En dag i sänder

När jag börjar gråta, har jag svårt att få slut på det, men å andra sidan kanske det är helt bra att riktigt sjunka ner i det någon gång. I fredags sörjde jag mamma som om hon redan skulle ha dött. Ringde hennes väninna och kusin för att förvarna dem. Men sen då jag var tvungen att hämta D från dagis gick det ju inte mera, bara hans närvaro gjorde att tårarna torkade och jag fick skärpa mig. I går kändes det mycket bättre, kunde fungera normalt och hade inte mardrömskänsla. Men huset känns så fruktansvärt tomt, inte blir det heller bättre av att det är så kallt, och då borde man elda nästan hela tiden där nere och det orkar jag inte. Följaktligen är det kallt och dragigt och D och jag är nästan bara på vinden (vår våning) när vi är hemma. Min mamma har varit mig till stor hjälp bara genom att finnas här, en annan människas närvaro är så stor. För D har det varit viktigt, jag känner mig så otillräcklig nu, jag måste ju ändå se till att vi har mat på bordet etc etc och har varken tid eller ork att leka speciellt mycket. Det tyngsta kanske är att jag redan mentalt hade ställt in mig på att den svåraste tiden var förbi, det var en sådan lättnad att få hjälp av dagis och eftersom det nu bättre går att kommunicera med D och han kan underhålla sig själv i små portioner och t.ex. lägga pussel med mormor, hade jag redan dragit en suck av lättnad. Nu får jag suga in den sucken tillbaka. Jag kunde ju lätt lämna honom ensam med mormor om jag till exempel for till butiken, det kan jag ju inte göra nu. Jag får se till att skrapa fram energi att hälsa på mera hos folk, för att föra in mera liv i hans liv. Det är lessamt att säga, men nu är jag glad över hans pappas familj, där får han tillbringa ett normalt familjeliv som kontrast till det ensamma här med mig.

Och mormor då (på fotot med D på hennes 85-årsdag i november)? Det var lagom trevligt att se en likbil framför hvc när vi kom igår, någon annan familj hade stor sorg. Hon reagerade knappt alls på oss, orkade knappt hålla upp ögonen. Men plötsligt då jag sa att vi måste fara nu, sa hon "far ni nu" helt klart och tydligt, så ändå måste hon ha vetat att vi var där. Jag fick i henne några skedar glass och hon ojjade sig tack och lov inte, det skulle säkert ha varit lessamt för D att höra. Hon hade fått morfin två timmar före vi kom. Hon har urinvägsinfektion och dåliga njurvärden, enligt läkaren beror de också på hjärtat. Som sagt, vi får ta en dag i sänder. Just nu klarar jag av att blockera bort all oro över alla praktiska saker. En fördel med att ha nått denna höga ålder av 45 är ju att man varit med om svåra saker förr och vet att ibland kan saker och ting lösa sig helt mirakulöst. Och även om man mister någon kär människa, går livet vidare. Trots att tillvaron är svår nu, hoppas jag och tror att jag ännu någon gång får uppleva tider när jag är lycklig, glad och tämligen bekymmersfri.