Dethär får symbolisera mitt spirande förhållande - solen har gått ner. Jag har inte hört någonting från Mannen efter mitt olycksaliga sms för en och en halv vecka sedan. Jag försökte ringa och har skickat några sms där jag bett om klart bud, men ingenting. Det säger mycket om honom att han inte kunde respektera mig tillräckligt för att låta mig veta när han ville avsluta det hela. Det bittra är att det var han som var ivrig med kontakten i början och nu då jag släppt in honom mer och mer i mitt liv och hjärta, då drar han sig undan. Men så brukar det väl ofta vara. Nu har jag våndats i över en vecka - har herpesblåsa som bevis över att det varit tungt att inget veta och slitas mellan hopp och känslor av ilska. sorg och kapitulation. Jag vet att han var mycket låst, vi hade inte mycket gemensamt, men ändå tyckte jag det var underbart tidvis när vi var tillsammans. Och det fanns så mycket potential - men avståndet och hans fullspäckade liv tog livet av det hela innan det ens ordentligt satt igång. Jag får vara tacksam att han väckte liv i känslor hos mig som jag trodde jag inte mera kunde känna. Jag har haft någon att tala med i höst (om inte annat så har jag "pratat" med honom i huvudet mellan samtalen och träffarna) och någon att tillbringa rätt många veckoslut tillsammans med.
Jag har redan frågat två personer om de kunde tänka sig att göra något på lördagen då D är hos sin pappa, men de var upptagna, en tredje har inte svarat. Så det är tillbaka till en mycket ensam tillvaro. Jag hoppas jag hittar tillbaka till förmågan att kunna njuta av det, just nu känns det bara hemskt.
