First snow!

This morning when I went to get the mail (we get it in a box next to the house due to my mother's disability to move well, otherwise we'd have to pick it up about 100 meters away) it had begun to snow! I'm glad, we're just getting into the darkest month of the year and the white stuff on the ground makes it easier to survive :).

Konfetti i tvättmaskinen

Suck, för andra gången inom en kort tid har jag glömt att kolla byxfickorna då jag bykat. Så här i snortider blir det ju många pappersnäsdukar överallt. I kväll var det små vita flingor över allt det jag hade tvättat. Sen torkar det med kläderna (omöjligt att plocka bort allt) och sen har man det på golvet. Suck.

All helgona

Den kommersiella världen försöker med alla medel prångla på oss den amerikanska traditionen med Halloween. Jag tycker det är en tradition vi kan leva utan. Vi har våra häxor vid påsk, jag tycker det räcker med fokus på "oroliga andar" en gång om året. Trots att jag ofta är av annan åsikt än de konservativa i kyrkliga kretsar, är dethär faktiskt en gång som jag är av samma åsikt - nej tack till Halloween. Kanske jag ändrar åsikt då D växer upp - jag antar att det hör till utvecklingen att vilja bli skrämd, men ändå känna sig trygg i sin omgivning. D vill till exempel se om och om igen ett avsnitt av Mumin där Morran dyker upp flera gånger fast han är rädd för henne. Då vill han upp i famnen. Fast nu har han sett det så många gånger så han vågar se det utan att kliva i min famn. Ibland "morrar" han som hon och tycker det är skojigt.

Antar att Halloween och "dödsfesten" i Mexico (kommer inte ihåg vad den egentligen heter) är ett sätt att hantera mörkare saker och döden genom att personifiera dem, göra dem mera gripbara. Varför vill vuxna se skräckfilmer egentligen...? Jag har inget som helst behov av det, men nog har jag ju också sett sådana någon gång i mitt liv.

Anyway, jag tycker vi har en otroligt fin tradition i och med att fokus ligger på de bortgångna under allhelgona helgen. Jag vill inte att en massa pumpor och dödskallar stör friden som finns över den. Ser fram emot att tända ljus på min pappas, farbröders och mina farföräldrars gravar här i byn och skänka dem en tanke mitt i de bråda hösttiderna.

Vardagsfoton :)

Här finns en samling inte-så-bra foton, som berättar om vår vardag den senaste tiden....första fotot är utsikten genom fönstret vid mitt skrivbord (om du klickar på det ser du bättre vad som finns bakom trädet). Det är spännande att följa med hur ett hus byggs. Det blir skojigt att få nya grannar, även om det känns konstigt att omgivningen förändras :). Jag hoppas människorna som äger det tomma huset på andra sidan om vårt hus, kunde sälja eller hyra ut det, det är lessamt med tomma, oanvända hus, speciellt nu som många vill skaffa sig trähus på landet - och gör det, det är många unga familjer som flyttar till byn just nu, jätteskoj! Om jag håller tummarna riktigt hårt, så kanske en familj med åtminstone ett barn i Ds ålder skulle köpa grannhuset..... :)

De två senaste morgnarna har det varit frost på bilen - skrapa, skrapa - och is på vägarna. Bytte till vinterdäck förra veckan, ena framdäcket var plötsligt tomt och tänkte att jag samtidigt byter alla. Men det är ändå halt med svart is. I dag fick jag andra sidan av häcken klippt. Det gick mycket snabbare, då jag inte behövde klättra på stegen. Samtidigt fick jag granris att täcka över blommor med. Kom på att lavendeln ju måste få hjälp att klara vintern. Väntar redan med spänning hur det blir nästa sommar. Har ju odlat lavendel från frö i sommar och hoppas på väldoftande blommor nästa år. Tyvärr har jag glömt alla ställen jag planterat den på...men jag får hoppas att den ändå klarar sig. De allra sista rosorna tog jag in i vasen. Hoppas de ännu orkar slå ut, fast det är ganska små knoppar.

Har börjat med projekt "261" foton in i album - Gusti tycker han borde få lite uppmärksamhet också, inte bara de dumma papperslapparna!

Härom kvällen fick D tag på min lilla digikamera och knäppte vilt omkring sig :). Här nere lite reslutat från vår fotosessionen - jag fotade också (inte precis höjdarfoton tekniskt sett, men lite skojiga ändå).

"Ljushuvud" :) inte alltid lätt med liten en som inte hålls på plats).






"Jag vill med på bild, jag vill med på bild!!!" (D hade lite svårt att fokusera på motivet. Fick kasta mig på golvet för att få komma med på bild :).

Farmor och farfar åkte hem på måndagen. På kvällen hittade jag D sittandes på mitt skrivbord med telefonluren i hand. "Faffa, faffa" sa han in i luren :). Ryckte den hastigt till mig och funderade redan vad ett samtal till Kina månne
kostar, men som tur är hade han inte lyckats ringa någon alls.

Mitt goda humör håller i sig, trots att jag är lite orolig för att jag kanske håller på att tappa rösten. Men fortsättningsvis är jag hur pigg som helst, dessutom känner jag mig energisk - en underbar känsla!!! Har saknat den. Jag hade bokat dagis i morgon, trots att jag inte hade något jobb att göra, men tänkte att jag nu kan ta mig tid att ringa runt till tidningar och kolla hur läget är för frilansare, och kanske börja läsa om skrivande. När vi kom hem från mamma-barn i dag fick jag förfrågan om jag kan åka till Vasa i morgon. Nu är pappren äntligen klara, jag är officiellt företrädare och nu börjar asylsökningsprocessen. Så jag fick ändå jobb :). Dessutom fick jag ett spännande mail i kväll - förfrågan om D och jag följer med på en resa över nyår. Jag hade redan gett upp hoppet om en resa till solen i vinter och var egentligen helt nöjd med det. Finanserna medger det egentligen inte heller. Men vi får se, sa varken bu eller bä, man vet ju inte vad som kan hända än :).

Hemmamotion

Ha, fick granhäcken klar på ena sidan - den andra klippte jag ifjol, så det är inte världen ände fast jag inte hinner med den, viktigast att jag fick jämnat ovanpå och utsidan, som inte blivit klippt på åratal. Häcken är kanske trettio meter lång, och cirka två och en halv meter hög, så det blir många turer upp och ner på stegen. Räknade till cirka tretton blåmärken på benen, det är inte så skönt att stå och stöda sig på aluminiumkanter. En elsladd lyckades jag också kapa (hade lånat en elhäcksax), men jag är nu mycket nöjd - det ser direkt snyggare ut, häcken skyddar mot norr och syns länge före man kommer fram till vårt hus. Skippar igen en gång danslektionen i kväll, tycker jag fått tillräckligt med motion för i dag, dessutom är jag ganska kraxig i halsen. D har också varit på dagis fem timmar, hade tv-jobb på förmiddagen. Var ovanligt prydlig för häckklippningen - sällan jag har full krigsmålning i ansiktet då jag pysslar här hemma :).

