Jag har nu varit feberfri sedan i tisdags och efter fullmånsnatten har jag sovit tämligen bra, så jag känner mig helt normal igen. Gårdagen gick bra, eftersom D inte hade feber på morgonen, tog jag honom till grannen, det var ju lättare för dem att sköta honom hemma hos dem. Nu gäller det att hålla tummarna att flickan får asyl (har svårt att tänka mig annat).
Lite extra sömn skulle sitta bra, för D sover fortsättningsvis rätt oroligt. Katterna har fått portförbud till sovrummet (det var flera mössintermezzon före julen igen), men krafsar på dörren i stället på morgonen då jag borde ge dem mat. Om nu inget överraskande igen händer, tar jag D till hans pappa i morgon och hoppas på ett återställardygn i lugn och ro.
I dag tänker vi åka och hälsa på mormor, vi kan använda munskydd (frågade per telefon hur vi ska göra då både jag och D ännu hostar). I går sa sköterskan att hon är piggare, skivröntgen visade inte något fel! Så nu gäller det bara för henne att återhämta sig.
Show and tell "förändring" är lite onödigt aktuellt - det var nära att det skulle ha blivit en jätteförändring i vårt liv, mycket annat kan jag inte riktigt tänka på nu just. Jag hoppas att jag är i bättre form om en vecka med show and tell! Kanske jag också skulle hinna läsa lite fler bloggar så småningom också. Trevligt, friskt veckoslut till alla!
9 kommentarer:
Så skönt att höra! Otroligt så mycket som hänt och drabbat er på senaste tiden. Hoppas det nu lugnar sig och ni får komma tillbaka till den normala vardagen igen. Nu när du haft födis (grattis i efterskott!) så kan jag trösta dig på samma sätt som mina kolleger tröstade mig att när man fyller 45 år så är man på den lägsta möjliga botten/i kärret... livet går i U-form och när du är 45 så är du på U:ets botten och efter detta "the only way is up" - så efter detta ska allt nu bara gå uppåt :)). Hoppas detta tröstar. Då får man ju också "trösta" andra som är yngre och klagar om nåt, att don't worry, det kommer att gå ännu lägre och sämre för dig :)) tills dom blir mogna och 45 år. Ha det bra, sköt om er och hälsa. Kram Kiika
Exakt, show and tell temat för dagen har dfu nog tillräckligt av i ditt liv just nu.
Enough.
Jag hoppas att din mamma snart får komma hem igen. Så skönt att hon är på bättringsvägen!
Gillar Kiikas kommentar ovan om 45...Som ett U. Rätt kul faktiskt. Ngt att lägga på minnet.
KRAMAR!!
Sköt om er! Styrkekramar från mig. Det kan vara nog med förändring för din del tycker jag!!
Det låter hoppfullt det där med 45... då är det alltså inte en inbillning att man är i nedförsbacke just nu då? Skönt att tänka sej att om ett par år börjar det gå uppåt igen! (Fast pessimistkonsulten tänker; uppförsbacke, och som alla vet kan man inte bromsa sej ur en sån...)
Skönt i alla fall att höra att din mamma är på bättringsvägen! Hoppas återstoden av året blir lugn, lycklig och framför allt frisk!
Skönt att ni mår bättre o kunde hälsa på mummu idag. Ha en underbar day off! Not too many plans, just go with the flow. Kramar från Tirmo skogarna. Katri
Roligt att höra!
Roligt att ni kan hälsa på henne. Jag brukar alltid tycka att det är mkt bättre då man får se dem som är sjuka med "egna ögon".
Nu går det i rätt riktning!
Förstår mer än väl att du står över temat den här veckan! Tänkte på din asylflicka - förhoppningsvis står hon inför en positiv förändring i sitt liv, en förändring som du i så fall har medverkat till!
Hur gick det på sjukhuset?
Ta det lugnt i helgen! Kram!
Håller tummarna att det bara handlar om positiva förändringar för er under 2009!!
Som Strandmamman skriver, ta det lugnt i helgen!
Kram
Kiika: det var ju trevligt att höra att det bara blir bättre nu :), jag har faktiskt aldrig hört att 45 skulle vara något av ett botten!! Men tur var ju det :). Hur hade ni det på semestern? Skicka gärna foton om du har! kram
Annika: ja, du har visst lite nedförsbacke nu ännu då :), känns nog som om jag tog en djupdykning ännu inpå 45, men kanske det börjar ta sig :)
Fritt: tack, kramar till dig med, hoppas hinna till din blogg så småningom också!
Katt: det är ju också individuellt med uppförs- och nerförsbackar :), jag tror jag hade den värsta gropen redan vid 37/38...
Katri: tack, just nu flowar jag lite vid datorn innan jag fixar lite mat (O N-J i bakgrunden - helt underbar!)
Ann-Marie: jo, det var jätteskönt att få se henne och fast hon är trött, ser hon ändå inte dödssjuk ut, så det finns hopp!
Strandmamman: ja, det ger persepektiv att höra vad en så ung människa redan varit tvungen att gå igenom. Men alla har vi våra egna liv att leva och klara av så gott det går. Man kan bara hoppas att det framåt blir bättre än det varit bakåt...
Petra: tack till dig också, kram :)
Skicka en kommentar