Liv!

Jag tror att när man i flera år levt i en svår situation, blir man mentalt på något sätt inställd på att så här är livet och så förlir det, fyllt av ansvar och tyngd. Jag märker på mig själv att jag på något sätt blir förvånad över att saker och ting börjar kännas lättare, att trevliga saker inträffar, att jag också kan känna mig lätt till sinnes. På väg både till och från jobbet har jag lyssnat på Michael Jackson's "samlade", varit urlycklig, sjungit och "dansat" :). På hemväg en dag körde jag om en tankbil och kastade en blick på vad det stod på den. Kunde inte annat än känna det som ett budskap: " Nyt nautitaan elämästa" = nu njuter vi av livet! Tänk att jag också får göra det! På något sätt har jag också helt tappat självkänslan under det senaste årtiondet. För en tid sedan "råkade" jag sätta på radion då en sång spelades som jag inte tidigare hört. Refrängen löd "Life can be beautiful to you - because you're beautiful" (dvs inombords)... och jag märker att min reaktion ännu är ungefär: kan det faktiskt, också mitt liv?! Men jag försöker intala mig mer och mer att JA, det kan det!

Det kanske viktigaste för min del är att orken mer och mer kommer tillbaka, och livsglädjen. Att inte mera  ha dåligt samvete för att jag inte orkar träffa folk, inte orkar sköta mitt hushåll, inte ge D det han behöver av min tid, att hela tiden får tvinga mig till att göra det som måste göras. Nu kommer jag hem efter en dag på jobbet och har fortfarande ork och energi och vilja att göra saker och ting. Helt otroligt! Kanske det helt enkelt är lika för de flesta med småbarn, när barnen mera börjar stå på egna ben. I mitt fall är det förstås att förutom ansvaret för ett litet barn, så hade jag också mammas sjukdom och att vårda henne på samma gång som man fick leva med vetskapen om att hon när som helst lämnar oss - och det faktum att jag bara nyss börjat återhämta mig efter en utmattning då allt med D och mamma sparkade igång.

Jag saknar henne numera som den jag kan prata med när jag kommer hem. Visst är D underbar, men han är ändå ett barn, jag kan inte riktigt prata om saker som händer på jobbet, möten, händelser, tankar. Och perspektivet bakåt är borta, länken till "forna tider". Som tur är blev vi till exempel på tisdagen bjudna på mat på kvällen hos väninnan som har två barn i Ds ålder. Underbart att få sitta och prata medan pojkarna lekte. I onsdags var vi bjudna till en sommarstuga och både jag och D fiskade för första gången med kastspö. Resultat: lite sjögräs :D. Men det var en verkligt avkopplande kväll. I torsdags var vi och hälsade på ett fadder vi inte haft mycket kontakt med sedan D blev född - han fick pröva på att rida.

I sommar reagerade jag på att på varje tillställning jag besökte, var jag den enda singeln. Att åtminstone veta att det finns en chans att träffa någon förutsätter ju att det finns singlar av manligt kön! Nu känner jag faktiskt till några män och har varit på en date, så det känns som om alla delområden i livet är i skick. Jag har ett arbete jag trivs alldeles fantastiskt med och ekonomin är äntligen i skick, jag behöver inte oroa mig för den. Jag är inte kär (ännu :D) och märker att jag är superförsiktig. Anser att jag nu är värd en man som jag verkligen passar ihop med, så den personen tänker jag nu också vänta på och ta det lugnt, inga halvmessyrer mera, där ett område (oftast det fysiska...) funkar men inte andra. Men nu har jag inte heller brått, bara jag vet att det finns hopp, så får jag se tiden an. Jobbet ger så mycket nu - en chans att använda alla mina kunskaper från förr, att utmana mig själv, att känna att jag är på rätt plats; det ger omväxling i livet, arbetskompisar, ett stadssammanhang och en känsla av att jag faktiskt gått framåt "yrkes"mässigt. Det är både stimulerande och tillfredsställande och räcker långt.

Det har snurrat på nästan för snabbt, som jag redan skrev i förra inlägget. Det har hänt så mycket både på jobbet, som på riktigt sparkat igång och i nejden har allt möjligt ordnats. Nu är det perfekt att D är hos sin pappa och jag får ett veckoslut helt för mig själv, utan något program alls. Halva Österbotten är på sommarstugor och firar "villa-avslutning", men jag är faktiskt riktigt nöjd och belåten att få tid för mig själv ensam nu. Här igen lite bilder :):

D och W (klasskompis) i väntan på medaljutdelning på knatteavslutningen :D. 

Stolt kille :)

på väg ut i båt!

Fin fångst i dag :D. 

Vackert, vackert vid havet (har tydligen tyvärr fläckar på linsen....där ett projekt i helgen, putsa den!)

D rider :), han gillar det, kanske vi borde återuppta vår ridkarriär.....

Tranorna är speciella för mig, tror jag är en flyttfågel i själen :).  Förra veckoslutet tillbringade jag mycket tid i trädgården, där behövs också feng shui - bort med det som kväver. Rev upp en massa buskar, blommor och ormbunkar som okontrollerat spridit sig och gjort att allt enbart känts igenväxt. På hösten brukar tranorna samlas bakom järnvägen, som ligger en bit bort. Dessa tog en runda över vår gård då jag var ute. Det uppskattade jag! 

 Is there anyone out there who'd prefer I'd write in English (Julie?) or is it ok with Swedish? My list of visitors show there are a lot visiting - please, please leave a comment!! I'd very much like to know who is interested in what I write! Thank you and have a nice weekend!