Vi mätte hur lång D är i helgen, här är hans strategiska mått (sådär ungefär nu just): 15 kilo och 94 centimeter. Rätt stor pojke!

Känns bra!

Det har varit så mycket gnäll och gnissel här på bloggen en lång tid känns det som, så nu är det roligt att skriva att det känns riktigt bra :). Jag har hosta igen (D likaså), men kanske det är tack vare alla piller och bär och safter och droppar jag stoppat i mig på sista tiden, som gjort att jag inte känner mig så där matt och slut, som vid förra förkylningen. Det här kan jag leva med, no problem!! Farmor och farfar var här hela helgen. Det var mycket kockande, men trevligt. Nya dvd:n kom de med igen - nu just fnittrar D åt Doris i "Nemo" :). D kom ihåg sina farföräldrar och det var roligt att se hur han njöt av att ha så många personer i huset - på kvällarna var det sån fart på honom så jag tänkte att han aldrig lugnar ner sig tillräckligt för att somna. "Faffa" var nog favoriten för D och en stor hjälp utomhus för mig med. Vi fick med gemensamma krafter i kopplat schaktbladet, så nu kan jag hoppeligen skotta snö med traktor i vinter. Jag har funderat på att köpa en elmotorsåg, för att själv kunna kapa lite ved åt oss (min pappas gamla motorsåg finns kvar, men jag tycker den är för "agressiv"). Hittills brukar vi alltid kalla på min finska kusin Pauli för ved-hjälp. Farfar hade köpt en såg på väg hit, som jag fick köpa - dubbelt billigare än jag hade sett vid Prisma :).

Började också klippa granhäcken, eftersom fammo underhöll D, men sen började det regna och vi får se om jag får det slutfört innan snön kommer...försökte mig på det i dag igen, hann med några meter och så droppade det igen. D fick stanna hemma i dag på grund av rinnande näsa och hosta. Jag hade bara privatundervisning och det gick med honom hemma också. Annars har känt mig riktigt energisk - fick bland annat ÄNTLIGEN bortstädat mina loppisgrejer som skräpat i en låda på golvet. Det tog bara två månader att få bort den....

Vet nu om två dagar vikariat i november, så basinkomsten den månaden är redan tryggad. Hittills har det lyckats bra med att tillbringa tid med D, men också få hjälp med hans dagvård (behöver inte betala något för den än, eftersom jag har så lite inkomster :) och jobba ihop tillräckligt med pengar så vi klarar oss. Och det känns förstås också trevligt att FÅ jobba och koncentrera sig på det i lugn och ro. Vi är på väg in i den tyngsta månaden på året vädermässigt, men om det fortsätter så här blir det inga problem :).

Om BB indragningar

På senaste tiden har det varit mycket i tidningarna som jag haft åsikt om, men inte haft tillfälle att skriva om här på bloggen.

Som det här med BB. Avdelningar ska dras in och mammor ska kastas ut från avdelningen direkt de fått ut sin baby. Nästan – en eller två dagar efter förlossningen, var det visst. Tidigare skulle jag inte ha funderat så mycket på det, men nu då jag själv varit med om en förlossning känns det horribelt. I samband med en intervju jag gjorde kom detta med indragningar av mindre förlossningsavdelningar upp. Personen jag talade med medgav att ingen hänsyn tas till avståndet till sjukhuset, endast befolkningsunderlaget. EU :(. Om och om igen får man känslan av att människorna är till för institutionerna, och inte tvärtom. Universitetsstäderna klarar inte av att ta hänsyn till landsbygden, ändå kan vi inte alla bo i städer. Dessutom verkar fler och fler unga familjer söka sig till landsbygden, vilket jag tycker borde understödas på alla möjliga sätt, inte med att göra förhållandena sämre.

Trots att jag var i en underlig situation då min förlossning satte igång – hade inga värkar trots att vattnet gått och bestämde mig för att själv köra till sjukhuset (35 minuters väg) – vet jag nu också hur det känns att ha riktiga värkar och det är inget man vill sitta i en bil med en minut längre än nödvändigt. När jag var på BB träffade jag en kvinna som hade fött sitt femte barn i bilen. Vi satt och tittade på gymnastikanvisningar tillsammans, varkendera kunde delta. Jag kunde bara sitta på uppblåst gummiring och knappt gå på grund av stygn mellan benen och hemorrojder, hon hade ont i nacken och axlarna - så olika kan smärtorna efter en förlossning vara :)! Hon bodde inte långt från BB, ändå gick det såhär. Det skulle säkert gå så för flera, om föderskorna hade mycket längre väg till BB och det skulle säkert inte gå bra för alla.

Jag stannade på sjukhuset en vecka. En dag gick åt till att få igång det hela, en natt och halva dagen till kämpandet, sex dagar till att bli i sådant skick att jag skulle klara av att sköta babyn hemma. Jag hade bestämt mig för att jag inte åker hem förrän jag kan gå utan alltför mycket smärta och ingen hade något emot det. Förstås var det aningen annorlunda för mig som ensamförsörjare, men jag tror inte min kropp betedde sig annorlunda för det, så behovet att stanna så många dagar som det behövs på BB gäller inte bara mig. Mjölken stiger i brösten på tredje dagen för de flesta (har jag förstått), för många innebär det också hormonstorm, ofta med depression som följd. Jag vet också en mamma som inte kom ur depressionen sådär bara – hur skulle hon och hennes familj ha klarat sig om hon skulle ha skickats hem efter andra dagen?!

Själv satt jag mest och grät med mina Dolly Parton-bröst inbäddade i kålblad den tredje dagen. Åh, vad jag var lessen den dagen, trots att jag hade en fin liten bebis. Men jag fokuserade på allt negativt och trodde att jag aldrig skulle klara av att vara ensam med D. Han hade dessutom legat i blå ljus de två första nätterna (för bilirubin, hette det visst?), men den tredje natten skulle han helt och hållet vara med mig – och han bara grät och jag var i panik och fick ringa nattsköterskan då jag inte visste vad jag skulle göra och kände mig totalt slut och misslyckad. Säkert finns det mammor som gärna åker hem så fort som möjligt, mammor som kanske redan fött tidigare, som allt gått mycket bra för. Men speciellt förstföderskor behöver nog få känna att de kan stanna så länge som det behövs för att lära sig allt som hör till det omtumlande med att bli mamma och inte minst för att fysiskt vara i så pass gott skick att de kan ta hand om sig själva och sin nya baby på bästa möjliga vis där hemma.

