onsdag 9 maj 2012

Helig plats

Jag besökte Israel i maj 2004 för att delta i min väninnas bröllop i Nasareth. Samtidigt passade jag på att resa runt, flög från Haifa till Eilat och tog därifrån en tur till Petra i Jordanien och åkte sen buss upp till Jerusalem, där jag tillbringade några nätter. Vilken fantastisk stad! Men en speciell upplevelse har fastnat i mitt minne och jag har ofta undrat vad det var för ställe jag "i misstag" hittade. Jag gick runt i gamla stan, kommer inte ihåg om jag hade karta, i allafall hade jag ingen med anvisningar om sevärdheter. I ett skede vandrade jag in i en kyrka och inne i kyrkan fanns något som likande en minikyrka. Utanför den stod folk och köade, så jag sällade mig till kön. Först kom jag in i ett "förmak", där två präster stod och mässade och sen släpptes folk in en och en i det allra heligaste (förstod jag det var), ett pyttelitet rum med en stenbrits på ena sidan. Bara en person i gången rymdes in och man måste nästan backa ut - ett ställe för klaustrofobiska attacker, men eftersom stämningen var så ...ja, kan inte säga mycket annat än "helig" och man bara kunde sticka sig in fram och tillbaka, hann jag inte ens riktigt reflektera förrän efteråt att det var mycket, mycket klaustrofobiskt. Eftersom jag inte visste vad det var för en plats, men alla visade stor vördnad, beslöt jag mig för att också göra det. Jag slöt ögonen, satte händerna på stenen i det innersta utrymmet och försökte öppna mig för platsen en stund. Sen steg jag upp, böjde jag mig ner genom den lilla öpningen. Utanför den lilla kyrkan, men ännu inne i den stora, började jag plöstligt gråta. Det var en konstig känsla, jag var ju inte lessen! Det var ingen "normal gråt", utan den steg upp någonstans ur mitt inre och jag kunde inte hejda den. Jag hade inget annat val än att söka mig i ett lugnt hörn och gråta ut. Just i den delen av kyrkan var det just inga människor alls och ingen fäste någon uppmärksamhet vid mig. Sen när "attacken" var över, gick jag runt och tittade i den gamla stenkyrkan och fortsatte sedan färden.

Nyligen såg jag ett namn på en kyrka i Jerusalem och då slog det mig att kanske det var den och sökte på Wikipedia. Inte konstigt att jag plockade upp stor sorg på platsen:

http://en.wikipedia.org/wiki/Church_of_the_Holy_Sepulchre

Det var alltså på Golgata och platsen där Jesus sägs ha begravats.

Mycket intressant, just därför att jag inte hade en aning om var jag var!

Året före hade jag på samma sätt börjat gråta då jag var på språkkurs i Granada, Spanien och på besök i Alhambra. När jag kom in på en innergård med en fontän, börajde tårarna bara rinna. Då tänkte jag att jag haft ett liv förut i Granada, med kyrkan i Jerusalem tänker jag att det var energierna på platsen som var så starka att man inte kunde låta bli att bli berörd.

Ett dryg halvt år efter Israel var jag upp på Macchu Picchu i Peru. Inga gråtattacker, men väl en ordentlig spysjuka efteråt...och ett drygt halvår efteråt var jag gravid. När jag var i fjärde månaden var jag på semester i Egypten och klättrade bland annat in i en av pyramiderna bredvid Kairo. Starka platser, stora utrensingar och stor livsförändring följde - och den är inte klar ännu heller.

Våren har varit en kamp med samma teman som gjorde att jag flyttade hem år 2003 - många förkylningar, magproblem och stress då jag försökt göra alla jobb som jag fått, för att jag varit rädd för att inte klara av räkningarna. Tilliten till att allt ordnar sig har varit borta. Och jag har inte lyssnat till min kropp som tydligt och klart sagt ifrån - jag är inte redo att jobba heltid ännu, jag är för trött i kropp och själ.

 Jag brukar ofta klaga på att jag "varken ser eller hör", som många medier och andra också säger de gör.  Men jag tror att "min grej" är en stor intuition och känslighet. Det är inte konkret, vilket jag skulle önska, men om jag själv är i balans och inte stressar, funkar de. Jag vill försöka vårda och förstå dem bättre hädanefter - och lyssna bättre till min kropp!

Inga kommentarer: