Åren går....behoven växlar. Just nu känner jag ett stort behov av att få skriva av mig. Orkar inte fundera hur/var jag kunde starta ny blogg, så det får bli en fortsättningpå den gamla - den gamla tillvaron är ju också en del av mig. Varför gömma undan det....trots att allt är så annorlunda nu.
Facebook känns inte som det rätta mediet. Det börjar mera bli en kanal för uppmaningar till andra hur de ska leva, försäljningskanaler och glansbilder över folks liv. Känns inte rätt att skriva av sig om sådant som känns svårt och tungt, för man ska ju vara så positiv hela tiden, inte klaga, direkt ändra sina tankar och bli lycklig och nöjd. Klarar man inte av det, som jag just nu, känns det enbart pinsamt och misslyckat.
Jag känner att jag helt enkelt inte räcker till. När vardagen är igång, börjar det blir för mycket för en person att klara av att hålla i alla trådar. Och det måste jag, för det finns ingen annan vuxen i mitt liv som kan stöda och peppa, som kan hjälpa att komma ihåg, att påminna, att dela på alla kostnader...
I dagens samhälle är det tungt att hänga med alla förändringar och ha kunskapen och tiden att ensam klara av allt: datorer, mobiler, bilar, pengar (skatter, försäkringar...), plus sortera rätt, äta rätt, odla själva, sortera, sälja, motionera. För att inte tala om utseendet för en singel. 55! Klimakteriet!! Vem skulle vilja ha mig mera?! Var skulle jag överhuvudtaget kunna hitta någon mer i detta skede, då jag inte lyckades då jag såg fräschare ut?! Rynkor, gråa hår, extra kilon...
Det positiva hemma (förutom sonen), trädgård och djur, blir också stressmoment och något där jag också känner mig otillräcklig. När jobbet börjat, blir allt annat bisak. På sommaren och ledigheter är det annorlunda, då orkar jag träffa folk och känner mig mera i balans. Men direkt hösten börjar blir det stumt i bröstet, ett sjok av allvar tar plats, glädjen försvinner. Trots att jag bara jobbar deltid, märker jag hur mycket jobbet som lärare kräver. Att ge sig av hemifrån utan känslan av att jag behöver ställa mig själv "på scenen" igen en gång, är skönt (t.ex. att vara en i publiken, men sådant är också en lyx, nu har jag inte råd med konserter, teater).
Att stå framför klass betyder att att leda, att ta hänsyn, att roa, att lära, att motsvara behoven för varje person i klassen. Det kräver att känselspröna är aktiverade till 100 %. Ett nytt moment är svettpärlorna och värmen, som dyker upp med ovälkomna mellanrum och känns oerhört pinsamt. Men jag tycker ju om mitt jobb och grupperna jag jobbar med i år (två bara vissa timmar i veckan, en grupp kvällstid) är mindre krävande än i fjol. Men ändå... önskar jag hade mera sådant som kunde "fylla på" på fritiden, inte bara kräva ännu mera.
Hela året har varit ekonomiskt svårt. Jag vet att jag har mig själv att skylla. jag borde absolut inte ha bokat resor utomlands i år, då jag ännu känner sviterna av takrenoveringen för tre år sen och våren för ett år sedan då jag hade för lite jobb, men inte förstod söka arb.löshetsstöd (vilket jag för första gången fick för denna sommar). Ännu en orsak till känsla av misslyckande. Då jag haft pengar - många gånger tack vare att jag sålt av arvet, huggit skog, sålt åkrar för att ha pengar till renoveringar - har jag också spenderat obekymrat på allt det jag tyckt jag och sonen behövt. Men glömt t.ex skatterna som kommer efteråt. I år har jag verkligen fått lära mig att tänka på vad mat kostar, vad man kan tillaga billigare. Absolut inte köpa något extra. Försöker sälja saker för att få pengar - också det frustrerande, då ingen vill ha det jag försöker sälja....Så mycket jobb att sortera, prissätta, och sen sitter man ändå med allt kvar. Senaste loppisvinsten: 4,90. Det lever jag länge på.....
Måste bara skänka bort loppisgrejerna som jag inte fick sålt, orkar inte med fler loppisförsök. Nu får jag lita på att allt det som det tutas om på sidor jag läst för inspiration och för att få en känsla av andlighet i vardagen - att om man släpper greppet så flödar allt till dig. "Universum är rikt och det finns tillräckligt till alla". Har inte känts så i år. På något sätt har jag tappat mitt "flow" från tidigare i livet, då nya möjligheter och ideer dykt upp. Nu känns det mera som om alla dörrar är stängda, själv kommer jag inte på något nytt heller. Men det är klart - jämfört med många, många andra, lever jag en priviligerad tillvaro fysiskt, med hus, bil och eg inte brist på något. Men min tidigare rätt ekonomiskt obekymrade tillvaro, då jag litat på att det alltid ordnar sig på något sätt, har nu rubbats.
