måndag 29 november 2010

Helt kort

"Men det är som om glädjen blir större och nöden mindre när man får dela den med någon." Läste jag nyss på en blogg som var länkad till från Fb. Jag har i höst varit ensam i fem år - de senaste åren ensammare än någonsin tidigare. Förr var jag van att göra förändringar då saker och ting i livet inte funkade, jag hade vänner och bekanta i mängd och massor, men nu när jag inte mera själv kan vara aktiv, har nästan alla försvunnit. Att söka sig ut bland folk är svårt då jag är bunden av mitt ansvar för mina närastående. Kanske det är detta som hör till som vuxen?

Något av det gamla hade aktiverats i sommar och höst - jag försökte verkligen förändra min vardag, både helt konkret med nya maskiner som funkar i hushållet och nya möbler som ger glädje över att passa in. Jag försökte få in mera sociala kontakter genom träffar då D var borta och jag trodde jag skulle kunna sköta om min fysiska hälsa genom motion och gladde mig över att jag kunde lämna sonen med min mamma ibland. Sen kom oktober och förkylningar, ögoninflammation, diarré, hjärtsvikt - alltid har det varit någon som haft något. Det knäckte min optimistiska ryggrad. Mormor var en och en halv vecka på sjukhus - fem kilo vätska fick de ut och hon var riktigt pigg när hon kom hem i onsdags. Men i samma veva drog hon på sig urinvägsinfektion nummer två och antibiotikan har gjort henne illamående och slagit sönder magen.

Själv har jag varit nere, även om jag försökt aktivera mig - för mycket förstod jag förra veckoslutet. Trots att jag haft vardagar då jag bestämt mig för att ha ledigt för att till exempel kompensera för jobb på veckoslut, går det inte. Telefonen ringer oftast med något som till exempel handlar om flyktingbarnen och det känns som om jag bättre borde hålla kontakten till dem - men det är tungt då det måste ske på kvällar, när de kommit från skolan, eller veckoslut, då jag borde få koppla av. Igår, söndag, hade jag äntligen en "ledig dag", ingen julöppning, ingen fotodag, inget på programmet. Det var jätteskönt och då fick jag tiden till att ställa om mina förväntningar - nu inser jag att min fokus måste vara på att sköta om min mamma främst, och D. Jag splittras och blir helt slut av att försöka ha ett eget liv. Och att träffa någon som kunde finnas vid min sida - ja, det är tillsvidare helt en utopi.

11 kommentarer:

Emmama sa...

Jag hade samma dag som du igår - äntligen inga måsten, BARA familjen, hemma! Helt fantastiskt och det fick även mig att tänka på att det är här jag ska ha mitt fokus först, inte på jobb och annat (som också är viktigt men inte alls i jämförelse...).

Kram!

Anonym sa...

Det du säger är sant och jätteviktigt, men ditt inlägg känns ändå ensamt och sorgset. Känslan av att inte räcka till kommer till oss alla ibland. Och jag känner också igen känslan av ensamhet, fastän jag är omringad av vardagen med man och två barn. Men vet ibland inte riktigt om jag kräver för mycket. Man borde kanske koncentrera sig på att glädjas över de små sakerna och inte alltid sträva efter de stora. Det är extra jobbigt för dig när du inte har en partner att dela det här med. Men det är ändå en stor glädje att du har mommo och D. Försök njuta av den här tiden. Det kommer en tid när mommo inte finns, när D är stor och inte vill ha mamma med överallt :). Då kanske vi har gott om tid för oss själva :). Kram Kiika

Jemayá sa...

Emmama: det är så himla viktigt att någon gång få tillräckligt lungt runt omkring sig så man "hör" sina tankar! Problemet för mig är ju att jag mest av allt saknar någon att dela saker och ting med, prata med. Det är klart att jag talar med mamma och Daniel, men mest "passar jag upp" dem och talar om praktiska saker. Men som sagt, kom till insikt igår och förstår att det är såhär det är nu! Kram till dig - roligt att höra från dig !!

