Kåseri

Från och till vakar jag halva natten om D väckt mig 2-3-tiden av någon orsak. Detta hände under jullovet några gånger och ena gången ledde det till något konstruktivt. Text började surra runt i huvudet och till sist satt jag bredvid en snusande D och skrev ner hela kaninstoryn (som ju ännu fått följetånger...borde jag skriva del två? :)). På förmiddagen renskrev jag - och kapade, kapade - det är så förtvivlat lite tecken man har till sitt förfogande. Tänkte att jag delar med mig åt er också av mitt livs första publicerade kåseri! Något nytta med kaninerna också - dessutom fick jag fem euro av damen i lördags, trots att jag hade tänkt ge bort kaninerna helt gratis :) :).

Kaninmani

För ett halvt år sedan kom jag på den briljanta idén att låna en kaninåldring över sommaren som sällskap till min fyraårige son – nu har jag sju kaniner...

Kaninen jag siktat in mig på hann nämligen få krämpor och dö innan vi fick hem honom. För att inte göra sonen besviken skaffade jag istället de unga Doris och Lilla My. Allt var frid och fröjd – sonen och jag knycklade in oss i buren med jämna mellanrum för att bli bästisar med kaninerna. Det var lite trångt, så jag fixade en hage åt oss alla.

Jag visste att kaniner gillar att gräva, vad jag inte visste var att de också är skickliga på att både klättra och hoppa högt. Följaktligen hittade jag Doris på trappan en vacker julimorgon. Då trodde jag hennes saga var all eftersom vår katt Fia också fått syn på henne. Men Fia verkade lika överraskad som jag och innan någon av oss hunnit reagera hade Doris redan spurtat iväg runt husknuten. Den gången kunde hon lätt fångas in, men trots mina försök att lappa till svagheterna i hagen fortsatte rymningarna. Grannarna kopplades också in, eftersom ”Houdini” utvidgade sitt revir även till deras tomt och de ägde, glädjande nog, en håv som var till stor hjälp. Tyvärr fick Doris ofta med sig Lilla My. Efter ännu ett nattligt äventyr försvann hon, medan Doris själv var illa däran i flera dagar med svullet huvud.

I detta skede sparkade mina ”enda barnet-traumor” in. Jag stod inte ut med tanken på att Doris skulle sitta ensam i sin bur utan en artfrände, så snart bodde också Solvborna Ellen och Maya hos oss. Efter några smärre incidenter i början verkade de tre trivas tillsammans. Jag byggde ut ”Rabbitville” - en större hage med mysig tunnel till buren som fanns närmare huset. Kaninharmoni rådde, tills Doris igen ställde till det – hon började mobba Maya och så fick jag fixa till ännu en kaninhage.

När vintern med den jobbiga kölden trädde in, flyttade kaninerna in i fähuset – och jag fick direkt balka av kätten, eftersom Doris fortsättningsvis mobbade Maya. Men inte fick jag en lugn vinter efter det inte. Vips hade vi fyra småttingar, Ellen blev Elmer, tog en tur till veterinären och flyttade sen in i grovköket för att bli tamare. Nyligen följde resten av familjen efter in i huset för att avkomman inte ska bli helt förvildad. Nu är det bara stackars Maya – ensam – kvar i fähuset.

Vis av mina erfarenheter vill jag ge ett råd: Skaffa dig aldrig en kanin och absolut inte två! Fast å andra sidan, de är väldigt söta, nyfikna och smarta på sitt sätt – vi har flera vi kan avvara!