Kåseri

Från och till vakar jag halva natten om D väckt mig 2-3-tiden av någon orsak. Detta hände under jullovet några gånger och ena gången ledde det till något konstruktivt. Text började surra runt i huvudet och till sist satt jag bredvid en snusande D och skrev ner hela kaninstoryn (som ju ännu fått följetånger...borde jag skriva del två? :)). På förmiddagen renskrev jag - och kapade, kapade - det är så förtvivlat lite tecken man har till sitt förfogande. Tänkte att jag delar med mig åt er också av mitt livs första publicerade kåseri! Något nytta med kaninerna också - dessutom fick jag fem euro av damen i lördags, trots att jag hade tänkt ge bort kaninerna helt gratis :) :).

Kaninmani

För ett halvt år sedan kom jag på den briljanta idén att låna en kaninåldring över sommaren som sällskap till min fyraårige son – nu har jag sju kaniner...

Kaninen jag siktat in mig på hann nämligen få krämpor och dö innan vi fick hem honom. För att inte göra sonen besviken skaffade jag istället de unga Doris och Lilla My. Allt var frid och fröjd – sonen och jag knycklade in oss i buren med jämna mellanrum för att bli bästisar med kaninerna. Det var lite trångt, så jag fixade en hage åt oss alla.

Jag visste att kaniner gillar att gräva, vad jag inte visste var att de också är skickliga på att både klättra och hoppa högt. Följaktligen hittade jag Doris på trappan en vacker julimorgon. Då trodde jag hennes saga var all eftersom vår katt Fia också fått syn på henne. Men Fia verkade lika överraskad som jag och innan någon av oss hunnit reagera hade Doris redan spurtat iväg runt husknuten. Den gången kunde hon lätt fångas in, men trots mina försök att lappa till svagheterna i hagen fortsatte rymningarna. Grannarna kopplades också in, eftersom ”Houdini” utvidgade sitt revir även till deras tomt och de ägde, glädjande nog, en håv som var till stor hjälp. Tyvärr fick Doris ofta med sig Lilla My. Efter ännu ett nattligt äventyr försvann hon, medan Doris själv var illa däran i flera dagar med svullet huvud.

I detta skede sparkade mina ”enda barnet-traumor” in. Jag stod inte ut med tanken på att Doris skulle sitta ensam i sin bur utan en artfrände, så snart bodde också Solvborna Ellen och Maya hos oss. Efter några smärre incidenter i början verkade de tre trivas tillsammans. Jag byggde ut ”Rabbitville” - en större hage med mysig tunnel till buren som fanns närmare huset. Kaninharmoni rådde, tills Doris igen ställde till det – hon började mobba Maya och så fick jag fixa till ännu en kaninhage.

När vintern med den jobbiga kölden trädde in, flyttade kaninerna in i fähuset – och jag fick direkt balka av kätten, eftersom Doris fortsättningsvis mobbade Maya. Men inte fick jag en lugn vinter efter det inte. Vips hade vi fyra småttingar, Ellen blev Elmer, tog en tur till veterinären och flyttade sen in i grovköket för att bli tamare. Nyligen följde resten av familjen efter in i huset för att avkomman inte ska bli helt förvildad. Nu är det bara stackars Maya – ensam – kvar i fähuset.

Vis av mina erfarenheter vill jag ge ett råd: Skaffa dig aldrig en kanin och absolut inte två! Fast å andra sidan, de är väldigt söta, nyfikna och smarta på sitt sätt – vi har flera vi kan avvara!

Kontaktannons

Christina föreslog i kommentaren till föregående inlägg att någon annan ska skriva min kontaktannons. Kanske ni kan hjälpa? Ser fram emot att höra er syn på mig - och vilka sidor hos mig som jag borde lyfta fram för att en lämplig man skulle fatta intresse! Tackar på förhand :)

Deit

Funderar på nätdeiting igen, det är ju omöjligt för mig att någonsin träffa någon annars. Vad tror ni, kommer jag att få napp med signaturen " desperate"?