"Universum" känns kallt och hårt - har man inte själv ensam orken att svänga skutan (dvs tankarna), så får man skylla sig själv. "Tänk positivt, fokusera på hur du vill ha det" bla bla bla. När nästa sak går sönder, när nästa överraskningsskatt dimper ner i postlådan och det är tomt på kontot - hur i hela fridens namn ska man orka tänka positivt!?!? All energi går åt att fundera hur man trollar fram pengarna, vilka fakturor man kan flytta, vilken vän man täcks be om lån av (tack och lov har jag vänner som kan och vill hjälpa!!). Jag antar att ett svårt moment för mig också är att jag inte kan leva lika som mina jämnåriga - och jag har ju aldrig eg varit som mina jämnåriga. Alltid annorlunda.
Kanske att skriva kan hjälpa....för jag saknar att ha någon att prata med då vardagen kör igång. Skulle ju inte vilja belasta sonen med vardagsbekymmer. Tyvärr blir det många gånger så. I varje fall blir han mera medveten om hushållandet med pengarna än jag var. Upplevde aldrig att det skulle ha funnits en brist på dem då jag växte upp. Fick ju också höra att jag var bortskämd av både släkt och andra....Det tycker jag är så hårt, det borde de ju sagt till mina föräldrar isf, ett barn tackar och tar emot (eller tar för givet, tackar inte :D) ! Hoppas i varje fall att jag inte "stjäl" barndomens obekymmer av sonen. Han har tröstat, då jag gråtit över svårigheter. Det känns fel att ens barn måste ta den rollen. Men vad kan jag göra, springa och gömma mig då tårarna över hopplösheten kommer? Kan bara hoppas att han i skolan med kompisarna får känna sig som en normal tonåring, inte en som måste vara mera mogen hemma med en mamma, som inte riktigt klarar av allt.
Om en vecka får jag resa till solen. Hoppas den kan skingra lite av det svårmod, som igen satt sig i sinnet...och är värd bekymren med bankkontot jag hittills haft i år.
Facebook känns inte som det rätta mediet. Det börjar mera bli en kanal för uppmaningar till andra hur de ska leva, försäljningskanaler och glansbilder över folks liv. Känns inte rätt att skriva av sig om sådant som känns svårt och tungt, för man ska ju vara så positiv hela tiden, inte klaga, direkt ändra sina tankar och bli lycklig och nöjd. Klarar man inte av det, som jag just nu, känns det enbart pinsamt och misslyckat.
Jag känner att jag helt enkelt inte räcker till. När vardagen är igång, börjar det blir för mycket för en person att klara av att hålla i alla trådar. Och det måste jag, för det finns ingen annan vuxen i mitt liv som kan stöda och peppa, som kan hjälpa att komma ihåg, att påminna, att dela på alla kostnader...
I dagens samhälle är det tungt att hänga med alla förändringar och ha kunskapen och tiden att ensam klara av allt: datorer, mobiler, bilar, pengar (skatter, försäkringar...), plus sortera rätt, äta rätt, odla själva, sortera, sälja, motionera. För att inte tala om utseendet för en singel. 55! Klimakteriet!! Vem skulle vilja ha mig mera?! Var skulle jag överhuvudtaget kunna hitta någon mer i detta skede, då jag inte lyckades då jag såg fräschare ut?! Rynkor, gråa hår, extra kilon...
Det positiva hemma (förutom sonen), trädgård och djur, blir också stressmoment och något där jag också känner mig otillräcklig. När jobbet börjat, blir allt annat bisak. På sommaren och ledigheter är det annorlunda, då orkar jag träffa folk och känner mig mera i balans. Men direkt hösten börjar blir det stumt i bröstet, ett sjok av allvar tar plats, glädjen försvinner. Trots att jag bara jobbar deltid, märker jag hur mycket jobbet som lärare kräver. Att ge sig av hemifrån utan känslan av att jag behöver ställa mig själv "på scenen" igen en gång, är skönt (t.ex. att vara en i publiken, men sådant är också en lyx, nu har jag inte råd med konserter, teater).
