38,5!

...hade jag i feber i gårkväll denna tid. Hurra? Frös som en hund, gick och la mig med två tröjor, två täcken, byxor och sockor och senare på natten fick jag ju börja plocka bort vartefter febern gick ner och svetten slog ut....Men jag tror det behövdes - hellre en gång ordentligt, än utdragen "headcold" (bra ord, så känns det ju) då man bara trycker undan flunsan med medicin. Fotot till vänster ska symbolisera flunsan - tänkte att det är många gånger charmigare att se på Ds smått snoriga näsa än min egen :). D har tack och lov inte verkat ha något annat. Nu då jag blev sjuk "på riktigt" kunde jag skuffa undan allt jag borde göra och sov så länge som D sov på dagen. I kväll tycker jag mig redan vara på bättringsvägen - pigg är jag i varje fall då jag sov på dagen!

Jag antar att dessa förkylningar påminner mig om att jag måste våga släppa saker då jag börjar känna mig överväldigad. Några gånger har jag känt hur energierna helt och hållet kollapsat, för att det känts så svårt (t.ex. förstår jag mig inte på detta med jordägande och min pappa har tydligen inte heller riktigt skött allt papperskrig på bästa möjliga sätt. Det är mycket att reda ut då jag vill sälja - i feberyran var det registernumror och åkerplättar här och där som snurrade i huvudet....). Jag får helt enkelt inse att det faktiskt är rätt tungt att ha det praktiska ansvaret för allt. Jag har några gånger hört mammor klaga att "det är som om jag skulle vara ensam med barnen" då de varit besvikna på sina män/sambor att de inte ställt upp tillräckligt. Det känns inte roligt att höra. De tänker inte på vem de säger det till. De behöver inte ensamma ta hand om allt - bil, pengar, skatter, barnskötsel, hushåll, uthus...fast mannen kanske inte hjälper till så mycket som de skulle vilja med barnskötseln, så sköter han troligen någon annan del som hör till det gemensamma livet. Och det är trots allt någon att dela barnet, vänner, ledig tid och både goda och dåliga saker med. Men det är ju så, var och en har sina "jobbigheter" att leva med, det som en tycker är svårt är hur lätt som helst för en annan och tvärtom. Detdär med indianer och mockasiner är bra att komma ihåg allt emellanåt...ni vet, ungf "man ska inte döma förrän man vandrat x km i någon annans mockasiner"...(mycket fritt tolkat misstänker jag det blev :).

Ja, jag är ju inte heller ensam, jag har ju min egen mamma. Tack och lov. Utan hennes barnvaktande när D sover och kortare perioder allt emellanåt, skulle det vara jättesvårt. Jag skulle troligen inte heller kunna bo här, eftersom vi ändå är två personer som betalar olja, vatten, el, avlopp, sotning, mat.....och inte minst är hon ju någon för mig också att prata med. Men det är ändå svårt att hinna sköta allt det praktiska när jag också försöker jobba, det märker jag. D kräver ju mycket mera tid och energi numera då han är vaken. Försöker involvera honom så gott det går i de dagliga göromålen (han är finfin på att tömma diskmaskinen - jag behöver inte böja mig ner så många gånger när han räcker tallrikar upp till mig :) - på fotona "hjälpte" han mig byta lakan i dag. Till vänster har han fått lite modernt "spärr" på håret i nacken - han lyckades få tag på min vicks-burk, stoppade fingret i det och smetade ner håret med det. Får hoppas det har samma verkan i håret som ingnidet på bröstet...Sen fick vi förstås läsa lite böcker på samma gång också.

Jag måste helt enkelt våga börja ta mig tid, kanske t.o.m. gå miste om något jobb, om jag känner att nu börjar jag blir för trött igen. För orkar inte jag, ja, då rasar tillvaron ihop för oss alla tre, och det kan jag inte tillåta.