Skönt veckoslut!

Det blev ett skönt veckoslut hemma nu. Gårdagen började lite råddigt, åkte fram och tillbaka på vägen till butiken, eftersom jag trodde jag glömt plånboken, men sen på väg hem igen kom på att jag hade den i bakluckan...sen hämtade jag en pizza och åkte in i en driva när jag skulle svänga, det var så otroligt halt trots sand. Som tur är lyckades jag backa loss. Men sen blev det en jättebra dag. Vi fick sällskap av Ds kompis L och hennes mamma, som är helt underbar! Hon städade min diskbänk, medan jag var upptagen med "kaninhämtaren"(berättar längre ner :) och sen ännu innan de åkte, hjälpte mig att plocka undan leksakerna, så jag kunde dammsuga. Sådan hjälp uppskattas verkligen!!!! Det gav mig en sådan kick att jag gjorde zumba till dvd i vardagsrummet och dammsög alla rummen i bara farten. Sen var jag fräck och sa inget till D utan tog ett bad helt ensam (han brukar alltid vilja bada med mig, fast snart börjar han nog blir för stor, och jag med, vi ryms helt enkelt inte!). Det var så skönt att ha städat nedre våningen (övre våningen ska vi inte tala om nu....), ha fått motionerat (steg på vågen då jag kände mig så bra...tyvärr stiger bara vikten hela tiden) och sen ännu koppla av i badet.

På kvällen fick vi ännu vänner på "kanin-exkursion". På bilden Maya med sina tre ungar. De är mera "representabla", trots att de också sparkar som bara den när man tar dem i famnen. Men när de är i buren kan man lätt paja dem. En av dem ska jag behålla som sällskap till Maya, två är reserverade. Har inte ännu försökt ta reda på vilka kön de är, de är ju trots allt bara cirka fyra veckor gamla än.

Både D och jag var nöjda med dagen, båda hade fått socialt umgänge och jag dessutom hjälp.

Det lättade också betydligt att två kaniner fick ett gott hem - damen har två shetlandsponnyer, två katter, två hundar, ett marsvin och om jag förstod rätt, några gamla kaniner från förr :). Åh då de två som är kvar skulle få lika goda hem (på bilden till vänster)!!

Testade idag med att föra ner Doris till Elmer - jag har tänkt laga en bur till henne där nere men sen slog latheten till och jag beslöt att testa om jag bara helt kallt kan sätta henne ihop med Elmer i hans bur -eller egentligen har han hela grovköket, för några veckor sedan lyckades han göra ett hål i sin bur och jag har bara stängt dörrarna, så får han ha rummet för sig själv. Det verkade gå bra - fast jag hoppas verkligen kastreringen fungerade, annars har vi ännu fler ungar om en dryg månad, de kom ihåg vad de brukar göra tillsammans.....Nu är hon ännu tillbaka med sina två restrerande ungar. Hon har tydligen diat sina större ungar efter att jag direkt tog bort fem ungar som hon födde för några veckor sedan. Tänker att det är bättre att "behovet" minskar lite i gången, kan bli mjölkstockning om alla diare plötsligt försvinner. Planerar redan hur jag ska möblera om i mitt arbetsrum (och förstås ha storstädning), då jag får bort kaninpojkarna. Men det kan tyvärr ta en tid än.

I dag skiner solen och jag planerar att gå ut med D senare i dag, kanske tar vi en tur till skidspåret. Härligt :).

ps. om min lista på läsare stämmer, så tittar ni in från alla möjliga ställen, Lahtis, Tampere, Kokkola etc etc. Snälla ni, skriv helst ett "hej" och någonting om ni läst, så ger det mig mera inspiration att skriva!!

Helsingfors och januari

(Photos from home and my trip to Helsinki last weekend - a wonderful weekend!!)