Att stå framför klass betyder att att leda, att ta hänsyn, att roa, att lära, att motsvara behoven för varje person i klassen. Det kräver att känselspröna är aktiverade till 100 %. Ett nytt moment är svettpärlorna och värmen, som dyker upp med ovälkomna mellanrum och känns oerhört pinsamt. Men jag tycker ju om mitt jobb och grupperna jag jobbar med i år (två bara vissa timmar i veckan, en grupp kvällstid) är mindre krävande än i fjol. Men ändå... önskar jag hade mera sådant som kunde "fylla på" på fritiden, inte bara kräva ännu mera.
Hela året har varit ekonomiskt svårt. Jag vet att jag har mig själv att skylla. jag borde absolut inte ha bokat resor utomlands i år, då jag ännu känner sviterna av takrenoveringen för tre år sen och våren för ett år sedan då jag hade för lite jobb, men inte förstod söka arb.löshetsstöd (vilket jag för första gången fick för denna sommar). Ännu en orsak till känsla av misslyckande. Då jag haft pengar - många gånger tack vare att jag sålt av arvet, huggit skog, sålt åkrar för att ha pengar till renoveringar - har jag också spenderat obekymrat på allt det jag tyckt jag och sonen behövt. Men glömt t.ex skatterna som kommer efteråt. I år har jag verkligen fått lära mig att tänka på vad mat kostar, vad man kan tillaga billigare. Absolut inte köpa något extra. Försöker sälja saker för att få pengar - också det frustrerande, då ingen vill ha det jag försöker sälja....Så mycket jobb att sortera, prissätta, och sen sitter man ändå med allt kvar. Senaste loppisvinsten: 4,90. Det lever jag länge på.....
Måste bara skänka bort loppisgrejerna som jag inte fick sålt, orkar inte med fler loppisförsök. Nu får jag lita på att allt det som det tutas om på sidor jag läst för inspiration och för att få en känsla av andlighet i vardagen - att om man släpper greppet så flödar allt till dig. "Universum är rikt och det finns tillräckligt till alla". Har inte känts så i år. På något sätt har jag tappat mitt "flow" från tidigare i livet, då nya möjligheter och ideer dykt upp. Nu känns det mera som om alla dörrar är stängda, själv kommer jag inte på något nytt heller. Men det är klart - jämfört med många, många andra, lever jag en priviligerad tillvaro fysiskt, med hus, bil och eg inte brist på något. Men min tidigare rätt ekonomiskt obekymrade tillvaro, då jag litat på att det alltid ordnar sig på något sätt, har nu rubbats.
"Universum" känns kallt och hårt - har man inte själv ensam orken att svänga skutan (dvs tankarna), så får man skylla sig själv. "Tänk positivt, fokusera på hur du vill ha det" bla bla bla. När nästa sak går sönder, när nästa överraskningsskatt dimper ner i postlådan och det är tomt på kontot - hur i hela fridens namn ska man orka tänka positivt!?!? All energi går åt att fundera hur man trollar fram pengarna, vilka fakturor man kan flytta, vilken vän man täcks be om lån av (tack och lov har jag vänner som kan och vill hjälpa!!). Jag antar att ett svårt moment för mig också är att jag inte kan leva lika som mina jämnåriga - och jag har ju aldrig eg varit som mina jämnåriga. Alltid annorlunda.
Kanske att skriva kan hjälpa....för jag saknar att ha någon att prata med då vardagen kör igång. Skulle ju inte vilja belasta sonen med vardagsbekymmer. Tyvärr blir det många gånger så. I varje fall blir han mera medveten om hushållandet med pengarna än jag var. Upplevde aldrig att det skulle ha funnits en brist på dem då jag växte upp. Fick ju också höra att jag var bortskämd av både släkt och andra....Det tycker jag är så hårt, det borde de ju sagt till mina föräldrar isf, ett barn tackar och tar emot (eller tar för givet, tackar inte :D) ! Hoppas i varje fall att jag inte "stjäl" barndomens obekymmer av sonen. Han har tröstat, då jag gråtit över svårigheter. Det känns fel att ens barn måste ta den rollen. Men vad kan jag göra, springa och gömma mig då tårarna över hopplösheten kommer? Kan bara hoppas att han i skolan med kompisarna får känna sig som en normal tonåring, inte en som måste vara mera mogen hemma med en mamma, som inte riktigt klarar av allt.
Om en vecka får jag resa till solen. Hoppas den kan skingra lite av det svårmod, som igen satt sig i sinnet...och är värd bekymren med bankkontot jag hittills haft i år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar