Nattliga funderingar

Tillvaron är inte riktigt optimal nu just, kan man lugnt påstå. Måndagen var en riktigt bra dag, D sov på dagen så jag fick lite andningspaus (kunde inte sova själv) - tills kvällen som blev en utdragen viljornas kamp, säkert beroende på att jag inte hade ork och tålamod och tappade nerverna med honom tidigare på kvällen. Han skulle sova på soffan i mitt arbetsrum, sen i sin säng etc etc och till sist sov han jätteoroligt hela natten, väckte mig med sitt trampande (ska stöda sina fötter mot min rygg, eller ha benen ovanpå min kropp - varit bättre emellan, nu har det börjat igen) varannan timme.

I går tisdag (känns som i dag, eftersom jag egentligen inte sovit än) har jag varit feberfri men helt kraftlös. Till saken hör också att jag borde börja "funktionera" nu igen då vardagen börjar. I dag onsdag borde vi skriva kontrakt för årets träffar, men jag meddelade pappan redan i går att jag måste avboka. Jag har ingen kraft för det. Jag blir alltid spänd inför dessa kontraktträffar och nu är inget undantag. Jag vill dessutom få prata med barnatillsyningmannen (herregud vilken otymplig titel, dessutom är det ju nästan alltid en kvinna) på förhand för att klara upp vissa saker, bland annat måste jag få reda på om pappan har en skyldighet att ta hand om pojken om jag t.ex. hamnar in på sjukhus. Har tagit det för givet, men nu är jag inte så säker på saken mera.

Det var många trötthetstårar i går. D var underbar: "kaam" (kan inte säga "r") efter att jag grälat på honom (tyvärr har det blivit mycket sådant) och då jag annars bara brast i gråt räckte han mig en handduk att torka tårarna med :). I natt har jag alltså inte kunnat sova, trots att jag lämnade bort flunsamedicinen, då jag tänkte att koffeinet i det kanske håller mig vaken (kunde inte somna på dagen igen, trots att D sov). D har ännu sovit rätt oroligt också, kl 2 satte jag honom i sin egen säng då han igen började "trampa" på mig. Halv fyra kokade jag mjölk med lök och tänkte inte på vad jag gjorde då jag satte i kakao också. Det måtte ha smakat fruktansvärt, men jag drack det helt belåtet, eftersom jag inte har något smaksinne för tillfället. Men inte hjälpte det heller. För en timme sen steg jag upp och har skickat mail om avbokning av kontraktstillfället till berörda parter.

D kom upptultande för en stund sedan, men somnade om då jag bar honom i säng. Lägger jag mig ner snurrar bara allt på i huvudet, så jag kan lika gärna skriva ner det här. Är orolig hur det blir på torsdagen, då jag borde tillbringa dagen på flyktingförläggningen. Själv kan jag nog ta mig dit i detta skede, men är orolig om D inte är så frisk att han kan gå på dagis, vad gör jag då?! Det är nämligen frågan om det viktigaste förhöret för "min" asylsökande och det har gjorts specialarrangemang. I vanliga fall borde vi åka ner på en dag av förhör på migrationsverket i Helsingfors, men nu kommer istället en person upp för att sköta förhöret. Juristen måste finnas på plats, liksom förstås tolk. Dessutom ville socialarbetaren komma, för att lära sig vad som händer på förhöret, som kan räcka hela dagen. Jag kan bara hoppas att det mörka sjukdomsmoln som ligger över oss, skulle lätta åtminstone vad gäller D.

Det är också lessamt att inte kunna fara och hälsa på mamma. D frågar efter henne ofta, "ringa mumma" säger han. I dag (alltså igår) försökte jag inte ens prata med henne, sköterskan sa att hon mest sover. På torsdagen ska de ta en ...vad hette det, skivröntgen (?) av hennes lungor, där de tycker sig ha sett något. Hennes kusin ringde i går och sa "måtte hon inte gå samma öde till mötes som resten av familjen". Flera av hennes bröder och jag tror hennes mamma också, dog i tuberkulos. Vid 19 var hon föräldralös med ensamt ansvar för ett litet jordbruk. Den enda brodern som fanns kvar (en annan var gift på annan ort) var i kriget. Då var det minsann inte lätt. Men tuberkulos finns väl inte mera?! Och tiderna är annorlunda, jag tror och hoppas fortsättningsvis att även om det kommer att ta tid, så får vi ännu hem mormor.