Neeej - jag börjar verkligen avsky blogspot. Det tar så länge att ladda upp foton, det är svårt att få texten på rätt ställe och när man äntligen har dem där - då låser allt sig. Och hälften av vad jag skrivit försvann =)/?)/=/%)(%¤/. Att blogga är verkligen inte för människor som inte har extra tid!!! Hade ställt in mig på zumba i Nykarleby i dag, men jag vill få in detta och föret där ute lockar inte, så jag får så lov att köra zumba i vardagsrummet i stället.

Ute har vi blixthalka. Det har regnat på all is, när jag var och kollade postlådan i morse kom jag nästan inte fram med sparkkälken, man fick inte grepp med skon! Postlådan flyttades till nya grannen, så nu hör jag inte mera när postbilen kör runt vår gårdsplan - å andra sidan är det skönt att kunna parkera bilen vid trappan!

Vilka drivor vi har! Men nu skjunker de lite ihop igen. Bilen kan jag inte mera köra in -traktorsnöskottningen som jag beställde i höstas (tack och lov!!) har täppt till "svängen" jag behöver för att få in och ut bilen. Höll på att fastna helt i torsdags då jag skulle iväg, hade försökt knyckla in bilen på kvällen före. På morgonen blev det svettigt, fick börja gräva och sätta sand under hjulen för att komma loss. Blev lite sen till Vasa, men det var inte så farligt.

Har forsättningsvis mycket jobb med flyktingbarnen, men senare i vår blir det lugnare och jag tänker inte ta något nytt barn nu på en stund. Måste få klarat upp dessa jag har, för att också få tid att göra annat. (Foto mittemot Senatskyrkan)

Min Helsingfors-weekend blev helt underbar. Kände mig som en "bisnis"-kvinna på tåget då jag plockade fram laptopen och knopade ihop den första

kolumnen sen september! Äntligen lugn och ro att skriva! Veckoslutet blev helt perfekt med både egen tid och träff med vänner. På fredagen före salsatimmarna, satt jag på favoriten Yava (?)-café i centrum, precis vid Mannerheimvägen. De har underbara smoothies och njöt av att sitta och titta på alla människor. Skulle jag få dansa parsalsa här uppe också, skulle jag ha allt jag behöver. Kontakt med intelligenta, trevliga män som ser glada ut att få dansa med mig. Helt underbart. Bra att bli påmind emellanåt att det finns sådana män! Går jag på dans här, blir jag uppbjuden av pensionärer, visserligen ofta också glada, men ändå....Och salsamusiken gör mig lycklig, det gör inte svensktoppen!! Jag var lite spänd och osäker i början, men rätt snabbt började jag slappna av och njuta av att få dansa igen. Efteråt hade jag träff med en väninna på Havanna Club i övre våningen. Tog några mojitos och träffade dessutom några kubaner jag kände från förr. Det var lite som en tidsmaskin - hade jag verkligen varit borta i över sju år?!

På lördagen hoppade jag in i en spårvagn och körde runt de södra delarna av staden - det var "mitt" område, där jag bodde de tre första åren och också jobbade. I varje hörn fanns minnen, det var härligt!

Jag älskar också spårvagnar!! Dethär skrev jag på hemvägen på tåget:

"Trots storstadspulsen är spårvagnen en påminnelse om lugn balans. Den måste hålla sig till sina spår, vänta vid trafikljusen; den stannar i maklig takt vid alla hållplatser, kräver med självklar auktoritet sin plats på gatan. Samtidigt nystas min Helsingforshistora upp under vagnens rutt. Tiden gör sitt, inga sår rivs mera upp, men i vissa fall kan ett stilla vemod ännu klinga till inombords. Främst känner jag återseendets glädje och kopplar över från lite utnötta, isolerade ensamföräldern på landet till pigga och alerta storstadsbon med vidöppna sinnen för allt som kan hända och alla möjligheten och möten som bara väntar

på att få ske. I bakhuvudet finns bilden av ensamma, tomma snövägar och inbäddade hus, medan ögat vilar i belysningen på Mannerheimvägen och örat snappar upp olika språk och vänjer sig vid den snabbare promenadtakten – ja, promenera, så skönt att gå mera, och att ha något att titta på hela tiden medan jag går. Vackra gamla byggnader – hur kunde de bygga så vacker förr, det mesta som nu byggs är inget att glädja hjärtat med, ingen skönhet, ingen färgterapi, grått, glas, granit, konstiga former."