(Skrev dethär först i word, eftersom jag visste att jag blir avbruten stup i kvarten, nu vet jag inte hur jag får stilen ändrad, så det må vara :(. Fotona är förstås lilla D, på BB och sen hemma. Fotot av oss tillsammans är första morsdagen, då D var lite över en vecka gammal och grät mest hela dagen då han inte låg vid bröstet :). Märkte just på förstoringen svettpärlorna på min läpp, och kom ihåg att det var en mycket prövande dag, tack och lov fick vi gäster då, så jag fick annat att tänka på!)

Rytm i livet

En mycket bra sak som dagvården fört med sig är att det blir tydligare skillnad på jobb och ledigt, vardag och helg. Det tror jag är mycket viktigt. Dessutom tycker jag mig ha mera ork med D nu då jag börjar få lite rytm i livet. Fammo och faffa är här nu, de kom främst för att jag på söndag skulle ha kunnat fara på fotoklubbens utflykt - i dag fick jag veta att den blev inhiberad. Surt. Kollade nyss med två olika singelväninnor vad de har för program i morgon, men båda är upptagna. Brukar inte ha sådana här problem - har barnvakt med inget program! Får väl bli ensamt biobesök om inte annat :(.

Dagarna går....

Gissa vad jag gjorde i lördags, då jag fick göra preciiis vad jag ville...jo, beställde 261 pappersbilder via nätet :), tog nästan två timmar (måste ju fixa vissa med photoshop också). Men det skulle också göras någon gång, hade inte gjort pappersbilder av mina digibilder sen i maj, och det blir ju lite knäppt, så att säga, mellan varven. Söndag var en mera aktiv dag - målade faktiskt lite på Ds vägg, nu börjar jag veta hur den sista delen ska se ut. Sen kom Strandmamman på besök - vi satt och pillrade på våra kameror (går på kurs tillsammans, mera därom senare). Har också försökt öva att ta bilder inomhus utan blixt (foton i detta inlägg, "studentbabyn":) - blir fortsättningsvis för mörka, men i varje fall är det bättre än det varit!).

Måndagen blev en dyr dag - var igen till homeopaten för uppföljning, och det blev påfyllning också. Jag brukar sucka över min mamma, som käkar så mycket piller. Utan nitro varje dag skulle hon inte mera leva, sen är det värkmedicin, åtminstone. Nu har jag själv en lång lista på kylskåpsdörren, för att jag ska komma ihåg vad allt jag ska ta. Där finns förstås också hag(hav?)torn och Noni också. Jag har med andra ord ett desperat försök på gång med att backa upp immunförsvaret, så att jag inte skulle bli så ofta sjuk i vinter.

Tänkte få hjärtesnörp på vägen till homeopaten, trots att solen sken och klockan var halv tio på förmiddagen, fick jag lite sladd i en kurva - svart is :(!!! Det var bara antydan till sladd, men jag bestämde mig för att vid första bästa tillfälle byta till vinterdäcken - hellre för tidigt än för sent! Sen såg jag svanar - de flög just över vägen då jag kom, i elstopshöjd, men hann inte få bra foton. Sätter med ett där de flyger över mink/rävfarmen, kanske någon ex-österbottning blir lite sentimental :).

Förra natten blev igen en sådan, som verkligen inte gör mig gott. För det första satt jag igen för länge framför tv:n (till 23), D hade somnat redan före nio. Just innan jag skulle gå och lägga mig, vaknade han, kanske av mardröm, eller så blev han bara arg över att jag inte ännu gått och lagt mig....i varje fall var det gråt, spark och "nä, nä, nä" i halvtimme. Till sist då jag försökte byta blöja på honom och han bara slingra sig och sparka, brast det för mig. Satte mig ner och nästan ylade. Han är så hemsk då han håller på så där, det går inte att få kontakt. Jag får inte trösta, det blir nästan värre om jag försöker ta i honom, men inte är det bra om jag far bort heller. Men att börja själv gråta var väl det bästa jag kunde göra, han blev först skrämd och började gråta på riktigt, men till sist tystnade han och då jag själv lugnat ner mig, försökte jag förklara för honom att han inte får stänga ut mig så där, då blir jag ledsen.

Men att gråta har jag märkt, gör att man blir helt kraftlös, så det kändes som en dålig "laddning" inför undervisningen på morgonen. Till sist somnade jag i allafall, och väcktes 3-tiden av att Fia igen en gång hämtat in en levande mus och sprang omkring efter den i sovrummet. Åååååååååå. Försökte bära ut katt med mus i munnen, men då tappade hon den såklart och den kilade in bakom min byrå. Jag fick kasta ut båda katterna (som förresten inte ännu heller är kompisar :( och sprutade till sist parfym nere på dörren, då Gusti försökte krafsa sig in. Ja suck. Sen var det slummer från och till (i varje fall doftade det gott i sovrummet) och halv sju var det bara att hasa sig ur sängen och göra sig klar. Gissa om jag kände mig pigg och alert?! Dessutom hade jag inte riktigt hunnit förbereda mig ordentligt, så jag visste att jag mest får "ta det på talang" (dvs på erfarenheten...) . Då jag tidigare jobbade heltid som lärare, satte jag massa med tid på att förbereda mina lektioner. Nu skulle jag vara helt annorlunda, eftersom det helt enkelt inte skulle finnas lika mycket tid till det. Men är inte säker på att jag skulle vara sämre lärare för det, för tidigare tog jag så allvarligt på undervisningen, att jag inte heller kunde tolerera att eleverna tog det med en klackspark. Nu tror jag att jag skulle vara mera avslappnad och tillåta mera infall och spontanitet. För jag skulle inte ha nåt annat val :). Säkert skulle någon vara missnöjd över att det inte är tillräckligt strukturerat då igen, man kan ju aldrig göra alla nöjda, det har jag lärt mig. Men som sagt, jag har ju egentligen inga planer på att helt återvända till skolvärlden, vi får se.