Kiika: jag tror att basproblemet är att jag helt enkelt inte mått bra i mig själv, vet inte riktigt varför, kanske för att jag hoppades på att få en "normal" vinter utan ambulans och sjukhus, och slogs så ner av att det började redan i november. Det är tungt att sörja så många gånger, jag vet ju aldrig om det är sista gången jag kallar på ambulansen - hennes hjärta är så dåligt. Hon behöver mer hjälp och egentligen har jag ordnat det så att jag också har mer tid att hjälpa, kanske just därför tänkte jag att det ska kännas lättare. Daniel har dessutom varit väldigt mammig, kanske för att det blev mera otryggt då mommo var borta. Så även om jag skulle behöva någon positiv ändring, är det att bita ihop än. Måste tänka att sen någon gång i framtiden - jäklar ändå vad fin karl jag ska träffa, det är jag verkligen värd!! :) :). Och då ska vi träffas och fara och äta något riktigt gott - visst :)kram!!

Victoria sa...

Blogg-award att hämtas på min blogg!

carina sa...

Styrketankar norrifrån!

Jemayá sa...

TACK Victoria!! Snygg blogg du har förresten! Hoppas jag hinner föra detta vidare snart!

Carina: tack!!

Ann-Marie sa...

Inte är det lätt det är säkert. Jag tror ändå att det är viktigt att man inser att allt är övergående och förändras ofta fortare än man tror. Och just nu får man försöka göra det bästa av situationen.
Hoppas att det hjälper att du skriver om det på bloggen eller att du hittar tillbaka till någon vän att anförtro dig åt (eller hittar ngn ny) för det är viktigt att känna att man har ngn att dela sina funderingar med.

ulrika v sa...

Du är en kämpare Ulla, med så mycket att ge - och som du ger hela tiden! Det tar på att ösa ur sig själv, samtidigt som du vet att det är nu du skall ge, finnas där för din mor och din son, det är precis som du säger Nu som gäller. Det är också här - i nuet - som du kan finna orken, i de små små ögonblicken av delad glädje, av strålande vacker vinternatur, av härligt tagna vardagsfoton, av en liten stunds extra morgonmys. Annan gemenskap kommer tids nog, vem vet kanske förr än du och vi någonsin kan ana. Det som finns är Nu!
Varm kram med kraft
ulrika v

Jemayá sa...

Ann-Marie: dethär blir tredje vintern med allvarliga sjukdomar, så det kändes/känns verkligen jobbigt. Har också sagt till min mamma att om det fortsätter såhär, så orkar jag inte, då borde hon bli omskött tills hon är i såpass bra skick att hon kan vistas hemma utan en massa värk och problem. Det låter säkert hårt, men jag måste sätta Daniel först. Men än ger jag inte upp, men är mera öppen för andra alternativ.

Jag har faktiskt en trogen , härlig väninna som orkar ringa och höra hur vi har det - och också dela med sig av det som händer henne. Men hon finns långt borta och vi träffas i bästa fall en gång om året. Att kunna sitta ohc prata face to face med goda vänner är så otroligt viktigt och av den varan blir det onödigt långt mellan varven. Ärligt talat har denna höst faktiskt varit mera aktiv än på läänge och jag har haft mera sociala kontakter, men jag har så nära till bottnet numera och då det blev några veckor utan en helt ledig dag (fast det var helt trevliga saker som fyllde dagarna också), blev jag helt enkelt för trött. Då målas allt i svart...får ta det som en allvarlig varning för resten av vintern, då jag får vara mera frikostig med "nej" och inse att trots att jag missar något socialt evenemang, eller bra jobb, så måste jag lyssna på vad jag orkar med just då.

Ulrika: tack :)

Anna, Fair and True sa...

Läser detta i efterhand och skickar styrkekramar!

Jemayá sa...

TAck - med december blev det bättre, som alltid! Det är något konstigt med november - "han" och jag går inte alls ihop!