Sen tog jag en långlunch (sushi, det ville jag äta - de jag frågat som sällskap till Jakobstad har inte tyckt om det, så jag har inte fått sushi på åratal!) med min vän E. Vi bodde i samma studentlägenhetskomplex i Sheffield år.....ja, jag var 27 då, kommer jag

ihåg. Vi satt och funderade varför vi inte träffades då jag bodde i Helsingfors och kom fram till att då jag flyttade till stan år 97, så flyttade han till

Irland och när jag flyttade med 03, flyttade han tillbaka! Inte konstigt att vi inte stötte på varandra! Det gjorde vi däremot i en flygplatsbuss för ett antal år sedan och har sen återupprättat kontakten.

Så var det dags för dansträning - min väninna S tränade tävlingsdans. Jag satt och tränade med min nya kamera. Typiskt nog hade jag förstås

glömt manualen, men det var i varje fall bra att få öva fotografering av rörliga mål i dålig belysning... Sen gick vi på Harry Potter och satt prata på en bar till mitt i natten :).

Sista dagen var det lunch med P - tyvärr blev en väninna som jag också skulle träffa sjuk, men jag hoppas träffa henne senare i vår/början av sommaren.

Sonen har lärt sig skriva sitt namn :). Egentligen tror jag att han skulle ha kunnat tidigare redan, menhan tycks vara en sån som inte vill göra något förrän han känner att han behärskar det.

Vi var också och testade nya skrinnskorna en dag, men det var nog svårt. Skulle jag inte ha dragit i "manicken" vi lånade från bantis, skulle han ha stått stilla hela tiden :). Men nog lär han väl sig det också någongång...har märkt till exempel att skidandet hade mognat över sommaren, han var mycket bättre på att skida i vinter än i våras! Och från gång till gång går det framåt.

Idag, lördag, kommer en dam och hämtar två kaninungar. Åtminstone den ena med hängande öron tror jag att hon vill ha. Han är den modigaste av dem alla och nog är det lite svårt att skiljas - å andra sidan känner jag av en fysisk press över att det är så fullt i mitt arbetsrum. Det är inte kul att sitta och jobba då jag har packat in skrivbordet, så att små kanintänder inte ska slippa och gnaga på sladdarna då de är ute och motionerar. Hö, halm och kaninbajs finns det också lite här och var, suck. I förrgår hade de sluppit ut ur buren medan jag var på qigong och D hos barnvakt - min matta var helt täckt av kulorna, det är otroligt vad de kan kakka!!

Typiskt

I morgon ska jag åka i väg till huvudstaden på en husmorssemester. Mormor är på rehabilitering, sonen hos fadern, jag tar in på hotell. Jag kunde ha sovit över hos vänner, men denna gång vill jag inte vara social hela tiden - jag längtar efter att få vara helt för mig själv utan att någon vill något av mig och jag inte heller behöver ta hänsyn till någon. Gå till dukat bord på morgonen och ta precis vad jag vill.

Jag vill fara på parsalsa lektion - har inte fått dansa parsalsa på kanske sju år, kanske mer och det var det jag älskade allra mest av allt. Det finns helt enkelt inget sådant här nära. Jag har sökt efter mina dansträningsskor, fällde nästan en tår. Nu när jag äntligen skulle ha användning av dem, är de spårlöst försvunna. Sist har jag använt dem på zumba i oktober, tror jag, och jag kan inte förstå annat än att jag måste ha glömt dem där. Jag tittade till och med i bilen under framsätet - hittade sonens strumpor där, men inte mina älskade skor. Jag önskar jag hade en vecka helt för mig själv här hemma, en vecka då jag inte skulle vara trött utan kunde helt koncentrera mig på att städa och tömma och organisera. Det är ett av de största stressmomenten, att söka efter saker. Jag har gett bort mycket, jag har sålt på loppis, ändå finns det för mycket av det mesta, men när ska jag ha tid att gå igenom, sortera, städa på grunden!?! På jullovet skulle det ha funnits tid, men då orkade jag inte ta itu med just något alls, då var tid för vila. Nu har jag inte ens fått bort alla lådor med julsaker...

