Typiskt

I morgon ska jag åka i väg till huvudstaden på en husmorssemester. Mormor är på rehabilitering, sonen hos fadern, jag tar in på hotell. Jag kunde ha sovit över hos vänner, men denna gång vill jag inte vara social hela tiden - jag längtar efter att få vara helt för mig själv utan att någon vill något av mig och jag inte heller behöver ta hänsyn till någon. Gå till dukat bord på morgonen och ta precis vad jag vill.

Jag vill fara på parsalsa lektion - har inte fått dansa parsalsa på kanske sju år, kanske mer och det var det jag älskade allra mest av allt. Det finns helt enkelt inget sådant här nära. Jag har sökt efter mina dansträningsskor, fällde nästan en tår. Nu när jag äntligen skulle ha användning av dem, är de spårlöst försvunna. Sist har jag använt dem på zumba i oktober, tror jag, och jag kan inte förstå annat än att jag måste ha glömt dem där. Jag tittade till och med i bilen under framsätet - hittade sonens strumpor där, men inte mina älskade skor. Jag önskar jag hade en vecka helt för mig själv här hemma, en vecka då jag inte skulle vara trött utan kunde helt koncentrera mig på att städa och tömma och organisera. Det är ett av de största stressmomenten, att söka efter saker. Jag har gett bort mycket, jag har sålt på loppis, ändå finns det för mycket av det mesta, men när ska jag ha tid att gå igenom, sortera, städa på grunden!?! På jullovet skulle det ha funnits tid, men då orkade jag inte ta itu med just något alls, då var tid för vila. Nu har jag inte ens fått bort alla lådor med julsaker...

Men det är ju sjukt hur mycket man ska ha - det ska vara yogabolster, underlägg, skor för dans, jumppa, qigong, skrinnskor, monoskor, joggingskor, racketar i alla möjliga format, simdräkt, simglasögon, skidutrustning (x2 om man också ska "skrinna"), slalomutrustning... för att inte tala om alla kläder som ska passa ihop med de olika sakerna. Man blir galen!!! Livet har verkligen inte blivit lättare med allt som står till buds! Eller så borde man vara ensidig och satsa på en sak. Helst promenera ensam i skogen.

Jag får hitta på något annat att ha på fötterna, vilket jag vet kommer att göra så jag får ont i fötterna. Skorna var nästan tio år gamla, redan lappade en gång, satt perfekt på mina fötter. Nu går en massa tid och energi åt till att söka efter dem ...tänkte säga jävla, men det är ju "älskade skorna", istället för att i lugn och ro få packa och fundera över allt jag behöver med mig. Pekka-katten låg redan i resväskan, han känner nog på sig att vi ska bort. När vi äntligen kommit iväg, hoppas jag att lugnet ska sänka sig över mig - och glädjen över att träffa vänner, få sitta och prata, äta. AAAh.