Dagen gick helt bra, trots allt, fast jag var nog slut efter - det gäller ju att vara skärpt på ett helt annat sätt än när man lallar på hemma. D ville inte vila på eftermiddagen, vilket jag mycket, mycket gärna skulle ha gjort. Så när det började bli dags att fundera på kvällsprogrammet, beslöt jag mig för att satsa på hälsan. Skulle haft andra träffen av fotokursen, men jag orkade helt enkelt inte med den. Där borde man ju verkligen ha varit skärpt och jag var också lite orolig över att det skulle ha blivit lite för mycket för D att vara hos barnvakt också på kvällen. Så jag satsade på "quality time" för oss. Lite fingerfärgsmålning i badrummet (D upptäckte att man kan använda hjälpmedel - borstade ut färgerna med nagelborsten :) och sen badade vi. För första gången somnade han utan protester redan före åtta - han var ju i dagis redan klockan åtta i morse, så det blev en rätt lång dag för honom.

I morgon åker vi till Kurikka (1,5 timmar med bil härifrån, hon tog bussen dit) för att hämta mommo. Torsdag är det jobb igen i skolan, på kvällen höstmöte - visar också dior från Peru då. Få se hur det lyckas, har inte fått barnvakt till D, så han får följa med. Till veckoslutet kommer farmor och farfar igen.

Rollbyte

Från att ha varit skribent hoppar jag denna vecka över till att vara lågstadielärare tisdag och torsdag :).

Mors vila

* simhallsbesök, bubbelpool, simning (inte för mycket :), bastu..
* planlöst vandrande i en market, plockande grejer i vagnen som jag länge tänkt vi borde köpa, men inte kommit ihåg då jag haft lite tid, typ BADSKUM :), nya underbyxor och strumpor - det sägs ju att man aldrig vet när man kan stöta på HONOM :), tänkte jag borde göra mig redo!
* hamburgare (snabbt, enkelt, ovanligt - högst en gång på två veckor :). Dagens bonus: kassan talade Kokkoladialekt (svensk), härligt (sa det också!)
* tidningar
* hemma mat JAG tycker om - sallad och köttbit (lite rosa inuti, mmmm)
* mitt eget sällskap :) - skulle mormor vara hemma, skulle hon antingen hålla på med att i bästa välmening påminna mig om saker och ting som borde åtgärdas, eller så skulle hon prata, prata, prata om något eget som hänt någon gång för länge sen och inte förstå att jag skulle vilja låta bli att tänka på något praktiskt och sjunka in i tidningen, då jag äntligen har chansen till det
* levande ljus
* Nora Jones (nu just, kanske något new age inspirerat senare) - musik över huvudtaget är härligt, går inte annars då små fingrar älskar att trycka på samma knappar som mamma
* ...(får fylla i själv preciiis vad jag vill i kväll :)

Trött!

I dag var D inte i dagvård, tänkte att jag bra kan ta med honom till flyktingförläggningen då jag skulle träffa flickan jag ska företräda. Det blev lite kulturkrock från första början - hon stod i duschen då jag kom, så vår träff började först en halv timme efter att vi kommit överens om det. I det skedet var ju D redan bekant med stället och skulle helst ha dragit vidare. En liten flicka på två som jag hade tänkt att han skulle leka med, kom han inte heller riktigt överens med. Att sen försöka gräva fram ord och meningar på spansk-portugisiska ur hjärnans skrymslen och samtidigt hålla ett vakande öga på D, blev jättetungt. Tänkte att lunch på ABC-stationen sitter bra. Där tog jag fel. D hade blivit på dåligt humör och var jätteorolig. När de dessutom hade en hörna för barn med filmer som rullade non-stop, var det stört när omöjligt för mig att få honom att sitta stilla och äta. Kändes som om alla stirrade då jag inte fick pli på D, först satt han en stund, sen skulle han ner, sen skulle han hämta lite gurka, sen igen till hörnan och titta på ritat. Försökte lite med "nej, ät först, sen får du se på ritat", men jag märkte att ett av skrik och sparkattackerna var på väg och jag orkade helt enkelt inte med det på allmän plats.

Sen blev det bättre - åkte för att hälsa på en av mina kusiner, som jag inte sett på cirka fem år. Hon bor bara trettio kilometer ifrån oss, ändå ses vi mycket, mycket sällan - hon hade inte ens sett D. Men hon är den av kusinerna jag känner att jag egentligen liknar mest (åtminstone till utseendet :) och hennes mamma (min faster) var min favorit av min pappas syskon. Mina mor- och farföräldrar var döda länge innan jag blev född och jag har inga syskon. Den yngsta av mina kusiner är nio år äldre än mig, har endast fem från pappas sida och tre från mammas . Kan verkligen inte säga att jag skulle komma från ett släkte med stark sammanhållning. Tänker främst på min pappas släkte, som ju finns här på orten. Min mammas släkte är längre borta i de finska trakterna, så där har avståndet säkert spelat en roll.

Kanske bristen på starka band också beror på att jag åldermässigt är i otakt, eller att avsaknaden på far-och morföräldrar gjort att sammanhållningen aldrig uppstod. Eller på hurudana vi är till sätt och temperament. Eller att vår familj var lite "besvärlig" med en finskspråkig medlem. Delvis beror det ju också på att jag ju var borta härifrån i nästan tjugo år, innan jag flyttade hem igen 2003. Synd är det i allafall. För mig är det viktigt att ha kontakt med släktet, men alla har ju sina egna familjer, så det har inte blivit speciellt täta kontakter. Några "släktträffar" ordnas nästan aldrig (tror jag ordnade en sist, 2002), mest träffas kusinerna på begravningar :(. Småkusiner har jag egentligen ingen kontakt med.

Jag har alltid njutit av att få känna att jag är del av en större gemenskap, kanske just för att jag inte haft det hemifrån. Det har funnits pojkvänner med många syskon, där jag gärna skulle ha fortsatt kontakten med hans familj, men inte mera med själva killen :). När jag studerade i England (Sheffield) stortrivdes jag med att bo i internat - det var tio rum/studerande som delade på ett kök. I samma byggnad fanns flera delar med flera studerande och vi hade till och med en gemensam pub. Det fanns alltid någon att prata med eller att göra något tillsammans med. Jag stortrivdes och tyckte det uppstod en fin gemenskap där.

I dag var det väldigt roligt och givande att få prata med min kusin - till exempel visste jag inte att hon ännu kunde komma ihåg min farmor. Det finns så få som har "firsthand" minnen av mina förfäder. Som tonåring brydde man sig inte, nu då man skulle vilja veta, finns det inte många kvar som kan berätta. En faster har jag faktiskt ännu kvar (hon blir snart 100!), men det blir inte av att hälsa på henne heller så ofta.

