Jag är fortfarande lite förvirrad vad jag ska göra med denna blogg. Ibland vill jag skriva längre än man kan göra på facebok, men eftersom här inte mera tycks komma alls kommentarer, vet jag inte ritkigt var jag ska börja skriva. Eller är det dags att börja skriva på dendär boken som jag så länge tänkt på...:)? Eller har jag lyckats laga sådana inställningar att man inte kan kommentera - var snäll och skicka email i såfall (syns ju där i spalten till höger).
I varje fall: det känns som om jag skulle ha svängt en sida i mitt eget liv, äntligen. Eller kanske det bara är sommaren som gör att livet känns så mycket lättare? Eller att sorgetiden börjar gå mot sitt slut? Att sakna sina föräldrar och nära familjemedlemmar, det kommer väl alltid att finnas kvar, men jag tror jag nu accepterar och har vant mig vid min nya situation. Under de senaste veckorna har jag småningom börjat förstå att det finns många saker jag inte kan ändra på. Det finns allvarliga sjukdomar bland människor jag tycker om, men det förändras inte för att jag vill att det ska vara annorlunda och känner hopplöshet inför deras situation. I mitt företrädarjobb har jag också kännt en otrolig frustration över de finska myndigheternas ageradne i familjeåterföreningsfrågor. Migrationsverket skapar nya bestämmelser hela tiden, som gör att det i praktiken börjar bli omöjligt för barn som skickats/kommit ensamma till Finland, att få hit sin familj. Och då handlar det inte om barn från länder utan problem, utan några av de värsta oroshärdarna i världen - barn från Somalia och Afghanistan. Jag kan inte låta bli att känslomässigt bli involverad och det är helt enkelt för tungt. Jag har nu bestämt mig för att jag inte mera tar nya barn att företräda, det är helt enkelt för tungt psykiskt för mig. Jag är ännu för trött på någon nivå, jag blir helt enkelt utmattad av kamperna med migri; av strömmen av dåliga nyheter, oberoende vad man försöker göra och hur man än försöker hitta lösningar. Jag har också bestämt mig för att sluta undervisa hela kurser, speciellt för tonåringar....Vikariat gör jag gärna ännu, fast för tillfället väntar jag på att höra om ett jobb på 60 %, som skulle vara perfekt. Då skulle jag få lite mindre splittring i mitt liv, kunna koncentrera mig bättre på några få saker.
Men som sagt - det viktigaste är att jag känner ett större lugn inombords. De senaste veckorna har jag i princip haft ledigt. Men företrädargrejer har dykt upp ändå. Det är också problemet med att vara företrädare - man har jour hela tiden. Jag borde då i början ha förstått att skaffa mig en arbetstelefon, så att jag faktiskt skulle ha kunnat ha ledigt då jag beslutar mig för det, men det är för sent nu.
I varje fall har jag pysslat mycket i trädgården. Vi har med gemensamma krafter - sonen och jag - lagat en fotbollsplan till honom bakom vårt fähus. Samtidigt fick jag ett ordentligt grönsaksland. Härligt! Det ger mig så mycket energi att få pyssla på utomhus och nu då sonen är större, kan vi göra saker och ting tillsammans, eller han kan hitta på något eget, så länge att jag får gjort klart det jag behöver. Dessutom har han ju lärt sig cykla utan stödhjul i vår, så vi kan cykla mera tillsammans.
Kaninerna tuggar galler på gården i en nybyggd bur/hage. En gång har de lyckats rymma redan, men jag gör inspektionsrundor med jämna mellanrum nu, så att jag ska hinna se var de försöka hitta utvägar. De vill inte vara inburade, men tyvärr följde de inte reglerna då de var det - grannens tomt var "off-limits", men det respekterade de inte, så nu får de ta konsekvenserna!
ps. jag har ändrat inställningarna för kommentarer - hoppas det funkar nu. Och hoppas jag inte får en massa skräppost igen....men kanske hellre det då än nästan inga kommentarer alls :).
I varje fall: det känns som om jag skulle ha svängt en sida i mitt eget liv, äntligen. Eller kanske det bara är sommaren som gör att livet känns så mycket lättare? Eller att sorgetiden börjar gå mot sitt slut? Att sakna sina föräldrar och nära familjemedlemmar, det kommer väl alltid att finnas kvar, men jag tror jag nu accepterar och har vant mig vid min nya situation. Under de senaste veckorna har jag småningom börjat förstå att det finns många saker jag inte kan ändra på. Det finns allvarliga sjukdomar bland människor jag tycker om, men det förändras inte för att jag vill att det ska vara annorlunda och känner hopplöshet inför deras situation. I mitt företrädarjobb har jag också kännt en otrolig frustration över de finska myndigheternas ageradne i familjeåterföreningsfrågor. Migrationsverket skapar nya bestämmelser hela tiden, som gör att det i praktiken börjar bli omöjligt för barn som skickats/kommit ensamma till Finland, att få hit sin familj. Och då handlar det inte om barn från länder utan problem, utan några av de värsta oroshärdarna i världen - barn från Somalia och Afghanistan. Jag kan inte låta bli att känslomässigt bli involverad och det är helt enkelt för tungt. Jag har nu bestämt mig för att jag inte mera tar nya barn att företräda, det är helt enkelt för tungt psykiskt för mig. Jag är ännu för trött på någon nivå, jag blir helt enkelt utmattad av kamperna med migri; av strömmen av dåliga nyheter, oberoende vad man försöker göra och hur man än försöker hitta lösningar. Jag har också bestämt mig för att sluta undervisa hela kurser, speciellt för tonåringar....Vikariat gör jag gärna ännu, fast för tillfället väntar jag på att höra om ett jobb på 60 %, som skulle vara perfekt. Då skulle jag få lite mindre splittring i mitt liv, kunna koncentrera mig bättre på några få saker.
