Kärleksbekymmer och Mazetti

Tredje fullmånen klarade vi med nöd och näppe. Det var fullmåne då vi träffades på båten i augusti - det var romantiskt ute på däck, med månen över havet och första trevande kyssen. Jag frågade honm någon gång vid andra  fullmånen om han kom ihåg det, men det gjorde han förstås inte. Få se om det blir någon fjärde fullmåne. Jag börjar bli rejält trött på mig själv. För jag kom nyss fram till att denna gång är det jag som är den "förlorade", den som skulle vilja ringa varje dag, som har honom i tankarna hela tiden. Som går i bitar om jag inte hör från honom på ett tag. Och inget kan jag göra - man åker inte fyrahundra kilometer bara för att få lite närkontakt en kväll. Jag undrar hur många tremånaders "förhållanden" jag haft i mitt liv...För mig tycks det vara en magisk gräns, en gräns där jag själv brukar vara den som klipper målsnöret, men denna gång blir det nog andra vägen. Jag har en känsla av att jag troligen kommer att pressa på så hårt (kanske jag redan gjort det) att han drar åt sig öronen, men i varje fall kan jag vara nöjd med att denna gång var det inte jag som gjorde slut, denna gång höll jag ut.

Men Gud vad jobbigt att vara kär och nästan femtio. Inga väninnor orkar höra på mitt ältande, då man var tonåring var det ju samtalsämne nummer ett - killarna, nu är det annorlunda, få hinner ens tala. Nu har jag bara monologen i mitt eget huvud och allt som ska tas hänsyn till, barn, jobb och barnens mamma som han fortsättningsvis träffar lika ofta som mig :(. Dessutom jobbar han häcken av sig och jag vet egentligen redan att jag inte ryms in i hans liv, så mycket som jag skulle vilja ha av honom, har han inte att ge.  Vi är fortsättningsvis som dag och natt, jag förstår inte varför det inte leder till att känslorna börjar falna......Men det är väl det att han är "hard to get". Man skulle tro att jag skulle ha haft mindre tid att tänka på honom de senaste veckorna då jag också haft mycket jobb, men nix, det är bara när jag står framför klass som han glöms bort en stund. Ja suck - andra väninnor som länge varit ensamma har den senaste tiden träffat män det sagt klick med - och det har varit enkelt, alllt har bara fallit på plats. Det kan man verkligen inte säga om oss. Nu är det två veckor sen senast vi sågs, två veckor tills nästa gång, om det inte vore för mitt panik-sms på lördagkväll, nu testas han och jag sitter och funderar hur länge jag ska stå ut med väntan på samtalet som troligen inte kommer ....Men i dag är jag för trött för att bry mig. Lördagskvällens mexikanska parfest (där jag förstås var parlös) tynger ännu och i morse väckte sonen mig klockan fyra och jag kunde inte sova mera. Steg upp och började förbereda en lång tv-intervju istället och har varit slak som en trasa sen jag kom hem efter intevjun. Hämtar i stället sonen från dagis och hoppas fortsätta läsa "Katarina Mazetti" - vilken härlig författare!!!