När vi kom hem blev det igen kris - alla nappar var spårlöst försvunna (ååååh, vad jag ska njuta när de inte mera behövs!!!). Till sist fick jag packa in D i bilen igen och åka till butiken för att köpa några. Hemma var det igen dags för femton minuter gråt, innan jag fattade att han var så trött så han ville vila (fast han hade sovit i bilen på väg hem från Komossa). Att man kan bli trött av att höra på "frustrationsgråt"! På kvällen var det ännu byarådsmöte - det skulle vara ett kort ett, men det blev igen över en och en halv timme. Jag avgår från styrelsen på höstmötet nästa vecka - ibland har jag tänkt "men det är ju så trevligt på våra möten, kanske jag ändå fortsätter...", men i kväll insåg jag att det inte går. Eftersom jag varit sekreterare, har jag haft ganska mycket jobb hela tiden. Nu just är jag mycket trött på det hela, det senaste året har det nog tagit mycket mera än det gett.

D har nu sovit en halv timme. Mormor har åkt till sin kusin, hon ska stanna borta flera dagar. I morgon far D till sin pappa. Jag får äntligen rå om mig själv ett dygn. Det behöver jag verkligen. Det finns massor jag kunde/borde göra, men jag tänker inte planera något, är jag lika trött i morgon då jag kommer hem från Kby, struntar jag i allt och ligger och läser någon bra bok hela dagen. Kanske dricker ett glas vin... Och sover hoppeligen länge och gott natten till söndagen. Det skulle sitta bra.

Skrivande

Sitter och jobbar med artiklar och tar en liten paus....Som med allt annat arbete är det ju så att det sällan flyter av sig själv. Då jag skriver en artikel har jag flera skeden av när det tar emot och när det sen flyter. Av någon orsak tar det alltid lite emot att ringa någon för att be om att få skriva en artikel om dem. Själva intervjun är nästan alltid otroligt givande, fast jag kan vara rätt nervös att intervjua till exempel en politiker, eftersom jag ännu inte riktigt förstår mig på det hela, ett annat område är ekonomi, som jag inte heller riktigt har grepp om :(. Det är både spännande och skrämmande att skriva för personaltidningen i Jstad (två gånger i året), för där bestämmer jag egentligen inte själva vad jag ska skriva om, även om jag förstås kan påverka en aning. Vi är två som skriver, den andra skriver på finska. Men just det är också roligt att det kan bli om vad som helst - en rektors hundintresse, stadsdirektörens syn på något aktuellt, en blivande pensionär som ser tillbaka på fyrtio år av arbete för staden!

Sen får jag ta mig i nackskarvet då det gäller att sätta igång. Jag skriver först en råkopia - kastar ner texten, s.a.s. Ibland blir det redan mera genomarbetat, börjar få syn på ordningen, kommer på bra början eller slut (sällan båda på en gång), eller rubrik (nästan det svåraste!). Ibland skriver jag bara helt kallt ner mina anteckningar. Jag har ju fördelen att lämna jobbet att vila, det vill säga jag tar itu med den först dagen efter, till exempel. Nu just är jag i det skedet. Det tar också emot först att fokusera sig och ta itu med bearbetningen, men sen blir jag ofta överraskad över att texten trots allt verkar hänga ihop, att den bildar en helhet. Egentligen är det rätt sällan som det känns som om jag helt enkelt inte får det att bli till någonting. Det är klart, lysande blir det väl mera sällan, men för det mesta tycker jag själv att texten flyter och bildar en helhet. Att skriva artiklar är ju egentligen bara att återge vad någon annan har sagt. Men att skriva något helt eget....svälj (ja, det gäller ju inte bloggande förstås :)! Nu ska jag ta en kaffepaus och fortsätter sedan med en delvis politisk text (därav behovet att skriva lite lättsammare här emellan :)!

Medhavd publik

D blev inte alls förtjust över mitt förslag att han skulle till barnvakt medan jag far och dansar på kvällen. Han hade ju redan varit fem timmar på dagis. Men så kom jag på att fråga om han vill följa med och dansa och då sken han riktigt upp! Sagt och gjort - när vi kom till ort och ställe trodde jag lektionen skulle bli superkort, D kutade runt i hela stjärnhallen för att kolla vad som var på gång. Speciellt innebandyspelarna skulle han velat titta på mycket längre. Bar honom tillbaka till rätt sal och stängde dörren - hade missat uppvärmningen, men var helt svettig ändå :). Men sen satt han bara där och tittade på tanterna som hoppade och viftade - tills läraren kommenterade att D är så snäll, då blev det mera liv på honom och han började köra med sina bilar längs spegelkanten och lite trilla i vägen. Men i stort gick det jättebra, var mycket nöjd och belåten. Lugnast är det förstås att inte ha honom med, men nu vet jag att det går!

Photos Monday

Starten på dagen blev inte bra. D blev irriterad då jag satt så länge vid datorn (bloggade...) och kastade till sist en glasskål i golvet (gick tack och lov inte sönder). Sen var det "fyfy" och "yäää", stress, stress, svett (tänk vad en gråtande unge kan slingra sig då kläderna ska på!!!). Tack och lov var han villig att fara till dagis, så när jag väl hade honom i bilen, blev han tyst. Men jag blev inte mig själv förrän långt in på eftermiddagen :(. Där emellan hade jag en intervju att göra i Nkby på ett café - tack och lov gick de med på att sätta en kaffe (och chokladkex....) på räkning, eftersom plånboken blev hemma igen :(. Jag behöver väl inte ens säga att det gick mycket trögt att skriva där hemma, men pressade nu ur mig något i alla fall. Eftersom vädret var fint, hämtade jag D från dagis med cykel på eftermiddagen och passade på att fota lite där på samma gång. Sen blev det bättre :)






























D med nyklippt pannlugg och ketchup på kinderna i "bilen". Gusti leker i andra"bilen". Den fina Bamsetröjan har han fått!








I fotokursen är det ju meningen att man ska göra lite hemläxor också....i kväll fick mommo agera modell då jag testade egna inställningar av kameran. Det blev många svarta bilder...fick också ta till fotoshop för att få dem representabla.

