakande öga på D, blev jättetungt. Tänkte att lunch på ABC-stationen sitter bra. Där tog jag fel. D hade blivit på dåligt humör och var jätteorolig. När de dessutom hade en hörna för barn med filmer som rullade non-stop, var det stört när omöjligt för mig att få honom att sitta stilla och äta. Kändes som om alla stirrade då jag inte fick pli på D, först satt han en stund, sen skulle han ner, sen skulle han hämta lite gurka, sen igen till hörnan och titta på ritat. Försökte lite med "nej, ät först, sen får du se på ritat", men jag märkte att ett av skrik och sparkattackerna var på väg och jag orkade helt enkelt inte med det på allmän plats.

Sen blev det bättre - åkte för att hälsa på en av mina kusiner, som jag inte sett på cirka fem år. Hon bor bara trettio kilometer ifrån oss, ändå ses vi mycket, mycket sällan - hon hade inte ens sett D. Men hon är den av kusinerna jag känner att jag egentligen liknar mest (åtminstone till utseendet :) och hennes mamma (min faster) var min favorit av min pappas syskon. Mina mor- och farföräldrar var döda länge innan jag blev född och jag har inga syskon. Den yngsta av mina kusiner är nio år äldre än mig, har endast fem från pappas sida och tre från mammas . Kan verkligen inte säga att jag skulle komma från ett släkte med stark sammanhållning. Tänker främst på min pappas släkte, som ju finns här på orten. Min mammas släkte är längre borta i de finska trakterna, så där har avståndet säkert spelat en roll.

Kanske bristen på starka band också beror på att jag åldermässigt är i otakt, eller att avsaknaden på far-och morföräldrar gjort att sammanhållningen aldrig uppstod. Eller på hurudana vi är till sätt och temperament. Eller att vår familj var lite "besvärlig" med en finskspråkig medlem. Delvis beror det ju också på att jag ju var borta härifrån i nästan tjugo år, innan jag flyttade hem igen 2003. Synd är det i allafall. För mig är det viktigt att ha kontakt med släktet, men alla har ju sina egna familjer, så det har inte blivit speciellt täta kontakter. Några "släktträffar" ordnas nästan aldrig (tror jag ordnade en sist, 2002), mest träffas kusinerna på begravningar :(. Småkusiner har jag egentligen ingen kontakt med.

Jag har alltid njutit av att få känna att jag är del av en större gemenskap, kanske just för att jag inte haft det hemifrån. Det har funnits pojkvänner med många syskon, där jag gärna skulle ha fortsatt kontakten med hans familj, men inte mera med själva killen :). När jag studerade i England (Sheffield) stortrivdes jag med att bo i internat - det var tio rum/studerande som delade på ett kök. I samma byggnad fanns flera delar med flera studerande och vi hade till och med en gemensam pub. Det fanns alltid någon att prata med eller att göra något tillsammans med. Jag stortrivdes och tyckte det uppstod en fin gemenskap där.

I dag var det väldigt roligt och givande att få prata med min kusin - till exempel visste jag inte att hon ännu kunde komma ihåg min farmor. Det finns så få som har "firsthand" minnen av mina förfäder. Som tonåring brydde man sig inte, nu då man skulle vilja veta, finns det inte många kvar som kan berätta. En faster har jag faktiskt ännu kvar (hon blir snart 100!), men det blir inte av att hälsa på henne heller så ofta.

När vi kom hem blev det igen kris - alla nappar var spårlöst försvunna (ååååh, vad jag ska njuta när de inte mera behövs!!!). Till sist fick jag packa in D i bilen igen och åka till butiken för att köpa några. Hemma var det igen dags för femton minuter gråt, innan jag fattade att han var så trött så han ville vila (fast han hade sovit i bilen på väg hem från Komossa). Att man kan bli trött av att höra på "frustrationsgråt"! På kvällen var det ännu byarådsmöte - det skulle vara ett kort ett, men det blev igen över en och en halv timme. Jag avgår från styrelsen på höstmötet nästa vecka - ibland har jag tänkt "men det är ju så trevligt på våra möten, kanske jag ändå fortsätter...", men i kväll insåg jag att det inte går. Eftersom jag varit sekreterare, har jag haft ganska mycket jobb hela tiden. Nu just är jag mycket trött på det hela, det senaste året har det nog tagit mycket mera än det gett.

D har nu sovit en halv timme. Mormor har åkt till sin kusin, hon ska stanna borta flera dagar. I morgon far D till sin pappa. Jag får äntligen rå om mig själv ett dygn. Det behöver jag verkligen. Det finns massor jag kunde/borde göra, men jag tänker inte planera något, är jag lika trött i morgon då jag kommer hem från Kby, struntar jag i allt och ligger och läser någon bra bok hela dagen. Kanske dricker ett glas vin... Och sover hoppeligen länge och gott natten till söndagen. Det skulle sitta bra.