Men det är ju sjukt hur mycket man ska ha - det ska vara yogabolster, underlägg, skor för dans, jumppa, qigong, skrinnskor, monoskor, joggingskor, racketar i alla möjliga format, simdräkt, simglasögon, skidutrustning (x2 om man också ska "skrinna"), slalomutrustning... för att inte tala om alla kläder som ska passa ihop med de olika sakerna. Man blir galen!!! Livet har verkligen inte blivit lättare med allt som står till buds! Eller så borde man vara ensidig och satsa på en sak. Helst promenera ensam i skogen.

Jag får hitta på något annat att ha på fötterna, vilket jag vet kommer att göra så jag får ont i fötterna. Skorna var nästan tio år gamla, redan lappade en gång, satt perfekt på mina fötter. Nu går en massa tid och energi åt till att söka efter dem ...tänkte säga jävla, men det är ju "älskade skorna", istället för att i lugn och ro få packa och fundera över allt jag behöver med mig. Pekka-katten låg redan i resväskan, han känner nog på sig att vi ska bort. När vi äntligen kommit iväg, hoppas jag att lugnet ska sänka sig över mig - och glädjen över att träffa vänner, få sitta och prata, äta. AAAh.

Back to business!

I have to say, I have a very positive vibe about this new year! Even if it started with sad news in the family - my 102 year old aunt (father's sister) passed away on the second of January. But she was rather healthy and clear right to the end - a good example to the rest of us.

This week I began working with the refugee children again - the youngest got residence permit on Thursday and turned two yesterday! Unfortunately the week was a bit too busy, with two meetings, start up of exercise classes (qigong on Thursdays) and a graduation party on Saturday. I need to have a few more calm nights at home and preferably also during the weekend, otherwise I know I easily "get up too much speed" and get stressed out. But I will try to put the breaks on and focus on having time to take care of things at home - that is my top priority this year. I'll also try to exercise regularly, if possible. On Mondays skiing for kids is organized. That's the best - when D and I can start doing something together. Then I aim to do qigong on Thursdays and zumba on Saturdays...I'm also so glad my mother has been fairly well as well. Next week she will go for five days to rehabilitation. During the weekend D goes to his dad and I'm giving myself a minivacation in Helsinki :).

Don't remember if I've told you exactly how many rabbits

we have (10!)- the last family of mother and three babies moved in on Monday. I try to avoid rearing wild rabbits. Unfortunately the first rabb

itbabies still are fairly timid, even if they've lived in a cage in my office for several weeks already. I'll try to avoid that with the new ones. I'ts easier to be sociable with them, when they live in our porch :) and haven´t started jumping around yet. Their mother Maya is the nicest of the rabbits - lets me pet her most of the time :). In the photo my mother and the cats were checking out the newcomers. Yesterday I found a woman who is prepared to take two rabbits later this spring (hooray!) and I hope to be able to find owners to most of them...with some luck :).

2010/dec

Vad hände ifjol - tänker helt själviskt summera det. Fast när jag började på märkte jag att det tar alldeles för länge...och det mesta har jag ju faktiskt skrivit om, utom de senaste månaderna. Så jag tar december här, om jag hinner, går jag längre tillbaka nästa gång.