Nya tider :)

Jag hade ett bra veckoslut, men jag kan inte helt och hållet säga att D hade det. Han är väldigt trött dessa dagar, har börjat sova fyra-fem-tiden varje dag, och hinner bli mycket sur innan (det tycks nog ändå ta på en liten att börja på dagis, även om det inte är så många timmar om dagen :(. . På lördagen hade vi en så trevlig dag, var och hälsade på mamma T och L, men det blev väl för mycket av det goda. Först tänkte jag inte få honom fast i bilstolen ("buäää, sparka, riva") när vi skulle hem, men väl hemma somnade han direkt. Jag var så upptagen att knapra på med min "nya" blogg under tiden, så jag inte lade märkte till hur länge han sov...först halv sju-tiden vaknade han (hade sovit över två timmar :(, och fortsatte direkt gråtandet - han hade ju inte ätit sen lunchen :(. Det var bara "nä, nä, nä, uääääää". Inget hjälpte, så lät honom vara, medan jag själv fixade mat och åt medan han satt under köksbordet och grät. Blev faktiskt riktigt orolig - är det något värre fel på honom?! Till sist satte jag mig själv på golvet med hans tallrik: "nej, vill inte". Men då jag sa att att jag själv äter det, då gick han med på en sked. Det brukar funka, han vill inte att jag ska äta hans mat, fast han själv redan avslutat :), nu hade han ju inte ens börjat... Resten av kvällen gick bra. På söndagen var vi och hälsade på en tvåveckors bebis här i närheten och på hemvägen somnade han i vagnen.

Trots att det är lite svårt att veta nu hur och när han riktigt sover, börjar jag känna mig lugnare inombords. Börjar vänja mig vid tanken på "nyordningen" med dagis, har också diskuterat med mig själv att det inte är fel om jag använder tiden då D är där till att helt enkelt fortbilda mig, dvs läsa om att skriva och fotografera, för när annars ska jag göra det?! Denna vecka har jag ännu artiklar att skriva, men sen hoppas jag kunna ta åtminstone några "studiedagar".

Jag är så nöjd med att äntligen ha fått fixat till bloggen, har tänkt på det länge. Vet inte hur det är med er, men på något sätt behöver jag också yttre ändringar för att reflektera att saker och ting ändrats. Förr brukade jag ofta möblera om, nu får det bli i mindre skala här på bloggen :). Tog också ett änglakort i lördags och blev så glad då det igen en gång perfekt stödde mig: "have confidence" hette det och sa bl.a : this card is a message from your angels saying, "You can do it!". Jag är också så glad över hur också bloggandet nu stöder - tusen tack till er för tips och länkar, speciellt Aurorabuddha! Hade börjat fundera att jag borde gå någon kurs i skrivning, för att kunna ge det en allvarlig chans. Men sen blev det vid det, nu serverades jag en adress till kurs på nätet :). Känns nästan magiskt när lösningar och tips "faller en i famnen" s.a.s.

I går fanns en annons om seminarier om integration av invandrare - kan något vara mer aktuellt för mig! Ett av seminarierna ordnas dessutom i Nykarleby. Ringde i går till flyktingförläggningen, far och hälsa på "min" flykting i slutet av veckan. Vill lära känna henne bättre, för snart börjar säkert besöken till myndigheterna. Det är företrädarens huvudsakliga uppgift att då följa med, eftersom det är frågan om en minderårig person (även om hon inte har jättelångt till myndighet).

Ha en jättebra vecka, allihopa!

Kan ej bestämma mig!!!!!!

...för hur min blogg ska se ut! Vill ha nya vindar här också, eftersom jag vill att de också ska blåsa i mitt liv. Färggrannt brukar ju vara min melodi, men hittar inte riktigt någon lämplig bakgrund där jag också skulle få in fotot (helst skulle jag vilja ha in flera foton där uppe - vet någon hur man bär sig åt?!). Får låta det hela mogna lite och se vilken form allt till sist får! Tusen tack till T för den glada bilden på mig och D - jag har så få bilder på oss två tillsammans, denna tycker jag verkligen om!

Språkmodell

Är det konstigt att D inte pratar så bra ännu?
- Oj vad du hostar, nu måste vi ta lite tandkräm!
(sagt i går kväll av en lite trött och frånvarande mamma, som funderade på att nattningen borde påbörjas...)

Tillägg..

...till andra inlägget ner. Tänkte att det är bäst att förtydliga lite. Skrev att jag vill vara "fri som fågeln". Det betyder att jag helst fortsätter som frilans. Har nu tagit reda på att jag kan göra det och ha igång firman för t.ex. privatundervisning. Eftersom firman har pyttelite inkomster, behöver jag inte betala förskottskatt, utan det kan räknas in i skatteprocenten på frilansskattekortet. Det med pensioner är oklart ännu, har inte orkat ringa upp pensionsförsäkringsfirman än. Men vet nu att för arvoden måste jag själv se till att pensionsspara.

Jag är livrädd för att bli fast i en institution igen, typ skola. Jag har inget emot att t.ex. jobba som vikarie, eller kanske t.o.m. timlärare, men helst lämnar jag det bakom mig, för skrivandet är det som jag främst vill satsa på. Problemet är att det egentligen inte finns någon tidning att skriva till, i varje fall inte i en sån mängd som jag skulle behöva för att faktiskt kunna leva på det. Sen är det ju också ett faktum att jag inte är någon journalist, har ingen utbildning i det och är därför också glad att jag ändå har fått sålt mina artiklar och foton. Jag tror inte heller jag skulle trivas på en redaktion, inte på en dagstidning i varje fall.

Så jag är kräsen, men det känns som om jag är i ett skede i livet där jag har rätt till det. Jag har jobbat med allt möjligt i mitt liv och efter att ha upplevt utbrändhet (fick aldrig någon diagnos, men det var nog det jag var sista året som lärare), känns det som om livet ändå är för kort för att sätta det på arbete som inte gör en gott. Anyway, är hoppfull, det tycks dyka upp nya små jobb och vem vet, kanske det finns något helt annat för lilla mig där ute...något som jag ännu inte kommit på, som skulle vara flexibelt, kreativt och välavlönat - trots allt har jag en stor och vid arbetserfarenhet i detta skede. Det skulle inte vara fy skam heller med trevliga arbetskompisar, gemenskap, en arbetsgivare som månar om ens trivsel (för jag vet att det också finns sådana!), trygghet... Men vi får se, tillsvidare försöker jag skramla ihop så mycket småjobb som det bara går.

Ännu om finska idols

Jag funderar att skriva till domarna i Idols. När jag tittade sist, kallade en av dem Daniel för "kielipuoli", dvs ungefär språkligt efterbliven. Han talar ju flytande svenska - ingen verkar ha minsta lilla tanke på att Finland ju är ett tvåspråkigt land och de som har svenska som modersmål (eller kan det bra) borde stå på samma startlinje som de finskspråkiga. Som det nu är, diskrimineras ju de som inte kan flytande finska klart och tydligt. Jäkla program.

Boy: bad mood; mummy: good mood the day after...