Men som sagt - det viktigaste är att jag känner ett större lugn inombords. De senaste veckorna har jag i princip haft ledigt. Men företrädargrejer har dykt upp ändå. Det är också problemet med att vara företrädare - man har jour hela tiden. Jag borde då i början ha förstått att skaffa mig en arbetstelefon, så att jag faktiskt skulle ha kunnat ha ledigt då jag beslutar mig för det, men det är för sent nu.
 |
| Så här fin var sonen i lördags, då vi kom hem från tre olika studentfester. Han har lidit av den stora mängden björkpollen i år, men nu börjar det äntligen lätta. Förra veckan hade han troligen dessutom en flunsa på köpet, han fick vara hem från dagis hela veckan, efter att jag hämtat honom från dagis på måndagen och han nästan hade 39 graders feber! |
6 kommentarer:
Hej - här kommer en kommentar!
Härligt att allt lugnat sig och att du börjar känna ro och få balans.
Trädgårdsarbete är verkligen terapeutiskt, jag känner så väl igen det du säger. Jag orkar också hur mycket som helst när jag får vara ute och påta i jorden. Jag har drömmar om ett eget växthus, så stort att det även ryms ett bord och två stolar där. Det kan ta några år innan jag har möjlighet att förverkliga min dröm, men vackert så!
Det lider för det mesta kommentartorka i min blogg också, men jag försöker vara aktiv där ändå. Skriver när jag känner att jag vill, det får inte bli ett måste. Egentligen är bloggskrivandet också terapeutiskt, för mig i alla fall. Klart att jag skulle vilja ha flere följare och undrar varför vissa har hundratals följare...MEN vill tro på att de som hittar dit gör det av en anledning.
Kram till dej Ulla och njut av sommaren!
/Pia
Tack Pia - så roligt att få ett livstecken av en läsare (och speciellt av dig, förstås :). Ja, det ärnog härligt med trädgårdsenergi. För vart år blir jag nöjdare med min trädgård, har haft så många hörn jag inte orkat ta itu med, men nu börjar det vara klart. ogräs här och där är inte hela världen, men njuter av att den fungerar och det inte finns "mörka hörn". Hoppas du skulle ha möjlighet att besöka någon gång! kram!!
Kära Ulla! Jag läser dina inlägg. Och jag är glad över att det känns lite bättre igen för dig. Det TAR tid att gå igenom sådana här saker. Sorg måste få ta sin tid tror jag. Ditt förra år var ju väldigt kaotiskt på många vis och du fick flera sorger av olika slag så det är inte alls konstigt att det tagit tid för dig att återfinna din balans och harmoni tycker jag.
Om du funderar över bloggens vara eller inte vara kan du ju eventuellt göra som t ex Annika som länkar sina blogginlägg till sin facebook-status. På det viset kommer fler läsare att hitta hit av de som följer dig på FB! :-)
Själv vill jag inte göra så, men det är mest för att jag inte är säker på att jag vill att min blogg ska länkas direkt till min Facebookprofil. Men jag tror att det annars är ett bra sätt att få fler läsare. :-)
Stor Kram och hoppas att du fortsätter känna ro!!
Ps Vad D är stor nu!! Och jättefin! :-)
Saltis: vad roligt att du också är med än :). Av någon orsak har jag inte velat länka så ofta från fb, vet egentligen inte varför! vi får se hur det blir nu. I sommar har jag kanske mera tid att skriva. Bloggar läser jag nästan inte alls mera, har inte ro att läsa långa uppdateringar! Och följer man inte någon regelbundet så hänger man inte riktigt med mera. Men vi får se hur det blir - det känns lättare sådär allmänt och då D börjar i förskolan i höst, får vi en bättre rytm i vardagen också. Ha en skön sommar!! kramar!
Hej Ulla! Tycker du har en jättefin blogg...skönt att höra att du börjat hitta klarhet i livet :) Vet själv att om jag får vara ute o leka i rabatterna, så mår jag omedelbart bättre :) Hoppas ni har en härlig sommar...vi måste höras. Kanske du och D har tid nån dag att komma hälsa på oss? R och S vill gärna att D kommer o leker...så kan mammorna vandra runt o prata blommor o sånt :D
-Teres
Teres: va kul att du också hittade hit!! OM några veckor är vi lediga med D - kom gärna på besök då, jag har blommor som behöver ett nytt hem :D
Skicka en kommentar