Så här direkt efter 2010 kommer jag främst ihåg att D och jag började resa - vi var ju både till Frankrike, Muminland och Turkiet. Sen hade vi det tunga - sex gånger fick jag ringa ambulansen. Speciellt i början av året var det touch and go igen en gång för mormor - hemma cirka en vecka och sen igen in på sjukhus. I sommar var det blödande tarm och nu i höst igen vätskeansamling, då hjärtat inte orkade. I höst var jag själv väldigt trött - egentligen utan orsak och jag fick ju också en dos sol i Turkiet, men ändå var det mycket tungt att leva i november. Pengamässigt lättade det oerhört efter att vi upptäckte att det fanns skog att hugga, vilket de gjorde redan i höst...Har förnyat det mesta: bil, kylskåp, spis, tvättmaskin, soffa, vardagsrumsbord + stolar + matta, tv-"skåp" :). Nytt avloppssystem byggdes och som bäst håller vi på att gå över till bergvärme.

Jobbmässigt har det varit bra - i vår nästan väl mycket med

halva tiden som assistent på dagis, resten som frilans och företrädare. I sommar var det knapert med pengarna

, men det ordnade alltså upp sig :). Plockade potatis i höst i cirka sex veckor, sedan har jag haft mycket företrädarjobb och rätt mycket lokaltv, eftersom en slutade från i fjol.

Mycket fotograferande har det varit. Vid midsommaren startade projektet för fotoklubben i Nykarleby. Vi fotograferar ett år - varje person som är med har "sin" dag, då ett foto ska tas. Det blir ca två foton per månad och alla publiceras sen i en bok i höst. Det blir spännande, men det har också varit jobbigt. Två av "mina" dagar har jag varit tvungen att ta först D och sen mormor till läkaren. Och jag tror att min kamera har haft något fel - när jag nu fått min nya kamera, tycker jag fotona direkt är bättre, trots att jag knappast blivit bättre fotograf på några dar!

December

Jösses, jag kommer knappt ihåg vad jag gjort

mera (får ta till kalendern). Kallt har det i varje fall varit. Det var också mycket jobb med flyktingbarn, även om två av de jag företrädde blev myndiga, vilket betyder att företrädarskapet automatiskt upphör. Själv blev jag också fadder till en liten nigeriansk tös (Oravais kyrka på bilden, där dopet förrättades - fick inga bra foton). På förläggningen var det julfest, men vi var bara en stund, eftersom D ville ha hamburgare istället för gröt...

Sjuk-och hälsovårdssamarbetsområdet bjöd närståendevårdare på

jullunch, vilket jag verkligen uppskattade. Majoriteten var

pensionärer, men det var trevligt ändå.

D fick en ordentlig förkylning i början av månaden och missade sin dagisjulfest och...ja, kanske det var vattkoppor han fick efter jul. Musiklekis bjöd in föräldrarna före julen, det var kul att få vara med, även om D var överraskande mammig (på fotot var det inte alls meningen att någon skulle ligga på golvet heller....).

D hade också "dvd"-kväll för några flickvänner - mera sådant!

Ett tecken på att livet lite i gången blir lättare är att jag igen börjat titta vad som kommer på tv. Förr var det ingen vits eftersom det helt enkelt inte fanns utrymme för det, men småningom börjar det finnas.

Det har också varit många "parties", Mary Kay och Ljus. Det är de enda gångerna man riktigt träffar andra mammor med barn sen man börjat jobba. Tycker ni jag blev vackrare av make upen vi testade en lördag hos mig...? Märker att jag glömde läppstiftet och så hade jag hösten läppherpes nummer två på fotot....Nummer ett fick jag dagen efter att vi testat Mary Kay crèmer :). Tror att jag håller mig till min gamla vanliga stil ändå...fast nya grejer har jag att använda :).

Fick igen börja skjutsa D till Karleby och var och simmade på samma gång - det hoppas jag blir rutin, för kilona har igen en gång samlats. Yoga för kvinnor var jag på en lördag - jätteskönt!

Förutom företrädaruppdragen, skrev jag EN hel artikel (skrivandet har legat på is i höst, ingen ork eller inspiration efter september!), gjorde en liten översättning och var med om den direktsända julsändningen i lokaltv igen en gång. Så jobbmässigt var det faktiskt rätt fullt upp, fast december brukar vara lugnare.

Så har jag ju faktiskt haft mansbesök tre gånger i december. En vecka före jul dök en spanjor upp via Couchsurfing - det var jätteskoj. Vi satt och pratade till klockan tre, vilket verkligen är en prestation för mig. Men han stannade bara en natt, tyvärr. Han var jättebra på att leka med D, men han var på Skandinavien rundtur och skulle vidare. På julafton var ju mitt fd företrädarbarn här och så P från Hfors på nyårsafton.

Det blev ett lite annorlunda jullov än jag tänkt mig, eftersom D fick de konstiga fläckarna. Jag hade tänkt att vi ska besöka mera folk, bjuda in och att jag generellt skulle satsa mera på D, men istället blev det rätt tråkigt för honom. De första dagarna vågade jag inte ens gå ut med honom, då jag trodde att febern skulle bryta ut - men det gjorde den ju aldrig.

Sen var det förstås kaniner, kaniner, kaniner i december, så in i norden.....puh! På fotot en snabb testbild av Elmer, med nya kameran.

Men summa summarum, såhär efteråt har det ju varit en riktigt bra december. Mormor har också sakta men säkert igen en gång återhämtat sig. Lika har jag nu på julledigheten. Har sovit massor (utom de gånger jag vakat....) och verkligen fått koppla av från jobb också. Det har varit ovanligt tyst från förläggningen också, men så har flera av barnen varit bortresta till släktingar eller vänner.

Tja och så kanske man kunde säga att året innebar att bloggandet steg tillbaka för fb:andet. Jag har inte haft så mycket tid och möjlighet att skriva långa inlägg på bloggen, men på facebook är jag titt som tätt - och får också "delta" i andras liv. Här på bloggen hinner jag inte läsa långa inlägg och är man inte själv aktiv, varken läser eller skriver just alls - ja, då är man nog out! Men vi får se hur det blir i år, kommer bloggandet tillbaka, eller får det snart helt vika för min del...remains to be seen. I varje fall kunde de förenkla detta med att ladda upp foton hit!

Jag hoppas verkligen att mina batterier nu är laddade och att jag bättre känner att jag hinner med i vår. Redan om två veckor får jag koppla av igen - mormor ska på rehabilitering, D till sin pappa och jag åker till Hfors :) :). Hurra för jämn rytm av jobb/roligt/lugnt!

Gott nytt år!

I dag skriver vi den sjätte januari - året har verkligen fått en rivstart. Det började bra med att jag hade en god vän här på min födelsedag på nyårsafton. Han bor i Helsingfors och vi har inte setts på ett och ett halvt år. Det är så underbart skönt att sitta och prata med någon som man kan känna sig helt och hållet avslappnad med - och som faktiskt har tid att sitta och prata! D var också väldigt samarbetsvillig och lät mamma prata rätt mycket i lugn och ro medan han pysslade med sitt :). Vi fixade god mat och njöt av skumppa. Senare på kvällen kom en "lokal" väninna med man på besök och vi kämpade med att hålla oss vakna till det nya året :).

Dagen efter var det dags för att spå nyårslyckor :). Vi tog det riktigt lugnt ett dygn till, innan han sen åkte hem på söndagen.