At home, Wednesday:
- Would you like to come with mummy to the graveyard to plant something on granddad's grave?
- no
- Well, do you want to stay home with grandma?
- no
***
At the graveyard:
- Let's get out of the car!
- Nooo (kicking and sobbing)
- Are you going to wait in the car?!
- No...
Mum leaves the kid in the car, but doesn't feel comfortable with it. Finds a wheel-barrow.
- Would you like to get in?
- Yes (not very enthusiastically).
- Hooooray!












I dag, torsdag, har varit min dag (D har varit 5 timmar vid Lillstugan = dagis, på helt gott humör när vi for dit, medan han varit där, och då vi kom hem :)). Har gjort två trevliga intervjuer i Jstad - ena var jag väldigt spänd över. Intervjuade en ex-politiker (öh, tror han är det...så mycket vet jag om politik :( om något aktuellt på gång i staden, men han var lätt att prata med och faktiskt riktigt snygg tyckte jag :). Sånt piggar ju upp. Sen unnade jag mig lunch på ett av mina favoritställen i stan - After Eight café. Oftast har de god mat, mycket smakfullt serverat och stämningen är kulturell och trevlig. Tyvärr var det ärtsoppa på menyn, vilket var en besvikelse, man skulle ju vilja äta något annat än det man kan värma upp ur burk hemma, men ändå var det trevigt att sitta där med ett levande ljus på bordet. Tog foto, men det blev skakigt, och täcktes inte fota mera, ville inte verka alltför tydligt "lantis i stan en gång i månaden" :).

Sen hade jag en intervju i Nkby för lokaltv angående de kommande kommunalvalen . Då jag körde hem var jag glad och nöjd. Tänkte att jag nog får vara oerhört tacksam som har möjlighet att göra så väldigt olika jobb, röra på mig, gnugga de små grå då jag skriver om, eller för tv intervjuar folk i ämnen jag egentligen inget vet om och dessutom har chans att träffa så olika människor. Tyvärr är det ju för lite uppdrag ännu (och förstås oftast för dåligt betalt...) för att jag ska kunna försörja mig såhär, men jag hoppas verkligen att jag delvis ska kunna fortsätta i samma stil.

Skrev nyss i ett mail till en väninna: Det är både spännande, frustrerande och ångestframkallande att vara i denna situation nu just. Jag vill vara fri som fågeln, men ändå göra det jag tycker om, få respekt och uppskattning för det och dessutom ha goda inkomster……kräver jag för mycket?!

För mycket action...

...har det tydligen varit för D. I morse var vi på mamma-barn, D var ivrig att fara, pratade om "tapatapa"=ketchup, dvs han såg mycket fram emot makaroner, korv och ketchup, som vi alltid äter där :). Men han skulle sitta mest i famnen, vilket han oftast inte gör, vid matbordet började det krisa till sig, då en liten flicka ville leka med traktorn han släpat med sig. Sen trillade han av stolen (men började inte gråta), men sen fanns inte så mycket korv, som han ville ha, och sen var det kört för resten av besöket. Om någon bara lite rörde i något han ville leka med, så grät han. Riktigt usligt blev det när slutsångerna sjöngs - "näää, näää, yääää", och pricken på i:t var när han ville låna hem tre traktorer, vilket ju inte gick för sig. Blev mycket svettigt att få kläderna på honom, skor och tossor ven runt öronen. Nu sitter han förnöjt och ser på Pippi-dvd efter att han fått tröstande varm mjölk i magen. Det var nog verkligen bra att jag hade möjlighet att ta mellandag, ska försöka ägna mig mer åt honom i dag och vi får sikta på ett lugnt veckoslut.

Busy, busy

I dag har vi mellandag, D och jag, jag ska inte jobba och D behöver inte kuskas till någon skötare. För honom har det varit full rulle, med många dagar hemifrån. Det var ju synd att veckoslutet hos pappa skulle infalla just då dagisstarten kom. Han har också varit trött för att han hostat så mycket på nätterna, på måndag sov han en timme på dagis. Men annars har det nog gått bra där, inga tårar på morgonen, varken hos honom eller mig :). Lite har han frågat efter mamma av tanterna, men inget annat. De senaste gångerna har han varit tre timmar i taget.

Jag har däremot haft lite problem att anpassa mig, har känt mig lite stressad...främst för att jag missbedömt hur mycket tid jag behövt för att få jobben klara. Ett problem med att jobba hemifrån är ju att man inte riktigt kan kontrollera sin omgivning, s.a.s. Överraskningsgäster vill man inte gärna visa på porten, men det kan omkullkasta för knappt tilltagen arbetstid (dvs tiden jag har på mig då D är på dagis). I går dök en snäll farbror upp med lingon, plommon, äppel och hemmastickade halsdukar till oss! Jag förstår inte varför han tagit oss till "projekt", men vi är väldigt tacksamma, han och hans bror hämtar varje sommar bär till oss. Vi är inte ens släkt och har inte känt dem före jag flyttade hem. Då läste den andra brodern en artikel om mig i tidningen och beslöt sig tydligen för att vi behöver någon som tar sig an oss :). Underbart att det ännu finns sådana människor här i världen!!

En artikel, som hängt med i flera veckor, blev igår klar, måndag började jobbet med Jstads personaltidning. Och översättningen blev jättejobbig - de översättningar som jag någon gång tidigare gjort, har det inte behövts intyg för, nu måste det vara, och jag hade ju ingen aning om hur ett sådant borde se ut. Jag får bara hoppas att det jag skrev duger, summan jag tog för översättningen är löjligt låg med tanke på all tid jag satte ner på allt som hade med den att göra, men sen resonerade jag att det ju inte är kundens fel att jag är både rostig och okunnig. Får fundera om jag ska ta på mig fler översättningsuppdrag, eller kanske söka mig till översättningsskolning. Men det är inte riktigt min grej....

D måste till skötare i går på kvällen också. Var på danslektionen igen i går, jätteskönt att få mjukat upp den stela kroppen igen efter hälsoproblemen. Sen bjöd min snälla väninna på mat emellan åt oss båda, D fortsatte hos henne och jag störtade iväg på fotokurs för systemdigikamera. Äntligen fick jag aha-upplevelser med tanke på kameran. Bara det nu skulle hållas kvar mellan öronen!!! Tyvärr kunde jag ju inte stanna till slutet, men jag tror jag nu fått bra början. Hemresan blev lite spännande - brukar alltid se till att bensinen i bilen inte ens sjunker nära "empty"-strecket...med alla körningar hit och dit på sista tiden, har jag inte noterat hur det står till med bensinmätare, nu märkte jag plötsligt att tanken var så gott som tom - och förstås hade jag glömt hem plånboken :(. Tack och lov blev vi inte på vägen.

