Jag fick en aha-upplevelse häromdagen då jag läste en artikel om ett (intressant) par som flyttat från Los Angeles till Munsala. Kvinnan beskrev sig själv som en "typisk projektmänniska". Det riktigt sa "klick" i mig. Jag har aldrig tidigare kommit att tänka på det, men det är ju jag också! Jag vet inte om det är läraråren, som gjort det starkare, men jag trivs med saker jag kan se ett slut på och tror jag behöver den rytmen - med jobb behöver jag veta att något tar slut, att jag avslutat t.ex. en kurs, ett projekt. Därför har det känns extra-stressande med högskolestuderandena, som inte tycker en deadline är något att bry sig om. T.ex fick jag en uppsats ännu i juli - kursen tog slut i ...april, vill jag minnas! Sådant stressar mig, att vara tvungen att "riva upp" ett avslutat projekt, gräva fram den kunskap man behövde just då. Denna gång skickade jag helt kallt vidare uppsatsen till den som har kursen nästa år, för jag är ju inte ens anställd där mera, bara under kursens gång.
Dethär "projekt-levandet" är ändå något som genomsyrar allt jag gör, har jag märkt. Som nu, det var viktigt för mig att få tänka "detta är den sista artikeln jag skriver i år, nu ska jag koncentrera mig på D, hemmet och mig själv". Det är väl också det att som frilans har man jättesvårt att planera sin tillvara, plötsligt dyker en uppgift upp, eller flera. Före D var det mest spännande och stimulerande när man inte riktigt visste vad som kommer att hända och jag njöt av alla nya och överraskande uppdrag jag fick. Nu märker jag att jag inte riktigt klarar av det mera. Om ett drygt år måste jag på allvar börja söka "ett riktigt" jobb, ett med lite mera säkerhet och fastare tider, helst ett halvdagsjobb till att börja med... Tips mottas med stor tacksamhet :)!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar