Nya tider...igen en gång

Plötsligt rycktes mattan jag stod på undan. Samtidigt som mitt jobb tog slut (jag skulle satsa mera tid på barn och förhållande), så hade jag plötsligt endast barnet kvar. Tack och lov för det, såklart! Han och jag skulle åka på resa dagen efter att jag slutade jobba - jag levde i ovisshet om det blir resa ännu dagen före - och plötsligt hade jag inget förhållande mera. Jag kan inte börja gå in på detaljer här, men det var verkligen inget jag hade kunnat förutse. Dessutom var beslutet mer eller mindre gemensamt - vi kom inte längre än såhär.

Sörjt har jag egentligen inte, vilket jag tycker är konstigt. Men jag tror att jag på någon nivå varit så utmattad av allt arrangerande för att få alla detaljer att gå ihop, och egentligen aldrig få tid för mig själv, så nu känns friheten överväldigande skön. Och som alltid - skrämmande. Att vara frilans är så skört, det behövs bara en stor oväntad räkning, så slås allt sönder och samman. I och för sig delade vi inte på någonting annat än fritiden, men det var ändå en trygghet att veta att man kunde luta sig mot en annan, åtminstone psykiskt.

Det jag saknar är tryggheten, att kunna se framåt i förvissningen om att det är "vi". Det är borta nu. Att ha någon att skicka sms till, prata med på ledigt. Därför skriver jag nu - kanske är en förutsättning för mitt skrivande att jag är ensam?