Efter det hittade jag tre nyfödda kaninungar i fähuset :(. Doris och "Ellen" hade "rymt" in till Maya i början (nu förstår jag att det var Elmer som skulle dit och Doris följde efter), det kan inte ha varit många timmar de var i hennes sida av kätten, men tydligen räckte det till. Om de överlever kylan, får de behålla livet, tyvärr gick det inte lika bra för Doris fem nyfödda ungar som kom igår. Jag märkte att hon började rycka pälstussar av sig själv och samla hö och halm in i sin låda - och där var de, kull nummer två :(. Denna gång var jag hård, förpassade dem direkt tillbaka till kaninhimlen. Det var inte kul, men tio kaniner är redan för mycket - jag hoppas verkligen att jag lyckas hitta nya ägare till de små i slutet av januari. Jobbar med att få dem tamare. De har nu varit inne en vecka och springer inte mera och gömmer sig då jag kommer in i rummet. Låter dem också komma ut ur buren en stund varje dag och har börjat med att ta upp dem i famnen. Elmer där nere tänkte inte förlåta mig då jag en dag tog honom i famnen och satte honom i badrummet så länge jag rengjorde hans bur. Han har rusat undan direkt jag kommit i närheten med handen, men nu har han börjat förlåta mig - har till och med fått smeka honom på ryggen lite och krafsa på huvudet. Det är små framsteg, men mycket glädjande :). Mamma Doris låter mig redan ganska fritt paja - fast i famnen tar jag henne inte, det gillar hon inte. Jag har säkert behandlat kaniner jätteilla i något tidigare liv då jag nu får så lov att ta hand om så många.....

Nästa söndag blir det begravning, min 102 åriga faster somnade in den andra januari. D är då hos sin pappa, så det blir lättare att vara med där. Jag ska dessutom fotografera.

I går fick jag äntligen min nya kamera, en Nikon D7000. Har väntat på den i över en månad - den skulle vara min kombinerade julklapp-och födelsedagspresent. Har inte hunnit testa den speciellt mycket, men den verkar mycket lovande. Fotot på Fia t.ex knäppte jag i morse. Det har varitjättekallt här igen - i går - 27 som mest, men det har också varit väldigt vackert.

Det var synd att jag inte haft någon ordentlig kamera att fota med. På tisdagen tog jag Pekka på vaccination till veterinären och fotade solförmörkelsen genom bilfönstret då jag körde på hemvägen....

I princip har jag snart haft tre veckor ledigt - det har varit jätte, jätteskönt. Jag har helt tillräckligt med att sköta son, mamma, kaniner, katter, hus och mig själv - med enbart några skrivjobb emellan skulle jag vara riktigt nöjd. Förra natten till exempel, vakade jag igen från klockan fyra, helt utan orsak. Jag var så tacksam att jag inte behövde göra något jobb - det här hemma orkade jag, men inget extra. Så behöver jag få ha det, händer något som helt tar krafterna, behöver jag kunna ta det lugnt. Jag tror faktiskt att jag kommer att kunna ta det rätt lugnt i vår - bara jag förstår att säga nej om jag blir för trött.

I måndags började vi på "skidkul" med D - vid elljusspåret ordnas skidande för yngre och äldre barn. Det har tydligen hållit på sen snön kom, det vill säga redan två månader, men jag hade inte hört om det förrän nu. Informationen här på orten är inte den allra bästa - föreningarna sätter lappar i alla hushålls postlådor and that's it. Det skulle ju vara bra om dom också satte i vår - men den finns vid vår trappa och många missar den - och jag blir utan info. Anyway, för oss gäller det nu att öva lite extra (bara det inte blir så kallt igen, -12 i dag) för att komma i kapp de andra. Nu skidade till och med tvååringar från D, som för första gången

skidade i ett ordentligt spår...och backar har han inte sett till än så det gäller att lära sig det också. Det ska vi göra i dag på eftermiddagen. Nästa vecka får han vara i dagis i tre dagar och jag ska börja aktivera mig i flyktingärendena och skriva något igen. Blir nog skönt också med rutiner i livet - och mera lekkompisar för D. Jag hann bara skriva en inbjudan på fb att komma och leka med oss, så fick jag ta tillbaka den då jag hittade prickarna. En mamma med två barn var på besök för en vecka sedan - blir intressant att se om de faktiskt får vattkoppor. Gör de det, så vet jag att det faktiskt var det D hade, annars var det kanske bara någon sorts mild version av sena höstblåsor.

Jag hoppas ni alla (som ännu läser...och kommenterar, vink, vink!) också fått en bra start på det nya året

- må det bli lyckligt, positivt, glatt och kärleksfullt för oss alla! Gott Nytt år!