Det slog mig att om jag skulle få så mycket jobb att D måste vara heltid på dagis, är det så gott som omöjligt för mig att gå kurser kvällstid- i såfall skulle jag ju knappt alls se honom, eftersom han dessutom är varannan helg hos sin pappa. Vi får börja motionera tillsammans på kvällarna och jag får hoppas att jag skolat mig tillräckligt under alla dessa år....Läste någonstans att det finns en lite "programmering" inom en, som gör att man vill följa samma mönster som man själv blivit van med från liten. Kanske är det därför det känns lite svårt att hitta rytmen nu - jag har ju aldrig varit på dagis själv, kan inte ens komma ihåg att jag ens skulle ha haft barnvakt (jag fick klara mig själv inomhus då mamma och pappa var i fähuset, redan som bebis. Lär ska ha varit ganska bra på att sysselsätta mig, speciellt som lite större, heheh). Kanske det är därför det känns lite "onaturligt" att kuska iväg pojken till andra, medan jag själv åker tillbaka hem (för att jobba...). Det tar väl en tid att vänja sig...

Finska Idols

I år intresserar jag mig ovanligt mycket för finska Idols. Där finns nämligen ett par från dessa trakter (Jakobstad/Vasa), som jag känner. De kanske inte känner mig, men min guddotter spelar i samma band och jag har skrivit en artikel om bandet redan i höstas. Det känns liksom lite kul att ha skrivit om dem långt före uppmärksamheten de nu får i pressen. Här är New Shoes-bandets hemsida (lite råddig tycker jag.....) och det är sångarna Daniel och Camilla som nu är med i Idols.

AAAh!

Vilken perfekt kväll i går! Avbokade dagsprogrammet, eftersom jag på fredag trodde att en ny flunsa hoppat på mig, tack och lov var det kanske bara den förras dödsryckningar :). Behövde få ta det lite lugnt några timmar efter att jag kört D till sin pappa, förrän det var dags för storstan Vasa. Det blev perfekt blandning av allt - hann t.o.m. köpa två par byxor (ett under att hitta ett par som passar och nu två!!) och två blusar på femton minuter före vi värmde upp med kex, ost, vindruvor och vin på hotellrummet före teatern. Pjäsen var ojämn, men som helhet helt bra. Sen god mat på restaurang och jag var redo för sängen. Men mina väninnor var bestämda: "nej, nu ska du också på nattklubb!" så då var det ju bara att halta iväg (har inte gått med högklackat på...ja ni vet, länge!). Var kanske lite skrajsen över att känna mig udda och "ute", var inte så entusiastisk över att gå ut. Av någon orsak hade minnen från året jag bodde i München aktiverats under middagen (jobbade på hotell då jag var 21), och när vi kom till Waild (var det så det ska stavas), hade de Oktoberfest där! Som ni hör är det inget trend/mode/snorkigt ställe, så jag slappnade direkt av. I ett skede undrade jag om jag var 14 eller 44, bandet spelade bland annat Hurriganes-låtar (finskt rockband som var pop när jag var tonåring) - kändes som om man satt i en tidsmaskin :)! Åldersmässigt platsade man också perfekt (öh, det var alltså inte tonåringar, utan gamlingar som vi :). Sen tvistade (=dans) vi tjejer lite och halv ett gick vi tillbaka till hotellet. Lite prat och sen somnade vi alla tre som stockar och vaknade i god tid till god hotellfrukost :). Perfekt! Nu ska jag läsa tidningar och vila lite förrän D dyker upp igen klockan två. Hoppas ni alla hade lika bra veckoslut som jag :)!

Show and tell

Jag hoppar över fredagstemat denna månad! Kollar in fredagsbloggarna, om jag hinner, men nu just är det ganska mycket på gång i mitt liv, måste fokusera på andra saker.

Har fått börja skriva listor på vad jag ska komma ihåg att göra, så det inte känns för överväldigande att försöka komma ihåg allt. De närmaste dagarna är det full rulle. I kväll blir det torsdagsföreläsning i arbis: "Bland Dalai Lamas nunnor och munkar", en killle som tillbringat en tid i Dalai Lamas kloster berättar om sina erfarenheter. Det blir jätteintressant. I morgon måste jag få min översättning klar. Har kanske inte berättat - på tisdagkväll fick jag en förfrågan om jag kunde översätta till engelska en sammanfattning av ett lärdomsprov. Det blev egentligen perfekt timing, eftersom jag egentligen inte hade något jobb för i morse, då D började i dagis (var bara två timmar). Men översättning har aldrig varit min starka sida, så det var inte så bara...måste ännu jobba på den i morgon, då D ska vara hela 3,5 timmar i dagis :). Kommer också att få en privatelev i engelska hem för första gången, så det blir också riktigt spännande.

Sen blir det skoj, skoj (Ds pappa hämtar D på lördag morgon) - stort dans och gympakonvent i Nykarleby på lördagen! Är lite orolig hur hälsan håller, har funderat på att avboka, men inte kommit mig för att göra det heller (känner mig helt bra, men hostar än). Får försöka hänga med så gott det går och vila då jag inte orkar mera. Hoppas på att delta i tre danspass och lyssna på en föreläsning om ledande. Typiskt nog är detta samma dag som jag redan hade bokat teaterbiljetter till. Så jag hinner hem och vända och så styr jag och två väninnor kosan mot Vasa, där vi tar in på hotell!!! Wow, det blir härligt - har inte övernattat på hotell eller varit på teater sen D föddes! Vi ska se Piaf-föreställningen och sen äta, ta några glas vin...och sen får vi se. Det troliga scenariot är att jag stupar i säng och tjejerna drar vidare på nattklubb. Men man vet ju aldrig :).

Ps. Ja jo, ville ännu berätta om en underbar bok: Tomas Polvall: "På väg; Res, skriv och fotografera". Funderar på att köpa den åt mig själv (nu hade jag bibban att beställa den till mig), den är helt perfekt nu just - även om jag inte reser....men skrivandet - fullt av goda tips! Tusen tack, Gunilla, för recensionen - utan den skulle jag ju inte ha vetat om boken!

Days of change

Even if I'm totally ok with D beginning daycare, I have a lot of mixed feelings. Excitement, fear, sadness, worry, relief....but mostly I look forward to a new period of my life. Even if I don't think the change is going to be huge, since he is not going to spend whole days there yet, and not even every day every week, it is still taking a step to a different kind of organisation of our days.

I've also become sucked into Facebook, suddenly. At first I didn't care much about it, but lately I've been contacted by people I lost touch with long ago and I've also looked up people myself, so it's been quite exciting. If you have an account and know my real name - get in touch, pls :).